Bilden av krigaren i de franska hovbaletterna formades i stor utsträckning av
makten och stod delvis direkt i maktens tjänst. Makten symboliserades av
mo-narki och envälde. Shakespeare respekterade den förhärskande ideologins
rå-gång inom den maktpolitiska sfären, men framför allt i hans sena pjäser kan
anas kritiska synpunkter mot det politiska etablissemanget. Shakespeare hade,
trots den enväldiga kungamakten, dock sin alldeles egna plattform och därmed
också ett visst manöverutrymme framför allt då han arbetade med ett avstånd
i tid och rum. Krigarna i det kommande kapitlet representerar en helt annan
attityd till makten. De inte bara går en balansgång gentemot makten utan
för-söker även utmana den med hjälp av skrattet. Det är en framställning av
kri-garen som har sitt perspektiv underifrån i samhället.
Redan i den latinska dramatiken före Kristi födelse var parodi och satir
uppskattade inslag på scenen. Det har alltid varit populärt att framställa
kriga-ren som ett exempel på inverterade hjältedygder. I den romerska dramatiken
återfinns flera krigare, bl.a. den skrävlande och ohederlige huvudpersonen i
Miles Gloriosus, som fått många efterföljare i den västerländska teatern.
Hu-morn är ett kraftfullt vapen och satiren har därför från början varit en stark
riktning inom teatern.
274Flera av de antika författarna hade mycket att säga
både sin samtid och senare generationer. Kritiken må sedan gälla politisk
ohe-derlighet, privat penninghunger eller olater i största allmänhet.
275När Commedia dell’arte-genren växte fram på 1500- och 1600-talet
fram-ställdes krigaren – Il Capitano – som en skrytsam men i grunden feg person.
Omdömet gällde främst bataljer, men hans skrytsamhet återkom på det
sexu-ella området. Han blev lika litet trodd i det senare fallet även om han alltid i
bältet bar ett antal minnesgåvor från erövrade kvinnor som en del av sin
sce-niska utrustning.
276Il Capitano-figuren förändrades och förfinades över tiden
med sina olika utövare, men det mustiga och grovkorniga följde genren, som
jag kommer att ge exempel på.
274 R.L. Hunter, The New Comedy of Greece & Rome, Cambridge 1985, s.66.
275J.P. Sullivan, Martial: the Unexpected Classic, Cambridge 1991, s.105.
276 Pierre Louis Duchartre, The Italian Comedy, översättning R.T. Weaver, New York 1966, s.225.
Satir och karikatyr
Satir
Sa
tir och karikatyr är två av teaterns mest effektiva verkansmedel, som
använ-des tidigt i teaterhistorien. Satir är icke använ-desto mindre ett svårfångat begrepp
med många bottnar. Gemensamt är att satiren angriper och gisslar samtidens
dårskap och laster med hjälp av humor och spiritualitet och kan då inbegripa
exempelvis komedi, operett, politisk satir, kabaré och revy. Med denna
be-skrivning kan Aristofanes komedier, som gisslar makt och massmissbruk både
i samhället och inom familjen, räknas in i satiren. Satirbegreppet har också
använts i äldre teoridiskussioner som beteckning på en genre eller en attityd
från författare och regissörer. Under 1900-talet har begreppet fått en större
spännvidd enligt den amerikanske litteraturforskaren Robert C. Elliott. Han
har diskuterat begreppet i sin 1960 utkomna bok The Power of Satire: Magic,
Ritual, Art, där han kallar satir ”a form of art and a spirit, a purpose and a tone.
”
277Elliott hävdar också att det är ett öppet koncept, d.v.s. ”essentially
indefi-nable”.
278Det är med andra ord sannolikt inte möjligt att söka utforma en
me-ningsfull definition av begreppet, men det går att beskriva tankegångarna
bakom samt satirens verkningar och mottagande. Viktig är också den
motsats-ställning som uppstår mellan ideal och verklighet, vilket påpekats av den
ame-rikanske översättaren och publicisten Henry J. Schmidt i den 1970 utkomna
boken Satire, Caricature and Perspectivism in the Works of Georg Büchner.
Henry J. Schmidt citerar bl.a. Friedrich Schiller (1759-1805) som säger “In
der Satire wird die Wirklichkeit als Mangel dem Ideal als der höchsten Realität
gegenübergestellt.”
279Satirikern slits mellan vad han ser, och vad han skulle vilja se och ur denna
dualism uppstår ett behov att handla eftersom han inte kan eller vill acceptera
status quo.
280Han känner vrede över perverteringen av sina ideal och vill
upp-träda som vedergällare för sanning och rättvisa.
281Önskan att kritisera för att
åstadkomma förändringar kombineras med tron att satirikerns publik är
mot-taglig för hans argument och att de vill dra nytta av dem. Tron att man kan
såra ett offer genom kraften av ett ord eller en bild betraktas som en grund för
satiren. Med hjälp av invektiv och hån kan angriparen vinna kontroll över sitt
offer.
282277Robert C. Elliott, The Power of Satire: Magic, Ritual, Art, Princeton, New Jersey 1960, s.viii.
278
Robert C. Elliott, “The Definition of Satire: A Note on Method”, Yearbook of Comparative and General Litterature, XI Bloomington 1962, s.22.
279Henry J. Schmidt, Satire, Caricature and Perspectivism in the Works of Georg Büchner, Haag 1970, s.28, där han citerar Friedrich Schiller, Schillers Werke, utgivna av Artur Kutscher, edition VIII, Berlin 1939, s.139-141.
280 Ibid., s.28 f.
281 Ibid., s.29.
Satirikerns övergripande syfte är att förlöjliga sitt subjekt. För att nå sina
syften och kunna fokusera kritiken måste hen begränsa sina perspektiv och till
och med sina sympatier. Förmildrande omständigheter, som kan försvaga
ar-gumenteringen, tonas ner. Attacken måste vara skarp och koncentrerad för att
kunna såra. Satirikern anklagas av den anledningen ofta för att förvanska
verk-ligheten så att den passar de egna syftena. Den moderne satirikern kontrollerar
sitt subjekt på ett estetiskt plan och kan stöpa om sitt offer efter sina syften för
att därmed uppnå vad den amerikanske litteraturforskaren Leonard Feinberg
kallar kompensation för personliga orättvisor, som satirikern kan ha blivit
ut-satt för. Satirikern överför till sin publik en självpåtagen överlägsenhet i sitt
ämne.
283Den mer sofistikerade satirikern är sannolikt medveten om egoismen
och grymheten i denna impuls och hans sätt att uttrycka sig reflekterar hans
medvetenhet rörande den destruktiva naturen i satirens konst. Han kan
möjli-gen lösgöra sig själv från sin emöjli-gen hämndlystnad möjli-genom att relatera sin emöjli-gen
position till en ironisk uppskattning av sina fiender. Vid en första blick kan en
sådan självironi å ena sidan visa sig vara förödande för satiren, eftersom den
ersätter den målmedvetna satiriska approachen med en relativistisk mångsidig
syn på världen. Å andra sidan kan detta komma att framstå som en harmonisk
förening av utåt och inåt riktad satir.
284Satirikerns metoder för att presentera resultaten av sina observationer
vari-erar. Den största paradoxen i satirkonsten är emellertid att den kan framstå
som mest effektiv, då satirikern uppträder som objektiv rapportör och helt
en-kelt utan överdrifter berättar vad han observerat.
285Satir är dock något mer än
en kritisk rapport. Det är en konstform, grundad på både etiska och estetiska
impulser. Det etiska elementet springer fram ur övertygelsen att samhället
be-höver reformeras. Satirikern slåss för sina ideal. Satiren kan vara ett effektivt
opinionspåverkande medel, men dess svaga punkt är dess tidsbundenhet, som
innebär att den förlorar sin kraft när kontexten förändras.
Karikatyr
Karikatyren var från början en grafisk konst.
286Den innebär en typifiering av
en person eller en grupp/klass, t.ex. krigaren, där personens utseende eller
kroppsspråk förstärks eller överdrivs.
287Krigaren i Commedia dell’arte som
han framställs på kopparsticken under 1500- och tidigt 1600-tal svarar mot
denna beskrivning. Kaptenen i Büchners drama Woyzeck anförs ofta som
empel för att illustrera begreppet karikatyr. Ett annat och kontrasterande
ex-empel på karikatyr är 1800-talets operettofficerare i guldsmidda uniformer
283Leonard Feinberg, The Satyrist: His Temperament, Motivation, and Influence, New York 1964, s. 42 f.
284 Schmidt, s.31 f.
285Ibid., s.30 f.
286 Ibid.,, s.33.
och allehanda detaljer avsedda att framhäva en fysisk maskulinitet eller ett
skönhetsideal med bred bröstkorg och breda axlar. Tamburmajoren i Woyzeck
motsvarar den beskrivningen.
Avgränsningen mellan satir och karikatyr är inte särskilt tydlig. Avsikten
med karikatyrer är att förminska personen, och gärna förfula och vulgarisera
honom/henne. Det kan ske genom att förstora eller förminska personliga drag,
avbilda personen i fråga sysselsatt med olämplig sysselsättning eller i
olämp-ligt sällskap.
Hjältar och antihjältar från antiken till Commedia
dell’arte
Greker och romare
Soldaten/krigaren har på många sätt varit tacksam att parodiera. Parodierna
har varit mer eller mindre eleganta och satiren kan ibland glida över i
kome-dier, men kvickheten på ytan döljer sällan satiren under ytan. Bland de
gre-kiska författarna under antik tid med humorn som verktyg kan nämnas
Aristofanes (ca 445 - 385 f. Kr) och Menandros (på latin Menander, ca
342-290 f. Kr). Aristofanes är aristokraten, som idealiserade gamla tider och
be-traktade nutiden som urartad och förfallen. Han ville med sin satir förbättra
världen och på längre sikt bidra till försoning. Han levde i skuggan av krig och
krigsrisker mellan Sparta och Aten. Av hans cirka fyrtio komedier finns ett
tiotal bevarade, i vilka han gisslade både politiker och samhälle. Kriget finns
med som bakgrundsfaktor i hans komedier och han låter sin konservativa
patriotism komma till uttryck när han beskriver forna tiders hjältar och
exem-pelvis nämner slaget vid Marathon. Bakom hans vassa formuleringar ligger
både indignation och moralisk upprördhet helt i enlighet med satirens
ur-sprungsregler.
288Dagspolitiken lyser igenom i Aristofanes litterära produktion. Den brittiska
språk- och dramaforskaren Alan H. Sommerstein har i sin år 2002 utkomna
bok Greek Drama & Dramatists kommenterat både Aristofanes och andra
samtida författare, samt satt in dem i sitt samhällspolitiska sammanhang.
Aristofanes var inledningsvis framgångsrik i sitt skrivande och vann flera
pri-ser i samband med festivaler, men råkade också i tvist med Kleon, dåtidens
främste politiker. Aristofanes hotades av åtal "för förtal av staden i närvaro av
främlingar" enligt Alan H. Sommerstein. Kleon kritiserade Aristofanes inför
stadens Råd men det finns inga noteringar om att ärendet gick till domstol.
288 Fredrik Böök, Per Hallström och Martin Lamm, Det antika dramat II, Aristofanes, Plautus, Terentius, Stockholm 1927, s.1 f.
Händelserna tycks dock inte ha påverkat Kleons rykte. Han valdes till en
po-litisk toppost kort tid därefter enligt Sommerstein.
289Av detta kan man
möjli-gen dra slutsatsen att det å ena sidan inte gick att skriva helt ocensurerat i det
antika Grekland under vad som brukar kallas den äldre komediens tid d.v.s.
slutet på 400- och början på 300-talet före vår tideräkning. Å andra sidan tycks
inte risken för rättsliga påföljder ha varit särskilt stor heller. Aristofanes till
eftervärlden bevarade komedi Lysistrate har ett pacifistiskt tema, vilket är
in-tressant med tanke på de ovan nämnda ständiga småkrigen mellan Aten och
Sparta. Frågan är dock om Lysistrate är den renodlade pacifisten?
Kärleks-strejken är ett tacksamt tema för en teateruppsättning, men det finns ganska
många uppmaningar till strid i pjäsen. Jag vill nog gärna läsa Aristofanes pjäs
som en satir över pacifister, därtill inspirerad av Alan H. Sommersteins bok
Talking about Laughter and other Studies in Greek Comedy utkommen 2009.
Han kallar ett av kapitlen ”Lysistrate – krigaren.”
290Komedin Lysistrate – ett exempel på kvinnomakt
Komedin Lysistrate utspelas i Aten år 412 f. Kr. och handlar om hur kvinnorna
utlyser en kärleksstrejk under kriget mellan Aten och Sparta. Strejken skall
pågå tills männen avslutat kriget. Den mycket spirituella översättning, som jag
använt mig av, har gjorts av Hjalmar Gullberg. Den innehåller ett antal
mo-derna referenser, men huvudhandlingen är den ursprungliga och tyngdpunkten
ligger på kärleksstrejken och dess komiska förvecklingar. Sommerstein har
emellertid gjort en närläsning och satt in pjäsen i sitt politiska sammanhang
och då får man en något annan bild beträffande Lysistrate som pacifistisk
ko-medi. Jag har valt att lägga hans kommentarer som bakgrund till den mera
lättsamma versionen av komedin som Hjalmar Gullberg är ansvarig för.
291Lysistrate tar redan inledningsvis kommandot när hon uppmanar Atens och
Spartas kvinnor att bilda fackförening för att inleda strejken. Hon uppmanar
ännu tydligare till våld genom en rent militärt utformad order, då hon och
hen-nes följe håller på att bli angripna. Henhen-nes uppmaning till kärleksstrejk jämför
Sommerstein med en avsedd strategisk stridsåtgärd. ”She (Lysistrate) is as
much applying physical coercion to the men as if She had led a besieging
Army to blockade and starve them, or as if She had sprayed their eyes with
some non lethal but painful chemical."
292Han pekar i en not i anslutning till
detta på att Aristofanes i sin pjäs Grodorna använder det sistnämnda som en
krigslist genom att spruta ättika i ögonen på motståndarsidans soldater. Å ena
289 Alan H. Sommerstein, Greek Drama & Dramatists, London 2002, s.63.
290 Alan H. Sommerstein, Talking about Laughter and other Studies in Greek Comedy, Oxford 2009.
291Aristofanes, Lysistrate, tolkning av Hjalmar Gullberg och Ivar Harrie, ingående i Världens bästa Dramer i Urval. Redigerad av Ragnar Josephsson, Stockholm 1961.
sidan kan man hålla med Sommerstein när han säger att våldet är relativt
harm-löst i pjäsen, men å andra sidan framstår inte Lysistrate som en alltför stark
motståndare till krigskonsten.
Det finns också i komedin ett antal referenser till andra krig. Aristofanes
uttrycker sin beundran för de tidigare krigen (se t.ex. Farbrödernas kör i första
akten), men använder också texten i Lysistrate liksom texten i andra av sina
pjäser till att kritisera politiker han avskydde, något som inte framgår av den
svenska översättningen, men som finns enligt Sommerstein och kan ha funnits
i olika uppsättningar, och siktat på då aktuella lokala politiker.
293I en analys av Lysistrate som person ligger uppfattningen nära till hands att
hennes strategi är hårdhänt. Hon vidtar inga åtgärder förrän hon har säkrat
överenskommelsen. Kvinnorna i bägge lägren får både lova och svära på att
följa hennes direktiv. Hon litar inte på någon utan tar gisslan utan att
över-lämna någon gisslan själv. Sommersteins kommentar är: Hon söker inte fred
till varje pris. Den fred som Lysistrate åstadkommer är en fred som båda sidor
accepterar men som ger Aten fler fördelar. Den fred hon förhandlar fram i
komedin var sannolikt inte en fred som kunde ha åstadkommits i en vanlig
icke-fiktionell fredsförhandling år 412.
294Lysistrates fred är således en fantasi
och det antyds redan i dramat. Avslutningen på fredsförhandlingarna är också
mycket harmoniska. De två från början fientliga körerna – en mans- och en
kvinnokör – förenas så småningom till en enda kör och en hand sträcks ut: ”ni
är alla inviterade till middag.”
295Aristofanes uttrycker dock aldrig några antidemokratiska synpunkter
var-ken i Lysistrate eller i något av sina kända skådespel. Sommerstein hävdar att:
[...] as is often the case in Old Comedy, the objektive is to transport the audience into a dream world, where benevolent gods aid a determined human hero (or, as in this case, heroine) to rescue Athens or Greece or humanity from perilous predicament.296
Tre gudar eller snarare gudinnor hjälper Lysistrate, enligt Sommerstein. Den
första och viktigaste är Artemis, jaktens gudinna men också kyskhetens. Den
andra gudinnan är kärlekens gudinna Afrodite. Men den som dominerar pjäsen
är ändå Athena. Hon ses som en försonande och helande gudinna, men framför
allt är hon krigets gudinna. Gudinnornas roller är dock osynliga i
den svenska översättningen från år 1961.
Lysistrate - krigaren
293 Ibid., s.227. 294Ibid., s.230. 295Ibid., s.230. 296 Ibid., s.233.
Lysistrate som komedins centralfigur inleder händelserna genom att vända sig
till Atens och Spartas kvinnor:
Jag skickar upprop till dem allesammans att komma hit och bilda fackförening, och alla sover över […] 297
Avsikten är att proklamera kärleksstrejk, som skall pågå tills männen avslutar
kriget mellan Aten och Sparta. Intressant att notera är dels att hon kallar
kvin-norna på bägge sidor till möte, dels att hon proklamerar strejk, en åtgärd som
brukar betecknas som en stridsåtgärd. Dock har hon vissa svårigheter
inled-ningsvis att få kvinnorna att komma samman, men ordning upprättas och
kvin-norna avlägger så småningom med vinglas i handen en ed förestavad av
Ly-sistrate om gemensamma mål och syften:
Jag N.N. medger ingen mansperson han vare lagvigd make eller vän det äkta ståndets rättigheter, och svär att klara mig på egen hand.
Efter detta avtågar kvinnorna – Lampito, som är från Sparta, beger sig till
hemstaden - för att där upprätta lokalavdelning.
298Intermezzo nr 1 inleds med att ”Farbrödernas manskör – veteraner från
Flottans musikkår vid Salamis ”– stapplar in under ledning av sin DIRIGENT.
Dessa fanjunkare och svärdsmän är överlastade med brandredskap att
använ-das i kampen mot kvinnorna.
Kören: Genom årens rök och damm gå vi pensionärer fram
i livserfarna rader.
Knäckt och bruten är vår stam299
DIRIGENTEN: Så lunkom vi så småningom, trots astma och podager till storms mot nippertipporna. Gud give,
att vårt lager
av stickor och makulatur och lump och gamla pjäxor må bli det bål, där vi gör kort process
med våra häxor300
De klagar över att det ”nästan är synd och skam att vara barnafader”. Det är
dock inte bättre i den kommande generationen. De kritiserar sina dotterdöttrar
”som av tidsmoralen lärt så mycket klandervärt.”
301Kören fortsätter och farbröderna påminner sig:
297 Aristofanes, Lysistrate, scen 1, s.71 f.
298 Lysistrate, scen 1, s.76 f.
299 Lysistrate, s.77.
300 Lysistrate, s.78.
Minns ni, när vi drog i fält mot Xerxes anno åtti? Perserflottan sjönk så snällt, när första skottet smällt.302
Kvinnlig mobilisering, pensionärer som minns forna tiders slag samt berättar
beredskapsminnen kan ses som lekfulla inslag i komedin, men narrativet
tät-nar då det framkommer att kvinnorna bemäktigat sig Parthenon och Akropolis
samt låst in alla ekonomiska tillgångar. Polischefen försöker återupprätta den
gamla ordningen och kommenderar fram några av sina konstaplar, men den
ene törs ej bära hand på Lysistrate och den andre svimmar. Nederlag inträffar
med andra ord även för denna grupp i uniform. Samtidigt visar kvinnorna
all-var med sin kärleksstrejk, vilket demonstreras med viss komik på scenen.
Så småningom leder kvinnostrategin till att fredsförhandlingar kommer
igång mellan Atens statsminister och Spartas något manschauvinistiske
utri-kesminister. Atens statsminister sammanfattar läget efter förhandlingarna
un-der ledning av Lysistrate (i full aftongala).
Alltså, på bägge sidor eftergifter. Då kan traktaten genast sättas upp.303
I sista akten bjuder Lysistrate armen till Spartas
förhandlare/utrikesmi-nistern. Hennes dotter Irène (vars namn betyder fred enligt hennes mor)
es-korteras av statministern upp för trappan till Parthenon och festligheterna med
anledning av freden kan börja. Kvinnorna visar sig alltså dels i stånd att
åstad-komma fred och dels på vägen dit kunna handha landet Greklands ekonomiska
tillgångar.
Aristofanes komedi Lysistrate tillhör de komedier som är spelbara trots att
över tvåtusen år passerat. Frågan är dock om publiken skrattat åt samma
re-pliker under årens lopp. Jag gissar att det var skrattretande att tänka sig att
kvinnor i antiken skulle kunna organisera krig, ta över krigskassa och
riks-bankstillgångar och sedan låta alltsammans resultera i en långvarig fred. Det
som ger skratt idag, vilket Gullbergs översättning indikerar, är problemen
kring kärleksstrejken. I antiken skrattade man åt kvinnornas befängda idéer
att tro sig kunna styra och bestämma. Idag, när kvinnorna visar att de både kan
styra riken och förvalta pengar, skrattar man åt männen, som på grund av
framtvingad sexuell avhållsamhet till slut går med på fred. Frågan om
utveckl-ingen går framåt tål att diskuteras.
302 Lysistrate, scen 1, Intermezzo I, s.78 f.
Komedier kring privatlivets bekymmer och folklig
fars
Om Aristofanes kan sägas ha sysslat med samhällsproblem i vid mening skrev
Menandros komedier som rörde privatlivets områden.
304Av hans verk finns i
princip inga bevarade, men senare papyrusfynd har gett en viss möjlighet till
rekonstruktion. Framför allt har kunskapen om hans verk bevarats på grund
av den romerske författaren Publius Terentius (185 eller 195 f. Kr - 159 f Kr)
som översatt en del av dem till latin. Både han och kollegan Titus Maccius
Plautus (250-184 f. Kr) översatte och bearbetade grekiska original. Därför vet
också dagens teaterforskare att Menandros liksom hans latinska efterföljare
arbetade med ganska fasta rolltyper som den grälsjuke äldre mannen, den
In document
Krigaren på scen: Krigarens makt och maktens krigare sedda genom scenkonstens prisma
(Page 123-151)