Eleverna har olika erfarenheter av bedömning och kriterier för bedömning. Dels menar de att lärare på olika skolor är olika hårda i sin bedömning och dels tycker de att de i olika stor utsträckning har fått veta vad som krävs för olika betyg. Några tycker också att det är svårt att visa vad man kan på lektionerna och att lärarna på gymnasiet mest sätter betyg efter provresultaten.
Eleverna på en skola är övertygade om att lärarna på olika skolor ställer olika krav. En flicka uttrycker det så här:
F 4 C: Äh det är hårdare här om man jämför med andra skolor. Jag tycker inte att vi har så mycket läxor men vi är den samhällslinje på skolen, eller på skolorna som är hårdast med läxor och prov och så där.
En elev beskriver hur hon på gymnasiet bättre vet vad som krävs för att nå olika betyg jämfört med hur det var under högstadietiden.
F 4 A: Ja, men alltså, nej, men det var väl, typ nu så inför varje prov nästan så får man veta så här betygskriterier typ och inför inlämningar vad som gäller för G, VG och MVG. Och mycket mer får man reda på mål och sånt. I alla fall våra lärare är ganska bra på det, att de hela tiden säger vad som krävs för det betyget och vad som krävs för det betyget och sådana saker så då vet man ju… Om jag till exempel vill satsa på VG i ett ämne då vet jag så här hur mycket jag ska lägga ner och hur jag ska styra. Förr var det mer att man gjorde sitt bästa och sen fick man se hur långt det gick eller man hade ingen riktig koll själv tycker jag.
En annan flicka har en rakt motsatt erfarenhet. Hon tycker att hon på högstadiet fick klara besked om vad hon behövde kunna, medan på gymnasiet är beskeden mer oklara.
F 3 B: Jag tycker att det är väldigt mycket nu om man jämför med högstadiet eller så för att man känner mer… Det är liksom prov på prov. På högstadiet var det liksom kanske ett prov var annan vecka för mig som gick i (ort). Det var inte så jättemycket då. Och sen så fick man ju kriterier då så det var mycket lättare att plugga in till proven också då fick man liksom papperen framför en där det stod vad man skulle kunna. Så är det ju inte riktigt nu, utan nu får man ju sidor och sånt som man ska läsa i stället. Så det är lite svårare.
En pojke, i samma klass som den flicka som citeras ovan, tycker att det är större krav på gymnasiet men också att gymnasielärarna inte har ”så mycket av” betygs-
kriterier som de följer. I citatet inleder han med att beskriva studier på högstadiet och jämför sedan med gymnasiet.
P 2 B: Men det är ju från lärare till lärare liksom, vad man har haft. Många har ju haft, jag hade det, många av de här nya, unga, typ 20-åringar och sånt och de visste inte hur de skulle reagera och sånt. Så de lät en ju ofta göra som man ville liksom. Och så var det ju inte liksom samma press på lärarna för de hade ju sina betygskri- terier och sånt det har man ju inte så mycket nu av. Alltså de hade ju kanske det här ska räcka upp handen på lektionen, nästan ordningsregler. Var man bara skötsam liksom så klarade man sig och sen satsade på… För jag tror det var G i svenska lik- som i nian tror jag det var sitt med på lektionerna, häng med, gör läxorna och kun- na ha ett argument så får du G och kunna skriva lite då, ett litet plus då. Så att det tycker jag är så annorlunda nu. Nu är det liksom gör läxorna, klara nästa VG-klass, VG/MVG-klass på sådana här uppsatser och sånt, så kanske du kommer upp till G liksom, känns det som. Det gäller att man verkligen är på alerten hela tiden.
Några elever tycker att det är svårt att få möjlighet att visa sina kunskaper på lek- tionerna och en av dem berättar:
F 1 C: Jag håller med (elevnamn) där att det är ju svårt att få ett MVG tror jag, för att man kan ju inte visa vad man kan om man inte liksom gör någonting utan då går, då kan de ju bara gå på proven och proven är ju egentligen inte allting för de typ går inte igenom någonting /…/ så man kan ju inte räcka upp handen och säga någonting och vi har ju inga så här på proven så presterar man ju inte alltid sitt bästa, alltså det är ju svårt liksom om man inte gör något.
Lärare
När eleverna i undersökningen beskriver sitt möte med gymnasiestudier tar de upp relationen till lärarna, som skiljer sig från den under högstadietiden. De be- rättar hur de hade bättre kontakt med högstadielärarna, men också vad de tror att den förändrade relationen beror på.
F 2 D: Det är typ mer lärare elev. Innan var det typ, alltså typ kompis, eller alltså inte kompisar så som man umgås med men alltså de var liksom snällare eller så. F 3 D: Man kunde sitta och prata med dem.
F 4 D: Typ allt som inte rörde skolan med så. Det kände jag i alla fall.
De berättar också om hur de av en del lärare känner sig nedvärderade och dum- förklarade.
F 2 D: Nej, alltså de var trevligare. De krävde ganska mycket i och för sig av en men det var ju rätt bra. Men nu är det liksom lite dumförklarad ibland.
P 2 D: Men de hade inte så många elever som de har här säkert. Det blir väl en an- nan relation med eleverna.
En annan flicka i samma klass återkommer till ämnet senare i intervjun då hon säger:
F 1 D: Det är väl det typ att alla lärare är så där på olika nivå tycker jag eller på olika våg eller steg så. Som vissa lärare tror att man kan hur mycket som helst och andra lärare tror att man är helt dum i huvudet.
Men eleverna poängterar att det inte gäller alla lärare. En pojke säger:
P 1 D: Jag tycker bara inte om dem eller vissa tycker jag om, de är jättebra men det är de som jag inte tycker om heller.
Eleverna i en klass berättar hur de har svårt att få den hjälp de behöver av läraren eftersom tiden inte räcker till. Elevgruppen är så stor att alla elever inte ser lektio- nerna som effektiva arbetspass. De önskar att klassen blev mindre eller att de fick två lärare i ämnet. På högstadiet var de färre elever i varje klass.
P 2 C: Alltså något som är negativt tycker jag är att vi är så himla många i klassen. Fast man lär ju känna fler i och för sig men för undervisningens skull så tycker jag att det var bättre på (högstadieskola) där fick man ju mer hjälp. Där var man ju bara tjugo, ja ungefär tjugo i varje klass. Nu är man ju trettio… vad är vi?
?: trettiotvå
P 2 C: … trettiotvå stycken. Fast det är ju både fördelar och nackdelar med det.
En flicka ser en lösning på problemet:
F 1 C: Alltså vi har två klassföreståndare men vi har ju inte dem i samma ämnen så det… Men alltså man kanske inte behöver dra ner så mycket på klasserna bara man liksom får kanske två, en lärare till i vissa ämnen /…/ så skulle det nog gå ändå.
Information och kunskap om gymnasiestudier
Resultatet visar också att en del av eleverna är dåligt informerade om vad de olika gymnasieprogrammen innehåller. De tycker att de har fått dålig information både av gymnasieskolorna och högstadieskolorna. Ett par av eleverna beskriver att de inte visste vilka ämnen de ska läsa.
F 1 B: Åh jag vet inte vad vi läser för kurser eller någonting och nu har jag kommit på att det är väldigt mycket natur eller mer natur än samhäll. Det är alla väldigt upp- rörda över, så här sura över. Vi vill inte ha natur, när vi går samhäll.
I: Hur menar du? Det är mer natur…
F 1 B: Vi läser mer timmar natur än timmar samhällskunskap och det är riktigt trå- kigt.
F 1 B: Ja.
F 2 B: Alltså vi läser bara samhäll A men vi läser natur B och A. F 3 B: Va?
P 2 B: Jag fattar inte varför. Det är krångligt.
Eleverna berättar att de inte visste hur valet av inriktning och profil på program- met skulle gå till. En flicka är kritisk till den information hon fick och hon beskri- ver att det var svårt att veta vad hon skulle fråga om:
F 4 A: För det var ju så här att på öppna hus och så kunde man fråga elever och sånt men det var ju bara det att man visste ju inte vad man skulle fråga. Man trodde att man hade fått reda på all information men sedan var det ju tvärtom. /…/ Ja, typ det här med poängen också. Jag förstod ingenting av poäng över huvud taget i nian när jag skulle söka. Det här med, ja det är hundrapoängskurs, femtiopoängskurs och sen så. Ja om du går den linjen så kan du inte läsa till dom och dom kurserna och om du läser den linjen så kan du inte läsa matte c och det måste du ha för att kunna det och det. Alltså, man visste typ ingenting om sånt och man fick ingen in- formation heller. Det var samma sak man visste inte riktigt vad man skulle fråga hel- ler eftersom att man inte vet någonting. Så det var ganska så här, det var man hörde en del kunde massa om poäng och gick runt och rabblade och si och så här är det och man bara aha vad ska jag, jag kan inget, vad ska jag gå, eller typ. Så, och sen när man väl kom hit så fick man ju bättre hum om det så alltså och då märkte man att det är inte så världsomfattande på något vis. Man kan ju välja sina individuella val och så men det var verkligen då att man inte förstod någonting och kände så att man i princip chansade lite och hamnade.
Gymnasievalet blev enligt den här flickan, i brist på verklig kunskap, en chans- ning. Hon beskriver också att gymnasiets system med poäng var svårt att greppa och en av hennes klasskompisar beskriver delvis samma problem:
F 1 A: Det var, det var… Ja, alltså när man kommer till gymnasiet fattar man hur lite de har informerat om. För det var jättekonstigt. Jag visste inte att man läste kurser på gymnasiet förrän efter halva första terminen. Jag trodde att det var som en fort- sättning på högstadiet ungefär. Oh, va, läser vi kurser? Ska vi läsa en typ ett år och sedan är det avklarat? Jag blev typ så här…
När man sammanfattar hur eleverna i den här andra delundersökningen beskri- ver att de upplever studier på gymnasiet framträder en bild av olika åsikter om arbetsbördan och att de tycker att de måste ta mer ansvar för sina studier på gym- nasiet jämfört med på högstadiet. Många tar upp att arbetet är ojämnt fördelat på ett annat sätt än på högstadiet och de har olika upplevelser av bedömning. Ele- vernas relation till gymnasielärare är inte som till högstadielärare och elevernas kunskaper om gymnasiestudiernas innehåll är delvis bristfälliga.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis beskriver eleverna i den andra delundersökningen att de är nöjda med sin gymnasiestart, de trivs och de allra flesta tycker att de har valt rätt gymnasieprogram. Kamrater är viktiga för eleverna, för en del av dem är kamra- terna rent av förutsättningen för att studera. De berättar hur de var nervösa inför mötet med nya skolkamrater vid gymnasiestarten men att just kamraterna har varit det bästa med att börja på gymnasiet. Kamratskap har dock inte varit avgö- rande för valet av gymnasieprogram.
Den samlade bilden av studierna är mer splittrad, några tycker att gymna- siestudierna inte kräver så mycket av dem medan andra tycker att gymnasiestudi- er är mycket svårare än studier på högstadiet. Arbetsbördan är ojämnt fördelad och många av eleverna känner sig periodvis stressade. Några elever menar dock att med rätt inställning är gymnasiestudier ingen omöjlig uppgift. Det gäller enligt de här eleverna att intala sig att man klarar av uppgiften och att man är beredd att ta eget ansvar för sina studier.
Analys
I följande avsnitt analyserar jag resultatet av min undersökning. I den första delen jämför jag mitt resultat med vad andra kommit fram till om elevers erfarenheter av att börja på gymnasiet. Därefter försöker jag förstå resultatet utifrån ett interak- tionistiskt perspektiv.