Informanterna på Sida och Hifab som arbetat med RESP framhöll i intervjuerna att det var de bangladeshiska myndigheterna som var ytterst ansvariga för programmet. När jag tittade på hur diskussionen var inom Sida i planeringen av de olika faserna av RESP, utvärderingar och hur informanterna beskriver olika situationer framkommer det dock ganska tydligt att det bangladeshiska ägarskapet kom mer efterhand, även om de formellt sett hade det från början. Det framgår också att Sida såg Bangladesh, åtminstone i början av RESP, som en något motsträvig part:
”Bangladesh anses vara ett relativt ”svårt” mottagarland inte minst beroende på att Sverige har valt att bedriva ett mycket ambitiöst bistånd d v s ett utpräglat målgruppsinriktat bistånd. Det svenska biståndet ligger inte alltid i linje med vad bangladeshiska myndigheter
prioriterar.” [94].
Fram till RESP III var programmet mycket personalintensivt med en stor andel svenskar och annan utländsk projektpersonal och det fanns en hög grad av kontroll. I diskussioner inom Sida framgår att det visserligen sågs som ett problem att så stor del av kostnaderna för programmet gick till personal men att det samtidigt behövdes för att ha kontroll över finanserna, hålla en hög kvalitet och tillförsäkra att projekten genomförs som
överrenskommet. Inför planeringen av RESP II 1990-1995 verkar det som att vikten av ett bangladeshiskt ägarskap börjar komma mer i fokus och det börjar diskuteras att gradvis minska på den externa personalstyrkan, om än inte i väsäntlig grad. Följande citat uttrycker denna trend mycket tydligt:
30
”Efterkloka kan vi vara först i slutet av 1990. Vi måste försöka tvinga bangladesharna att ta mer ansvar. En fördröjning av RESP II är värre för dom än för oss. Men vi måste stödja aktivt /…/. Hur vi än kämpar kommer vi aldrig bli helt nöjda med resultatet /…/. Jag tror dock vi måste sträva efter att ”arbeta oss in” mera hos bangladesharna – på alla nivåer” [95].
Fram till RESP III så hade Sida egen personal som arbetade tillsammans med Hifab inom koordinationsenheten CPU, men i sista fasen var Hifab ensamt ansvariga. Hifab var bl.a. ansvariga för personalrekrytering och uppföljning av finanserna. Inför RESP III planerades för hur programmet skulle kunna leva vidare inom myndigheterna utan bistånd och en gravdis minskning av personal genomfördes. Ansvarig för RESP på Hifab upplevde det som att konsultföretaget var, som han uttryckte det, mer av poliser i början. Han förklarade vidare:
”Till att börja med /…/ var det nog väldigt mycket en sådan här biståndsprodukt /…/ men ju längre det kom, ju mer var myndigheterna med därför att du fick igång ett samarbete med dom som jag tyckte fungerade bra. Och framförallt då med den här myndigheten LGEB”. Ansvarig för PEP förklarade att i början var det mycket svensk personal men i slutet ökade den lokala personalinsatsen betydligt, vilket även var en utbildningseffekt då lokal personal utbildats inom ramen för PEP och hela programmet.
De svenska parternas beskrivning av PEP och reaktionerna på arsenikförgiftningen
Tema 3 – Viktigt med empowerment men ej ett radikalt projekt
I PEP ingick flera olika strategier och det ansågs vara ett holistiskt projekt som förutom att generera arbetstillfällen även hade strategier för social och mänsklig utveckling av
målgruppen. I intervjuer med informanterna framkommer att största emfasen har legat på mikrokrediter och inkomstgenererande aktiviteter för att starta upp småföretag och liknande. Ingen av informanterna var helt säkert på vad ursprungliga motivet var för att ta med
utbildningen med mänsklig utveckling, där bland annat hälsa ingick. Samtliga trodde dock att det hade att göra med att synen på fattigdom har utvecklats och att man då inom projektet lagt till komponenter i RESP. Följande kommentar från Sidahandläggaren uttrycker en uppfattning som delas av de andra informanterna:
”om man då har en mer holistisk syn på fattigdom, vilket ju kom efter hand, och man ser hälsa och utbildning och sådana aspekter som viktiga delar av fattigdomsproblematiken. Då designar man insatser som del i det hela vilket man gjorde i PEP”.
Utbildning och andra moment kopplade till hälsa hade inte haft så stor del enligt
informanterna. Bristande hygien, sanitet och smutsigt ytvattnet som ledde till livshotande magsjukdomar samt familjeplanering var de diskussioner om hälsa inom projektet som låg PEP-ansvarig närmas i minnet. I tidigare beskrivning av PEP framgår vilken innebörd informanterna lägger i empowerment. Även om utbildning för mänsklig utveckling var en mindre del av projektet menar informanterna att det ändå var viktigt och en av styrkorna med PEP. RESP-ansvarig trodde det gett effekt och berättar om en av flera erfarenheter av detta: ” Kvinnorna /…/ när de satt så tittade de oss i ögonen /…/ här vågade de göra det, och så fick de pengar kvinnorna, de fick ett helt annat människovärde. Dom hade till och med fått information om preventivmedel och talade om att sedan de kom men i PEP så hade de inte fått några barn”
31
Sidahandläggaren förklarar dock att PEP inte går att jämföra med andra större eller mer radikala socialt mobiliserande NGO:s. PEP arbetade exempelvis inte med att
medvetandegöra medlemmarna för att mobilisera dem för att ockupera land som tillhörde de fattiga enligt lagstiftning och politiska uttalanden. De komponenter som ingick i PEP
bestämdes av projektet och var inte något krav från medlemmarna men möjlighet fanns att välja exempelvis vilken typ av aktivitet de ville syssla med. I tredje och sista fasen 1996- 2003 blev mikrokrediterna en mycket stark komponent för att få in ränteintäkter och göra PEP självförsörjande inom ramen för BRDB. Det var även under denna fas som examinering av framgångsrika medlemmar och systemet med självständiga grupper infördes.