Förändringstakten kan utifrån studie- & yrkesvägledningsperspektiv sägas vara så hög att ovanliga val endast existerar som en mycket begränsad företeelse för vägledarna i intervjuerna. I det tidigare moderna samhällets inrutade tillvaro hade förmodligen många reagerat på vissa av de yrkesidéer som undersökningen visat, men i dagens senmoderna samhälle är acceptansen stor hos vägledare till att lyssna till det ovanliga. Att avvika från normaliteten i det tidigare så starkt industrialiserade Sverige med en stark konformitet runt kollektiva lösningar var förmodligen lättare men samtidigt riskabelt; Men att avvika från dagens enorma utbud och pluralistiska skeenden är svårt. Vid en av intervjuerna berättade en av vägledarna om skillnaden mellan hennes
bokhylla idag och hur informationsmaterialet såg ut för inte så länge sedan. Hon har ett mycket stort material av ett antal mappar och pärmar som fyller en hel bokhylla och som ska täcka in så stora delar som möjligt av det enorma utbud av utbildningar som existerar. En äldre vägledare visade det material som tidigare räckte, och det fick plats i två rejäla pärmar. Omfånget kan beskrivas som enormt och det material som ryms i en vägledares bokhylla idag, täcker egentligen endast in det omedelbara behov som finns i arbetet med eleverna på skolan; Det finns många fler skolor, utbildningar, kurser och möjliga vägar.
Diskussion
I diskussionen som följer försöker jag att knyta ihop säcken och väva ihop arbetets olika delar; Tidigare forskning, teori, och tolkningen av mina resultat.
Även om vi står i en tid som innehåller en allt större acceptans för det ovanliga och avvikande, så borde det finnas något som sticker ut från mängden. Vad kan sägas vara ovanligt utifrån hegemonin1 som Lalander & Johansson tar upp? Det mesta verkar utifrån vägledarna vara upptaget till något som kan kallas en mainstream tillvaro. Att avvika från den egna familjen och andra betydelsefulla personer i livet är dock något annat, men den diskussionen är inte en del av detta arbete.
Relationen mellan vuxen och elev kan beskrivas som asymmetrisk, om vägledaren presenterar utbildningar till eleverna utifrån att det finns ett lokalt behov i kommunen. En av vägledarna i intervjuerna menar att elever kan ta det säkra kortet som presenteras av vägledaren istället för att följa sin inre dröm, ”dom spelar safe”. Denna situation kan enligt mig inte enbart lastas på vägledaren, eftersom den typen av styrning inkluderar ett stort antal vuxna inom och utanför skolan i den lokala kontexten. Vägledarens roll är dock central för att ge en professionell, neutral och värderingsfri vägledning utifrån elevens behov, och på så vis mot andra vuxnas försök till påverkan och styrning. Om vägledaren springer andras ärenden, så är denne en del av den överordning och makt som Lalander & Johansson beskriver som i en asymmetrisk relation.2
Resultaten i undersökningen visar inte på att någon ungdomsstil uttryckt som ett ovanligt yrkesval skulle leda till moralisk panik3 hos vägledarna, inte ens ett uttalat yrke
som massmördare får vägledaren att backa, och det är svårt att se vad som skulle kunna rubba de intervjuade vägledarnas cirklar. Kanske beror det på att insikten är stor hos dessa vägledare om att många elever har en stark önskan om att fritiden skall vara en stor del av arbetslivet.
Ungdomar som motkultur mot etablissemanget4 förekommer snarare som en markering att inte ta sina studier på allvar och riskerandet att hamna i
misslyckandespiralen, och inte att välja eller intressera sig så för ovanliga yrkes idéer
1 Lalander & Johansson, (2002), s. 37. 2 Lalander & Johansson, (2002), s. 35. 3 Lalander & Johansson, (2002), s. 39 4 Lalander & Johansson, (2002), s. 39.
såsom ett avståndstagande. Enkäten visar att vissa vägledare får kämpa med akuta insatser för stunden istället för att jobba med ett långsiktigt perspektiv. Man kommer på något vis inte ens till samtalen som har potentialen att nå bakom motståndet och
utanförskapet, man når inte energispiralen, utan kämpar på med tillfälliga lösningar om och om igen tills eleven nått en mognad att gå vidare. Jag menar att det går att ana en svag kontur av ett dilemma för vägledningen och det är elevvård kontra studie- & yrkesvägledning. Frågan är var elevvården har sin utgångspunkt, är det organisationen, skolan som har önskemål om vissa funktioner, eller är det utifrån individen där
vägledaren är frikopplad från den direkta vårdande funktionen och arbetar som ett alternativ till denna och direkt med eleven försöker öppna nya dörrar mot framtiden? Problemet som kan anas är att vägledarna inte når längre än den akuta situationen med att hjälpa eleven att få ihop betygen, ge stöd i olika kriser och gentemot elevens
familjesituation. Arbetet med att vara engagerad i elevvårdsarbetet har här sitt pris; Det för stunden akuta arbetet tar fokus från ett att lyfta blicken mot andra möjligheter. Det kan liknas vid en boxningsmatch där arbetet hela tiden kretsar runt själva slagsmålet i mitten av ringen, och ibland går gonggongen för en kort paus, men snart nog är det dags för en ny rond; Aldrig slutar själva matchen, boxarna glömmer helt bort att lyfta blicken och se utanför arenan, ingen kommer på att det går att gå iväg och göra något helt nytt; Att världen utanför är full av andra spännande aktiviteter. Detta är problematiskt eftersom jag tror att drömmen kan bära långt för eleven i sin strävan efter att nå en bättre utgångspunkt mot en bättre framtid.
Det finns två parallella skeenden som framträder i intervjuerna. Dels att elever önskar mera fritid i sitt framtida arbete, och dels att traditionella värden fortfarande har stor betydelse. Det traditionella arbetet innebär här ett tryggt långsiktigt arbete som möjliggör bildandet av eget hem med familj och barn. De stora valmöjligheterna skapar enligt Britta Jonsson även en osäkerhet1 och det gör att traditionella värden står för en trygghet; Även om traditionen begränsar handlingsutrymmet så vet man vad man får! Jag tror att ytterligare en förklaring till att traditionella värden är viktiga för elever, är att livsstilen som förmedlas via arbetet kan utsättas för större angrepp. När arbetet ligger närmare den vi innerst inne är, ”kärnan i självidentiteten”2 som Giddens uttrycker det, så är det en större risk om individen misslyckas i yrkesrollen. Det traditionella värdet
1 Jonsson, (1999), s. 58.
kan innehålla ytterligare en trygg utgångspunkt; Om vi förlorar ett arbete inkräktar det inte fullt lika mycket på vår innersta kärna.
Om vi i det moderna samhället gick på raka vägar och vi nu i det senmoderna går på krokiga vägar genom arbetslivet,1 så tror jag att om vi vandrar utan mål riskerar vi att irra omkring planlöst utan någon förankring i vardagens givande livserfarenheter. Undersökningen visar på att en del elever byter program och att tid för eftertanke saknas inom skolan. Tanken om ungdomar utan drömmar om sin egen framtid känns oerhört deprimerande. Risken är att de fyller det tomrum som uppstår av att vandra planlöst i det senmoderna livet, med andra upplevelser och de fastnar i ett beteende som är ofruktsamt för framtiden. En vägledare benämner det misslyckandespiralen. Begreppet livsprojekt2 är enligt mig vikigt, att aktivt som vägledare hjälpa eleven att förena vad de uppfattar som viktigt att uppnå och uträtta i livet med en framtida försörjning; Att värderingar och identifikation tillåts ha en framträdande roll i sökandet efter det framtida lönearbetet; Att fånga det som samma vägledare kallar energispiralen. I människans strävan mot ett framtida mål så uppstår det faktorer på vägen som medför att vi ändrar riktning, det som Giddens benämner oavsiktliga konsekvenser.3 Det viktiga borde vara att eleven bär med sig och har en tro på sina mål, och kanske inte att vi når exakt dit vi tänkt oss. Målet ger eleven motivationen till förändring i en positiv riktning; Inte mot ett enda mål utan mot flera nya framtida alternativ, när elevens kunskap ökar på den krokiga resan genom det senmoderna livet.
Det är intressant att vissa delar av traditionen är fullt acceptabla som ovanliga val. Giddens tar upp att när tvingande traditioner förlorar sitt grepp så blir formandet av livsstil allt viktigare.4 Att ta sig an ett udda på gränsen till utdött hantverk, upplevs av de flesta som ett spännande och intressant val. Men att som tjej aktivt välja att bli
hemmafru klingar kanske inte så väl. Kanske beror det på att klassiska hantverk tillhör en tradition som går längre tillbaka än det moderna samhällets industrialiserade funktionella gemenskap, meddans hemmafrurollen tillhör den perioden. Jag menar att klassiskt hantverk kan beskrivas som ett livsstilsval och har en starkt individualiserad prägel och är därmed av en tidsenlig karaktär. Yrkesbenämningen har ju även förskjutits så att vi idag pratar om hantverkaren som byggnadshantverkare, och exempelvis
1 Jonsson, (1999), s. 61. 2 Jonsson, (1999), s. 84.
3 Giddens enl. (Johansson, (1999), s. 114.) 4 Giddens, (1997), s. 102.
svartsmeden är en konsthantverkare. Det är inte helt lätt att benämna något yrke som traditionellt och i dess mening otidsenligt.
Anlitandet av experter innehåller enligt Giddens en trygghet för individen eftersom avtraditionaliseringen gör att vi istället måste lita på andra människors
specifika kunskap då vi själva saknar den kunskapen.1 För studie- & yrkesvägledare kan expertrollen vara problematisk eftersom det inte går att spå framtiden och elever vill ibland ha handfasta råd om framtiden. Vilken utbildning leder till ett säkert och bra arbete? Vägledarna i intervjun bekräftade att många elever går med föreställningen om att vägledaren har anvisningar om vilken väg som är bäst, och att de får börja med att förklara förutsättningarna och vilken hjälp som kan erbjudas. Oftast är det inget problem och samtalen kan fortsätta på ett bra och naturligt sätt.
Har skolan blivit en skalinstitution? 2 Ser den ut att fungera som tidigare, men är idag otillräckliga att klara av de uppgifter som det förväntas av den? En del av de yttre och inte begränsningarna hos vägledarna kan göra att vägledaren inom skolan blir otillräcklig för eleverna. I enkäten framkommer speciellt ett svar som menar just detta. ”Eftersom samhället ändrar sig fortare än skolan så föreligger en viss eftersläpning. Detta kan göra att eleven inte finner det den söker och tappar motivationen när inte deras utbildning/yrke motsvarar den bild som media/tv/film/musik förmedlar.” Jag tror att för de elever som har starka önskemål om att få förverkliga sig själva, så kan skolan utgöra en hindrande faktor som försöker forma individen efter ett gammalt system. Men som intervjuerna visar har fortfarande traditionella värden en stor betydelse för många elever, vilket medför att skolan bibehåller och fullföljer sin tidigare funktion.
I utredningen Karriärvägledning3 så läggs förslaget på centrala väglednings- platser frikopplat från skolorna för att skapa en objektiv och obunden vägledning för individen. Vägledningscentra koncentrerar och förtydligar expertrollen ytterligare och en stor förtjänst är möjligheten till gemensam samlad aktuell information. Jag tror att centra kan eliminera flera av de yttre begränsningarna som tidigare beskrivits, men en ny organisation skapar sin egen filosofi och ramar som kan vara svåra som vägledare att gå emot, och kan då utgöra begränsningar gentemot eleven. Även ett fristående centra kan samarbeta med kommunens lokala behov i utformandet av utbildningar. En vägledares inre begränsningar lever kvar oavsett var denne arbetar, men fördelen med
1 Giddens, (1996), s. 34. 2 Giddnes (2003), s. 32. 3 SOU 2001:45
ett centrum är att de förmodligen kan lyfta dessa frågeställningar med en gemensam kraft och medvetandegöra varandra om sina begränsningar. En av vägledarna tar upp att grundskolan och högskolan har en likhet i deras mera obegränsade utbud av idéer och det är intressant att koppla ihop det med ett centra. Jag tror att det kan gynna
vägledningen och eleven om vägledaren på centrat arbetade både gentemot grundskolan och med vuxna. Det skapar en perspektivförskjutning från ett kort fokus på vilket gymnasieprogram som skall väljas, till ett fokus som ligger mera långsiktig och är förankrat i vuxenlivets rikare möjligheter.
Som förälder är jag extra insatt i ämnet p.g.a. mina studier och kan ge min son stöd att rikta sina krafter mot ett ovanligt yrke, men om det inte finns ett stöd från familjen så kan vägledaren få en alldeles speciell betydelse i form av gate-keeper. Begreppet kommer ifrån Inger Lindbergs kapitel i SOU 2003:77. Två av vägledarna nämner att ett miljöbyte i önskad riktning kan vara tillräckligt för att eleven ska få ny kraft i sin strävan mot framtiden, och en av vägledarna nämner att kommunikativa brister är vanliga hos elever i misslyckandespiralen. Likheten med invandrarens och elevens begränsade språk i mötet med en representant för samhället är intressant. Ett enkelt språkligt missförstånd kan stänga dörren till nya möjligheter. Om vägledaren ironiserar över det tokigt uttryckta drömyrket eller sänder ut negativa signaler, om än små och subtila, så kan vägledaren stänga en väg och möjlighet för eleven.
Hur hanterar vägledaren när en elev kommer med ett helt tokigt förslag på vad denne kan tänka sig arbeta med? Vägledarna i intervjuerna utgår från elevens situation och säger att det förekommer naiva formuleringar. Enkäten visar på en liten risk att vägledaren skojar till eller tvivlar på idén och ser det helt enkelt som trams. Men om elever, framförallt i grundskolan och kanske även de på gymnasiet, saknar erfarenheter och mognad, så menar jag att det inte är överraskande om vissa förslag låter tokiga. Hur skall de kunna namnge något yrke, eller ännu mera diffust, inom något område som de inte har kunskap om och känner till? Det kanske låter tokigt, men det behöver absolut inte vara tokigt. Egan menar att det kan det ligga en kärna av nytänkande i det lite galna,1 så vad finns bakom ett exempel som att en elev vill bli: Kung över universum? I detta fall visade det sig att en av de största och viktigaste ingredienserna var att
upprätthålla fred på jorden. Samtalet gick vidare med en diskussion om FN:s arbete och
att det går att läsa freds- och konfliktvetenskap på högskolan. Här fanns även den tidigare nämnda direkta kopplingen mellan grundskolan och högskolan i samtalet.
Vägledarna i intervjuerna tror på att uppmuntran och att ge stöd åt det alternativa tänkandet kan gynna eleven, men att det är ett av många verktyg. Ibland ber de eleven ge uttryck för sin innersta önskan, men det kan inte sägas vara en metod som används konsekvent i samtalen. Det kan även vara yttre begränsningar som motverkar att ett gynnsamt klimat skapas för att hjälpa och erkänna galna idéer. Vissa elever får alltså med sig ett sätt att angripa problem i framtiden, och blir bättre rustade att tänka utanför ramarna, men inte alla.
En del elever har enligt två av vägledarna starka fixeringar mot det enda perfekta yrket, och det kan vara svårt att ge dessa elever nyanser om att det finns fler alternativ som ligger nära deras mål. Utifrån Egan kan en sådan fixering låsa den inneboende kreativitet som kan öppna fler vägar. Dessa elever är ofta studiemotiverade med goda hemförhållanden, men blir samtidigt dåligt rustade om plötsliga förändringar sker på arbetsmarknaden. Dom måste förr eller senare konfronteras med de oavsiktliga
konsekvenser som uppstår på resan genom framtiden. En av vägledarna ser det som att hon planterar ett frö till en tankeprocess hos eleven, och att fröet förhoppningsvis växer till sig efterhand, så att individen med tiden upptäcker fler perspektiv.
Frågeställningarna och viktiga tendenser
Är vägledarna möjliggörande eller begränsande? Det går inte att svara entydigt på frågan, men vägledarna i intervjuerna är samtliga möjliggörande. Dom är öppna för att det oväntade och att möta eleven där denne står. Samtidigt lurar en hel del faktorer både som yttre och inre begränsningar, vilka hotar elevens möjligheter att ventilera sin ovanliga idé med en professionell vägledare. En annan fara som framkommer i enkäten är vissa elevers begränsade språk, att de utrycker sig på ett naivt och kanske lite tokigt sätt, kan ställa till det om vägledaren bemöter eleven med en skeptisk ton. Ytterligare en fara som framträder i enkäten är när vägledaren är starkt involverad i elevvårdsarbetet, är att arbetet handlar mer om den akuta situationen och saknar en förankring i elevens framtida drömmar.
Ovanliga val kan bara sägas förekomma i en mycket begränsad omfattning utifrån de intervjuade studie- & yrkesvägledarna. Förståelsen för det oväntade är mycket stor även om traditionella värderingar fortfarande spelar en stor roll. Elevers önskan om att fritid skall vara en del av det framtida arbetet gör att vägledarna allt oftare möts av
ovanliga idéer; Den ökande tendensen till att forma sin livsstil skapar fler individuella val. Samtidigt ger vägledarna i intervjuerna små signaler om att det finns vägledare med andra värderingar; Att vissa följer kommunens styrning mot viktiga sektorer och att äldre vägledare kanske arbetar på ett annat sätt. Även signalerna från enkäten på skeptiska vägledare utifrån elevers begränsade språk skapar onekligen nya frågor. Nya uppslag
Finns det en skillnad i förhållningssätt mellan de vägledare som är utbildade innan 90- talskrisen, när industriarbeten fortfarande var ett dominant inslag och gav en kontinuitet och trygghet för individen, och de vägledare som är utbildade där efter?
Det dyker upp en del nya trender från mediavärlden och ett exempel från intervjuerna är kriminaldetektiv. Enkäten visar på att elever med låga betyg har en tendens till att vilja bli läkare, advokat eller något annat hett teveyrke. Hur påverkar teve ungdomars yrkesval? Om de saknar erfarenheter från livet och ersätter tomrummet med erfarenheter från mediavärlden, vilka konsekvenser får det?
Ytterligare ett förslag på ny forskning kan vara att undersöka de mindre kommuner där vägledare inom kommunala plattformar arbetar både med barn och vuxna parallellt. Kan det vara gynnsamt för elever på högstadiet och för vägledningen i stort att den normala uppdelningen mellan de olika nivåerna överskrids?
Vad saknas?
Jag har inte i detalj kartlagt vad det är som skapar det gynnsamma klimat som är möjliggörande, utan fokus i arbetet har hamnat på vad som utgör begränsningar. Men jag tror att med en medvetenhet om de hinder som föreligger, kan dessa med en självinsikt kanske lättare undvikas, och då syftar kartläggningen av begränsningar till ökade möjligheter.
Det saknas teori som förklarar ungdomars språkliga brister; Att bristande erfarenheter ger ett begränsat språk, och att det kan förekomma även på gymnasiet.