Vi uppfattade det som att kritiskt reflekterande förhållningssätt var svårdefinierat av våra undersökningsverksamheter. Oftast delades begreppet in i två delar, dels ”kritisk” samt ”reflektion”, på grund av att de inte tidigare arbetat med det som ett sammanfogat begrepp.
Speciellt ordet ”kritiskt” beskrevs oftast besitta en negativ innebörd och att man kritiserade utan att ge en konstruktiv kritik tillbaka. Däremot ordet ”reflektion” uppfattade vi att verksamheterna upplevde som något positivt och nödvändigt för att kunna utföra ett bra arbete. Vi tolkar det som att socialarbetarna i våra undersökningsverksamheter utövar ett kritiskt reflekterande förhållningssätt i sin profession. Vi uppfattar det som att ambitionsnivån i de båda verksamheterna var hög när de gällde ett kritiskt reflekterande förhållningssätt, då de ansåg att förhållningssättet var som ett slags nödvändigt verktyg för det sociala arbetet. Oftast använde verksamheterna förhållningssättet dagligen och att det var så naturligt för dem, att de inte tänkte på det som ett begrepp.
Som främjande faktorer med förhållningssättet lyfte verksamheterna bland annat fram vikten av att problematisera, kunna se saker och ting utifrån flera olika perspektiv och därmed inte ta allting för givet. Förhållningssättet gynnade socialarbetarna och deras verksamheter till både personlig och professionell utveckling. Dessutom ansåg verksamheterna att förhållningssätet gynnade klienterna, då man kunde utgå från klientperspektivet och agera utifrån dennes behov. Ett annat perspektiv som lyftes fram som främjande med förhållningssättet var att det gör att arbetet inte blir statiskt utan att socialarbetarna försöker hålla sig uppdaterade genom olika fortbildningar samt att vissa även studerade forskning för att se vad som händer inom socialt arbete på olika områden och metoder. Vi upplevde bland annat att tidsbrist, hög ärendebelastning och formella handlingsmanualer som hindrande faktorer för ett kritiskt reflekterande förhållningssätt i verksamheterna.
Organisationen som helhet ansågs av verksamheterna som öppen för dialog men att det var ändå ledningen som hade mandat till att ta de slutgiltiga besluten både när det gäller både formella riktlinjer och kompetensutvecklig.
11. SLUTDISKUSSION
Detta avsnitt kommer att behandla några slutsatser som framkommit genom vår undersökning och dess ämnesområde. Vi ville med undersökningen få en djupare insikt i ”om” och ”hur” socialarbetare, som varit yrkesverksamma minst fem år, utövar ett kritiskt reflekterande förhållningssätt i sin profession genom att jämföra två olika verksamheter, samt belysa främjande faktorer med samt hindrande faktorer för förhållningssättet.
Vi tycker att det har varit en givande och intressant undersökning som vi genomfört. Genom att ta del av litteratur så beskrivs ett kritiskt reflekterande förhållningssätt som en grund för
sitt yrkesutövande. Tidigare forskning som behandlar begreppet kritiskt reflekterande förhållningssätt har också ökat vår förståelse för förhållningssättet. Genom den tidigare forskningen inom vårt valda ämnesområde har vi fått en inblick i hur förhållningssättet bör fungera i praktiken. Något som vi dock saknar är litteratur och forskningen som behandlar negativa konsekvenser av förhållningssättets avsaknad. Vi har inte funnit något som visar på att det utförts några utvärderingar kring förhållningssättet kontra de högskolepedagogiska målen. Frågan vi ställer oss då är huruvida det går att kvalitetssäkra förhållningssättet. Som socionomstuderande internaliserar man ett kritiskt reflekterande förhållningssätt och tar med sig det i arbetslivet som ett viktigt verktyg.
Något som också varit intressant har varit att få ta del av informanterna och deras
verksamheters uppfattning om kritiskt reflekterande förhållningssätt. Våra intervjuer gav oss kunskaper på ett djupare plan genom utförliga beskrivningar av förhållningssättet i socialt arbete.
Vi tycker att våra informanter och dess verksamheter hade samma inställning som oss till förhållningssättet, det vill säga att ett kritiskt reflekterande förhållningssätt anses vara ett användbart verktyg, både för personligheten och för professionen. Förhållningssättet har vi utvecklat genom våra studier och genom den tillämpade utbildningen på
socionomutbildningen. Som vi tidigare nämnt så var begreppet kritiskt reflekterande förhållningssätt svårdefinierat av informanterna.
Detta tror vi inte beror på att det inte funnits med under deras högskoleutbildning, utan att det handlar om att man tagit till sig förhållningssättet med hjälp av andra begrepp, såsom kritiskt tänkande och reflekterande samtal.
Ambitionen till att använda sig av ett kritiskt reflekterande förhållningssätt är oftast väldigt hög i verksamheterna, men vi tror ändå att verksamheterna på grund av olika faktorer, till exempel hög ärendebelastning och tidspress, inte alltid använder sig av förhållningssättet. Utifrån det vi studerat tror vi att det är lättare att använda sig av förhållningssättet då man stöter på problem i till exempel sina utredningar. Då arbetet flyter på som vanligt så är inte behovet lika stort av att finna andra handlingsstrategier genom exempelvis fortbildning och handledning. Vi tycker ändå att man borde använda sig av sin reflekterande förmåga, även i situationer som inte upplevs som problematiska, för att även det som fungerar bra kan alltid göras bättre. Genom att se vad som gått bra i utredningar och klientkontakter, lär man sig nya handlingssätt vilket är utvecklande för socialarbetaren och gynnande för dennes klienter.
Genom att ta med sig det positiva från tidigare utredningar till nya klientmöten kan man kvalitetssäkra sitt arbete. Dessutom kan socialarbetaren dela med sig av sina positiva
erfarenheter till den resterande arbetsgruppen och på så sätt tror vi att man lär sig av varandras utredningar och agerande.
Våra undersökta verksamheter uppfattade vi hade ett bra bemötande då det gällde ett kritiskt reflekterande förhållningssätt. Vår tolkning var att det inte fanns någon direkt kommunikation mellan verksamheterna och personer högre upp i organisationshierarkin. Om socialarbetaren hade något som denne ville reflektera över vände sig denne till sin närmaste chef eller till kollegorna. Vi tror att det därför är viktigt att cheferna förankrar medarbetarnas reflektioner och synpunkter till organisationsledningen, och att det ges feedback på dessa, för att
kommunikationen ska kunna fungera i samtliga led.
Vid en jämförelse av de båda undersökta verksamheterna, var både verksamheterna samt organisationen i sin helhet positiva till kompetensutveckling. Genom att erbjuda
socialarbetarna fortbildningar av olika slag kunde kompetensen och kvalitén i det sociala arbetet stärkas. På grund av omorganiseringar inom de båda verksamheterna fanns det en hel del frågetecken om hur det framtida sociala arbetet skulle se ut på respektive verksamhet. Omorganiseringen kunde på så sätt skapa mycket funderingar och reflektioner hos
socialarbetaren kring hur deras framtida arbete skulle utformas, och förskjuta fokus från det arbete som för närvarande utfördes.
Några av de intervjuade socialarbetarna skulle i och med omorganiseringen bli tvungna att flytta till en annan enhet, vilket kunde skapa en osäkerhetskänsla. Genom att sammanfoga handläggare för sig och behandlare för sig, från samtliga verksamheter inom socialtjänsten, på olika enheter så skapas en slags segregation. I och med detta förlorar handläggarna lite av kontakten med behandlarna, vilka har till uppgift att utföra de insatser som handläggarna beslutar om. Vi tror att man i och med detta kan förlora mycket av de dagliga diskussionerna och reflektionerna kring ärenden som tidigare skett naturligt under socialarbetarnas arbetsdag. Vi upplever det som svårare att kunna upprätthålla en långgående och nyanserad dialog genom telefonsamtal, läsandet av journaler, samt sporadiska möten. Likaså kan det dock också vara positivt att handläggare från de olika verksamheterna hamnar på samma enhet, eftersom dessa kan diskutera kring ärenden och få nya infallsvinklar genom reflektioner från andra som är inom samma yrkeskategori. I och med uppdelningar mellan handläggare och behandlare ökar vikten av gemensamma möten och kontinuerlig handledning, för att
sammansvetsa arbetsgrupperna. Vår farhåga är att omorganiseringar liknande denna skulle kunna medföra att klienten hamnar mellan två stolar där handläggaren inte har insikt i behandlarens arbete och vice versa. Som vi tidigare sett i vår undersökning hade verksamhet B sina arbetare mer utspridda inom olika enheter än vad verksamhet A hade. Trots detta fungerade verksamhet B:s arbete bra i och med att socialarbetarna var tämligen fria att skapa sitt egna arbetssätt. Inom verksamhet A var man mera styrd av handlingsmanualer och mer beroende av arbetsgruppen och de reflektioner som fördes mellan socialarbetarna dagligen på ett oplanerat sätt.
12. SAMMANFATTNING
I detta avsnitt kommer vi att repetera vårt syfte med undersökningen och göra en sammanfattning av undersökningens resultat samt dess genomförande.
Vårt syfte med C-uppsatsen var att undersöka ”om” och ”hur” socialarbetare, som varit yrkesverksamma minst fem år, utövar ett kritiskt reflekterande förhållningssätt i sin profession. Vidare vill vi belysa främjande faktorer med, samt hindrande faktorer för
förhållningssättet, skiljer sig åt mellan två olika verksamheter inom socialförvaltningen i X: s kommun. För att uppfylla syftet med undersökningen vände vi oss till X: s kommun för att intervjua sex stycken socialarbetare. Våra frågeställningar som vi avsåg besvara var: Hur definierar socialarbetare, med minst fem års yrkeserfarenhet, begreppet kritiskt reflekterande förhållningssätt? Hur använder man sig, som socialarbetare, av ett kritiskt reflekterande förhållningssätt i sin profession? Hur bemöter verksamheten, respektive organisationen, ett kritiskt reflekterande förhållningssätt? Vad är främjande respektive hämmande och hur påverkar ett kritiskt reflekterande förhållningssätt socialarbetaren och den verksamhet som socialarbetaren agerar i?
För att kunna besvara våra frågor tog vi avstamp i kvalitativa fallstudier och komparativ metod. Vi har använt oss av en intervjuguide under våra intervjuer med informanterna, detta gjordes för att kunna se eventuella skillnader och likheter mellan verksamheterna. De teoretiska ansatser som vi utgått ifrån ansåg vi belysa vårt undersökningsfenomen. Dessa ansatser behandlar bland annat organisationsteori, organisationskultur, handlingsutrymme och kritisk reflektion.
Kritiskt reflekterande förhållningssätt, som begrepp, definierades av informanterna som ett ramverk för socialt arbete och at det var något som man gjorde utan att man tänkte på det. Vår
tolkning av det är att det beror på informanternas yrkeserfarenhet, då de kände sig trygga i sin yrkesroll genom väl inarbetade rutiner. Vi tolkar att förmågan till att förhålla sig kritiskt reflekterande bottnar i en bra akademisk grund, vilket oftast förvärvas genom
socionomutbildningen. Vi tenderar att instämma med informanterna, gällande att förhålla sig kritiskt reflekterande, att förhållningssättet inte endast är ett verktyg som vi får med oss från högskoleutbildningen utan att det även utvecklas i takt med yrkeserfarenheten.
Det empiriska materialet visar på att om utrymme och förmåga finns till ett kritisk reflekterande förhållningssätt så gynnar det både infromanterna i deras profession till
nytänkande och att insatserna gentemot klienten kvalitetssäkras. Vidare konstaterar vi dock att arbetsbelastning och allt för många formella riktlinjer medför att den reflekterande förmågan avtar och i värsta fall helt stagnerar.
Vårt resultat visar på att kunskapen kring kritiskt reflekterande förhållningssätt hos socialarbetare är stor. Då vi anser att man aldrig blir fullärd i sitt yrkesliv så är ett kritiskt reflekterande förhållningssätt av största vikt när det gäller både en själv som individ och för professionen och att man utvecklar förhållningssättet under hela sitt liv.