Så långt helhetstolkningen av verket. Vid sidan av denna är det möjligt att via Bachtin zooma in och diskutera även romanens enskildheter ur ett genreperspektiv. Tidigare i analysen karakteriserades till exempel kronotopen i romanens inledande barndomsskildring som
”idyllisk”, och hos Bachtin är den idylliska kronotopen en väl definierad genrekategori.
Barndomsskildringen passar visserligen inte in på beskrivningen av denna helt och hållet, men det finns intressanta likheter. Idyllens kronotop kännetecknas nämligen enligt Bachtin av en cyklisk tidsrytm, vilket påminner om vad Martin tänker om de generationer han utgått ifrån, som han sviker genom att inte gifta sig: ”de gamla, när lifvet eljes förlöper normalt, ha rätt att begära af de unga: att få se kedjan fortsättas, ett nytt hem, och barnbarn att gunga på knät. Det är så naturen har anordnat det, den sträfvar öfver allt efter att dölja döden med nytt, ungt lif.”
Vidare skriver Bachtin att: ”Idyllen […] innebär en förening av människans liv med naturens, en enhet i deras rytm, ett gemensamt språk för naturfenomenen och händelserna i människolivet”.77 Detta beror naturligtvis mycket på att figurerna i traditionellt idylliska verk ofta lever av naturen på olika sätt, något som Martins familj absolut inte gör – ändå är årstiderna också för dem ett ledmotiv och en avgörande kronologisk instans. Att detta i någon mån ”lever kvar” trots att situationen som skildras egentligen inte motiverar det illustrerar tydligt idyllens betydelse för romanens utveckling, som enligt Bachtin är ”mycket stor”.78 Han underbygger bland annat detta genom att peka ut ”temat med idyllens ödeläggelse i Goethes bildningsromaner”,79 vilket har uppenbara paralleller med det som konstaterades i analysen om att kollapsen av barndomsskildringens idyll ”är en förutsättning för fortsättningen”. Ändå är skillnaden stor. Temat med idyllens ödeläggelse i bildningsromanen av Goethes typ är relaterad till kapitalismens inträde i en traditionell livsvärld och var ett av ”litteraturens huvudteman i slutet av 1700-talet och under 1800-talets första hälft”.80 Martin Bircks ungdom publicerades däremot 1901 och följdriktigt är också temat annorlunda. Idyllens kollaps och Martins stasis associeras inte direkt till kapitalismen utan till den cykliska och regelbundna tidsrytmens upphörande på ett personligt plan, samt ”den idylliska familjens, och de patriarkala förhållandenas ödeläggelse”, vilket av Bachtin förknippas med ”släktromanen”, exemplifierad av Thomas Mann.81
77 Bachtin, ”Tiden och rummet i romanen”, s. 139.
78 Ibid.
79 Ibid.
80 Bachtin, ”Tiden och rummet i romanen”, s. 143.
81 Ibid.
24
Betyder då detta att Martin Bircks ungdom i själva verket är en släktroman, eller att barndomsskildringen är en genre, kanske en ”familjeidyll”, och resten av romanen en annan?
Naturligtvis inte. Det som har diskuterats här negerar inte slutsatsen i det förra avsnittet. Den övergripande beteckning som passar romanen bäst – utifrån den här uppsatsens analys – är fortfarande erfarenhetsroman. Vad som dock förhoppningsvis har kommit fram här är genrebegreppets komplexitet och relevans. Som synes kan en kronotop som ursprungligen hört till en viss, väl avgränsad genre, med tiden formas om till ett väsentligt element i en ny sådan – de idylliska elementen i kronotopen som inleder Martin Bircks ungdom förser denna erfarenhetsroman med en startpunkt och gör det möjligt att senare i texten kontrastera fram vissa viktiga aspekter av protagonistens desillusion. Kronotopiska förändringar och skillnader inom verket har alltså både genrehistoria och - precis som förändringarna i hjälten, till vilka de är intimt knutna - som Bachtin skriver: ”betydelse för handlingen.”
Sammanfattning
Det den kronotopiska analysen av Martin Bircks ungdom kom fram till var alltså att tiden i de inledande nio kapitlen framförallt består av yttre tecken, som exempelvis årstidernas växlingar (vilket också fungerar som organiserande kronologisk instans), utan att egentligen vara verksam i romanfigurerna, vars inre och yttre förutsättningar inte förändras. I den genreteoretiska diskussionen framkom det sedan att detta har uppenbara beröringspunkter med ”idyllens kronotop”, som Michail Bachtin formulerar den. Att denna återfinns i Söderbergs verk, om än i förändrad och försvagad form, visar tydligt idyllens betydelse för romanens utveckling samt hur gamla sätt att skildra världen på kan upptas i nya former och där ändra betydelse. Idyllens kronotop, som i sin renodlade form dominerar en hel genre, blir i Martin Bircks ungdom och andra mer eller mindre besläktade verk en utgångspunkt, vars kollaps (förstådd på en mängd olika sätt) förser helt andra genrer med helt nya teman.
Efter barndomsskildringen analyserades de tre sista kapitlen av ”Den gamla gatan”, vilkas kronotop är radikalt annorlunda. Där introduceras föränderlighetens dimension, samtidigt som tempot höjs väsentligt. Tid och rörelse knyts därmed samman till en dynamisk enhet. Därefter innebär inledningen av ”Den hvita mössan” en markant temposänkning, men texten behåller trots detta något av de föregående kapitlens framåtlutning och laddas dessutom med energi av Martins alla framtidsdrömmar, vilket motiverade karakteriseringen av detta avsnitt som
”romanens mest dynamiska punkt”. Effekten blir därför än större när det sedermera uppenbaras
25
att Martins tid, istället för att återigen knytas till utveckling och växt, efter denna punkt töms på rörelse. I kapitel IX av ”Den hvita mössan” inträder han i ett tillstånd av stasis, vilket innebär att tiden går utan att han eller hans livssituation förändras. Till skillnad från i barndomen är dock inte orörligheten utbredd även till hans omgivning. Familjehemmet förfaller, och Martin lider både av detta och av att hans författarambitioner misslyckas. Det som i de inledande kapitlen var stillhet och ro blir alltså här en plågsam stagnation, som sedan visas upp än tydligare i mötet med två bifigurer, den dekadente poeten och Henrik Rissler, vilka betecknades som ”speglar”, eftersom de genom kontrastverkan får Martin att få syn på sig själv.
Förhållandet till väninnan och slutkyssen dem emellan tolkades i analysen som övervägande positiva och kallades för ”ett slags försoning”. Ändå innebär inte slutet förlösning - och inte heller undergång – vilket gör att Martins stasis och textens inneboende spänning aldrig löses upp. I linje med detta beskrevs slutkyssens symbolik som sammansatt och mångtydig.
Helhetstolkningen som analysen av Martin Bircks ungdom utmynnar i gjorde att jag i genrediskussionen förkastade Tommy Olofssons tes, enligt vilken verket skulle vara en naturalistisk utvecklingsroman. Även hypotesen om att Martin Bircks ungdom skulle ingå i den klassiska bildningsromanens tradition avvisades, framförallt eftersom den positiva socialisering som de flesta ser som ett essentiellt kriterium för genren saknas. Istället hänvisade jag till Bachtins essä om bildningsromanen där han skissar upp en tradition som svarar bättre mot min tolkning. Jag ser nämligen betydande likheter mellan Söderbergs verk och den av hans undergrupper som i det här arbetet har kallats för erfarenhetsromanen, vilken samlar olika skildringar av vägen från ungdomlig idealism till desillusion, och tillåter en disharmonisk socialisering. Detta är inte på något sätt en fullständig eller uttömmande definition, vilket redan har påpekats, men den förser oss med en tolkningskategori och ett sammanhang som utifrån min analys är sannare mot texten.
De nya genreteoretiska sambanden som här har pekats ut öppnar naturligtvis också för vidare frågor och jämförelser. Det vore till exempel mycket intressant att utgå ifrån den tidserfarenhet som i den här uppsatsen har kallats för stasis, och utreda huruvida det vore möjligt att utvidga denna till en fullfjädrad kronotop, något som alltså uppträder i en mängd olika verk och har ett essentiellt genrevärde. Men detta får tills vidare lämnas därhän.
26