Gjems (1997) beskriver handledning som ett bra forum för lärande och reflektion vilket gynnar både socialarbetarens personliga och professionella erfarenheter.
Samtliga informanter betonar vikten av att avsätta tid för handledning, oavsett om det är ärende eller processinriktad handledning.
Vår tolkning av socialt arbete är att det ofta är mycket komplext, och att socialarbetarna i många fall arbetar ensamma i sina klientkontakter. För att kunna få vägledning och stöd i den svåra roll som socialarbetare ofta har, är det viktigt att verksamheten satsar på handledning med erfarna externa handledare. Handledning är ett viktigt verktyg för att kunna starta en reflektionsprocess hos individen och för att kunna avlasta individens egna tankar och funderingar i sin profession. Vår upplevelse är att båda våra undersökta verksamheter
prioriterar handledning högt. Handledningen var något som förekom kontinuerligt och att det i stort sett handlade om beordring från ledningens sida och att det var bara sjukdom eller vård av sjukt barn som ansågs vara skälig orsak till att utebli.
Enligt Trollestad (2000) så är reflektion en central del av lärandet i yrkeslivet. För att kunna tillgodose sig denna kunskap måste man ha förmåga till att kunna överväga olika situationer som leder till rationella val. Fokus på reflektionen handlar om vad man har gjort och hur man har agerat och att ha förmågan till att se effekterna av detta. Effekternas karaktär kan både vara positiva och negativa. Vi upplevde att den tid som ges för socialarbetaren till att göra rationella val inte var tillräcklig. Utifrån vårt empiriska material tolkar vi det som att verksamhet A hade mindre tid för att göra egna val och för kritisk reflektion då
ärendebelastningen var så omfattande. Det handlade mest om att i nuläget bara göra det som socialarbetaren måste göra och att reflektera över sitt eget agerande fanns det inte utrymme för uppfattade vi det som. Verksamhet B däremot hade större möjligheter med att kunna arbeta med ett eller ett fåtal ärenden åt gången, vilket vi upplever gynnar socialarbetarnas egen tid för reflektion.
Informanterna hade oftast tid till att reflektera både inför mötet med klienterna samt att det fanns utrymme till att reflektera över vad som hänt under dagen med någon kollega innan de avslutade sitt dagliga arbetspass. Detta tolkar vi som att verksamhet B är mer tillåtande gentemot de anställdas egna upplägg av arbetsstrategier och handlingssätt samt att deras modeller till att arbeta med sina ärenden var gynnsamt för socialarbetaren när det gäller reflektion över sin arbetssituation och sitt agerande gentemot klienten. Det sociala arbetet
bygger på olika värdegrunder, det vill säga olika ställningstaganden. Dessa värderingar
behöver inte enbart vara positiva utan de kan även handla om att man vill skydda sig mot dem för att undvika att göra misstag (Trollestad 2000).
Genom vår undersökning belyste en informant hur dennes verksamhet arbetat fram olika handlingsmanualer, som bland annat behandlar strategier när det gäller ett omedelbart omhändertagande av barn, för att skydda sig mot att begå misstag i akuta och pressade situationer. Vår uppfattning av detta var att manualerna skapade en trygghetskänsla då man visste hur man skulle agera. Vi upplever även att detta skapar rättsäkerhet för individen i sin profession och att det underlättar för nyutexaminerade att kunna tillhandahålla formella riktlinjer. Genom att verksamheterna framarbetat olika handlingsmanualer får arbetet som utförs av socialarbetarna en högre kvalité samt att längden på utredningstiden i många fall minskar. Vår upplevelse var att verksamhet A använde sig av fler handlingsmanualer än vad verksamhet B gjorde. Detta tolkar vi som att verksamhet A mer eller mindre varit tvungna att framarbeta dessa manualer för att kunna klara av det höga trycket på ärenden som kunde uppstå på grund av hög ärendebelastning samt att ärendena ibland är av akuta insatser. Inom verksamhet B var man mer fri att framarbeta sin egen metod, ofta genom att plocka
godbitarna ur flertalet olika modeller, och tillämpa dessa. På grund av detta upplevde vi att verksamhet A:s sätt att hantera ärenden gjorde att deras användande av kritisk reflektion inte hade samma genomslagskraft som i verksamhet B.
Stenbock-Hult (2004) nämner att genom att förhålla sig kritiskt reflekterande gentemot sig själv och sin profession kan man bearbeta negativa aspekter genom felsökningar och försöka hitta konstruktiva lösningar. Även det som anses vara av positiv karaktär kan man förbättra och hitta ny värdefull kunskap om. Genom att utveckla sin förmåga till kritiskt tänkande kan man se problem utifrån olika perspektiv.
Vi upplever att kritisk reflektion oftast används då de uppstår ett problem, vilket verksamhet A belyste. Informanterna beskrev få aspekter då de använde sig av ett kritiskt reflekterande förhållningssätt för att reflektera över saker och ting som redan fungerade och inte upplevdes som problematiska. Genom den tidspress som vi tolkar ofta förkommer inom sociala
verksamheter gavs inte tid till att reflektera inför möten med klienter, vilket vi upplever negativt då man inte hinner förbereda sig och fundera över alternativa tillvägagångssätt. Verksamhet B upplevde vi dock att de använde sig av kritisk reflektion även i de situationer
som upplevdes positiva, detta för att sedan kunna ta med sig saker som fugerat bra i mötet med nästa klient.
Vår uppfattning är dock att båda verksamheterna hade en hög ambitionsnivå till att förhålla sig kritiskt reflekterande i sitt eget agerande och sitt arbetssätt även om verksamheterna hade olika förutsättningar till att förhålla sig kritiskt reflekterande. Med förutsättningar menar vi bland annat att verksamheterna hade olika geografiska placeringar vilket ledde till att
vardagliga reflektioner i större arbetsgrupp uteblev i verksamhet B. Trots detta så upplevde vi att verksamhet B hade förmånen att kunna reflektera både inför och efter möten med klienten, på grund av att deras situation kring ärendebelastning såg annorlunda ut, än mot verksamhet A.