Konstruktioner av utevistelse – frirum och förskollärares otydliga roller

Förskollärare är medvetna om att undervisningen ska ske utomhus och det framkommer att läroplanen ska vara synlig utomhus samt när det är utevistelse är det inte rast. Däremot har förskollärarna erfarenheter av att en del gamla vanor lever kvar, där utevistelsen konstrueras likt ett frirum där barnen har rast och får leka fritt och vuxna agerar övervakare snarare än undervisande förskollärare. Vuxnas roller vid utevistelsen är i likhet med Skolinspektionens (2016) granskning som visar att pedagoger sällan deltar aktivt i barns aktiviteter eller lekar utomhus. I enlighet med läroplanen är barns lek viktig i förskolans utbildning, men bör förekomma både genom styrda och fria ramar eftersom undervisning sker genom lekfulla former (Skolverket, 2018). Szczepanski och Dahlgren (2011) beskriver utomhusmiljön som ett friare rum än det inomhus, vilket kan medföra att utevistelsen konstrueras likt ett frirum, utifrån förskollärares tidigare erfarenheter av den. Enligt Berger och Luckmann (1991) har alla individer med sig olika erfarenheter genom sociala interaktioner, vilket innebär att förskollärare

har bildat kunskap och sanning om utevistelse som frirum. Utifrån socialkonstruktionism ska däremot kunskap som tas förgivet kritiskt granskas (Burr, 2015). I förskolans kontext innebär det att kritiskt granska konstruktionen utevistelse som frirum. Det blir därför av vikt, som förskollärarna nämner, att skapa en samsyn kring utomhusundervisningen genom att mötas utifrån varandras erfarenheter och perspektiv kring utevistelse samt granska läroplanen och undervisningsuppdraget. Att förskollärare beskriver utevistelsens syfte som otydligt kan ha att göra med att utevistelse som begrepp försvunnit från dagens läroplan Lpfö 18 och förskolor utgår ifrån gamla styrdokument då utevistelsen representerat en plats och stund för barnens egna planer och fria lek att äga rum (Utbildningsdepartementet, 1998; Skolverket, 2010; 2016). I enlighet med socialkonstruktionism är kunskap föränderligt och möjligt för människan att kontinuerligt skapa och omskapa (Burr, 2015). För att omskapa och ge undervisningen en större plats utomhus kräver det av förskollärare att kontinuerligt följa utvecklingen i förskolans värld och förändringar i styrdokument och tillsammans i arbetslagen kritiskt granska sin sanning om konstruktionen utevistelse.

Utifrån förskollärarnas konstruktioner kan utevistelsen upplevas som en del av utbildningen snarare än en del av undervisningen. I utgångspunkt med läroplanen för förskolan ska utbildningen ge barnen möjlighet att vistas i naturmiljöer och kunna växla mellan aktiviteter både utomhus och inomhus (Skolverket, 2018). Det råder ingen brist på en medvetenhet hos förskollärarna att de ska arbeta med undervisning och läroplanens mål, utan snarare finns det en rutin på att förskollärare har konstruktioner av utbildning utomhus snarare än konstruktioner av undervisning utifrån det som sker i stunden på förskolegården. Läroplanen för förskolan saknar en tydlig beskrivning kring utomhusundervisning, däremot är det angivet att förskolläraren ska leda undervisningen utifrån miljöer som bidrar till barns utveckling (Skolverket, 2018). Eftersom det inte förekommer någon tydlig koppling mellan utomhusmiljön och undervisning i varken läroplanen eller förskollärares beskrivningar av utevistelsen bör arbetslagen tillsammans diskutera och tolka läroplanen och förskollärares undervisningsuppdrag för att besluta om vad som råder utomhus. Det handlar om att skapa en samsyn i arbetslagen, mellan både förskollärare och barnskötare, för att inte skapa ett glapp mellan riktlinjer och praktik (Sandberg et al., 2018). Eidevald och Engdahl (2018a) beskriver förskolans undervisningsuppdrag och struktur som komplext jämfört med skolans, då det i skolan är angivet att undervisning sker under lektioner och inte under raster. I förskolan sker undervisningen däremot både spontant och planerat (Skolverket, 2018). Det kan medföra till en osäkerhet för förskolans personal, vilket tidigare framkommer under temana spontan och planerad då utomhusundervisning upplevs svår. Eidevald och Engdahl (2018a) trycker däremot på att det i förskolan handlar om att göra undervisningen till sin egen, utifrån förskolans traditionella uppdrag som inrymmer bland annat omsorg, lek, utforskande och tema.

Utifrån förskollärares beskrivning av utevistelse saknas det en samsyn i förskolans arbetslag kring förhållningssättet till utomhusundervisning. En del förskollärare påtalar att det saknas ett bestämt syfte med utevistelsen. Förskollärare önskar ett tydligare syfte och mål med utevistelsen, vilket kräver att de skapar en samsyn över vad utevistelsen ska innebära samt strukturerar och planerar roller de ska inta. När utevistelsen nyttjas som ett frirum är det för att de vuxna ska kunna lösa andra uppgifter som planering eller raster. Det medför att

personalstyrkan sällan är fullständig utomhus, vilket leder till att förskollärare känner en svårighet att utföra undervisning samtidigt som de på en stor yta ska se över alla barnens välmående. Ett sådant förhållningssätt får en kritisk betydelse för barns utveckling och lärande. Undervisning skall ske enligt läroplanen för att stimulera och utmana barnen utifrån läroplansmålen (Skolverket, 2018). Att det finns en vilja hos förskollärare till förändring för att bedriva mer undervisningen utomhus tyder på att det finns en medvetenhet över bristen på utomhusundervisning och samsyn kring den. Det kan eventuellt tyda på att det finns konflikträdsla samt att gamla traditioner styr. Även att det förekommer en ovisshet, eftersom Lpfö 18 inte har några tydliga skrivningar om utomhusundervisning.

Förskollärares otydliga roller vid utevistelse kan tyda på att gamla rutiner och vanor styr för vilka roller som gäller. Dessa kan vara svåra att släppa om förskollärare saknar medvetenhet över dessa och handlingar sker på rutin. Förskollärares konstruktioner av roller vid utevistelse, så som helikopter, övervakare och klungan visar på att förskollärare tappar sitt uppdrag som undervisande lärare. Dessa roller tenderar att bli en habitualisering, vilket Berger och Luckmann (1991) anser innebär att människor konstruerar handlingar på rutin genom att de upprepas. I förskolans kontext leder detta till att förskollärares konstruktioner av roller vid utevistelse sker dagligen och har fastnat i det mönstret. Att personalstyrkan inte är total vid utevistelse kan även medföra att förskollärare måste agera övervakande snarare än undervisande förskollärare. Utifrån förskollärares beskrivning är inte allt som sker i förskolans utbildning undervisning. Däremot blir det tydligt hur konstruktionen övervakare skapar en rutin och vana på hur det ska vara vid utevistelse. Det krävs att förskollärare organiserar och planerar för utomhusundervisningen för att den ska kunna ske (Dahlgren & Szczepanski, 2004). Genom en god planering över arbetslagens roller och uppdelningar på förskolegården innan utevistelse kan det leda till bättre förutsättningar att vara barnen nära och konstruera spontan undervisning, alternativt möta barnens livsvärld och perspektiv vilket kan vara värdefullt för att kunna planera undervisning utifrån barnens intressen, erfarenheter och tankar (Sheridan & Williams, 2018; Thulin et al., 2018).

Utifrån förskollärares beskrivning av det som sker vid utevistelse framkommer det att det konstrueras klungor och att förskollärare måste påminna andra vuxna att inte samlas i klungor utan snarare dela upp sig utifrån var barnen befinner sig. Genom att konstruktionen uppdelade förskollärare kan de vuxna lättare fånga upp barnen utomhus (Källhage & Malm, 2018). För att förskolan ska kunna föregå med hög kvalitet krävs det att utomhusundervisning sker och platsen bör därför inte ses som en samtalsplats för pedagoger (ibid.). Utomhusmiljön ger mer än god hälsa, frisk luft och motion (Boldemann, 2011; Szczepanski, 2014), det är en plats barnen vistas i dagligen och har rättigheter att få undervisning i. Jonsson et al. (2017) framhåller utifrån sin studie att förskollärare beskriver undervisning som en rättighetsdiskurs för barnen eftersom de är i tillblivelse och lär dagligen, vilket kan ske i alla tänkbara miljöer. Det blir därför betydelsefullt att förskollärare nyttjar utomhusmiljön för dess möjligheter för barns lärande (Dahlgren & Szczepanski, 2004).

Sammanfattningsvis konstruerar förskollärarna utomhusundervisning som utforskande, genom upplevelser, planerad och spontan. I den utforskande utomhusundervisningen utforskar

för-skollärare tillsammans med barnen bland annat årstider, väder, djur och insekter på förskolegården eller i närmiljön. Utomhusundervisning genom upplevelser handlar om att iscensätta upplevelser i vilket det ingår att skapa erfarenheter och använda sina kroppsliga sinnen. Utifrån förskollärares konstruktioner av planerade och spontana utomhusundervisnin-gen konstrueras den spontana främst. Den planerade utomhusundervisninutomhusundervisnin-gen är iscensatt och förberedd medan den spontana utomhusundervisningen konstrueras här och nu utifrån det som sker på förskolegården. Utevistelsen konstrueras som ett frirum där barnen får leka och utöva aktiviteter fritt. I samband med utevistelsen konstruerar förskollärare otydliga roller som övervakande, helikopter, uppdelade och klunga. Den övervakande rollen ser efter barnen, helikoptern snurrar runt gården, uppdelade förskollärare syftar till att gå dit barnen är medan klungan av förskollärare samlas tillsammans med andra vuxna för att samtala med varandra.