Det är med förändringarna man mäter tidens gång

(1)

”Det är med förändringarna man mäter tidens gång”

Tid, rörelse och genre i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom.

Samuel Levander

Institutionen för kultur och estetik.

Kandidatuppsats 15 hp.

Litteraturvetenskap.

Litteraturvetenskap kandidatkurs 30 hp.

Höstterminen 2021.

Handledare: Johan Lundberg.

English title: “It is with changes one measures the passing of time”.

(2)

“Det är med förändringarna man mäter tidens gång”

Tid, rörelse och genre i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom.

Samuel Levander

Abstract

This essay consists of an inquiry into the concepts of “time” and “movement” in Hjalmar Söderberg’s second novel, Martin Bircks ungdom, as well as a discussion of what the consequences of this inquiry are with regards to genre. The analysis is based on close reading, an adaptation of Michail Bachtin’s concept of the “chronotope” and, to a lesser extent, the narratological work of Gérard Genette. Through the analysis an interpretation of the novel is formed. This interpretation is then related to genre theory, especially that of Bachtin and Tommy Olofsson. In the discussion of genre, the results of the textual analysis are found to corroborate the hypothesis that Bachtin’s “novel of experience” is the category and tradition that Martin Bircks ungdom should be placed into.

Nyckelord

Martin Bircks ungdom, Hjalmar Söderberg, genre, tid, Michail Bachtin, kronotop, bildningsroman, utvecklingsroman, rörelse.

(3)

Innehållsförteckning

Inledning ...1

Syfte och frågeställning ...1

Teori och metod ...3

Tidigare forskning ...4

Analys...6

Harmonisk stillhet och dynamisk enhet...6

Den springande punkten ...9

Den stagnerande linjen... 10

Speglarna ... 12

Kärleken och slutkyssen ... 14

Bildningsroman eller utvecklingsroman? ... 18

Romanen om människans framträdande ... 20

Kronotop och genre ... 23

Sammanfattning ...24

Litteraturförteckning ...26

(4)

1

Inledning

Hjalmar Söderberg behöver knappast någon närmare introduktion, men det gör kanske Martin Bircks ungdom, eftersom den idag inte är lika välkänd som exempelvis Doktor Glas (1905) eller Den allvarsamma leken (1912). Den publicerades 1901 och var författarens andra roman, efter debuten med Förvillelser (1895). Vi kan preliminärt och brett kalla verket för en bildningsroman, eftersom det följer en ung mans väg från barndom till mogen ålder. Den yttre handlingen består i princip bara av att Martin Birck, en känslig och reflekterande natur, växer upp, tar studenten, börjar arbeta på ett ämbetsverk, fortsätter arbeta på sagda ämbetsverk och till slut inleder ett kärleksförhållande med en kvinna, utan att gifta sig. Romanen är uppdelad i tre avsnitt: ”Den gamla gatan” som skildrar hans barndom och skoltid, ”Den hvita mössan” som skildrar tiden efter studenten, samt ”Vinternatten” som skildrar en dag i den cirka trettioårige Martins liv och avslutas med en utdragen, gåtfull beskrivning av hur han och hans väninna kysser varandra.

I avsaknad av dramatiska händelser som driver texten framåt tar Martins tankar och utveckling plats i förgrunden. Detta gör att romanen innehåller en mängd olika spår, men det här arbetet kommer i första hand att fokusera på berättelsen om Martin och inte på hans kritiska betraktelser av samhället och litteraturen. Följaktligen ser jag protagonistens ökande desillusion och misslyckande att förverkliga sig själv och sina ambitioner (främst drömmen om att bli diktare) som verkets huvudsakliga tema och konflikt. Det är detta jag vill analysera och sedan dra ut de genreteoretiska konsekvenserna av.

Syfte och frågeställning

Jag anser att det som framförallt skiljer ut Martin Birck, och därför i förlängningen också romanen om hans liv, är en påfallande orörlighet och stagnation. Det är ett tillstånd karakteriserat av brist på förändring och framåtrörelse som jag kommer att kalla för ”stasis”.

Denna stasis inträder när förverkligandet av Martins ambitioner uteblir och kan definieras som

”tid utan rörelse”, om man förstår ”rörelse” generellt, i bemärkelsen utveckling, förändring etc.

Uppsatsens titel är hämtad ifrån protagonistens inre monolog och hans konstaterande av att ”det är med förändringarna man mäter tidens gång, jag har ingenting att mäta den med”, vilket jag ser som emblematiskt för hans tillstånd och problem.¹

1 Söderberg, Martin Bircks ungdom, s. 191.

(5)

2

I min analys vill jag utforska detta tillstånd av stasis utifrån en helhetstolkning av romanen.

Jag kommer alltså inte att begränsa mig till de delar av texten då Martin faktiskt stagnerar utan behandla hela verket, med särskild uppmärksamhet riktad mot de sätt på vilka ”tid” och

”rörelse”, förstådda som egenskaper hos texten, kommer till uttryck. För att förstå Martins orörlighet och motivera den betydelse jag tillskriver den behöver jag också precisera hur textens egenskaper - liksom protagonistens tillstånd - förändras under romanens gång samt tydliggöra vilka kontraster som finns mellan verkets olika delar, för att sedan diskutera vad dessa kontraster innebär.

Denna fråga leder mig vidare till det jag ovan kallade för att ”dra ut de genreteoretiska konsekvenserna” av analysen. Jag menar att utforskandet av Martins utveckling och stagnation framförallt blir betydelsefullt i en genrekontext. Genreteori handlar nämligen i första hand om tolkning.² Formell klassifikation däremot, är egentligen sekundärt och mest en bieffekt av att placera in ett verk i en tradition eller en ”släkt”. Det är själva inplaceringen och sammanhanget som är huvudsaken. Detta eftersom attribueringen av verket till en viss tradition har ett symbiotiskt förhållande till den självständiga analysen när det kommer till tolkning. Även om genrebestämningen naturligtvis i första hand bör vara en effekt av analysen så fungerar den i praktiken ofta som ett slags prisma att titta på verket igenom, en utgångspunkt för förståelsen.

Om vi till exempel ser Martin Bircks ungdom som en bildningsroman i Goethes anda så skyndar vi antagligen förbi den passivitet hos protagonisten som jag menar är avgörande. Och om vi å andra sidan, som litteraturvetaren Tommy Olofsson, ser romanen som en naturalistisk tragedi blåses istället Martins stasis upp till total känslodöd. Båda dessa hypoteser kommer att diskuteras längre fram, men den huvudsakliga ambitionen i föreliggande uppsats är att erbjuda en ny utgångspunkt för förståelsen av verket - en utgångspunkt som paradoxalt eller snarare symbiotiskt nog utgör en slutpunkt för analysen – genom att sätta Martin Bircks ungdom i samband med genrekategorier hämtade från Michail Bachtins teorier, vilka mig veterligen inte tidigare prövats på Söderbergs roman. Jag hoppas kunna visa varför dessa i min mening utgör ett lämpligare sammanhang för verket än de andra traditionerna till vilka man velat attribuera det.

Mitt syfte är alltså, enkelt uttryckt, att först analysera och tolka Martin Bircks ungdom med koncepten tid respektive rörelse som hjälpmedel, och sedan diskutera hur man bör förstå resultaten av denna analys utifrån ett genreteoretiskt perspektiv. Detta hoppas jag kommer att

2 Jfr Alastair Fowlers essä ”Genrebegrepp” i Genreteori, s. 254–273.

(6)

3

öppna för nya sätt att se på verket samt nya frågor att ställa till det. Frågeställningarna som jag kommer att utgå ifrån är de följande:

Hur kommer koncepten ”tid” respektive ”rörelse” till uttryck i texten och hur bestämmer detta dess tematik och struktur?

Hur förändras koncepten tid och rörelse under romanens gång, och vad får dessa förändringar för konsekvenser för tolkningen?

Vilka genreteoretiska tankar och slutsatser följer av analysens resultat?

Och vilka vidare frågor eller perspektiv kan dessa slutsatser i sin tur öppna?

Teori och metod

Teorierna som jag använder i genrediskussionen kommer att förklaras utförligare under senare rubriker, men de har i alla fall hämtats huvudsakligen från Franco Moretti, Tommy Olofsson och Michail Bachtin. Moretti är den som får minst utrymme i det här arbetet, men hans The way of the world. The Bildungsroman in European culture (1986) formulerar tanken om bildningsromanen som socialisering föredömligt klart. Tommy Olofsson skissar i inledningen på sin avhandling Frigörelse eller sammanbrott? Stephen Dedalus, Martin Birck och psykologin (1981) upp bildningsromanens tradition (på ett i grunden inte alltför annorlunda sätt än Moretti) i kontrast mot den i hans mening väsensskilda naturalistiska utvecklingsromanens dito. Den för mitt syfte viktigaste teoretikern är dock Michail Bachtin, vars essä ”The Bildungsroman and its significance in the History of Realism (Toward a Historical Typology of the Novel)” egentligen är ett fragment från en hel bok som gick förlorad under andra världskriget då han på grund av pappersbristen rullade cigarrer av och rökte upp sitt eget manuskript. Trots detta påvisas i essän ett komplext historiskt genrenätverk av romantyper som går utanför de traditionella litteraturhistoriska periodiseringarna. Istället för att på konventionellt vis associera alla verk från en viss epok eller strömning, exempelvis romantiken eller naturalismen, med varandra, lägger Bachtin tonvikten på övergripande strukturella drag i kompositionen för att skapa oväntade släktträd och sammanhang.

Hans tillvägagångssätt har också inspirerat metoden i min analys. Likt Bachtin försökte jag finna de kompositionella särdragen i Martin Bircks ungdom, vilket ledde fram till min uppfattning om ”tid” och ”rörelse” som centrala analysverktyg. Det är just den typen av berättartekniska kvaliteter hos olika romaner som han bygger sitt genrenätverk kring. I en annan text, "Tiden och rummet i romanen. Essäer i historisk poetik” har han till och med formulerat begreppet kronotop, som betecknar en ”förening av rums-och tidskännetecken i en meningsfull

(7)

4

och konkret helhet”.³ När jag talar om ”tid” och ”rörelse” är det alltså utifrån en anpassning av detta begrepp, som hjälper oss att få syn på hur tid och rum uttrycks konstnärligt i litteraturen.

För Bachtin är kronotopen det som primärt bestämmer genre. Alltså är en undersökning av kronotopen i Martin Bircks ungdom, både i verket generellt och dess olika delar specifikt, ytterst relevant för mitt syfte. Tanken är att denna undersökning i första hand ska bedrivas genom närläsning med utgångspunkt i det ”kronotopiska perspektivet”.

I närläsningens anda har jag försökt undvika att lägga alltför många teorier mellan mig och texten i själva analysen. Förutom Bachtin kommer jag där endast att använda mig av Gérard Genettes begreppsapparat (som den uppträder i Narrative Discourse. An Essay in Method, först publicerad på franska 1972), och då endast för att förklara vissa berättartekniska aspekter med en mer precis terminologi. Genrediskussionen sker dock i ett annat modus och där kommer jag ofta att stödja mig på de teoretiker som nämndes i början av detta avsnitt.

Tidigare forskning

Om Hjalmar Söderberg har det naturligtvis skrivits så mycket att det skulle vara lika omöjligt som onödigt att försöka ge en rättvis bild av alltsammans inom det här arbetets ramar. Det är dock viktigt att lyfta den forskning som har behandlat Martin Bircks ungdom specifikt, då det är denna som uppsatsen kommer att utgå ifrån och förhoppningsvis bygga vidare på. De studier som är mest relevanta för ämnet och som jag följaktligen kommer att ta upp här gavs ut mellan 1955 och 1989. Därefter är det framförallt kandidatuppsatser som denna som har ägnat sig helhjärtat åt romanen, och då sällan eller aldrig utifrån ett genreperspektiv. Forskningen som bedrevs under andra halvan av nittonhundratalet däremot, var till stor del inbegripen i en dialog där det så småningom utkristalliserades positioner som direkt eller indirekt hade betydande genreteoretiska implikationer. Oftast rörde diskussionen hela författarskapet, men Martin Bircks ungdom hamnade ändå frekvent i centrum. En viktig fråga var huruvida romanen – och i förlängningen Hjalmar Söderberg generellt – hade romantiska inslag eller inte, något som många gånger kanaliserades och avgjordes genom forskarnas tolkning av romanens slut. Exakt vad ”romantiska inslag” betyder har naturligtvis också diskuterats friskt och beror på vilken av dem man frågar.

Den tidigaste studien som även senare inlägg i diskussionen brukar referera till är E.N Tigerstedts artikel från 1955 “Kärleksläran i Hjalmar Söderbergs Gertrud”. Denna handlar som titeln antyder i första hand om Söderbergs pjäs, vilken Tigerstedt menar innehåller en “spänning

3 Bachtin, ”Tiden och rummet i romanen”, s. 14.

(8)

5

och motsägelse mellan två oförenliga uppfattningar om kärleken”, något han kallar för

“naturalistisk romantik”, men han berör också Martin Bircks ungdom, i vars slutkyss han tycker sig se ett uttryck för romantikens upplevelse av alltet i kärleken.⁴

Tigerstedt gör alltså en utpräglat positiv tolkning av slutet och betonar därmed romantiska inslag i verket i stort. Detta ligger nära Bure Holmbäcks läsning, vilken han först presenterade i sin avhandling Det lekfulla allvaret (1969) och sedan utvecklade i artikeln “Den röda stjärnan.

Några anteckningar om slutkapitlet i Martin Bircks ungdom” (1982). Han betonar romanens förhållande till författarens andra verk och menar att det som uttrycks i romanens slut - enligt honom en komplex helhetsupplevelse av kärlekens extas och förgänglighet - är symptomatiskt för hela Söderbergs författarskap.⁵ Han sätter inte själv romanen i samband med romantiken, men accepterar Tigerstedts koppling till ”den religiösa erotik eller erotiska religion som - i motsättning till eller i förening med kristendomen - spelat en så central roll i europeisk kultur och litteratur alltsedan högmedeltiden och som nått sin höjdpunkt i romantikens förkunnelse av kärleken som tillvarons mening och kärna”.⁶ Denna definition av romantiken är förstås betydligt bredare än den litteraturhistoriskt gängse, men det finns också forskare som mer explicit anknyter till romantiken som traditionell period. Karin Carsten Montén sätter exempelvis i sin artikel “Martin Bircks ungdom och den romantiska ironien” (1989) Söderbergs roman i samband med den romantiske teoretikern Friedrich Schlegels texter, utan att för den sakens skull hävda något genetiskt släktskap.

Det finns dock ett läger som förstår verkets slut på ett radikalt annorlunda sätt och därmed negerar alla romantiska inslag. I artikeln ”Sanning och lycka i Hjalmar Söderbergs författarroll”

från 1976 motsäger Bo Bennich-Björkman Tigerstedt och hävdar att slutkyssen inte alls kan tolkas i enlighet med något slags romantisk-mystisk helhetsupplevelse utan tvärtom innebär

”Bircks definitiva och slutgiltiga känslodöd,utsträckt även till förbindelsen med älskarinnan”.⁷ I Tommy Olofssons tidigare nämnda avhandling från 1981 utvecklas denna tolkning och utmynnar i den mest artikulerade genrebestämningen av Martin Bircks ungdom till dags dato.

Olofsson stödjer sig bl.a. på psykologiska teorier och symboliken i protagonistens drömmar när han definierar verket som en naturalistisk “utvecklingsroman, som driver sin hjälte genom kausalt sammanhängande faser fram till ett tragiskt öde”.⁸

4 Tigerstedt, ”Kärleksläran i Hjalmar Söderbergs Gertrud”, s. 199.

5 Holmbäck, ”Den röda stjärnan. Några anteckningar om slutkapitlet i Martin Bircks ungdom”, s. 60.

6 Tigerstedt, s. 194.

7 Bennich-Björkman, ”Sanning och lycka i Hjalmar Söderbergs författarroll”, s. 107.

8 Olofsson, Frigörelse eller sammanbrott?, s. 118.

(9)

6

Utöver alla dessa studier, som behandlar liknande frågor och ofta går i dialog med varandra, bör slutligen också ett arbete som befinner sig en bit utanför det svenska forskningssammanhanget nämnas. Inger Hutts avhandling vid Harvard från 1983, Time in Hjalmar Söderberg's novels, ägnas som titeln antyder framförallt åt tiden i Hjalmar Söderbergs romaner. Hennes ämne har alltså en del beröringspunkter med mitt eget arbete, något som blir ännu tydligare när hon skriver att Martin ”upplever en spänning mellan temporaliteten i världen omkring honom och tidlösheten i sin egen existens, vilket huvudsakligen beror på en brist på yttre händelser och ett deprimerat sinnestillstånd”.⁹ Detta är vad jag kallar hans ”stasis”, bara formulerat med en annan terminologi. Hutt bygger ingen helhetstolkning kring detta, eftersom hon endast har tidstemat och tidsstrukturen som sitt ämne. Hon gör dock många relevanta iakttagelser gällande tempo etc. som är fruktbara för vidare arbeten – till exempel det föreliggande.

Analys

Harmonisk stillhet och dynamisk enhet

Kapitel I-IX av ”Den gamla gatan”, Martin Bircks ungdoms första del, utgör ett slags helhet och har ofta plockats ut ur romanen för att hyllas som en framstående barndomsskildring i sin egen rätt. Detta bruk antyder en skillnad gentemot resten av texten, och denna skillnad framträder tydligt om vi analyserar hur tid och rörelse yttrar sig här jämfört med senare i verket.

I dessa kapitel kommer tiden framförallt till uttryck i årstidernas växlingar. Dessa använder Söderberg som ett slags ledmotiv, och det är huvudsakligen via dem som scenerna organiseras med avseende på tidsvariabeln. Episoderna är i de allra flesta fall inte hopkedjade av orsakssamband som gör det möjligt att rekonstruera en kausal kronologi – ”först hände x, vilket ledde till y som var en förutsättning för z”. Kronologin är istället kopplad till en årstidscykel.

För att tydliggöra detta kan vi använda stycket som börjar ”Martin Bircks moder satt ofta [min kursivering] när skymningen föll på, vid pianot och spelade och sjöng” som exempel.¹⁰ Detta citat inleder uppenbarligen en skildring av något som brukade hända, men något senare – det är omöjligt att säga exakt när – glider den över till en specifik scen, en episod som hände en

9 “Experiences a tension between the temporality of the world around him and the timelessness of his own existence which is mainly due to a lack of outer action and a depressed state of mind.” Hutt, Time in Hjalmar Söderberg’s novels, s. 50.

10 Söderberg, s. 25.

(10)

7

enda gång, vilket bekräftas av att Söderberg plötsligt börjar använda sig av direkt återgiven dialog. Denna omärkliga övergång från det generella till det enskilda medför att även den specifika scenen framstår som ett slags representant för något återkommande, något som utspelat sig otaliga andra höstkvällar. Det är också just årstiden som bestämmer episodens plats i romanen – det är en typisk höstkväll hos familjen Birck och därför återges den bland kapitlen som handlar om hösten. Det som bestämmer kronologin är alltså inte kausala kopplingar till andra scener. Alla de nio inledande kapitlen är organiserade på det här viset. Först skildras hösten, sedan vintern, våren och sommaren; kapitel X inleds för tydlighetens skull med konstaterandet: ”ÅRETS hjul det rullade rundt, och det blef åter höst.”¹¹

Så långt kronologin. Tiden utmärker sig här i romanens inledning också med avseende på hur den samverkar (eller snarare inte samverkar) med rörelse. Både Martin och hans familj är nämligen anmärkningsvärt stabila under dessa nio kapitel. Protagonistens utveckling står stilla och varken han eller hans trygga familjemiljö skildras som föränderliga. Tidens gång innebär att årstiderna växlar samt att familjen flyttar till en sommarstuga, men den för inte med sig några ändringar i människornas karaktär eller i deras relationer med varandra.

Barndomsskildringens kronotop kännetecknas alltså av att tiden är begränsad till sina yttre tecken, som till exempel klockornas ”Bing bång” eller kalenderns nya röda färg, och saknar både verkligt destruktiv och verkligt konstruktiv dynamisk potential.¹²

Martin tycks därför befinna sig i ett slags stasis. Men som vi ska se är denna stasis väsensskild från den orörlighet han kommer att hamna i som ung vuxen. I romanens inledning är hans stasis barndomens tidlöshet, som jag skulle vilja kalla harmonisk, på grund av tidens tandlöshet, och idyllisk, på grund av familjens värme och trygghet samt årstidernas fridfulla cykler. Här innebär bristen på förändringar inte plågsam stagnation utan varaktig ro.

Detta betyder dock inte att barndomsskildringen är helt fri från skuggor. Likt många barnboksförfattare låter Söderberg då och då barnet som fokalisator ana saker som mer hör vuxenvärlden till och framstår som både obegripliga och mystiskt lockande. Men det som framförallt underminerar idyllen är det tidsmässiga avstånd som fraser av typen ”på den tiden var sommaren annorlunda än nu” och ”på den tiden var blicken ur dessa ögon ännu leende och ljus” skapar.¹³ Utöver att ge illavarslande och hotfulla antydningar med sin bokstavliga innebörd låter meningar som dessa också implicit påskina ett mycket stort avstånd mellan berättaren och

13 Söderberg, s. 58; Söderberg, s. 6.

(11)

8

det berättade. Visserligen består hela romanen av vad Gérard Genette kallar för subséquent eller efterföljande berättande – vilket helt enkelt betyder att berättaren refererar det berättade i dåtid – men eftersom den här typen av avståndsskapande fraser generellt är mest frekventa i inledningen blir effekten att barndomsskildringen tycks mycket mer tidsmässigt avlägsen berättaren och dennes nu (som inte är en specifik diegetisk tid utan bara kan anas) än resten av verket. Detta skiljer, tillsammans med de kronotopiska element rörande föränderlighet (eller snarare oföränderlighet) som vi har konstaterat ovan, ut de första nio kapitlen av romanen från resten. De formar sig till ett slags isolerad idyll vars kollaps är en förutsättning för fortsättningen.

Denna kollaps är dock inte särskilt våldsam, även om man redan på kapitel X:s första sida förstår att textens natur har förändrats. Den enkla meningen ”I staden var det så mycket nytt”

inviger den nya dimension som romanens tid har antagit – föränderlighetens eller rörlighetens dimension.¹⁴ Denna omdaning av kronotopen görs extra påtaglig genom tempohöjningen som samtidigt sker i kraft av en förändring i förhållandet mellan diegetisk tid (som mäts i minuter och timmar) och textens spatialitet (som mäts i rader och sidor).¹⁵ De första nio kapitlen av

”Den gamla gatan” skildrar på 73 sidor ungefär ett år - de sista tre behöver däremot bara 11 för att skildra majoriteten av Martins skoltid. Accelerationen gör att föränderlighetsvariabeln som introduceras får stor effekt. Om protagonisten fram till och med kapitel IX varit enhetlig och stabil i sin personlighet utvecklas han nu i rasande fart och blir betydligt djärvare och mer utåtriktad i takt med att han avancerar genom skolsystemet. Han lämnar snabbt (åtminstone från läsarens perspektiv) barndomen och reder sig framgångsrikt i en ”helt ny värld”.¹⁶

Detta innebär naturligtvis att han inte längre befinner sig i stasis, i en tid utan rörelse. Tiden och rörelsen har istället, för första och enda gången, på dessa 11 sidor knutits samman och bildat en dynamisk enhet. Det är en kronotopisk kvalitet som syntetiseras väl av en mening som beskriver Martins upplevelse av att börja skolan: ”Rummet och tiden flyttade dagligen sina gränsmärken allt längre ut under hans ögon.”¹⁷

14 Söderberg, s 74.

15 Genette, Narrative discourse, s. 87–88.

(12)

9

Den springande punkten

Romanens andra del inleds med att Martin tar studenten, något som i sig understryker romanens inre dynamik. Som vi har konstaterat ovan innebär de tre kapitel som avslutar ”Den gamla gatan” utveckling i ett accelererande tempo som når sin höjdpunkt i den ellips som direkt föregår ”Den hvita mössan”. I inledningen av denna andra del, när Martin befinner sig ”på tröskeln till vuxenlivet” så att säga, gör det förändrade förhållandet mellan den diegetiska tiden och antalet sidor att romanen stannar upp – en enda dag skildras här på 31 sidor. Protagonisten kommer ifrån sin mest intensiva utvecklingsperiod, som skjuten ur en kanon, och tycks när romanens tempo sänks stanna upp för ett ögonblick, balansera på tröskeln och begrunda sina

”tusen otillfredsställda begär […] skimrande förhoppningar och halfutsagda löften”.¹⁸ Kapitel I till och med VIII, vilka skildrar den första tiden efter studenten, ger en bild av en människa som känner framtiden dra i sig. På vägen till sexan på Hasselbacken fantiserar Martin om framtiden, och även om hans drömmar inte ens då är naiva och rosenskimrande är de otvivelaktigt färgstarka och talrika. På själva sexan talar han svärmiskt om stjärnan Venus och dagdrömmer efteråt om hur ett liv med en glädjeflicka han stött ihop med på gatan skulle se ut. Han vill bli författare och sanningssägare: ”bland de många drömmar han diktade om sitt lif var också den, att han skulle bli som ett stort och vackert träd vid vägen och grönska rikt och skänka svalka och skydd åt många.”¹⁹ När han börjar arbeta på ämbetsverket är det endast eftersom ”den, som skall bli diktare” till en början måste ”hänga en falsk skylt öfver sin dörr och låtsas sysselsätta sig med något som människorna anse aktningsvärdt.”²⁰

Sammantagna gör de saker som pekats ut ovan kapitel I till och med VIII av ”Den hvita mössan” till något som kan beskrivas som romanens mest ”dynamiska punkt”, laddad med energi och potential. Det är inte fråga om samma slags ”dynamiska enhet” mellan tid och rörelse som i slutet av föregående del, eftersom tidsspannet här är mycket kort och tempot långsamt, utan den relativt stillastående texten är istället bemängd med framtid och möjligheter.

Trots detta framstår inte Martins ambitioner som oproblematiska ens i dessa ”framåtlutade”

kapitel. Hans drömmar undermineras då och då av dystra föraningar, enligt ett mönster som påminner om de hotfulla inslagen som störde harmonin i barndomsskildringen. Idyllens kollaps är som sagt inte våldsam eller plötslig, och det är inte heller Martins kommande desillusion.

Han störtar inte ned från naiva fantasier till en brutal verklighet, utan det är snarare så att hans

(13)

10

drömmars mål helt enkelt är och förblir på behörigt avstånd ifrån honom, utan att någonsin närma sig – något han anade skulle kunna hända till och med när han befann sig på den mest dynamiska punkten av sin bana, till bredden full av framtidsplaner. Hans tvivel uppträder exempelvis i cynismens form efter den redan nämnda dagdrömmen om glädjeflickan. När han är mitt uppe i vidlyftiga tankar om deras gemensamma framtid avbryts han plötsligt av berättaren och tas ned på jorden igen: ”Men medan Martin fantiserade på detta sätt, förstod han samtidigt fullkomligt klart, att det under alla dessa drömmerier icke låg något annat än begäret, en ung mans hunger efter en kvinnas hvita kropp.”²¹ Tvivlen gäller också andra ambitioner och begär än de erotiska, och visar sig då i form av apati och känslor av meningslöshet: ”allt oftare hände det att han midt i de drömmar ett ungt blod föregycklade honom grep sig själf i att lyssna till den andra rösten, […] den röst som sade: allt är fåfänglighet, och det finns ingenting nytt under solen.”²²

Men i likhet med hur barndomsskildringen i slutändan ändå var idyllisk, trots avståndets hotfullhet, är dessa kapitel, trots varningarna, i första hand fyllda av optimism, energi och löften om självförverkligande:

Och om han än icke på allvar trodde, att alla dessa förbindelser skulle infrias af lifvet, eller ens de flesta af dem, så funnos de likväl där som bestickande möjligheter, som en häfstång till drömmar utan mål och gräns, och äfven i de ögonblick, då den bok han höll i handen eller den erfarenhet han under dagens lopp hade gjort hviskade varningar i hans öra och rådde honom att icke tro på lyckan, flöto de tillsamman i en längtan utan bitterhet och ett vemod, ljust som vårskymningen.²³

Den stagnerande linjen

Optimismen ska dock visa sig komma på skam. Den utveckling och växt, både inre och yttre, som förespeglats honom och som kronotopen i det avsnitt som avhandlats ovan tycktes bekräfta, uteblir helt enkelt och ersätts av ökande desillusion och närmast apatisk passivitet.

Utvecklingslinjen som utgår ifrån romanens ”mest dynamiska punkt” är horisontell och stagnerande. I slutet av kapitel VII beskrivs Martins livssituation på följande vis:

Han skref då och då några poem och noveller för att förtjäna litet pengar och för att pröfva, hur långt hans ord kunde följa hans tankar, men hvarje nytt år föreföll honom allt hvad han hade skrifvit under det gamla barnsligt och värdelöst, och det ville icke bli till något, som helt kunde fylla honom med skapandets lycka.

För öfrigt utförde han i det närmaste automatiskt den summa af handlingar eller rättare gester, som i allmänhet brukar utmärka en ung man i verken eller som omständigheterna eljes kunde föranleda. Han gick till sitt ämbetsrum så sent på dagen som möjligt, och han lämnade det så tidigt anständigheten medgaf. Han gjorde bekantskaper bland kamraterna i verket och deltog i deras nöjen. Han drack punsch och åt sexor och

(14)

11 besökte billiga glädjeflickor; han älskade musik och satt ofta på operan bland femte radens sotarmurrar och musikentusiaster.²⁴

Detta följs av ett utdrag från Martins inre monolog, kapitlets allra sista ord: ”Nej, jag drömmer.

Detta är icke lifvet”.²⁵ Kapitel IX öppnas dock av det lakoniska konstaterandet ”DET gick år”, och vi märker snabbt att dessa år inte som under Martins skoltid är knutna till rörelse och utveckling utan att protagonistens inre och yttre situation är och förblir i princip oförändrad av tiden.²⁶ Att det i båda dessa fall – kapitel X i ”Den gamla gatan” respektive kapitel IX i ”Den hvita mössan” sker likartade tempohöjningar understryker än tydligare skillnaden i dynamik mellan dem.

Martins skrivande leder honom nämligen inte till något genombrott – några förläggare visar sig vara villiga att trycka hans dikter, men inte att betala för dem och då Martin sedan kommer hem ”hade han åter ögnat igenom dessa vers och åter, som så många gånger förr, funnit dem likgiltiga och tomma”.²⁷ Han blir kvar på ämbetsverket, och när han klättrar något pinnhål i hierarkin där beror det mer på tröghet än på dynamik, eftersom det bara sker i kraft av att han blivit äldre, inte tack vare någon egentlig utveckling. Hans politiska och litterära ideal undergår inte heller någon förändring. Han förlorar bara tron på att de ska komma att förverkligas och blir till en sorgset anakronistisk figur: ”om dessa tankar ännu beredde honom någon glädje, så var det mest därför att tiden för längesedan tycktes ha glömt dem, som om de varit skrifna i rinnande vatten.”²⁸ Även hans dröm om kärleken verkar komma på skam (mer om detta senare) då hans erfarenheter på det området länge är begränsade till substanslösa drömmerier samt besök hos prostituerade. Den enda förändring han själv lyckas få till stånd under den här perioden är det slutgiltiga medvetna uppgivandet av diktardrömmen och acceptansen för att ämbetsverket inte kommer att vara ett tillfälligt ”gömställe”, som han hade hoppats, utan hans enda verkliga yrke.²⁹ Hans mest aktiva och verksamma val är ett negativt, förnekande sådant.

Ingenting som påminner om skoltidens dynamiska kvalitet och känsla av gradvis vidgande horisonter finns kvar.

Från och med kapitel IX i romanens andra del har alltså Martin Birck inträtt i den orörlighet, den stasis, som jag ser som verkets kärna. Han sammanfattar sin situation på följande emblematiska vis: ”det är med förändringarna man mäter tidens gång, jag har ingenting att mäta

24 Söderberg, s. 137–138.

(15)

12

den med”.³⁰ Det tillstånd han befinner sig i här är, som tidigare antytts, väsensskilt från den stasis som präglade hans barndom. Likheten är att han då liksom nu för sin egen del upplevde tid utan rörelse - den stora skillnaden att hans miljö då var idyllisk och lika opåverkad av tiden som han, vilket inte är fallet senare i romanen. Efter kapitel IX får vi följa hur familjehemmet, som varit en konstant under barndomen, sakta splittras. En kil slås in mellan Martin och hans mor innan hon senare går bort, och systern försvinner från berättelsen när hon gifter sig olyckligt. Bara far och son Birck blir kvar, ensamma och tysta vid middagsbordet.

Föränderlighetens eller rörlighetens dimension hos tiden existerar alltså i denna del av verket, men den verkar i högre grad på protagonistens omgivning än på honom själv. Detta parat med Martins svikna förhoppningar på livet gör att han upplever denna stasis som plågsam, till skillnad från den föregående som var harmonisk. Den hotfulla profetian i kapitel VIII om

”långa år af tomhet och besvikelse” som ska komma att slipa Martins ”många skimrande förhoppningar och halfutsagda löften” till ”hvassa knifvar, som sargade och refvo i själen” visar sig så småningom vara riktig och ”Den hvita mössan” avslutas med att han skriver en sorgsen dikt om sin ungdom, vilken ”rinner i droppar bort”.³¹

Speglarna

I ”Den hvita mössan” uppträder, på bara några sidors avstånd ifrån varandra, två karaktärer som båda fungerar som ett slags förvrängda speglar för Martin. De liknar honom i mycket, men på en eller ett par avgörande punkter skiljer de sig kraftigt åt. Detta gör att både protagonisten själv och läsaren får tillfälle att reflektera över hans karaktär och utveckling från nya perspektiv, vilket kastar ännu mer ljus på det tillstånd av stasis som vid det här laget redan har etablerats.

Den första spegeln är den skånske dekadente poet, modellerad efter Söderbergs samtida Emil Kléen, som Martin på en dyster vinterpromenad träffar i ett gathörn. När de tillsammans går in på ett café visar sig denne vara närmast parodiskt besatt av att passa in i en konstnärsstereotyp.

Han säger sig älska grön sprit, natten och synden samt längta efter paralysie générale, ”den stora sömnen”.³² Han har inte heller någon bostad utan skriver på caféer och sover hos olika kvinnor – hans ”grönrandiga nattsäck med några löskragar och Verlaines dikter” är allt han äger.³³ Hela denna fåfänga pose ser Martins ironiska blick igenom, men han blir ändå ”verkligt

31 Söderberg, s. 135; Söderberg, s. 195.

(16)

13

imponerad” av hur helhjärtat han går in för den.³⁴ Dessutom liknar de varandra – de är

”yrkesbröder” och föraktar båda de av akademin officiellt hyllade dikterna, om än på olika sätt och i olika grad. Också dekadensen som strömning, förfallets melankoli och passivitet, påminner om Martins tillstånd av stasis – den dikt han skriver om religion och apati när han kommit hem på kvällen efter deras möte hade säkerligen kunnat klassificeras som dekadent.

Den grundläggande skillnaden mellan dem är dock att den skånske poeten mycket beslutsamt har gjort sin livsinställning till pose, tomheten till innehåll så att säga. På det sättet undviker han åtminstone Martins passivitet. Istället blir hans livskurva en tragisk sådan, som störtar mot undergång, får vi veta när Martin i romanens tredje del passerar en bokaffär med hans ansikte i skyltfönstret och konstaterar att han ”nått sitt mål” genom att dö i lungsot.³⁵ Man kan läsa mellan raderna att denna förtidiga död möjligen bidragit till hans berömdhet.

Skillnaden mellan Martin och hans ”spegel” är alltså att den senare är framgångsrik i sina diktarambitioner och att hans liv är betydligt mer dynamiskt – tomheten i hans pose negeras (åtminstone i viss mån) av hans dedikation till den, medan Martin känner tomhet och lever i enlighet med den, utan rörelse. Detta är långt ifrån någon positiv skillnad för den dekadentes del –”dynamiken” i hans liv består ju i ett groteskt störtande mot döden – men den gör att Martins situation och den stagnerande linje som hans liv utgör framträder skarpare.

Den andra ”spegeln” fungerar i grunden på samma sätt. När Henrik Rissler, huvudkaraktärens närmaste vän, kommer på besök frågar sig Martin: ”Hvarför hade han sagt:

Här är allt sig likt, här har tiden stått still? För honom hade tiden alltså inte stått stilla.”³⁶ Mötet med vännen är för Martin ett sätt att få syn på sig själv på nytt, på vad han är och framförallt på vad han inte är. Efter protagonistens egen reflexion som refererades ovan förstorar dessutom Henrik omedvetet kontrasten mellan dem ytterligare när han pratar om vikten av att utvecklas:

”det käns vemodigt att växa ur sig själf och sina gamla stämningar – men hvad gör det, så länge man växer!”³⁷ Något som Martin absolut inte gör. Hans passivitet får dock en annan färgning i den här spegeln än i den tidigare – kontrasten gäller inte så mycket diktardrömmarna som de erotiska förhoppningarna. Henrik avslöjar nämligen i samtalet dem emellan att han blivit kär.

Detta tränger emellertid inte undan hans medvetenhet om att ”den känslan måste vara underkastad samma växlingens lag som allt annat i världen, och att man en dag skall tröttna på

34 Ibid.

(17)

14

den man älskar”.³⁸ Detta resonemang leder honom slutligen till att utbrista: ”är det inte oförklarligt att man alls kan våga ge sig in i något sådant som kärleken ... Och ändå!”³⁹ Martin ekar detta ”och ändå”, men i deras respektive utrop bor hela den klyfta som skiljer dem åt. När Martin i slutet av boken också har förälskat sig i en kvinna är han precis som Henrik plågad av en rädsla för förgänglighet. Men Henrik gifter sig med sin älskade i alla fall, medan Martin inte gör det. Hans ”och ändå” ekar tomt. I spegeln som den icke-handlingsförlamade Henrik utgör kan vi alltså tydligt se hur huvudkaraktärens tillstånd av stasis är en så väl integrerad del av hans personlighet och liv att inte ens kärleken förmår honom att bryta sig fri helt och hållet.

Kärleken och slutkyssen

Som tidigare nämnts är kärleken vid sidan av diktandet det dominerande temat i Martins drömmar och framtidsplaner. Han är i sin ungdom svärmiskt lagd och begrundar vemodigt meningslösheten i att stjärnan Venus har ett namn, eftersom hon i alla fall inte ”kommer […]

om man ropar på henne”.⁴⁰ Hans verkliga erotiska erfarenheter är dock länge begränsade till besök hos prostituerade och drömmande förälskelser på avstånd. När Henrik Rissler kommer och hälsar på har han precis avslutat ett brev till en kvinna han sett på gatan och blivit starkt påverkad av, men vännens planer på att gifta sig leder till att ”hans egen förälskelse vid blotta beröringen med denna smula verklighet löste upp sig och blef borta som dimma och dröm”.⁴¹

Det är först i verkets sista del, ”Vinternatten” som Martin får uppleva en egen sådan verklighet. Han har då inlett en relation med en ogift kvinna, som måste hållas hemlig för att inte orsaka skandal. Detta förhållande är inte den stora lidelsens brand som han drömde om när han var ung, utan snarare stillsamt och intimt. Väninnan skildras som lika tilltufsad av livet som honom – ”svikna illusioner hade gjort henne bitter i hjärtat och ful i munnen” – men detta blir något som för dem närmare samman: ”det bittra hjärtat klappade varmt och fort när det hvilade mot hans, och de fula orden gjorde icke munnen mindre ljuf att kyssa”.⁴² De är för varandra ett slags försoning efter livets besvikelser:

de hade ingenting annat att göra, de två ensamma och förfrusna, än att tacksamt och utan alla kraf på det omöjliga värma sig vid den lycka som fallit i deras händer och välsigna den dag, då de första gången drefvos

(18)

15 samman af blodets röst som sade dem, att de passade för hvarandra och att de skulle kunna vara hvarandra till glädje.⁴³

Romanens allra sista sidor består av en lång och symbolladdad skildring av hur de kysser varandra. Detta avsnitt och deras förhållande i stort har som tidigare påpekats haft en central och avgörande roll för tolkningen av romanen. För att det ska bli lättare att följa med i resonemanget som följer infogas hela beskrivningen av slutkyssen här:

Det blef en lång och underlig kyss. Han kände hela sin varelse lösas upp, och han hörde klockringning i öronen, aflägset som från en liten landskyrka långt borta, mellan hagar och sädesfält. Det blef som en söndagsmorgon, han såg en krattad sandplan, pioner lyste rödt från rabatterna, hvita och gula fjärilar fladdrade kring buskarna och gräsen, och han hörde suset af stora träd. Han gick med henne mellan träden, men genom kronornas sus gick det redan ett vinddrag af höst, de gula fjärilarna voro gula blad, och några voro redan svarta af frosten. Vinden förde med sig afbrutna tongångar och ord, än liknade det torra hvardagsord och än förstulna hviskningar om något som måste hållas hemligt, och med allt detta blandade det sig som ett eko af skådespelarens sällsamma tonfall nyss, då han sade: jag älskade Ofelia! Men han släppte icke hennes mun, allt djupare sjönko de in i hvarandra, han tyckte sig på resa genom rymderna, i den hvita måndimman brann en röd stjärna, först matt och slocknande, sedan starkare och allt mera nära, den växte och vidgade sig till en flammande brunn af eld, och han sög sig fast vid den med sina läppar. Och han tyckte sig förbrinna utan smärta, lågorna svalkade hans tunga som ett syrligt vin; och allt, mättnad och hunger, törst och svalka, solens hälsa och mörkrets ångest, dagens klara tanke och nattens månsjuka grubbel, all jordens lust och elände tyckte han sig suga ur denna brunn.⁴⁴

Denna skildring lämnar som synes gott om utrymme för spekulation, och ingen av forskarna som behandlat den har heller hävdat sin tolkning som den slutgiltigt riktiga. Det har istället utkristalliserat sig två relativt tydliga läger i den här frågan, vilka står för varsitt perspektiv som vi med Bure Holmbäck kan beteckna som optimistiskt respektive pessimistiskt.⁴⁵ I det pessimistiska lägret hittar vi Bo Bennich-Björkman och Tommy Olofsson som båda ser kyssen som en sista och avgörande indikation på Martin Bircks känslodöd. Förhållandet till väninnan är alltså enligt detta perspektiv egentligen ett slags illusion. Olofsson stödjer sig på en parallell mellan mardrömmen som inleder romanen och den drömska kyssen som avslutar den, samt betonar det faktum att Martin och hans (icke)älskade precis innan varit och sett Hamlet, efter vilket protagonisten funderat över hur den danske prinsen i själva verket slutade älska sin Ofelia långt innan han förlorade henne i vattnet. Olofsson menar följaktligen att Martin Birck till slut

”sviker sin kvinna, att han inte kan annat än svika henne”.⁴⁶ Ett sådant slut är både den logiska konsekvensen av och förutsättningen för hans naturalistiskt-tragiska tolkning av romanen som helhet.

45 Holmbäck, s. 44.

46 Olofsson, s. 140.

(19)

16

Det optimistiska lägret däremot, representerat av exempelvis E.N. Tigerstedt samt Holmbäck själv, har naturligtvis en långt mer positiv syn på både kyssen och förhållandet till väninnan generellt. Samtidigt tolkar inte heller Holmbäck slutet som en entydig jubelsång över kärleken, utan tar också höstlöven som är närvarande i skildringen i beaktande. Följaktligen symboliserar kyssen enligt honom:

både skepsis och övertygelse, både livets fullhet och livets förgänglighet. […] Hans insikt är att villkoren – möjligheterna och riskerna – är oupplösligt förenade, i livet och i kärleken. Och den röda stjärnan, som är kyssen, som är livet och evigheten, är den brinnande, lockande och vanskliga bilden av denna insikt.⁴⁷

Detta är en formulering som även jag ställer mig bakom. Liksom Holmbäck anser jag att en

”pessimistisk” tolkning av slutet skulle vara ett alltför våldsamt brott med vad jag uppfattar som grundtonen i de två älskandes relation fram till den punkten. Förgänglighetssymbolerna i kyssen bör inte ignoreras men inte heller överdrivas. Skildringen är ambivalent, men i kraft av detta är den också ett slags bejakande av kärlekens mångtydighet, vilket är vad Holmbäck också poängterar. Som tidigare framgått ser jag förhållandet som ett slags försoning för båda parterna, och kan inte heller hitta några indikationer i gestaltningen av det på att Martin skulle vara i färd med att svika sin väninna. Tvärtom tyder allting på ömsint kärlek. Det finns ingen uppenbar anledning att misstro väninnans intuition när Söderberg skriver om henne att ”då hon träffade Martin, blef allt detta annorlunda, och då hon gaf sig åt honom, kände hon ingen rädsla mera, ty hon såg, att han hade förstått henne och att hans tankar icke voro som de andras, och hon kände att han älskade henne”.⁴⁸ Även Martin känner att det när de två möts ”alltid skulle […]

slå upp en gnista af den heliga eld, som värmer all världen” och för att totalt avfärda detta som självbedrägeri måste man tro helhjärtat på Olofssons psykologiska förklaring, också när han läser en hel del mellan raderna för att underbygga den.⁴⁹

Detta innebär dock inte att deras relation är alltigenom idyllisk. Eftersom de inte är gifta måste deras relation som sagt hållas hemlig, vilket på olika sätt plågar båda två. Väninnan lider framförallt av osäkerheten som det innebär medan Martin plågas av dåligt samvete, dels för hennes skull och dels gentemot sin far, eftersom han känner att han bryter generationernas kedja och sviker sin plikt att ”tända den nya flamman” när han inte bildar familj.⁵⁰

Protagonisten menar dock att detta egentligen är oundvikligt, eftersom det av ekonomiska skäl är omöjligt för honom att gifta sig. Här är de flesta forskare, liksom jag själv, överens om

47 Holmbäck, s. 60.

(20)

17

att det faktiskt rör sig om självbedrägeri. Det verkar ytterst orimligt att det för en tjänsteman skulle vara helt och hållet omöjligt att gifta sig. Martin verkar också själv underminera sin livslögn när han konstaterar att ”en handtverkare, en arbetare kunde det [bygga ett hem], men icke han” – båda dessa yrkesgrupper har rimligtvis lägre lön än huvudkaraktären, och redan Fredrik Böök tyckte att han, om det verkligen skulle vara nödvändigt, borde vara i stånd att skaffa sig de extrainkomster som krävdes vid sidan av ämbetsverket.⁵¹ Istället sätter protagonisten fingret på det verkliga problemet när han konstaterar att han inte är någon ”stark man, som kunde taga henne i sina armar och bryta väg för dem båda”.⁵² Detta kan ses som ett medgivande av att det verkliga skälet till att han inte kan gifta sig är att han har befunnit sig i en så utdragen, passiviserande stasis. Han har, som han själv säger, ”frusit för länge” och ”visst inte hunnit tina upp ännu”.⁵³

Han är helt enkelt inte förmögen att som Rissler gifta sig med ”Och ändå!” som sitt stridsrop.

Därför karakteriseras detta kärleksförhållande, även om det utgör ett slags försoning, av samma limbo som präglat hela hans liv sedan studenten. Trots att Martin älskar sin väninna bryts inte hans orörlighet. Venus röda stjärna, som han åkallade förgäves på Hasselbacken, kommer honom till sist till mötes i den avslutande kyssen, men inte ens den löser upp textens inneboende spänningar, varken i den ena eller andra riktningen. Han dör inte känslomässigt men förlöses inte heller - precis som Holmbäck skriver innehåller slutet både kärleken och döden, utan att negera någon av dem, och utan att den ena tar ut den andra. Trots att Olofsson egentligen inte håller med om detta karakteriserar han ändå icke-avgörandet mycket väl när han konstaterar att läsaren ”lämnar de älskande i en egendomligt statisk kyss”.⁵⁴ Den stagnerande horisontella linje Martins utveckling har tecknat under ungefär halva romanen är alltså sig lik ända in i det sista.

Försoningen är att kärleksförhållandets ”smula sol” till slut ändå lyser över hans frusna orörlighet.⁵⁵

51 Söderberg, s. 224; ”Skulle en så begåvad man som Martin Birck verkligen vara ur stånd att skaffa sig några extra inkomster?” Böök, Resa kring svenska parnassen, s. 17.

(21)

18

Bildningsroman eller utvecklingsroman?

Jag har tidigare nöjt mig med att konstatera att man ”preliminärt och brett” kan kalla Martin Bircks ungdom för något slags bildningsroman, delvis för att många tidigare forskare - även de som sedan kommit fram till något annat - börjat med att diskutera verkets kopplingar till denna genre, och delvis för att ”bildningsroman” i sig är ett rätt diffust begrepp som kan täcka in en mängd olika typer av verk.

Låt oss därför börja med att diskutera vad en bildningsroman - eller Bildungsroman som det med ett tyskt låneord kallas på engelska (även det svenska ordet kommer naturligtvis från tyskan) - egentligen är. Det tyska ursprunget är nämligen inte bara etymologiskt. Att det var den tyske professorn Wilhelm Dilthey som populariserade begreppet⁵⁶ är en bisak i jämförelse med att det mest kända och mest typiska exemplet på en bildningsroman är Johann Wolfgang von Goethes Wilhelm Meisters Lehrjahre (1795-96). En del forskare (t.ex. Georg Lukács⁵⁷) hävdar till och med att detta verk egentligen är det enda som fullt ut uppfyller kriterierna för en bildningsroman. För den här uppsatsens syften är det dock mer användbart att arbeta med en något bredare definition. De flesta forskare är trots allt överens om att bildningsromanen är en litteraturhistorisk företeelse (snarare än en transcendent typ alltså) som framförallt blomstrade under artonhundratalet. Den består i första hand av en skildring av en (manlig) individs tillblivande, självförverkligande och inlemmande i samhället. Franco Moretti kallar den för

”den symboliska form som mer än någon annan har främjat modern socialisering”⁵⁸och just den framgångsrika socialiseringen, som utgör en kompromiss mellan självförverkligande

”bildung” och nyttig anpassning till samhället, har av många lyfts fram som ett essentiellt kriterium för genren. Det är till exempel denna kvalitet hos Wilhelm Meisters Lehrjahre (formulerad som en syntes mellan abstrakt idealism och romantik) som Lukács ser som bildningsromanens aldrig sedan dess uppnådda ideal.⁵⁹

Så långt är allting förhållandevis klart, men om vi introducerar utvecklingsromanen, eller

”the Entwicklungsroman”, i ekvationen uppstår genast en viss begreppsförvirring. Detta sägs nämligen ibland vara en underkategori i den övergripande genre som utgörs av ”the Bildungsroman”, men enligt Merriam Webster är det istället ”en ofta självbiografisk roman som behandlar en karaktärs utveckling från barndom till mogenhet”, till skillnad från en

56 Olofsson, s. 23.

57 Jfr Lukács, The theory of the novel (1920).

58 “The symbolic form that more than any other has promoted modern socialization”. Moretti, The way of the world, s. 10.

59 Olofsson, s. 28.

(22)

19

Bildungsroman som inte är självbiografisk, vilket tycks antyda att dessa två kategorier ändå befinner sig på samma plan.⁶⁰ Inger Hutt är inne på samma spår som Merriam Webster när hon med stöd av verkets ”självbiografisk[a] natur” och fokuserande på protagonistens karaktärsutveckling klassificerar Martin Bircks ungdom som en Entwicklungsroman, även om det uppstår ytterligare oreda när hon kallar denna genre för en ”subkategori till memoarromanen”.⁶¹ Situationen för oss i de skandinaviska länderna blir ännu mer tilltrasslad av att utvecklingsroman här ibland används istället för bildningsroman när man refererar till den övergripande genren.⁶²

I det första kapitlet av sin avhandling föresätter sig Tommy Olofsson att rensa upp i detta snåriga landskap. Först och främst går han igenom det han ser som bildningsromanens tradition och gör klart att en syntes mellan självförverkligande och socialisering är ett obligatoriskt krav för genren.⁶³ Sedan går han igenom en annan tradition, naturalismens, och redogör för dess idéer om den mänskliga utvecklingens lagbundenhet och syn på litteraturen som ett rum för nästan vetenskapliga tankeexperiment. Utifrån detta föreslår han ”att det slags naturalistiska roman som har samma ämne som sin föregångare bildningsromanen bör kallas utvecklingsroman”.⁶⁴ Med hans terminologi betecknar alltså dessa båda begrepp två skilda traditioner och han ”rekommenderar att termen utvecklingsroman reserveras för sådana romaner som antingen förebådar eller programmatiskt gestaltar den positivistiska determinismen och dess idé om individens och samhällets lagbundna utveckling”.⁶⁵

Detta utgör alltså bakgrunden till hans analys av Martin Bircks ungdom, vilken gör gällande att verket är ”en utvecklingsroman, som driver sin hjälte genom kausalt sammanhängande faser fram till ett tragiskt öde”.⁶⁶ Även om jag finner Olofssons metodiska genomgång av begreppen lovvärd och välbehövlig gör resultaten av min egen analys att jag omöjligen kan acceptera hans slutsats. I min läsning framgår det visserligen tydligt att romanen har olika faser, åtskilda framförallt av hur tid och rörelse framträder i texten (det vill säga av kronotopiska skillnader), men för att få dessa faser (som är relativt parallella med Martins utveckling) till ”kausalt

60 “An often autobiographical novel dealing with the development of a character from childhood to maturity”, “Definition of ENTWICKLUNGSROMAN”.

61 ”Autobiographical nature”; ”sub-category of the memoir novel”. Hutt, s. 33–34.

62 Ett exempel på detta är Udviklingsromanen - en genres historie, en dansk bok, redigerad av Thomas Jensen och Carsten Nicolaisen, vilken samlar texter om traditionen som utgår ifrån Wilhelm Meister (både bakåt och framåt i historien), det vill säga den genre som annars brukar kallas för bildningsroman.

63 Olofsson, s. 36.

64 Olofsson, s. 40.

65 Olofsson, s. 41.

(23)

20

sammanhängande” måste man till fullo acceptera Olofssons psykologiska läsart och hans rätt vidlyftiga symbolbaserade förklaringar. Den enskilt svagaste punkten i hela hans tolkning är dessutom, vilket han själv villigt erkänner, verkets slut: ”om inte skildringen av den avslutande kyssen är genomsyrad av tragisk ironi, är Martin Bircks ungdom till sist något annat än en naturalistisk utvecklingsroman” – och trots att det inte är möjligt att slutgiltigt vederlägga det

”pessimistiska lägret” i denna fråga anser jag ändå att deras motståndares argument väger tyngre, och att slutet följaktligen inte är genomsyrat av ”tragisk ironi”.⁶⁷ Alltså måste Martin Bircks ungdom vara något annat än en naturalistisk utvecklingsroman. Men vad?

Romanen om människans framträdande

För att svara på den frågan – och överhuvudtaget göra den meningsfull – är det nödvändigt att ta hjälp av Michail Bachtin. I sin essä “The Bildungsroman and its significance in the History of Realism (Toward a Historical Typology of the Novel)” ställer han upp ett antal historiska romantyper. Detta galleri är flerskiktigt och innehåller mängder av mycket specifika undergrupper såväl som breda kategorier som exempelvis reseromanen eller den biografiska romanen. I en annan av hans texter, ”Tiden och rummet i romanen. Essäer i historisk poetik”, kompletteras detta med en mer ingående diskussion av hur de olika genrernas kronotoper skiljer sig åt.

I det förstnämnda arbetet beskrivs den biografiska romanen som konstruerad efter en individs livslopp, men i avsaknad av tillblivandets aspekt: ”Hjältens liv och öde förändras, de får struktur och utvecklas, men hjälten själv förblir i grunden oförändrad.”⁶⁸ Denna genre utgör enligt Bachtin ett slags mylla, ur vilken en annan, betydligt sällsyntare, romantyp har vuxit fram, betecknad som ”romanen om människans framträdande”.⁶⁹ Här ges istället en bild av protagonisten i en tillblivandeprocess och på så sätt introduceras tiden i porträttet av människan, vilket förändrar verkets struktur och komposition: ”Förändringar i hjälten själv får betydelse för handlingen, och därigenom omtolkas och omstruktureras hela romanens intrig.”⁷⁰ Det här är naturligtvis något som starkt karakteriserar bildningsromanens tradition, även om den inte är

67 Ibid.

68 “The hero’s life and fate change, they assume structure and evolve, but the hero himself remains essentially unchanged”. Bachtin, “The Bildungsroman and Its Significance in the History of Realism”, s.

17.

69 “The novel of human emergence”. Bachtin, “The Bildungsroman and Its Significance in the History of Realism”, s. 21.

70 “Changes in the hero himself acquires plot significance, and thus the entire plot of the novel is reinterpreted and reconstructed”. Ibid.

(24)

21

ensam om detta. Därför är också denna kategori fortfarande förhållandevis bred, och Bachtin delar upp den i fem undergrupper, baserat på hur protagonistens utveckling skildras. Det är inte nödvändigt att gå igenom alla dessa, men det är värt att stanna upp vid den som enligt honom är mest betydelsefull. Den består av romaner där “människans individuella framträdande är oupplösligt förenat med historiens framträdande”.⁷¹ Protagonisten blir alltså till tillsammans med och på grund av världen omkring honom och läsaren får följa hur denne stiger ut i den historiska verkligheten från sin privata avskildhet. Detta resonerar vagt med vad Hutt skriver om personlig tid gentemot historisk sådan, men framförallt finns här tydliga beröringspunkter med tanken om bildningsromanen som skildring av en lyckad socialisering. Bachtin har också följdriktigt hänfört Wilhelm Meisters Lehrjahre hit, även om hans kronotopiska perspektiv skiljer sig starkt från exempelvis Morettis, då den senare (liksom de flesta andra) är betydligt mer intresserad av själva socialiseringen (Bachtin använder inte ens begreppet) och relationen mellan individ och samhälle.

Att attribuera Martin Bircks ungdom till samma typ av ”framträdanderoman” som Wilhelm Meister är dock omöjligt. Martin träder definitivt inte fram tillsammans med världen utan försvinner i mängden – han är rentav en anakronistisk figur, som betraktar den nya tiden trött och uppgivet. Om han däremot hade lyckats i sina författarambitioner och själv blivit den diktare som ”talade tydligt” hade det naturligtvis kunnat se annorlunda ut.⁷²

Den av Bachtins underkategorier som Söderbergs roman istället ligger närmast är den som karakteriseras av att världen och livet skildras som ett slags skola av erfarenheter. Han namnger aldrig explicit denna kategori, men för tydlighetens skull kan vi inom ramen för det här arbetet beteckna den som Erfarenhetsromanen. Bachtin skriver att det i denna romantyp ”staka[s] ut en typiskt återkommande väg för människans omdaning från ungdomlig idealism och fantasier till mogen praktikalitet och nykterhet”⁷³ Det handlar alltså även här om ett slags socialisering, men en annan socialisering än i Wilhelm Meisters fall. Där är den, så att säga, ”lycklig”

eftersom individens självförverkligande visar sig vara möjligt att kombinera med ett allmännyttigt inlemmande i samhällskroppen. I erfarenhetsromanen är individen tvärtom tvungen att ge upp sina ursprungliga drömmar och idéer för att bli ”nykter och praktisk” och ingå i samhället. En sådan socialisering kan vara mer eller mindre disharmonisk, vilket Bachtin

71 “Man’s individual emergence is inseparably linked to historical emergence”. Bachtin, “The Bildungsroman and Its Significance in the History of Realism”, s. 23.

73 “Traces a typically repeating path of man’s emergence from youthful idealism and fantasies to mature sobriety and practicality”. Bachtin “The Bildungsroman and Its Significance in the History of Realism”, s.

22.

(25)

22

också skriver: “Denna väg kan i slutändan kompliceras av varierande grader av skepticism och resignation.”⁷⁴ Martins väg blir onekligen komplicerad, han är ju som framgått allt annat än praktisk och aktiv i slutet av romanen, och han skulle nog själv gå med på att detta beror på

”skepticism och resignation” då han verkar se sin tänkande och resonerande natur som det som i första hand hindrar honom från att handla: ”Ty den, hvars tyngdpunkt ligger i tanken, kan icke sätta sig något mänskligt mål före, eller om han stundom gör det, då är det oväsentligt och likgiltigt, och det har ingen betydelse om han når det eller förfelar det.”^{75 76}

Men han arbetar ju ändå på ämbetsverket och ger upp sina författarambitioner för att

”försvinna i mängden”. Detta är otvivelaktigt ett slags plågsam socialisering vilken närmar honom till protagonisten i Gottfried Kellers Der grüne Heinrich (1879), som Bachtin nämner som exempel på erfarenhetsroman, eftersom de båda två överger en konstnärlig karriär för att bli tjänstemän. Martins passivitet är dock sådan att man kan ifrågasätta om socialiseringen verkligen fullbordas. Han gifter sig ju inte, vilket tvingar honom och hans älskade att hemlighålla sin relation. På grund av Martins stasis kan de alltså inte skapa ett hushåll och en familj som är socialt acceptabel utan lever i någon mån som ”outsiders”, trots att Martin i sitt yrke har blivit en nyttig samhällsmedborgare och inte längre hyser några idealistiska illusioner.

Att definiera Martin Bircks ungdom som en erfarenhetsroman är följaktligen knappast uttömmande, vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Redan i inledningen av arbetet konstaterades det att klassifikation är en bieffekt och att det relevanta är att placera in verket i ett sammanhang, då detta sammanhang utgör en referensram för tolkningen.

Erfarenhetsromanen är alltså inte en etikett utan en tradition, samt ett prisma att se på verket igenom. Att Martin Bircks ungdom inte på varje punkt är identisk med ”erfarenhetsromanen”

som platonskt ideal är alltså inget problem - snarare en tillgång. Poängen är att det utifrån analysen som genomförts i den här uppsatsen är mer relevant och texttroget att se Söderbergs roman som en del av samma bachtinska genrefamilj som Der grüne Heinrich än att förstå den som nära besläktad med Wilhelm Meisters Lehrjahre eller någon renodlat naturalistisk utvecklingsroman av Zola.

74 “This path can be complicated in the end by varying degrees of scepticism and resignation. Ibid.

76För en vidare diskussion av samt historik över denna typ av handlingsförlamad och överreflekterande hjälte som var vanlig under perioden precis före Söderberg, se Thure Stenströms avhandling Den Ensamme. En motivstudie i det moderna genombrottets litteratur.