Krig och teater i ständig influens

Vid det direkta urvalet av pjäser har jag använt mig av de urvalskriterier som

beskrivits under rubriken Material och Urval, nämligen att krigaren skall stå

för en viktig del av dramats huvudtankar, antingen han innehar huvudrollen

eller återfinns i en viktig biroll, samt att respektive dramer skall säga något

om sin samtid och relevanta historiska händelser.

I det här kapitlet vill jag peka på att Katarina av Medici sannolikt är den

första samhällspolitikern fr.o.m. renässansen, som medvetet driver sitt

bud-skap med hjälp av teatern. Det är interaktionen mellan den kulturella och

sam-hällspolitiska kontexten som står i centrum för min uppmärksamhet. Primärt

handlar det om pjäsernas konception ur ett ideologiskt perspektiv och mindre

om själva föreställningarna.

Katarina av Medici bedrev ett raffinerat propagandakrig genom att visa

prov på den franska krigsmakten i stiliserad och estetisk form. Hon ger

exem-pel på hur krigarens insatser integreras med budskap i enlighet med maktens

önskemål. Inom ramen för den franska hovteatern visades krig och

krigarupp-gifter upp i förskönad form som hovbaletter. Här framträder renodlade

hjälte-figurer på scenen, vilket kan sammanhänga med att rollerna fördelades efter

rang och att följaktligen kungen i förekommande fall dansade den yppersta

hjälterollen i kamp mot monster och onda makter. En del av dessa

teaterföre-ställningar tjänade dessutom som blickfång över vilka adelsmän som skulle få

framträdande poster i kommande krig.

196

Jag ser det som att scendramat här utgör en metakommentar till det sociala

dramat. Genom att sysselsätta aristokratin med hovets nöjen förhindrade hon

andra tvister och dueller och scendramat gav på det sättet en feedback in i det

sociala dramat. Eftersom verksamheten pågick under flera år hade budskapet

sannolikt åsyftad verkan.

Balett som rituell förstärkning av kungamakt och

krigsmakt i 1500-talets Frankrike

Balett och krigskonst må tyckas vara väsensskilda, men under 1500-talet och

det begynnande 1600-talet fanns flera beröringspunkter mellan politik,

krig-föring och teater/balett. I synnerhet gäller detta under den tid då Frankrike

plågades av religionskrig under andra hälften av 1500-talet. Historikern vid

George Mason University, Mack P. Holt, har i sin 2005 utkomna bok The

French Wars of Religion avgränsat perioden till åren 1562-1629. Holt skriver

inledningsvis att situationen i Frankrike kunde karakteriseras som

[...] (a) confusing morass of court factions, countless leading actors and bit play-ers, a seemingly unending series of peace agreements followed by renewed war-fare, and the bizarre diplomatic intrigues of nearly every state in western Europe that made up the French Wars of Religion.197

Orsaken till krigen var till största delen att söka i de religiösa motsättningarna

mellan katoliker och protestanter, men det fanns också andra ekonomiska,

so-ciala och dynastiska faktorer med i bilden.

198

Försök gjordes för att ena olika

fraktioner på politisk och dynastisk nivå. Ett exempel på det sistnämnda är

bröllopet mellan Henrik av Navarra och Margareta av Valois, dotter till

Hen-rik II (1519-1558) och Katarina av Medici – ett bröllop som dock ändade i ett

stort blodbad på hugenotter. Ediktet i Nantes som slöts 1598 var också avsett

att vara fredsavtal, men enligt Mack P. Holt var ediktet aldrig avsett att vara

mer än en temporär förlikning.

199

Under andra hälften av 1500-talet var Katarina av Medici en av de starka

politiska krafterna i Frankrike. Hon var regerande drottning under åren

1547-1558 och efter att hennes man avlidit till följd av en olyckshändelse i en duell

blev hon förmyndare för sina omyndiga söner.

200

Tre av dem kom att bestiga

den franska tronen. Hennes son Frans II av Frankrike dog efter ett år på tronen

och hans yngre bror Karl IX av Frankrike var bara nio år vid sitt trontillträde

och fick även han en för tidig död på grund av sjuklighet. Katarina avled 1589

och efterträddes av sin favoritson Henrik III, som emellertid mördades några

månader senare samma år.

201

Katarina är inte krigare i avhandlingens mening men hon arbetade aktivt

för att utjämna motsättningarna mellan de olika parterna. Hennes ’vapen’ var

teatern och framför allt de tidigare nämnda hovbaletterna. Hon bedrev politik

genom att använda teatern normativt. Detta hade kyrkan gjort tidigare med

medeltidens mysteriespel, men sällan med den världsliga makten i fokus.

Ka-tarina var härvidlag pionjär.

Katarina av Medicis bakgrund

Katarina var en begåvad maktpolitiker, som drev sin politik hårt och

konse-kvent och hon var följaktligen som person mycket kontroversiell. I en bok

197 Mack P. Holt, The French Wars of Religion 1562-1629, Cambridge 2005, s.1 f.

198Ibid., s.1.

199 Ibid., s.3.

200 Kate van Orden, s.238.

utgiven 1693 av författarna Estienne Henri (1528-1598),Théodor de Bèze

(1519-1605) och Jean de Serres (1540c-1598) The History of the Life of

Kat-harine de Medicis, Queen Mother and Regent of France beskrivs hon som ett

monster av själviskhet med starka ambitioner att gynna sina egna tio barn i

kampen mellan kungaätterna Valois, Guise och Stuart.

202

Författarna skriver

att var hon än hamnade skulle hon bli “... the Author of unavoidable Ruin and

Destruction to the Family into which she should be married”.

203

Katarina föddes i Florens, som barn till Lorenzo di’Medici, hertig av

Urbino och en fransk prinsessa. Släkten Medici var ekonomiskt och socialt

framgångsrik men också invecklad i maktpolitiska strider. Hennes föräldrar

avled bägge i pesten endast veckor efter hennes födsel och Katarina

omhän-dertogs först av en farbror. När han utsågs till påve - Leo X - överfördes hon

till ett nunnekloster. Före nedkomsten hade föräldrarna enligt tidens sed låtit

ställa hennes horoskop. Astrologernas samstämmiga utsaga var att det

ny-födda barnet, om hon fick leva, skulle förgöra den släkt hon gifte in sig i.

Hennes föräldrar hade enligt de tre författarna Estienne Henri, Théodor de

Bèze och Jean de Serres hunnit planera för en omsorgsfull uppfostran, vari

ingick att undvika äktenskap. Efter föräldrarnas död gjordes försök att

neutra-lisera henne och placera henne i nunnekloster på livstid.

204

Redan i tidiga tonår

var hon emellertid som äktenskapspartner en intressant bricka i maktspelet i

Europa – ett maktspel där påven Leo X spelade en viktig roll. När giftemål

med den franske kungens andre son blev aktuellt kom maktpolitiska

invänd-ningar från den tyskromerske kejsaren Karl V, men påven lugnade honom med

att citera spådomen och hävda att hon säkert inte vansläktades.

205

Det är

up-penbart att de ovan nämnda författarna, som överblickar hela hennes levnad,

inte har någon positiv inställning till Katarina. De tillvitar henne dessutom ett

antal ogärningar som giftmord på Dauphin för att själv bli drottning samt hela

ansvaret för Bartolomeinattens massmord på hugenotter år 1572. Hon kallas

”[…] Contriver, Promotor och Spectator” till blodbadet.

206

Estienne Henri och

hans författarkolleger är inte de enda som är kritiska. Till denna inställning

bidrog sannolikt hennes utländska härkomst jämte samtidens misogyni.

Det finns emellertid biografiska källor som är positiva. Hennes italienska

härkomst talade till hennes fördel, då den ansågs ha gett henne ett stort intresse

för litteratur och konst. Sannolikt var dock hennes intellektuella utveckling

tämligen fransk-orienterad med tanke på att hon bara var 14 år när hon giftes

bort med den jämnårige franske prinsen, men man vet att hon sedan unga år

var en hängiven boksamlare, framför allt inom det naturvetenskapliga området

- geografi, fysik och astronomi - enligt den brittiske historikern Robert Jean

202 Estienne Henri,Théodor de Bèze och Jean de Serres, The History of the life of Katharine de Medicis, Queen Mother and Regent of France, or, The exact pattern of the present French king’s policy, London 1693 EEBO (EarlyEnglish Books OnLine), Sthlms Universitetsbibliotek.

203 Ibid., s.17.

204Ibid., s.6 f.

205 Ibid., s.19 ff.

Knecht, som skrivit den år 1998 utkomna biografin Catherine de Medici.

207

Hon ansågs ha kunskaper i astrologi, som under denna tid var ett respekterat

område, och trodde helt och fullt att stjärnorna bestämde människors öde.

Där-till ansågs hon vara kunnig i ren svartkonst och var själv starkt vidskeplig.

Hon var på många sätt en typisk exponent för tidens värderingar och skolad i

maktspel genom intrigerna inom och kring släkten Medici. Niccolò

Machia-velli (1469-1547) tillhörde familjens vänkrets och hans bok Fursten är

tilläg-nad hennes far Lorenzo di’Medici.

Baletten som politisk metod

Katarinas kulturintresse dominerades av teater och dans. Hon älskade överdåd

men såg också till att de av henne organiserade teaterfestivalerna användes för

att stödja enväldet. Starka religiösa rörelser och kamp för nationell identitet

präglade tiden liksom de dynastiska striderna kring kungatronen. Katarina av

Medici sökte mildra motsättningarna inom det franska ledande skiktet med

hjälp av dansen och teatern, vilka hon använde som diplomatiska hjälpmedel.

Man kan uttrycka det mera krasst. Hon såg till att de uppvaktande vid hovet

var sysselsatta med nöjen i stället för att ägna sig åt tvister och dueller.

Dess-utom hade teaterföreställningar i samband med större festligheter en

ytterli-gare dimension, nämligen att skrämma omgivningen, fransk som utländsk,

ge-nom att ge prov på fransk militär överlägsenhet, ett koncept som flera av

1900-talets diktaturer sedermera drev till fulländning.

208

Hon var nyskapande inom teaterområdet men använde sig också av äldre

traditioner. Ett exempel på nyskapande nämner R.J. Knecht i sin bok. Han

hävdar att hon gav upphov till en ny teatergenre, nämligen den tragikomiska

föreställningen. Hon såg till att tragedierna fick en indelning i akter liksom

komedierna, där denna ordning redan förekom. I pauserna mellan akterna

framfördes musikstycken, s.k. interludi (interludes). Dessa saknade samband

med tragediernas narrativ. Den första föreställningen enligt denna ordning

med musikaliska interludi var hämtad ur Ariostos Orlando Furioso i en fransk

version. En okänd poet lär enligt R.J. Knecht ha skrivit manuskript och

före-ställningen uppfördes på Fontainebleau den 13 februari 1564.

209

Gentemot

detta kan dock invändas att Knechts uppgifter är korrekta om man betraktar

föreställningen av Ariosos Orlando Furioso som en helt fransk uppsättning.

Redan 1548, i samband med Henrik II:s och Katarinas besök i Lyon, hade

nämligen en italiensk skådespelartrupp givit en föreställning av kardinal

Ber-nardo Dovizi da Bibienas pjäs Calandra, kombinerat med sex intermezzi med

musik. d.v.s. musikstycken mellan akterna (se s.95).

207Robert Jean Knecht, Catherine de Medici, London/New York 1998, s.220 ff.

208 Kate van Orden, s.190 ff.

Katarina stimulerade också i hög grad danskonsten vid hovet och

återin-förde bland annat begreppet ‘pyrrhisk’ dans, vilket innebar att militära

tradit-ioner från grekerna och särskilt Sparta återupplivades under renässansen.

Dessa danser liksom tornerspelet användes som träning för krigstjänst.

Dan-serna utgjorde något av en förbindelselänk mellan de militära och civila

prak-tikerna, där man kunde sammankoppla drill och dans, fysisk träning och

di-sciplin. De pyrrhiska danserna beskrevs ofta som en imiterad strid till

musik-ackompanjemang.

210

Det är möjligt att Gustaf III av Sverige kände till detta

när han cirka 200 år senare organiserade sina karouseller.

Även andra källor från antiken kom att bli inspiration för krigskonsten.

Niccolò Machiavelli skrev om hur fotsoldater skulle tränas enligt den

kun-skap, som utvunnits ur klassiska källor som Vegetius, Aelianus och

Xe-nophon. I Arte della guerra (Krigkonsten) utvecklar han renässansens behov

av att tillägna sig det romerska rikets krigskonst. Det romerska ideologiska

inflytandet var f.ö. tvåfaldigt och återfanns både inom det militära och det

ju-ridiska området.

211

René Descartes (1596-1650) levde visserligen en generation senare än

Ka-tarina men även han drog paralleller mellan kriget och dansen. Han beskrev

kriget som en”balett för fredens födelse”.

212

De ordnade bataljonerna i

1600-talets arméer innehöll utvilade, väl utrustade och uniformsklädda soldater,

som snarare liknade ”à corps de ballet” än de hoprafsade grupper av utskrivna

rekryter som utgjort de franska arméerna i hans ungdom. Han jämförde

sol-datuppställningen i ett regelrätt fältslag med en balett. Det intressanta är att

han liknar kriget vid en balett (snarare än tvärtom). Hovbaletterna fram till

mitten av 1600-talet transformerades och fick en alltmer martial karaktär, även

om de primärt var teatrala händelser och kunde beskrivas och tolkas som

såd-ana. Stora skaror av åskådare kom för att åse dem. En ny precision kunde

sålunda iakttas, när fotsoldaterna uppträdde i formationer vid parader och

ut-förde komplexa manövrar på ett totalt synkroniserat sätt.

213

Även Michel Foucault har i sin 2003 utkomna bok Övervakning och straff

varit inne på dessa tankegångar kring mekanismerna om (den stora) gruppens

(militära) disciplin och vad den betyder gentemot hela den ”sociala

samhälls-kroppen”.

214

Enligt Foucaults analys sprider sig den militära disciplinen från

210Kate van Orden har i sin bok i Music, Discipline and Arms in Early Modern France (s.186-234) gett en utförlig beskrivning och bakgrund till de pyrrhiska danserna, vars ursprung finns i antikens Grekland. Kreta nämns som ursprungsort, men danserna var särskilt populära i Sparta. När Platon levde (427-347 f Kr) var de pyrrhiska danserna sedan länge ett inslag i mi-litära högtidligheter, religiösa riter och vissa festivaler. Grekerna fann det inte säreget att de professionella krigarna dansade.

211 Niccolò Machiavelli, Arte de la Guerra, Florens 1523. Samtidigt med strävandena att till-varata den romerska krigskonsten fanns tendensen att i ökad utsträckning lösa tvister, inte ge-nom våld utan gege-nom rättsprocesser enligt romersk rätt, något som under denna tid ökade re-spekten för domare, advokater och representanter för det kungliga hovet.

212 Kate van Orden, s.187, där hon citerar René Descartes Oeuvres 5:616-627.

213 Kate van Orden, s.188 f.

de stora arméerna till det övriga samhället och bringar ordning bland de

eko-nomiska och demografiska krafterna. En stor armé har också enligt Foucault

en fredsbevarande uppgift.

När Katarina av Medici introducerade den franska hovbaletten, Ballet de

cour, var freden ett genomgående tema i många av uppsättningarna. Baletterna

eliminerade sannolikt inte våldet i hovmiljön, men en del av yttringarna

däm-pades tillfälligtvis. Hederskulturen var väl utvecklad och det hände att

fient-liga inslag vid militärövningar kunde fortsätta i smärre gräl (querelles) även

hemma i hovmiljön och övergå till regelrätta dueller för påstådda oförrätter

rörande gods eller oförrätter gentemot närstående.

Intermezzi och opera introduceras

I Frankrike liksom i övriga Europa fanns en önskan att återuppliva antika ideal

både inom krigskonst och inom kultur. Den franske kungen Henrik II och hans

drottning Katarina av Medici besökte staden Lyon år 1548 - året efter

trontill-trädet under sin ’eriksgata’. Stadens tjänstemän arbetade hårt med

förberedel-serna och bland de verksamma organisatörerna fanns poeten och författaren

Maurice Scève, som skrivit en detaljerad skildring av arbetet, kostnaderna och

resultaten i form av parader och teatrala händelser. I hans skildring kan stadens

vedermödor skönjas. Hans bok har utgivits i faksimil 1997 med kommentarer

av den brittiske språkforskaren Richard Cooper.

215

Kungen och hovets resor i riket hade multipla syften. Kungen ville visa upp

sig i all sin prakt och ståt men också hålla ett öga på nyligen erövrade

provin-ser. Han inspekterade trupper, förhandlade om skatter, mottog medborgarnas

löften om lojalitet och gåvor från dem.

216

Staden Lyon hade en välbärgad

över-klass med mycket god över-klassisk bildning och man skulle ta emot en kung med

starka krigiska framtidsplaner, och programmet präglades av kungaparets

in-tressen – krig och teater.

Henrik II och hans drottning Katarina av Medici stannade cirka två veckor

i september år 1548, under vilka staden anordnade omfattande festligheter till

deras ära. Pengarna gick i stor utsträckning till inköp av material som tyg för

att dekorera husen, till kläder, uniformer, vapen och musikinstrument. Lyon

var hårt skuldsatt redan före de nämnda händelserna och tvingades ta upp stora

lån för genomförandet.

217

En av dagarna ägde en stor parad rum. Åskådare var stadens egna

medbor-gare men också stora skaror från den omkringliggande landsbygden, vilka

hade lockats dit av det kungliga besöket. Enligt Scève deltog 6000 personer.

Marschvägen var tre kilometer och det var planerat att paraden skulle ta två

215 Scève Maurice, The Entry of Henri II into Lyon, September 1548. Facsimile with an Intro-duction by Richard Cooper. Medieval and Renaissance Texts & Studies, Tempe, Arizona 1997.

216 Ibid., s.7.

till tre timmar. Ett ögonvittne berättar att det i själva verket tog fem timmar,

innan alla passerat.

218

Bland övriga festligheter fick kungaparet, som nämnts ovan, på teatern ta

del av kardinal Bernardo Dovizi da Bibienas pjäs Calandra eller Calandria,

byggd på skådespelet Menaechmi av den romerske komediförfattaren Plautus.

Skådespelet hade uppförts för första gången år 1507 i den italienska staden

Urbino - en stad med anknytning till familjen Medici. Föreställningen i Lyon

var, såvitt man vet, den första föreställningen utanför Italien och den första

föreställningen av en s.k. Commedia erudita.

219

Organisatörerna i Lyon sände

bud till Florens efter italienska skådespelare och bland de som hörsammade

inbjudan var den berömde Domenico Barlacchi (c. 1506-1565). Han var

be-römd speciellt för sin diktion och gestik. Barlacchi ledde en egen

skådespelar-grupp, La Compagnia della Cassuola, som redan hade Calandria på sin

reper-toar. Därtill kom att Bibbiena hade varit protegé till familjen Medici och

där-utöver påvlig ambassadör i Frankrike. Han var därmed ett känt namn i

Frank-rike. Gästspelet fick stor framgång och kom att inleda det närmaste seklets

flöde av italienska pjäser och skådespelare till Frankrike.

220

Kulturutbytet på

teaterområdet mellan Italien och Frankrike kommer jag att återkomma till i

kapitlet om Commedia dell’Arte.

Uppsättningen av Calandria var nyskapande på ytterligare ett sätt. Mellan

de fem akterna fanns insatta dans- och sångscener, s.k. intermezzi eller

inter-ludi, vilket är ett mycket tidigt exempel på denna dans- och sångform. Dessa

intermezzi, interludi eller mellanspel anses ha varit förstadier till eller i varje

fall de första tecknen på framväxten av nya genrer som opera och ballet de

cour. Sådana intermezzi var välkända för den italienska publiken och nu

in-troducerades dessa intermezzi i Frankrike.

221

Föreställningen av Calandria

in-nehöll sex intermezzi med musik, som innehållsmässigt speglade dagens

gång. Det första innehöll Sången till Aurora (morgonrodnaden) och det sista

intermezzot Sången till natten.

222

Underhållningen under kungaparets vistelse i Lyon innehöll också

balett-inslag. Ett av dessa utfördes av barn i glänsande stridsutrustning. Ett annat

intermezzo utgjordes av tolv s.k. gladiatorer. Detta sistnämnda tillvann sig

kungens särskilda uppmärksamhet. Gladiatorerna gav en uppvisning, där de

218Ibid., s.32.

219 Ibid., s.114 ff. Commedia erudita, översatt från italienska, betyder ’lärd komedi’, och inne-bär enligt Encyklopaedia Britannica en motsats till den folkliga och improviserade Commedia dell’arte. Commedia erudita utgår från en skriven text på latin eller italienska baserad på ett vetenskapligt verk eller författad av en italiensk eller romersk författare från äldre eller antik tid. Föreställningarna av Commedia erudita uppfördes i regel av icke professionella skådespe-lare (dilettanti) och gavs huvudsakligen för adels- och hovkretsar. Källor till Commedia erudita var komedier av de romerska dramatikerna Plautus och Terentius liksom arbeten av den itali-enske författaren och humanisten Giovanni Boccacco (1313-1375).

220Ibid., s.114.

221 Ibid., s.114.

demonstrerade sin fysiska styrka, skicklighet och smidighet samt

krigsmäss-iga utbildning genom att hantera ett antal stick- och huggvapen, svärd och

dolkar, samt försvara sig med sköldar. Vad som såg ut att vara en häftig

skär-mytsling var i själva verket en koreograferad dans.

Dansen betecknas med begreppet pyrrhiska danser. Särskild

uppmärksam-het tycks gladiatorernas rörelsemönster ha väckt, när de på ett vackert och

organiserat sätt rörde sig i led och figurationer. Ibland bröts leden, men

In document Krigaren på scen: Krigarens makt och maktens krigare sedda genom scenkonstens prisma (Page 93-103)