Otillåten negativ avtalsbindning

Det finns en strävan efter att ständigt öka skyddet för konsumenter, vi befinner oss i ett samhälle som ständigt utvecklas och förnyas och lagstiftningen behöver följa med i denna utveckling. Tack vare införandet av MFL har problematiken kring negativ avtalsbindning kunnat angripas med enklare medel och mer adekvat. I och med att lagstiftningen går framåt utvecklas även sättet för hur näringsidkare utnyttjar säljmetoden på ett sätt som gynnar dem själva på bekostnad av konsumenterna. Negativ avtalsbindning har tagit olika former och nästan kommit att bli dolt för konsumenten. Vad som startade som obeställda varor där näringsidkarna försökt lura konsumenten till uppfattning att denne hade beställt en produkt och att ett avtal redan var för handen har utvecklats till att bli förkryssade pop-up fönster på webbsidor där konsumenten måste göra ett aktiv val för att inte bli bunden. MFL har inte bara till uppgift att för den enskilde få rätt i sak utan har även en generell plikt att i samhället visa vad som ska anses som godtagbara handlingsbeteenden i affärslivet.

Anledningen till att negativ avtalsbindning i arbetet har delats in i fyra underkategorier som

automatisk avtalsförlängning, obeställda produkter, förvalda tilläggstjänster samt fakturaskojeri, har varit för att belysa i vilka olika former negativ avtalsbindning kan komma

till uttryck. Även om inte alla former klart har kunnat klassificeras som negativ avtalsbindning bygger det i vart fall på samma princip. Genom okunskap från konsumentens sida vinner näringsidkarna fördel och binder dem till avtal eller vilseleder om betalningsskyldighet. Alla fyra olika formerna grundar sig i att ”man utnyttjar allmänhetens

okunnighet om gällande rättsregler för slutande av avtal till att väcka en oriktig föreställning om att ett bindande avtal har kommit till stånd” vilket också karaktäriserar negativ

avtalsbindning i allmänhet.

Automatisk avtalsbindning tycks vara en vanlig form av negativ avtalsbindning. Enligt vad KO har uttalat finns också en ökning av användningen av denna form. Ökningen av denna företeelse kommer med största sannolikhet göra att det blir allt svårare för konsumenten att uppfatta hur denna företeelse tar form i praktiken. Desto fler avtal som får denna utformning gör det svårare för konsumenten att vara uppmärksam och inte glömma bort att säga upp de olika avtalen vid en speciell tidpunkt för att inte löpa risken att fortsättningsvis bli bunden av ytterligare en avtalsperiod. I Sverige ser avtalskonstruktionerna olika ut, antingen löper en ytterligare tidsbestämd avtalsperiod eller förlängs avtalet utan att något slutdatum bestäms.

Dansk lagstiftning har ett indirekt förbud att automatisk förlänga avtal som löper med ytterligare bestämd avtalstid. Vilket tycks ha tillkommit som ett skydd för konsumenten. Dansk lagstiftning har infört att avtal som löper automatiskt alltid ska kunna sägas upp med en månads uppsägningstid. Detta innebär att om konsumenten skulle glömma bort att säga upp sitt avtal förlängs detta automatisk, precis som i Sverige, i Danmark däremot har konsumenten alltid rättigheten att snabbt kunna ta sig ur detta avtalsförhållande. På så vis slipper konsumenten stå risken för att en dag plötsligt stå utan avtal men behöver inte försumma längre tid än en månad om fortsatt avtal inte önskas. En lagstiftning utformad på ett

sådant sätt torde vara mer fördelaktig för konsumenten. Detta skulle också leda till en mer gynnsam konkurrens då kunden aktivt kan byta och ändra leverantör. Det skulle även leda till att konsumenten inte riskerar att hamna i en ytterligare oönskad avtalssituation som kan komma att bli ekonomiskt betungande för konsumenten.

Bestämmelsen återfinns i 25 § Lov nr 451 af 9 juni 2004 om ændring af lov om visse forbrugeraftaler och lyder:

”Forbrugeren kan opsige en aftale om løbende levering af varer eller tjenesteydelser med 1 måneds varsel til udgangen af en måned, når der er gået 5 måneder efter aftalens indgåelse.”

I Norge finns ingen direkt lagreglering som förbjuder automatisk avtalsförlängning. Däremot har domstolen uttalat sig om att avtal med långa bindningstider, avtal som förlängs automatiskt och avtal som innehåller avtal som gör det svårt för konsumenten att säga upp ett avtal kan strida mot 22 § Lov-2009-01-09-2 om kontroll med markedsføring og avtalevilkår mv., senare benämnt markedsføringsloven. I dom 09/987 har följande anförts:

”forbrukerombudet124

mener at standardkontrakter med bindingstid, eller andre innelåsende elementer som vesentlig begrenser forbrukerens mulighet til å komme seg ut av avtaleforholdet, lett vil være urimelige etter mfl. § 22 dersom den næringsdrivende ikke særskilt kan vise til et legitimt behov for bruk av disse”.¹²⁵

I 22 § markedsføringsloven stadgas att: ”vilkår som nyttes eller tilsiktes nyttet i

næringsvirksomhet overfor forbrukere kan forbys når de finnes urimelige overfor forbrukerne, og det finnes at forbud tilsies av allmenne hensyn. Tilsvarende gjelder for vilkår overfor sammenslutninger som ikke hovedsakelig handler som ledd i næringsvirksomhet, forutsatt at avtalen skal tjene medlemmenes personlige formål. Ved rimelighetsvurderingen skal det legges vekt på hensynet til balanse mellom partenes rettigheter og plikter og på hensynet til klarhet i kontraktsforhold”.

Det finns så att säga inget direkt förbud mot automatisk avtalsförlängning enligt norsk lagstiftning utan frågan blir istället om denna typ av företeelse utgör ett orimligt avtalsvillkor. Enligt vad norska KO i domen 09/897 uttalat anser han att automatisk avtalsförlängning som sådan inte bör tillåtas enligt norska MFL.¹²⁶

I EU-direktivet till Distansavtalslagen (2005:59) beskrivs hur denna typ av företeelse bör motverkas. I direktivets artikel 9 beskrivs hur medlemsstaterna bör gå tillväga med obeställda varor och vilka åtgärder som varje land bör vidta:

124 Motsvarigheten till svenska konsumentombudsmannen

125 Markedsrådet 09/987

”Förbjuda leverans av varor ellerutförande av tjänst till en konsument utan att denne har beställt dem, när leveransen eller tillhandahållandet innefattar ett krav på betalning, - befria konsumenten från fullgörande av motprestation vid leverans utan förgående beställning eftersom ett uteblivet svar inte är liktydligt med samtycke.” 127

Direktivet rör konsumentskydd i allmänhet men skydd vid fråga om distansavtal i synnerhet. Med direktiv menas att det är resultatet som är det betydelsefulla och där varje land som medlemmar i EU själv får bestämma hur detta resultat ska uppnås. Länderna har så att säga bestämmanderätt vad gäller tillvägagångssättet för hur ett direktiv ska genomföras.¹²⁸

I Danmark skyddas konsumenten genom att denne har rätt att behålla och nyttja en erhållen obeställd vara utan att utge något vederlag. Detta har reglerats i Lov om visse forbrugeraftaler, senare benämt Forbrugeraftaleloven. I 8 § anges att konsumenten inte har någon skyldighet att betala vid denna typ av företeelse. Det föreligger alltså, tillskillnad från Sverige, ingen betalningsskyldighet. Om det inte rör sig om ett uppenbart fel kan konsumenten behålla produkten. I Forbrugeraftaleloven 8 § stadgas följande:

”Fremsender eller afleverer en erhvervsdrivende en vare til en forbruger uden dennes forudgående anmodning, og skyldes dette ikke en fejl, kan forbrugeren beholde varen vederlagsfrit.”

Näringsidkaren får så att säga stå sitt kast och utan vederlag avge varan. I Sverige däremot tar avtalsrättens bestämmelser om konkludent handlande över. Det antas att detta handlande är en accept från mottagarens sida och ett avtal kommer således till stånd. För att sedan fullgöra avtalet krävs att mottagaren betalar varan. En intressant diskussion kring detta fenomen är att det är näringsidkaren som ska bevisa att det finns ett avtal. Det är alltså upp till denne att bevisa att ett avtal har kommit till stånd, det vill säga att konsumenten faktiskt har förfogat och konsumerat varan. Hur detta ur bevishänseende ska kunna skiljas från när varan faktiskt rentav har slängts, vilket också ska anses som tillåtet vid varor av lägre värde, kan vara svårt.

Anledningen till att formen som benämnts förvalda tilläggstjänster har beskrivits i arbetet, är för att belysa hur snabbt utvecklingen går framåt från att en gång har börjat med hemskickade obeställda varor. Denna typ av metod berör aktörer på Internet då konsumenter, som i berörda fall, till exempel bokar resor och aktivt måste välja bort vissa tilläggstjänster som via en ruta redan är förkryssade för att annars råka riskera att ingå i ett avtal trots att så inte önskas. I detta fall riskerar många kunder att köpa tjänster de inte vill ha på grund av att de rentav missar att ”ta bort” den förkryssade produkten. Eftersom domen MD 2009:32 är vägledande bör företag som säljer produkter med denna typ av försäljningsmetod över Internet upphöra med detta och följa praxis. Att detta är negativ avtalsbindning karaktäriseras genom att

127

Direktiv 97/7/EG sid. 7

konsumenten binds av köpet trots att det saknas accept. Denna metod får anses gynna näringsidkarna på bekostnad av konsumenterna.

Som redovisats är fakturaskojeri alltid att anses som otillbörlig, enligt svarta listans bestämmelser. Därför kan denna form av negativ avtalsbindning inte bli tillämplig av undantagen.