Kritik kring de resurser som finns att tillgå

I BRÅ- rapporten 2009:12 framkommer att få individer erbjuds stöd trots att de har ett behov av stöd. Rapporten visar att så mycket som 40 procent kvinnor uppger att de haft behov av stöd som inte fanns att tillgå. När det gäller män är motsvarande siffra 29 procent. Kritik kring siffrorna skulle kunna vara att de intervjuade är just de som anmäler. Det finns anledning att tro att det finns en högre osäkerhetsfrekvens i siffran som avser män än den som avser kvinnor (Selin, 2009). Till stöd för den teorin är dels att män har svårare att se sig själva som offer, i och med samhällsnormerna samt att rättsväsende och polis inte tar anmälningarna på allvar, vilket bland annat framkommit i intervju med Kalle (Vidare skrivs i samma rapport att arbetet i stöd till män som offer för våld i nära relationer inte varit lika fokuserat som när det gäller det motsatta (Intervju, 2009-12-08).

Rapporten visar att mäns utsatthet för våld till största del består av gatuvåld. Man poängterar att förövaren oftast då är en annan man. I rapporten refereras till (Burcar, 2005) den allmänna diskursen gällande skillnaden på offer och förövare och den blir mindre tydlig när det gäller män som utsatts för våld i en nära relation jämfört om det är en kvinna, då man menar att det är väldigt tydligt att kvinnan ses som offer. I boken ”Män, kvinnor och våld” av Eliasson beskrivs att en vanlig föreställning är att männen som utsätter sin partner för våld själv någon gång i barndomen varit offer för våld (Eliasson, 2000).

Enligt Selin (2009) framgår det att det finns stora brister i forskning där män uppgett vilka behov de haft och vilket stöd de fått eller inte fått. De svar som undersökningen gett tyder på att kvinnor i något större utsträckning än män får stöd från någon ideell organisation men i bägge fallen är andelen personer som upplever att de blivit erbjudna stöd mycket låg. Enbart i samband med var tionde händelse med manligt offer och var fjärde händelse med ett kvinnligt offer har hjälp erbjudits. När väl hjälpen erbjudits har de flesta upplevt att de verkligen fått stöd. I drygt en tiondel av händelserna har den drabbade fått hjälp från socialtjänsten av de kvinnor som deltagit i undersökningen. En av de mest påtagliga är att om man läser tabellerna ser man att ingen man uppger sig ha fått hjälp från socialtjänsten. Man skulle kunna tolka anledningen till den siffran att individerna inte sökt hjälp, att de inte blivit tagna på allvar när de väl sökt hjälp eller att man inte haft några resurser att erbjuda. Inom Göteborgs stad kan män som utsatts för partnervåld erbjudas hjälp från KCM med vilka man kan ta kontakt med på egen hand, brottsofferjour och polis vilka inte heller kräver något bistånd från socialtjänsten.

Intervjun med Sonja (Intervju, 2009-10-29) påvisar också att det är sällan hon mött en man som utsatts för våld i en nära relation i sitt arbete. Hon har dock själv haft ett ärende när hon arbetade som socialsekreterare i vuxengruppen, med individer med någon form av missbruksproblematik. I det fallet bodde han redan i en lägenhet med tillsyn på grund av hans missbruksproblematik. Sonja beskriver även ett ärende där inte hon var inblandad själv men som det gått rykte om på kontoret. Mannen i fråga hade blivit placerad på Betelskeppet som är ett tillfälligt boende där man placerar många individer med missbruksproblem. Mannen i fråga hade blivit utsatt för våld av sin partner och hade själv inget missbruksproblem. När det gäller att kunna möta dessa mäns

36

Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola

15 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet Mångkulturell inriktning 205 06 Malmö Januari 2010

behov uppger Sonja att det i dagsläget ser ut enligt nedan: 1. saknas mansjourer

2. saknas lagstiftning för män 3. finansiella resurser saknas

4. behov av att mansforskning belyses mer i både grundutbildningen och via arbetsgivaren. 5. oftast kvinnor som arbetar med manliga klienter (t ex socialsekreterarna)

6. behov av mer kunskap om män i allmänhet (a a, 2009)

Socialstyrelsen beskriver (Internetkälla 7, 2009) problemet med att de verksamheter som arbetar med att möta individer som utsatts för våld i en nära relation, består i att de utformats efter synen man som förövare och kvinna som offer, samt utifrån den heterosexuella relationen som norm. Vikten av att utvidga synfältet beskrivs. "Kommuner och landsting kan behöva se över de

verksamheter som vänder sig till våldsutsatta kvinnor och män som utövar våld. Det är viktigt att de är får kunskaper och verktyg för att erbjuda stöd även till hbt-personer." (s 1).

Kritik kommer även från ombudsmannen mot diskriminering (Hans Ytterberg) av personer på grund av sexuell läggning. Där kommenterar han Personsäkerhetsutredningens delbetänkande Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer med att det bör förtydligas och även i ett tidigare stycke föras fram att det även förekommer våld i samkönade relationer samt att man inte bör utgå i från heterosexuella relationer i sin framställning. Han menar att en konsekvens av att hbt- personer hamnar utanför det sociala skyddsnätet kan vara att det blir en beroendeställning mellan förövare och offer, vilket bör motverkas (Internetkälla 13, 2002).

Anna från RFSL anser att brottsofferjouren inte är tillräcklig. Hon poängterar vidare vikten av att det finns riktade insatser (Intervju, 2009-11-17).

"Man behöver uttala att man riktar sig till en viss grupp av människor annars vänder sig inte folk

till resursen och använder den på grund av bland annat skuld och skam” (a a, 2009)

Samtliga intervjupersoner framhöll vikten av en könsneutral lagstiftning. Anna från RFSL sa i samband med att hon fick frågan om man inte bör ha en motsvarande lagstiftning kring mansfrid att:

"Det är en bra idé. Eller ännu mer relationsfrid för att inte exkludera

någon, exempelvis dubbelkönade personer" (Intervju, 2009-11-17)

Anna framför även att hon tycker att det vore bra med en heltäckande lagstiftning för att inte exkludera någon (a a, 2009).

37

Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola

15 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet Mångkulturell inriktning 205 06 Malmö Januari 2010