Personalen har vid ett flertal tillfällen telefonkontakt med ungdomarnas föräldrar. Ibland är det föräldrarna själva som ringer för att rådfråga om hur de ska förhålla sig mot sin ungdom i olika frågor och tidvis är det personalen som hör av sig för att informera om någon händelse:
Scen
Personalgruppen beslutar att en ungdom som vägrar att lämna urinprov måste lämna huset, tills ett sådant utförts. Personalen pratar om vikten av att ringa ungdomens mam- ma och informera om läget, då hon annars kan bli oroad om ungdomen ringer och påstår att denne blivit utslängd.
Samtliga respondenter menar att de arbetar mycket för att involvera ungdomens familj och nätverk i behandlingen. Under den inledande planeringstiden som omfattar sex veck- or, har verksamheten en tät föräldrakontakt, dels för att kartlägga ungdomens situation, dels för att vinna föräldrarnas förtroende. En av respondenterna uttrycker sig enligt föl- jande:
…tror inte dom [föräldrarna] på de vi gör så kommer vi aldrig att kunna jobba med deras barn. Dom är ju det viktigaste ungdomarna har, så det är jätteviktigt att vi job- bar mot samma mål och tror på samma saker, så dom är ju självklart involverade.
Forskningsresultat av Edelen et al (2007) påvisar att terapeutiska samhällen som involve- rar ungdomens sociala stödnätverk i behandling genererar de bästa effekterna, vilket samtliga respondenter även poängterar. Respondenterna framhåller likvärdigt att föräld- rarnas godkännande är av yttersta vikt för att en positiv förändring ska kunna göras möj- lig (jfr Kaltiala-Heino, 2006:470). Dock menar en av respondenterna att verksamheten har mindre kontakt med det övriga nätverket om det finns en familj att involvera. Men för de ungdomar vars föräldrar som av olika anledningar inte kan medverka, försöker perso- nalen engagera andra viktiga vuxna som exempelvis någon lärare eller idrottstränare. Forskning visar att interventioner måste inriktas på ett flertal målområden så som familj, skola och kamrater för att en beteendeförändring ska bestå efter utskrivning från institu- tionen (Andreassen, 2003:321ff, 341; Degner & Henriksen, 2007:75ff). För de ungdomar vars föräldrar brister i sin omsorgsförmåga ter det sig vara av ännu större vikt att det finns andra positiva personer i bekantskapskretsen som kan uppväga för en sviktande föräldra- förmåga eller skadlig hemmiljö. Det borde således vara centralt för OT-gruppen att sträva efter att involvera viktiga personer från ungdomens alla livsområden för att upprätthålla den positiva utvecklingen, även i de fall då den närmaste familjen finns tillgänglig.
Författarna hade inte möjlighet att närvara under någon aktivitet utanför verksamheten, men det framkommer under intervjuerna att det varje tisdagkväll anordnas någon form av gemensam aktivitet. Det handlar om allt från fika på café till biblioteksbesök och syftet är att visa ungdomarna hur det vardagliga livet fungerar. Att göra ungdomarna delaktiga i samhället är dock något som samtliga respondenter upplever att de varit mindre bra på inom verksamheten den senaste tiden:
Vi är jättebra på att knyta dom till oss, vi är jättebra på att jobba med dom när de är här, men vi är inte lika bra på att slussa ut dom i verkligheten igen. Men det har vi ju fattat och försöker göra något med, så vi jobbar mycket med att försöka få in sociali- seringsprocessen redan från start.
Respondenterna menar emellertid att kontakten med samhället är av avgörande betydelse för en positiv utveckling hos ungdomarna och att ett utvecklingsarbete kring dessa frågor för närvarande pågår. Detta kan tolkas som att personalen har kunskaper om vad som krävs för att uppnå en bestående beteendeförändring, men saknar definierade beskriv- ningar för hur ett sådant arbete kan realiseras i praktiken. Enligt Daleflod (1996) är verk- samhetens förmåga att omsätta de uppsatta behandlingsplanerna i praktiken avgörande för behandlingens integritet (a.a:428ff). I det stora hela har institutionsbehandling av ungdo- mar med antisocial problematik visat på mycket dystra resultat. Ett centralt problem som ligger till grund för detta är att institutionsmiljöer saknar likheter med den verkliga om- världen, varför en positiv utveckling riskerar att blekna när ungdomen återvänder till sin naturliga miljö. För att vara effektiv behöver således behandlingen genomföras i ständig kontakt med samhället utanför och uppnådda förändringar överföras till den vardagliga livsmiljön (Daleflod, 1996:424f; Andreassen, 2003:179ff, 315ff; Levin, 1998:144f, 175). Därför är det av yttersta vikt att OT-gruppen inte fastnar i ett inåtperspektiv, där det cen- trala blir hur ungdomen anpassar sig till institutionens regler istället för återanpassning till det verkliga livet. Ett sådant förhållningssätt leder till isolering från samhället och medför att positiva förändringarna inte kvarstår när behandlingsperioden upphör (Levin, 1998:175).
Diskussion
Sammanfattningsvis framgår att OT-gruppen vägleds av flera behandlingsprinciper som är essentiella för miljöterapeutiskt behandlingsarbete, vilka kommer till uttryckgenomgå- ende i arbetet med ungdomarna. Generellt tycks personalgruppen vara enhetliga i utfö- randet av dessa principer. Skiljaktighet i form av upprätthållande av strukturen i vissa delar framkommer dock. Vad som förefaller vara en möjliggörande faktor för att bibehål- la en samstämmighet i behandlingsarbetet är att åtskilliga i personalgruppen har arbetat länge tillsammans. OT-gruppen är därtill en väletablerad behandlingsenhet som under många år haft möjlighet att utveckla och förbättra verksamheten. Det framkommer dock att vissa i personalen saknar akademisk utbildning. En möjlig risk med detta är att perso- nalen saknar en samsyn på orsaken till beteendeproblem och hur dessa bör bemötas. Da- leflod (1996) framför att adekvat utbildningsnivå hos personalgruppen är av central vikt för behandlingens integritet (a.a:428ff). Vad som därtill förefaller problematiskt är att verksamheten saknar såväl övergripande behandlingsmål som en detaljerad verksamhets- plan som används i det dagliga arbetet. Utförliga planer för hur behandlingen ska bedri- vas är av vikt för samstämmighet inom programmet (Andreassen, 2003:216). Slutsatsen är därmed att OT-gruppen borde gynnas av tydligare behandlingsmål och mer detaljerade verksamhetsplaner som införlivas i större utsträckning i det praktiska arbetet.
Av resultatet klargörs att verksamheten bygger på flera behandlingsprinciper som är väg- ledande för miljöterapeutiskt behandlingsarbete. Respondenterna menar samstämmigt att en gemensam teoretisk grundsyn är av stor vikt för ett enhetligt behandlingsarbete med ungdomarna. Ansenlig fokus läggs vid upprätthållande av strukturer och ramar, trovärdi- ga relationer samt konfrontation av normbrytande beteenden (se Jenner, 2000; Larsen, 2004:25). Av intervjuerna framgår att familjens involvering i ungdomens behandling är avhängig för lyckade behandlingsutfall inom OT-gruppen, vilket även forskning stödjer (Andreassen, 2003:321ff, 341; Edelen et al, 2007:419). Principerna utövas främst under miljöarbetet där strukturer är ett genomgående inslag och avsevärd vikt läggs vid upprätt- hållande av de tidsmässiga ramarna. Personalen har även en tät telefonkontakt med ung- domarnas föräldrar. Respondenterna ger under intervjuerna en samstämmig bild av vikti- ga behandlingsprinciper inom miljöterapeutiskt behandlingsarbete och beskriver den övergripande arbetsmodellens fasindelning på likartat sätt. En samsyn gällande teoretisk inriktning samt hur denna ska tillämpas i det praktiska arbetet är av stor vikt för att säker- ställa behandlingens integritet (Daleflod, 1996:428f; Kaltiala-Heino, 2006:471). Det visar sig dock att det finns en viss skiljaktighet gällande upprätthållande av strukturen i vissa situationer. Delar av personalgruppen förefaller bevara en tydligare struktur under miljö- arbetet än andra. Av intervjuerna framkommer därtill en viss osäkerhet kring verksam- hetsplanens innehåll. Resultatet kan tolkas som att mer detaljerade riktlinjer gällande till- lämpning av det praktiska behandlingsarbetet behövs, vilket torde medföra utökad sam- stämmighet i personalgruppen och även underlätta för vikarier att vidmakthålla en gemensam hållning i behandlingsarbetet. Verksamhetsplanen kan anses vara en del i or- ganisationsstrukturen som genom förtydligande skulle kunna utveckla verksamheten. Resultat från observationer och intervjuer gav att OT-gruppen präglas av en tydlig och demokratisk ledning som involverar personalgruppen i beslutfattandet. Därtill har verk- samheten en relativt stabil personalgrupp, vilket har visat sig vara starka resursfaktorer för organisationer (Fridell, 2000:211). Detta får anses vara en möjliggörande faktor för att upprätthålla behandlingens integritet, då en tydlig ledning bidrar till att personalen strävar mot samma mål i behandling. Verksamheten erbjuder många tillfällen för handledning, både för personalgruppen i sin helhet och kring enskilda ungdomar, en faktor som är av betydande vikt för vidmakthållandet av en enhetlig samsyn (Andreassen, 2003:216). Per- sonalgruppen tycktes ha stor nytta av handledningen och samtalade ofta om vad som sagts vid dessa tillfällen som ett sätt att förstå ungdomarnas agerande. Det är dock slutgil- tigt en ledningsfråga att tillse att organisationen ramar och rutiner är tydligt definierade för behandlingspersonalen, exempelvis via detaljerade verksamhetsplaner så att behand- lingsplanerna verkligen omsätts i praktiken av samtliga i personalgruppen.
Ungdomarna på OT-gruppen spenderade en hel del tid på egen hand, bland annat då per- sonal hade handledning i helgrupp, överlämningar eller var upptagna i andra mötesforum. Då det inte försiggick miljöarbete eller gemensam måltid befann sig miljöterapeuterna och ungdomarna sällan i de gemensamma utrymmena. En tänkbar risk med detta är att ungdomarna lämnas alltför mycket tid att engagera sig i negativa diskussioner utan att någon i personalen får möjlighet att avleda dessa. Forskning stödjer att antisociala ung- domar i grupp tenderar att fortsätta utveckla och upprätthålla sina beteendeproblem (And- reassen, 2003:344). Det är troligt att anta att ungdomarna skulle uppmuntras att befinna sig i de gemensamma utrymmena om personalen fanns tillgänglig i dessa i större ut- sträckning. För en trivsam miljö i gruppen är det av vikt att personal interagerar med ungdomarna (Fridell, 2000:211). Ett led i detta kan vara att personal i högre grad söker
umgänge med ungdomarna, exempelvis genom att följa med dem ut när de ska röka. Det skall i detta sammanhang dock tilläggas att flera ungdomar av olika anledningar var för- bjudna att vistas i de gemensamma utrymmena under studiens observativa del, varför det inte förefaller orimligt att personal och ungdomar vanligtvis spenderar mer tid tillsam- mans. Det måste även finnas en balans där personal inte får bli för påträngande. Betonas bör att ungdomarnas egen autonomi är viktig och bör ges utökad hänsyn allt eftersom ungdomarna utvecklas och gör framsteg i behandlingen. Det framkommer att ungdomar- na kan påverka sin vardag på institutionen i viss mån, bland annat genom veckoplanering med kontaktpersonerna och via de månatliga mötena där ungdomarna erbjuds möjlighet att ta upp förslag till förändringar. Dock är det låg uppslutning från ungdomsgruppen vid dessa möten, något som troligen kan förknippas med tiden då mötena är förlagda. Det är viktigt att ungdomarna får vara med och fatta beslut, dels för att de skall involveras i sin egen behandling, men även för att de är unga vuxna och bör tränas i beslutfattande inför sitt framtida självständiga liv. Forskning visar därtill att brist på autonomi och beslutsdel- tagande kan leda till motstånd till institutionsprogrammet och skapa en negativ ungdoms- kultur (Andreassen, 2003:222). I ljuset av föreliggande resonemang skulle verksamheten gynnas av att se över tiden för månadsmötena och förlägga dessa till en tid då ungdomar- na är mer motiverade att deltaga.
Av resultatet framgår att vissa i personalgruppen saknar akademisk utbildning med in- riktning mot behandlingsarbete. För stora skillnader mellan personalens kompetensnivå kan leda till oenighet beträffande synen på beteendeproblem och hur dessa bör bemötas, vilket kan leda till motstridiga reaktioner mot ungdomarna (se Andreassen, 2003:344f). Forskning framhåller vikten av att personalen har en samsyn gällande behandlingsprinci- per och metoder i behandling för att säkerställa programmets effektivitet (Melnick et al. 2006:278, 282f). Verksamhetens arbetsmodell vilar på objektrelationsteori som belyser vikten av att barn med ett ointegrerat själv ges möjlighet att bygga upp tilliten till andra igen. Därav får även personliga egenskaper såsom pålitlighet och trygghet hos behandla- ren anses vara av vikt. Trovärdiga relationer är likaledes en av miljöterapins viktigaste grundstenar (Larsen, 1997:9ff; Andersson, 2001:140). Det bör också tilläggas att samtliga i personalen på OT-gruppen har erbjudits en grundläggande miljöterapiutbildning, vilket i viss mån borde uppväga diskrepansen i utbildningsnivå hos personalkollektivet. Möjlig- heten till vidareutbildning inom verksamheten är en betydelsefull aspekt, då forskning visar att utbildning och övning är av yttersta vikt för att personalen ska hålla sig till det planerade programmet. Detta främjar samstämmiga signaler gentemot ungdomarna, vilket stärker integriteten och därmed gynnar behandlingsutfallet. Analogt med detta resone- mang är institutionsplacerade ungdomars rättighet till verksam behandling med påvisbara positiva effekter (Andreassen, 2003:215f, 121).