Det samlade intrycket är att personalen återkommande använder sig av konfrontation un- der vardagliga händelser genom att påtala olika typer av normbrott för ungdomarna: Scen
Under ett tillfälle då ungdomarna tar för sig av maten som serveras i köket, fäller en ungdom en ironisk kommentar till en annan medlem av ungdomsgruppen. Personal påpe- kar då omedelbart att det är bättre att vara tydlig med det man menar istället för att an- vända sig av ironi.
Andra situationer där flera i personalgruppen konfronterar ungdomarna handlar bland annat om vilka tider som är gällande inom verksamheten och vad som är lämpligt att pra- ta om inom husets väggar. Samtliga intervjurespondenter framhåller enhetligt att konfron- tation av normbrott är något de ständigt arbetar med inom verksamheten och att detta främst sker genom att påpeka för ungdomarna när de går utanför ramarna. Att personalen genomgående påtalar när ungdomarna bryter mot regler, innebär att de arbetar efter en av de mest grundläggande miljöterapeutiska principerna, nämligen att utnyttja vardagshän- delser för konfrontation och problemlösning (Jenner, 2000:24). Tydlig gränssättning är centralt inom miljöterapin, men det är viktigt att betona att det är handlingen i sig som fördöms och inte ungdomen som person, vilket även verksamhetens arbetsmodell fastslår (se Jönsson, 1999:48ff). Av betydelse är således att personalen inte avvisar ungdomen som en reaktion på dennes beteende, eftersom pålitliga relationer är ett viktigt inslag i
miljöterapin. Det ter sig rimligt att om ungdomen bemöts med förkastande på grund av negativt beteende, riskerar relationen att hotas då ungdomen kan uppleva att personalen inte står kvar när problem uppstår och därmed inte går att lita på. Tudor-Sandahl (1992) menar att utagerande beteenden från ungdomen ofta är ett sätt att undvika nära kontakter med andra människor och således förhindra ytterligare svek (a.a:34ff). Därför blir det av stor vikt att personalen kan hantera ungdomarnas ilska och besvikelse utan att ge igen eller kränka när en konfliktsituation uppstår (Larsen, 1997:10). Larsen (2004) menar att en adekvat och tydlig gränssättning gällande felaktigt beteende ger ungdomarna möjlighet att undersöka, acceptera och respektera nödvändiga gränser. Detta är i sin tur betydelse- fullt för utvecklingen av det egna självet och förståelse för det sociala samspelet med andra (a.a:70f). Samtliga intervjurespondenter menar dock att konsekvenserna av när ungdomarna bryter regler kan variera beroende på vilken fas i behandlingen ungdomen befinner sig. En av respondenterna framhåller att de till stor del lutar sig mot den över- gripande arbetsmodellen med de olika faserna för att avgöra vad som blir lämpligast för ungdomen:
…nej, alltså det finns ju i modellen… alltså, det är ju den som är vårt, den som är vårt arbetsinstrument, hur vi förhåller oss, beroende på var ungdomen är nånstans, så svarar man på olika sätt…
Respondenterna uppger vidare att tydligt utarbetade rutiner för allvarligare normbrott, så som våld mot personal, att vara påverkad i huset eller ta in droger finns. Men för de mind- re regelbrotten förekommer inga bestämda rutiner, utan diskuteras från fall till fall av per- sonalgruppen. En tänkbar fara med att inte ha tydliga och nerskrivna rutiner för regelbrott är att konsekvensen av ungdomens handlande blir avhängig den personal som arbetar vid just det tillfället. För att en miljöterapeutisk organisation ska fungera menar Andersson (2001) att det är centralt att ungdomarna kan lita på att personalen återkommande agerar likvärdigt (a.a:140f). För vikarier kan det vara av särskild vikt att sådana rutiner finns nerskrivna då de troligtvis inte är lika insatta i vilken fas de olika ungdomarna befinner sig. En av intervjurespondenterna berättar även att det som nyanställd till en början var svårt att se vilken ungdom som befann sig i vilken fas. Forskning har visat att en välutar- betad behandlingsmanual som innehåller detaljerade riktlinjer ökar behandlingens integri- tet (Andreassen, 2003:216). En av respondenterna menar dock att manualbaserad behand- ling kan vara problematisk att tillämpa i verksamheter som arbetar utifrån en liknande teoretisk modell som den studerade enheten:
…det är ju inte helt lätt att få in det i vårt sätt att tänka och förstå syftet… och alla är inte riktigt med på samma tåg… det tar ju ett tag innan nya saker kommer med…
Det finns skäl att lyfta fram att alla medarbetare inte enhetligt tycks vara öppna för manu- albaserad behandling, då forskning stödjer användandet av dessa för ökad samstämmighet inom personalgruppen. En av miljöterapins viktigaste principer handlar om tydliga struk- turer, varför det förefaller centralt att behandlingspersonalen upprätthåller ramarna på ett likartat sätt i behandlingen. Med utgångspunkt i detta och med miljöterapins komplexitet och i vissa delar otydliga innehåll i åtanke, borde det vara av särskild vikt att införliva en välutarbetad manual i behandlingsarbetet (jfr Andersson, 2001:138).
Under studien observeras att personalen utnyttjar vardagliga situationer i ett terapeutiskt syfte och för att försöka bearbeta ungdomarnas problem, vilket enligt Jenner (2000) bör vara ett centralt inslag inom en miljöterapeutisk institution (a.a:2000:24). Vid ett flertal tillfällen noteras att personalstyrkan använder miljöarbetet som ett tillfälle för att diskute-
ra viktiga frågor med ungdomarna och där de vuxna försöker ge en alternativ bild till ungdomarnas uppfattningar:
Scen
En ungdom skryter högljutt om en vän som denne tidigare bott tillsammans med på ett låst behandlingshem. Ungdomen berättar att vännen trots låsta dörrar lyckats rymma flera gånger. Personal försöker då vända detta till något positivt genom att påtala att de egenskaper som krävs för att fundera ut hur man kan rymma från en låst institution, likt uppfinnelserikedom och kreativitet är bra karaktärsdrag som dock kan användas till mer positiva ändamål.
Det som fungerar mindre bra är istället det terapeutiska syftet kring måltiderna, där vissa lunch- och fikatillfällen ter sig något stressfyllda. Såväl ungdomar som personal förser sig med mat och äter upp innan alla hunnit sätta sig och de flesta tackar för maten och lämnar bordet då de är klara. Medlemmar ur personalkollektivet rör sig även en del upp och ner från bordet, vilket tycks påverka ungdomarnas närvaro i matsalen:
Scen
Vid ett tillfälle lämnar samtliga i personalgruppen fikabordet, varpå de två kvarvarande ungdomarna går ut på balkongen för att röka. När en personalmedlem en stund senare åter sätter sig ned vid bordet, ansluter även en av ungdomarna från balkongen och sitter kvar hela fikastunden och samtalar med den vuxne.
Andersson (2001) menar att en välfungerande miljöterapeutisk institution måste förmedla stabilitet gentemot ungdomarna inom alla områden, vilket bland annat innefattar bestäm- da rutiner för måltider. Det är sedan upp till ledningen och personalgruppen att tillse att strukturen under måltiderna upprätthålls (a.a:141). Den stressade atmosfären inom perso- nalgruppen under vissa måltidstillfällen ter sig även inverka på ungdomarnas uppförande och hur länge de sitter kvar i matsalen. Kaltiala-Heino (2006) framför vikten av att perso- nalen fungerar som förebilder och själva beter sig på det sätt som är önskvärt för att för- ankra ett lämpligt beteende hos ungdomarna (a.a:466, 472).Under det observationstillfäl- le som ägde rum under kvällen och då middagen serverades förekommer inte samma svå- righeter med att skapa en terapeutisk miljö. Personalen sitter då längre tillsammans med ungdomarna vid bordet, stämningen är lugnare och det småpratas en hel del. En tolkning kring vad skillnaderna beror på att personalen har mindre tid under dagarna och då lun- chen serveras. Medlemmarna ur personalstyrkan har bara en halvtimma på sig att äta in- nan eftermiddagens miljöarbete påbörjas och många verkar även ha andra arbetsrelaterade uppgifter som ska hinnas med under lunchen. Ett förslag för att skapa en lugnare mål- tidsmiljö kan därmed vara att utöka tiden för detta ändamål.
Ungdomsgruppen
Det observerades att ungdomarna på OT-gruppen frekvent interagerade med varandra. Vid flera tillfällen skedde detta utan personal närvarande, bland annat då ungdomarna rökte tillsammans. Ibland förekom detta på balkongen, till vilken insyn från verksamheten är god, men det observerades även att ungdomarna försvann ner på gården för detta än- damål. Distansen gjorde det problematiskt för personalen att ha uppsikt över vad ungdo- marna gjorde tillsammans och vilka samtalsämnen som diskuterades. Vid de tillfällen personal iakttog olämpligt beteende mellan ungdomarna, agerade man emellertid på ett adekvat sätt:
Scen
Under miljöarbete i form av matlagning är två elever av olika kön ur ungdomsgruppen närvarande. Plötsligt placerar sig tjejen i killens knä och kramar om honom. Personalen handlar snabbt på beteendet, tar flickan i hand och avleder henne genom att föreslå en annan syssla som hon kan ägna sig åt istället.
Det samlade intrycket var dock att ungdomarna tilläts spendera mycket tid på egen hand, bland annat då hela personalstyrkan var upptagen i mötessammanhang. En tänkbar risk är att ungdomarna på detta vis ges möjlighet att utbyta tidigare negativa erfarenheter och antisociala värderingar med varandra, vilket hotar en positiv utveckling mot ett välfunge- rande liv. Forskning har visat att upproriska ungdomar i grupp kan resultera i fortsatt ut- veckling och upprätthållande av beteendeproblem (Andreassen, 2003:344). Således före- faller det centralt att personalen inte lämnar ungdomarna för mycket på egen hand. Även Fridell (2000) betonar vikten av en hög interaktionsnivå mellan personal och ungdomar i välfungerande organisationer, då personalens tillgänglighet är en faktor som genererar trivsel i gruppen (a.a:211). Det tycks följaktligen vara angeläget att personalen umgås med ungdomarna i hög utsträckning, inte minst eftersom relationen dem emellan är avgö- rande för behandlingens kvalitet (se Fridell, 1996:98f). Då ungdomarna inte befann sig i de gemensamma utrymmena, tillbringade större delen av personalstyrkan sin tid på verk- samhetens kontor, dit ungdomarna ej har tillträde. Andersson (2001) menar att jagsvaga ungdomar är lättpåverkade av de grupprocesser som äger rum på institutionen. För att motverka detta och hjälpa ungdomarna att avgränsa sig från varandra är det av vikt att personalen alltid finns närvarande (a.a:146ff). Å ena sidan är det av central vikt att perso- nal inom miljöterapeutiska verksamheter har en egen lokal att dra sig tillbaka till för re- flektion och planering, dit ungdomarna ej ska ha tillträde om det inte finns särskilda skäl för detta (Larsen, 2004:70f). Ställt i ljuset av tillgänglighet kan det dock å andra sidan frågas hur närvarande personalen upplevs vara av ungdomsgruppen om en stor del av personalen tillbringar för mycket tid på kontoret. Möjligen skulle ungdomarna uppmunt- ras att vistas mer i de gemensamma utrymmena om personalen befann sig i dessa i större utsträckning. På så vis skulle personalen även kunna ha en utökad uppsikt över vilka dia- loger som förs mellan ungdomarna och avleda eventuella antisociala samspråk.
Samtliga respondenter menar att man i viss mån arbetar för att de ungdomar som har varit längre i behandling ska påverka de nyare på ett positivt vis. En respondent menar att många så kallade ”gamlingar” tar på sig rollen som förebilder naturligt, vilket är en grundsten i terapeutiska samhällen samt för att skapa autonomi och tillväxt (Segraeus, 2000:128f; Fog, 2000:62). Det framkommer dock att det inte finns några utarbetade ruti- ner inom verksamheten gällande hur man uppmuntrar detta beteende.Dock menar samma respondent att detta är något man diskuterar frekvent i personalgruppen. Att det föreföll existera en viss förväntan av gott beteende hos ”gamlingar” i verksamheten, var även nå- got som observerades:
Scen
En ungdom som varit i verksamheten en längre tid har påkommits med att mixa med en krydda som vid uppvärmning luktar snarlikt en välkänd drog. Syftet var att lyckas överty- ga personal att det förekommit bruk av narkotika i verksamhetens köksutrymme. Persona- len uttrycker vid överlämningen då företeelsen diskuteras besvikelse och irritation över att ungdomen, som kommit så långt i behandlingen, beter sig på detta sätt.
Föreståndaren menar att många ”gamlingar” som utvecklats positivt blir irriterade när nyare ungdomar för in droger till OT-gruppen och hjälper då personalen genom att med- dela detta:
…det är ju många gånger dom som räddar drogsituationer i huset, för vi blir ju blåsta hela tiden, det är ju öppna dörrar…
Dock menar samtliga respondenter att det inte är riskfritt att ha en förväntan på att ung- domar som varit länge i behandling ska fungera som goda förlagor till de nyare. En re- spondent framhåller att för högt ställda krav istället kan resultera i ännu ett misslyckande för ungdomen med bristande självförtroende som följd. En annan betonar att ungdomar som varit länge i verksamhet, inte får uppleva att de har ett personalansvar:
…alltså en risk med det, om man arbetar jätteaktivt för det, är väl att man kan lägga otroligt mycket krav på ungdomarna, som dom inte ska ha på sig utan som faktiskt är vårt ansvar och jobb. Dom ska inte vara personal…
Inom miljöterapeutiska verksamheter finns många gånger en förväntan på att ungdomarna ska medverka i såväl sin egen som andras behandling (Fridell, 1996:217; Fog, 2000:62f). Enligt Sugerman (1981) använder sig terapeutiska samhällen av grupptryck och förväntar sig att ungdomarna regerar på sina kamraters beteende om dessa bryter mot gällande normer. Den här typen av kamratpåverkan vidmakthåller den terapeutiska miljön och bi- drar till personlig mognad och utveckling hos klienterna (Sugarman, 1981 i Segraeus, 2000:128f; De Leon, 2000:165f). Det får dock anses vara av vikt att personal är observant på i vilka lägen det är lämpligt att lägga detta ansvar på ungdomar som trots framsteg fortfarande befinner sig i behandling för sina problem. Att personal är medveten om i vilken fas ur arbetsmodellen som ungdomen befinner sig, borde i dessa lägen vara särskilt centralt. I linje med de miljöterapeutiska principerna tycksOT-gruppen hysa en hoppfull- het över ”gamlingarnas” positiva inverkan på nyare ungdomar, men respondenterna re- flekterar även över de risker som denna förväntan kan innebära för den ungdom som inte är redo för detta ansvar. Det förefaller vara en viss distans till Fridells (1996:217) reso- nemang om en tydlig förväntan på att ungdomarna ska medverka i varandras behandling, då en respondent särskilt poängterar att inga ungdomar bör tyngas av ett personalansvar. Möjligen skulle verksamheten gynnas av en tydligare gemensam hållning kring hur man hanterar ungdomar som förebilder, då en viss förväntan på gott uppförande från ”gam- lingar” i behandling observerades, samtidigt som respondenterna framhöll risker med detta förhållningssätt.
Samtliga respondenter påtalar att OT-gruppen erbjuder tillfällen för ungdomarna att vara med och påverka beslutsfattande inom verksamheten. En av respondenterna menar att tiden med kontaktpersonen, där ett schema för veckan görs upp tillsammans med ungdo- men, är ett sätt för dessa att påverka sin vardag. Varje månad hålls även ett möte med personal och ungdomar där möjlighet att lägga fram förslag till förändringar inom verk- samheten finns. En respondent menar dock att månadsmötena har haft dålig uppslutning bland ungdomsgruppen, något hon förknippar med att mötena förlagts till förmiddagarna då ungdomarna ännu inte gått upp. En annan respondent framför att detta är något som borde utvecklas inom verksamheten och ger uttryck för ungdomarnas begränsade makt att påverka sin vardag:
…mycket kan de inte påverka för det är liksom inbyggt i systemet att när man jobbar med miljöterapi… det sitter ramar och strukturer som vi ska hålla fast vid…
Det förefaller troligt att anta att ungdomar blir mer villiga att följa de regler som är upp- satta om de får större möjligheter att påverka sin egen vardag. Om personalen kontrollerar samtliga beslut och aktiviteter kan det leda till att ungdomarna inte accepterar institutio- nens mål och opponerar sig mot dessa (jfr Andreassen, 2003:222). Jenner (2000) menar att medbestämmande och medansvar är en central miljöterapeutisk princip och att institu- tionens struktur och skötsel bör fastläggas under gemensamma diskussioner (a.a:24). I linje med detta resonemang är det av vikt att underlätta för ungdomarna att utnyttja de tillfällen som ges för detta ändamål, då de i realiteten har små utsikter att påverka struktu- ren på annat sätt. Därför vore det fruktbart att förlägga månadsmötena till en tid som pas- sar ungdomarna bättre, något som dock är under diskussion inom verksamheten.