Kreativt förslagsunderlag

Vi vill skapa mötesplatser som är till för alla men vi är medvetna om att detta är väldigt svårt att göra. Hajer och Reijndorp menar att det är en utarbetad idé att vilja skapa platser för “alla” och anser snarare att det borde finnas platser som riktar sig till en särskild grupp: en parokialiserad plats som är anpassad till en grupp utanför normen (2002:85). Våra förslag på kulturmötesplatser kommer att rikta sig till den kinesiska kulturen och de kommer på så sätt bli mer attraktiv för en grupp än en annan. Dock menar vi inte att detta nödvändigtvis måste vara något negativt utan snarare något som kan öka intresset bland andra. Den kinesiska kulturen är mer eller mindre självklar bland de som har anknytning till den, men den är inte självklar för dem som ej har någon erfarenhet av kulturen. Vi anser att det icke-självklara många gånger skapar en nyfikenhet och att det kan betraktas som något “exotiskt”. De offentliga kulturmötesplatser som möjliggör för ett utbyte av kinesisk kultur riktar sig till en särskild grupp men exkluderar inte andra och ett gränsöverskridande till en annan kultur menar vi kan ge upphov till spontana och interkulturella möten. De som inte är bekanta med den kinesiska kulturen blir förhoppningsvis intresserade och börjar använda dessa kulturmötesplatser. Det betyder att fler folk lockas dit, kulturutbyten möjliggörs och vi får en mötesplats där folk i olika åldrar, från olika länder, med olika kön, kan träffas och ta lärdom av, och lära varandra. Kulturmötesplatserna är inte riktade direkt till Kang Le, vi har använt föreningen som referens för att identifiera betydelsefulla aspekter inom den kinesiska kulturen och vi har nyttjat dessa för att hitta saker som kan vara mer allmängiltliga. De allmänt betydande elementen menar vi är musik, motion och mat, vilka återspeglas i förslagsunderlaget. Funktionalisering kan likt mycket annat vara både positivt och negativt. Det positiva är att i och med en funktionalisering av platser, vet vi i många fall hur vi ska bete oss och det reducerar risken för att gå utanför det som är socialt accepterat, det som anses vara normen och som många gånger tycks skapa ordning. Dock menar vi att detta hämmar kreativiteten och att det blir svårare för spontana händelser och aktiviteter att ta plats, detta eftersom det finns ett visst beteende att förhålla sig till. Vi menar att man bör se till varje enskild plats och de förutsättningar som finns - en plats bör inte förutbestämmas till den grad att olika förändringar blir svåra att genomföra och att möjligheten till användning utöver den vanliga går förlorad. Det måste finnas en balans gällande allt - det får varken vara för mycket eller för lite av något, oavsett vad det handlar om. Utmaningen ligger i att hitta just den balansen, inte minst för en plats uformning. Det ska inte vara omgivningen som ger en plats betydelse, utan snarare människorna och deras erfarenheter och kunskaper. Kulturen, och de möten och upplevelser kulturen bidrar till, bör vara det centrala då vi menar att det skapar diskussion, ger kunskap om andra samt om sig själv, och det genererar i sin tur saker som inte kan förutses. Den byggda miljön bör arbeta för att möjliggöra detta och låta människorna sätta gränserna, inte platsen. Det handlar främst om användarna och om vad de kan åstadkomma och inte

46

platsen i sig. För oss är det inte kulturmötesplatserna i sig som är det viktiga utan vad dessa kan ge upphov till, vilket vi hoppas kommer vara samtal och möten mellan kända och okända, mellan olika sociala grupper och olika kulturer.

Vi menar att en stad är till för dess användare och förespråkar därför att se till användarna i en planeringsprocess. Att involvera medborgarna i ett tidigt stadie i designprocessen tror vi underlättar och möjliggör för skapandet av attraktiva stadsrum. Risken att utforma ett stadsrum som ej blir använt i den grad som önskas, reduceras i och med att det redan från början förhoppningsvis gjorts analyser av de resultat som framkommit från tillfrågade. Genom att se till användarna och deras behov, och inte enbart fokusera på platsen, menar vi att det kan skapas en plats som har en större betydelse utöver den byggda miljön. På grund av detta baseras det kreativa förslagsunderlaget på vad som framkom från intervjuer och enkätundersökning.

Nedan presenteras det kreativa förslagsunderlaget som resultaten från intervjuer och enkätundersökning har mynnat ut i.

55

56

6) Avslutning

Vårt avslutande kapitel kommer lyfta fram det vi menar är de viktigaste aspekterna för att mötesplatser i det offentliga stadsrummet ska kunna möjliggöra kulturutbyten. Syftet med denna uppsats har varit att undersöka mötesplatser för kinesisk kultur i Göteborg, med utgångspunkt i den svenskkineska föreningen Kang Le. Vad finns, vad efterfrågas och vilka faktorer och samband är viktiga att beakta vid utformning av dessa mötesplatser? Vår tanke var också att urskilja betydande fundament som möjliggör och främjar kulturutbyten i stadsrummet för allmänheten och inte enbart riktat till den svenskkinesiska befolkningen. Det har därför varit viktigt för oss att försöka identifiera vad som inom den kinesiska kulturen kan tänkas vara intressant för människor som ej har någon direkt personlig anknytning till Kina. Utöver detta ville vi undersöka vad som krävs av den byggda miljön för att främja utvecklingen av kulturmötesplatser och i vilken utsträckning den kan förstärka känslan av gemenskap.

6.1) Diskussion

6.1.1) Kulturmötesplatsens roll i staden

Göteborgs kulturstrategi, Utveckling Nordost’s mål, samt vad som framkom under insamling av empirisk data, gör oss medvetna om att kultur är ett väldigt viktigt inslag i våra vardagliga liv och i våra städer. Detta medvetande menar vi har ökat de senaste åren och att det numera är en väldigt omtalad och ‘het’ debatt som engagerar många, inte bara i folkmun utan också sett till många kommuners kulturpolitik. Rundkvist hade otroligt mycket att berätta gällande hur han ser på kultur och hur han arbetar med det och det faktum att han visade ett stort intresse för vår uppsats ämne, gör oss väl medvetna om att kultur anses som en viktig bidragande faktor för ett socialt hållbart samhälle. Eckerbrant påstår att kultur nu ses som en fjärde hållbarhetsdimension tillsammans med det sociala, ekonomiska och ekologiska, och även det påvisar att kultur anses bidra till ett bättre samhälle. Göteborgs Stads kulturstrategi betonar att strategiskt arbete och framtidsplanering inom

kultursektorn ska ske i dialog med brukarna (2009:5) vilket också platsskapandet förespråkar

(Silberberg 2013:12). I kulturstrategin skrivs det att när människor möts och delar upplevelser ökar

den sociala sammanhållningen och tilliten till varandra (sid 7) och genom publik domän-diskursen

menar vi att vi kan hitta aspekter för att underlätta för att detta ska ske, vilket vi anser främst handlar om komprimering och lokalisering (Hajer och Reijndorp 2002:117).

Kultur betyder olika beroende på vem man talar med och vi anser därför att det är oerhört viktigt att inte koncentrera det till att vara enbart det ena eller det andra. Vi bör ta ett steg bort från det “vanliga” och istället se förbi det som anses vara norm, precis som Bonnevier (2013) menar. Hon

57

betonar hur viktigt det är att inte skapa enformiga platser utan förespråkar en variation där platser skapas för andra människor än endast de som ingår i normen7 _{(Andersson 2013). Vi talar för att}

utforma platser som ger en nya sätt att tänka på, som ifrågasätter sitt eget jag och som möjliggör för oss att ta del av nya perspektiv. Hajer och Reijndorp menar att publika domäner handlar om att få ta del av nya perspektiv och synsätt på samma gång som det bör vara en plats där man tvingas utmana sig själv och relatera till andra (2002:116). Även Rundkvist anser att kulturmötesplatser bör ha en inbyggd utmaning där vi kan sätta oss själva i perspektiv.

Det traditionella synsättet på kultur genom tiderna har varit att begreppet endast innefattar sånt vi kan “ta” på, som exempelvis konst, musik och teater (Klockar Linder 2006:13). Vi menar att det mer och mer tas avstånd från detta, inte på så sätt att det inte anses vara viktigt längre och inte bör göras satsningar på, utan snarare att man nu betraktar kulturbegreppet som något mer etiskt, som involverar människors liv och inte enbart handlingar som utförs av dem (som t.ex teater) (Ibid:17). De allra flesta länder har sina egna kulturella traditioner och dessa innefattar inte endast de traditionella delarna, utan även de antropologiska som innefattar det vardagliga livet. På grund av att dessa vardagliga kulturaspekter möjligtvis inte kan identifieras helt och hållet utan att på något sätt ta del av kulturtraditionerna, menar vi att det är viktigt att involvera medborgarna i skapandeprocessen för att få en djupare förståelse för olika kulturer utifrån dess “utövares” perspektiv. Rundkvist hävdar att dessa samtal måste ske mer spontant och att ett sätt kan vara att skapa mötesplatser av en mer temporär karaktär. Han menar att det är blandningen av människor på platsen som är det viktigaste och att det bidrar till nya tankar och idéer. Att det sker mer spontana kontakter tror Rundkvist är viktigt. Genom att flytta ut aktiviteter i stadsrummet och synliggöra dem för allmänheten anser vi att dessa spontana kontakter kan ske. Silberberg menar att platsskapandet har varit en bidragande faktor till att det är mer fokus på människan vid utformning av platser, vilket hon anser bevisar att vi har återtagit rätten till vår egen stad (2013:6). Att användarna dessutom får vara med och tycka till, tror vi möjliggör för en välfungerande mötesplats där det är användarna själv som omhändertar platsen. Kang Les styrelse och medlemmar, samt Rundkvist, Huhtala och Eckerbrant, anser samtliga att det finns ett stort behov av kulturmötesplatser i staden. Rundkvist hävdar att sådana platser skulle främja den interkulturalitet som finns i Göteborg och vi menar att det i sin tur ger upphov till möten mellan olika kulturer och sociala grupper, något som är förutsättningen för att en publik domän ska växa fram (Hajer och Reijndorp 2002:117).

7_{Citat: Katarina Bonnevier understryker vikten av att skapa en variation av platser i städer. Hon uppmanar arkitekter och planerare att}

tillåta sig att ha andra referenser, tänka på andra grupper, att låna bilder från någonting helt annat. Kanske berätta en historia från en annan del av världen, som inte utgår från arkitekternas och planerarnas egna erfarenheter.(Andersson 2013, Movium, SLU. http://www.movium.slu.se/alla-pratar-om-goda-motesplatser-men-vad-ar-det-egentligen)

58

Det finns många kulturhus och Folkets Hus i Göteborg, vilket vi menar bevisar att kultur spelar en viktig roll och att kultur i ett deltagarperspektiv får mer fokus. Ställen likt museum anser vi låter oss ta del av kultur, dock på en begränsad nivå eftersom den exkluderar en del sociala grupper genom att ta betalt av besökarna. Vi som besökare får oftast ej heller interagera med kulturen utan bör snarare hålla oss på avstånd. Detta menar vi skapar en distans mellan kulturen och besökarna och uppmuntrar inte kreativitet eftersom det oftast är svårt att kunna vara en del av eller interagera med konsten. Genom exempelvis kulturhus som Blå Stället i Angered får vi, utan att betala, möjlighet att vara en del av kulturen, träffa andra likasinnade, eller oliksinnade, och därmed ta lärdom av andra och sätta sig själv i perspektiv. Dock sker detta oftast inte spontant eftersom dessa platser måste uppsökas - det är vanligtvis inte platser du möter oplanerat ute i det offentliga stadsrummet. Silberberg, med sin teori om platsskapande, menar att publika rum sedan länge tillbaka har ansetts vara det som sammanbinder samhället (2013:5) vilket påvisar hur viktigt det är att förbättra och utveckla stadens urbana rum. Till hävdar att vardagliga och spontana konversationer bör tas tillvara på eftersom det genom dem kan växa fram nya kunskaper (2005:37), vilket även Rundkvist menar då han understryker möjligheterna med de förutsättningslösa mötena. Han menar att dessa är grundläggande och viktiga för att människor ska bli deltagare i staden. Om urbana rum där möten kan ske på ett neutralt sätt utvecklas, menar vi likt Hajer och Reijndorp att det ger möjlighet för kulturella gränsöverskridanden (2002:33) och att de samtal som uppstår kan bidra med nya kunskaper.

6.1.2) Kulturmötesplatsers positiva parokialisering

Även om en förening är öppen mot allmänheten och låter alla ta del av aktiviteterna när de sker i det offentliga stadsrummet, blir det i många fall en form av parokialisering i negativ bemärkelse då det oftast är specifika aktiviteter som anordnas mot en särskild grupp och om du inte tillhör denna grupp är det stor risk att du känner dig ovälkommen (Hajer och Reijndorp 2002:85). Detta eftersom specifika aktiviteter kan upplevas uteslutande mot folk som inte besitter den erfarenhet eller kunskap som krävs, något som kan resultera i att man hellre avstår från att delta. För att undvika att detta sker är det viktigt att ha olika komprimerade element som är av betydelse för många och inte enbart den dominerande gruppen. Rundkvist, Huhtala och Eckerbrant understryker även de vikten av att en plats innehar komponenter som tilltalar mångfalden.

Hajer och Reijndorp hävdar att ett inträde till ‘någon annans’ domän, i detta fall en annan kultur, gör att vi reflekterar över vår egen upplevelse av platsen och att det därför är den känsla platsen ger dig som det bör fokuseras på snarare än hur dessa platser ser ut (2002:88). De menar också att domänerna ska möjliggöra för aktiviteter som bidrar med nya betydelser och nya uttryck (Ibid:101), vilket vi menar att influenser från andra människor gör - andras kunskaper och erfarenheter bör tas

59

tillvara på för att utveckla och föra vidare olika kulturer. Publika domäner menar Hajer och Reijndorp främst bör handla om utbyten och gränsöverskridanden, men understryker dock att det inte alltid är positivt för publika domäner att utsättas för kulturkrockar (2002:117). Rundkvist menar att kulturkrockar kan resultera i något positivt för individen eftersom man då “utsätts” för andra perspektiv vilket kan stärka den enskilda individen och bidra till nya synsätt. Hajer och Reijndorp hävdar att det är i samspel med andra som har, eller inte har, samma kulturella bakgrund som oss själv som vi både lär oss och utvecklar en förståelse för oss själva och andra. Detta menar de är väsentligt för att kunna vidga sin sociala kompetens (Ibid:12-13), något som överrensstämmer med vad Rundkvist resonerar kring då han talar om att kulturmötesplatser är viktiga ur ett lärandeperspektiv.

Att en plats utformas för att vara tillgänglig för mångfalden påstår Hajer och Reijndorp förhindrar att publika domäner ska växa fram och att en plats som är mer riktad till en specifik grupp, gör att den i många fall upplevs mer behagliga än de som är till ‘för alla’ (Ibid:85). Detta kanske för att det blir en större upplevelse av platsen på grund av det finns ett särskilt beteende där som vi nödvändigtvis inte har stött på innan (Ibid:88). Det skapar en nyfikenhet för det okända beteendet, som i detta fall är den kinesiska kulturen och dess särskilda aktiviteter.

6.1.3) Hinder och möjigheter för utveckling av kulturmötesplatser

De hinder som kan tänkas uppstå är att platsen endast kommer anses vara välkomnande mot folk med anknytning till Kina. Dock menar vi att detta är ett potentiellt hinder för alla platser som är av den parokialiserade typen - en plats som riktar sig mer till en grupp än en annan. För att minimera denna risk, är det viktigt att se till så att de funktioner som finns på platsen eller att de aktiviteter som är tänkta ska ske, är lätta att ta till sig och inte kräver någon större förkunskap eftersom det då krävs mycket av användaren. Det är också nödvändigt att den är lätt att förstå sig på.

Det finns en risk gällande att dessa kulturmötesplatser möjligtvis kan tas i anspråk av en grupp med starka särintressen, precis som Rundkvist hävdar. Dock menar vi att detta kan hända på nästan vilken offentlig mötesplats som helst och inte enbart preciserat till de platser som riktar sig till kinesisk kultur eller någon annan kultur. Det som är både fint och problematiskt med offentliga stadsrum är att de är tillgängliga “för alla” och att det egentligen inte finns något som hindrar människor från att göra platsen till sin egen, att sätta sin egen prägel på den. Även fast denna rätt i de flesta fall inte missbrukas och används mot platsens eget bästa, finns det alltid en risk för det. Vi menar att möjligheterna med offentliga kulturmötesplatser framför allt är att de kan bidra till en ökad gemenskap, ett kulturellt utbyte mellan människor med olika bakgrunder, samt ett kunskapsutbyte där vi få ta del av, och lära oss, en annan kultur än den vi är vana vid.

60

Kulturmötesplatserna stödjer även Göteborgs kulturstrategi och de kan vara ett sätt för staden att utveckla de satsningar som görs på kultur, ännu mer. Göteborgs Stad har som mål att förnya och utveckla kulturmötesplatser och denna studie kan bidra till att hitta sätt för att kulturmötesplatserna ska kunna bli publika domäner. Att få möjlighet att ta del av en annan kultur än den man identifierar sig med, och detta synligt i det offentliga stadsrummet, menar vi kommer ge upphov till gränsöverskridanden och umgänge bortom sin egen kultur. Kulturmötesplatser kan därmed vara ett sätt att öka folks förståelse och tolerans för andra kulturer och sociala grupper i samhället.