Konsumentens fördel

Som diskuterats hittills är vad som ska anses ligga i konsumentens objektiva intresse. Det har diskuterats om det är något konsumenterna är i behov av eller om det rör sig om något konsumenterna uppfattar som en bekvämlighet. I båda fall kan i vart fall konstateras att det ska finnas någon typ av fördel för konsumenten. Att konsumenten vinner någon form av fördel uppnås säkerligen i de allra flesta fall, men givetvis inte i alla fall. Men som sagt är det frågan om vad som ligger i konsumentens objektiva intresse och inte i det enskilda fallet. Det kan ändå vara av intresse att diskutera vilken typ av fördel konsumenten kan vinna. Med automatisk förlängning av ett TV-abonnemang vinner konsumenten fördelen att denne besparas teckna ännu ett avtal för varje år. Det får bli en fråga vad som ligger i vågskålen, att konsumenten slipper teckna detta avtal en gång om året eller att konsumenten som av misstag blir bunden för ytterligare en period och tvingas betala för ett oönskat avtal. I det föreslagna fallet torde det vara aningen mer betungande för konsumenten att stå risken att glömma bort att säga upp ett avtal än att för varje år aktivt med uttryckt viljeförklaring ingå ett nytt avtal.

Vad MD har lagt stor vikt vid in sina bedömningar är, när det gäller att automatisk förlänga avtal, för hur lång tid kunden blir bunden av det nya avtalet. Det tyckts ha varit mer svårbedömt i praxis när det gällt avtal med en förlängning på en avtalstid om 1 år. Detta verkar alltså vara en omständighet som spelar in när domstolen avgör vad som ska anses ligga i konsumentens intresse. Inte sällan tycks till och med diskussionen angående den nya avtalstidens period vara helt avgörande i fallen då domstolen diskuterar för när ett avtal ligger i konsumentens intresse. En annan omständighet som fått betydelse när det gäller förlängning av avtal är om kunden har fått en påminnelse om när avtalet löper ut. Konsumenten ska ha rätt att inom rimlig tid och på ett tydligt och konkret sätt få reda på hur ett avtal sägs upp samt vad som händer om kunden förhåller sig passiv, med andra ord, förklara att om inte kunden reagerar förlängs avtalet. Då inte den nya avtalstiden är allt för lång och kunden fått tydlig påminnelse tycks automatisk förlängning godtagbar.

Vad som ska ligga i konsumenten intresse är ett allmänt begrepp näst intill, enligt KO:s uppfattning, urholkat. Vad menar då KO när han påstår att begreppet är urholkat? Det verkar inte finns någon tydlig gräns för när ett avtal ska anses som tillåtet eller inte. KO beskriver att ett avtal endast kan anses ligga i konsumentens intresse om det görs med gränsdragningen till det medicinska, social eller ekonomiska intresset, vilket i uppsatsen kategoriernas som ett behovsintresse. KO har uttalat missnöje när domstolen även tillåtit avtal så som TV-abonnemang. KO hävdar att gränsen för när en konsuments intresse ska betraktas som uppfyllt har suddats ut. Det vill säga när domstolen även tillåter dessa bekvämlighetsintressen blir gränsen försvagad.

Trots att målet NJA 2012 s. 776 angreps civilrättsligt och inte marknadsrättligt kan domen bli vägledande för MD. Domstolen har i berörda fall utgått ifrån samma bedömningspunkter som MD gör i sina uttalanden. Det har diskuterats kring vad som ska anses ligga i konsumentens intresse. I detta fall rörde det sig om ett gymavtal som automatisk förlängdes då kunden inte, inom en månad innan avtalet löpte ut, sa upp avtalet. I detta fall var kunden inte intresserad av att fortsätta avtalsrelationen med Rehab Center var på konsumenten faktiskt sa upp avtalet, dock ett par dagar senare än vad som var tillåtet och avtalet förlängdes ytterligare en period

om 1 år. I detta fall slog domstolen fast vid att detta var en typ av avtal som inte ska anses ligga i konsumentens intresse. HD anförde i sina domskäl dels att avtalstiden som blev tillämplig, så lång som 1 år, om inte kunden kom ihåg att säga upp avtalet dels att kunden inte hade fått någon tydlig påminnelse om avtalet skulle sägas upp fick avgörande betydelse. Ännu en gång ser vi hur domstolen i princip bortser från någon motivering för vad som ska anses ligga i konsumentens intresse och istället konstaterar det ena eller det andra utifrån de två punkterna: hur lång avtalstiden löper under det nya avtalet samt om kunden har fått påminnelse om hur uppsägning sker och hur det ska ske. Detta leder till viss osäkerhet. Är det avtalet i sig som ska anses tillhöra konsumentens intresse? Eller är det andra omständigheter som påverkar konsumentintresset.

Intressant är att även HD nöjer sig med att konstatera utan att närmare beskriva vad som motiverar att fallet i fråga inte ligger i konsumentens intresse. Det HD grundar sitt avgörande på är att detta avtal inte skulle innefatta några beaktansvärda fördelar för konsumenten. Den bedömning HD gör i fallet är med andra ord att det ligger på konsumenten själv att bestämma om denne vill ingå avtal eller inte, det ska inte gå till på följande sätt det vill säga att konsumenten glömmer bort att säga ifrån.

Valet att belysa detta rättsfall är med anledning av att det KO vann bifall med sin talan. Avgörandet kan komma att förändra även bedömningen för marknadsrätten. Som sagt utgår dessa domstolar från liknande bedömning och i och med denna nya praxis kan bekvämlighetsintresset för konsumenterna blir något försvagat. Om ett gymavtal inte anses ligga i intresse för konsumenten bör i sådana fall ett TV-abonnemang uppnå kravet? Att ett gymavtal kan tillhöra ett medicinskintresse ska däremot inte uteslutas. Det finns säkerligen de människor som är i behov av ett gymavtal, det vill säga det föreligger ett behovsintresse. Det ska dock påpekas att detta rör sig om ett objektiv intresse och där gemene man inte löper någon risk med att en dag stå utan ett gymavtal. Med denna motivering anses i denna uppsats gymavtal tillhöra ett bekvämlighetsintresse mer än ett behovsintresse. Enligt kategoriseringen som används, behovs- och bekvämlighetsintresset, kan gymavtal och TV-avtal tyckas tillhöra samma intresseområde. Med ny praxis som förbjuder gymavtal kanske detta i framtiden även kommer att kunna påverka just TV-avtal och liknande som hör till ett rent bekvämlighetsintresse för konsumenten. Vilket i sin tur leder till att begreppet ”i konsumentens objektiva intresse” inte blir ett lika urvattnat uttryck som det idag verkar vara. Istället kanske detta leder till att endast behovsintressen anses som tillåtna undantag. Även om detta kan komma att få verkan på marknadsrätten får inte glömmas att detta fall bedömdes och gjordes oskäligt enligt civilrättslig bedömning vilket också innebär att detta avtalsvillkor endast bli oskäligt dessa parter emellan och i just detta avtal, det vill säga det skyddar inte konsumenterna i det kollektiva.

6. Slutsats

Syftet med denna uppsats var att söka tydliggöra en gränsdragning för vad som ska anses som tillåten samt otillåten negativ avtalsbindning. Efter att ha redovisat och tagit del av berörda information är det enligt vår uppfattning inte alls enkelt och tydligt vart en sådan gränsdragning går. De tillåtna undantagen finns inte reglerade enligt lag och endast förarbeten och doktrin ger ringa vägledning för sådan tillåten negativ avtalsbindning.

När domstolen även tillåter sådana avtal som TV-abonnemang känns begreppet ”i konsumentens objektiva intresse”, enligt vår uppfattning, något urvattnat. Gränsen för vad som faktisk ska ses som tillåtet och inte tillåtet blir därmed något försvagat. Genom att tillåta avtal som sådana känns det som om att automatisk avtalsförlängning snarare är huvudregel än undantag.

Det som beskrivs i förarbetena angående konsumentintresset, är endast att det uttrycks parallellt med något som är påkallat från allmän synpunkt. För att MD ska ta upp ett mål och diskutera om detta är ett tillåtet undantag eller inte krävs således att det finns ett allmänintresse gällande situationen. Domstolen tycks inte heller de vilja uttala någon klar gränsdragning, utan motiverar utifrån andra parametrar om för vad som ska anses som tillåtet eller otillåtet. Sammanfattningsvis kan sägas att om inte avtalet förlängs allt för lång avtalsperiod och kunden får en tydlig påminnelse innan uppsägningstiden har löpt ut anses automatisk avtalsförlängning i de allra flesta fall som någon som bör ligga i konsumentens objektiva intresse. Då detta har en fått en sådan betydelse för bedömningen är det kanske befogat att argumentera för en lagändring. Det har i rättsfallen framkommit att förlängs det nya avtalet med en så lång tid som 1 år är det tveksamt om avtalet ska anses ligga i konsumentens intresse. För att komma bort från denna problematik kan dansk rätt förespråkas som valt att lagstifta att sådana långa bindningstider i sig ska anses som otillåtna.

När det varit fråga om tillåtna undantag tycks det däremot föreligga någon typ av fördel för konsumenten. Kanske beror denna vaga vägledning på att domstolen vill hålla gränsdragningen något svävande just för att undantagen inte ska kunna tillämpas restriktivt. Det vill säga ”tidigare partsförhållande” och ”konsumentens objektiva intresse”, mer till formen likt generalklausulers uppbyggnad. Istället för att hålla en sträng tillämpning används undantagen som begrepp, vilka är allmänt hållna och kan på så vis innefatta förhållande som är problematiska att förutse för lagstiftarna.