För att svara på den frågan – och överhuvudtaget göra den meningsfull – är det nödvändigt att ta hjälp av Michail Bachtin. I sin essä “The Bildungsroman and its significance in the History of Realism (Toward a Historical Typology of the Novel)” ställer han upp ett antal historiska romantyper. Detta galleri är flerskiktigt och innehåller mängder av mycket specifika undergrupper såväl som breda kategorier som exempelvis reseromanen eller den biografiska romanen. I en annan av hans texter, ”Tiden och rummet i romanen. Essäer i historisk poetik”, kompletteras detta med en mer ingående diskussion av hur de olika genrernas kronotoper skiljer sig åt.
I det förstnämnda arbetet beskrivs den biografiska romanen som konstruerad efter en individs livslopp, men i avsaknad av tillblivandets aspekt: ”Hjältens liv och öde förändras, de får struktur och utvecklas, men hjälten själv förblir i grunden oförändrad.”68 Denna genre utgör enligt Bachtin ett slags mylla, ur vilken en annan, betydligt sällsyntare, romantyp har vuxit fram, betecknad som ”romanen om människans framträdande”.69 Här ges istället en bild av protagonisten i en tillblivandeprocess och på så sätt introduceras tiden i porträttet av människan, vilket förändrar verkets struktur och komposition: ”Förändringar i hjälten själv får betydelse för handlingen, och därigenom omtolkas och omstruktureras hela romanens intrig.”70 Det här är naturligtvis något som starkt karakteriserar bildningsromanens tradition, även om den inte är
67 Ibid.
68 “The hero’s life and fate change, they assume structure and evolve, but the hero himself remains essentially unchanged”. Bachtin, “The Bildungsroman and Its Significance in the History of Realism”, s.
17.
69 “The novel of human emergence”. Bachtin, “The Bildungsroman and Its Significance in the History of Realism”, s. 21.
70 “Changes in the hero himself acquires plot significance, and thus the entire plot of the novel is reinterpreted and reconstructed”. Ibid.
21
ensam om detta. Därför är också denna kategori fortfarande förhållandevis bred, och Bachtin delar upp den i fem undergrupper, baserat på hur protagonistens utveckling skildras. Det är inte nödvändigt att gå igenom alla dessa, men det är värt att stanna upp vid den som enligt honom är mest betydelsefull. Den består av romaner där “människans individuella framträdande är oupplösligt förenat med historiens framträdande”.71 Protagonisten blir alltså till tillsammans med och på grund av världen omkring honom och läsaren får följa hur denne stiger ut i den historiska verkligheten från sin privata avskildhet. Detta resonerar vagt med vad Hutt skriver om personlig tid gentemot historisk sådan, men framförallt finns här tydliga beröringspunkter med tanken om bildningsromanen som skildring av en lyckad socialisering. Bachtin har också följdriktigt hänfört Wilhelm Meisters Lehrjahre hit, även om hans kronotopiska perspektiv skiljer sig starkt från exempelvis Morettis, då den senare (liksom de flesta andra) är betydligt mer intresserad av själva socialiseringen (Bachtin använder inte ens begreppet) och relationen mellan individ och samhälle.
Att attribuera Martin Bircks ungdom till samma typ av ”framträdanderoman” som Wilhelm Meister är dock omöjligt. Martin träder definitivt inte fram tillsammans med världen utan försvinner i mängden – han är rentav en anakronistisk figur, som betraktar den nya tiden trött och uppgivet. Om han däremot hade lyckats i sina författarambitioner och själv blivit den diktare som ”talade tydligt” hade det naturligtvis kunnat se annorlunda ut.72
Den av Bachtins underkategorier som Söderbergs roman istället ligger närmast är den som karakteriseras av att världen och livet skildras som ett slags skola av erfarenheter. Han namnger aldrig explicit denna kategori, men för tydlighetens skull kan vi inom ramen för det här arbetet beteckna den som Erfarenhetsromanen. Bachtin skriver att det i denna romantyp ”staka[s] ut en typiskt återkommande väg för människans omdaning från ungdomlig idealism och fantasier till mogen praktikalitet och nykterhet”73 Det handlar alltså även här om ett slags socialisering, men en annan socialisering än i Wilhelm Meisters fall. Där är den, så att säga, ”lycklig”
eftersom individens självförverkligande visar sig vara möjligt att kombinera med ett allmännyttigt inlemmande i samhällskroppen. I erfarenhetsromanen är individen tvärtom tvungen att ge upp sina ursprungliga drömmar och idéer för att bli ”nykter och praktisk” och ingå i samhället. En sådan socialisering kan vara mer eller mindre disharmonisk, vilket Bachtin
71 “Man’s individual emergence is inseparably linked to historical emergence”. Bachtin, “The Bildungsroman and Its Significance in the History of Realism”, s. 23.
72 Söderberg, s. 149.
73 “Traces a typically repeating path of man’s emergence from youthful idealism and fantasies to mature sobriety and practicality”. Bachtin “The Bildungsroman and Its Significance in the History of Realism”, s.
22.
22
också skriver: “Denna väg kan i slutändan kompliceras av varierande grader av skepticism och resignation.”74 Martins väg blir onekligen komplicerad, han är ju som framgått allt annat än praktisk och aktiv i slutet av romanen, och han skulle nog själv gå med på att detta beror på
”skepticism och resignation” då han verkar se sin tänkande och resonerande natur som det som i första hand hindrar honom från att handla: ”Ty den, hvars tyngdpunkt ligger i tanken, kan icke sätta sig något mänskligt mål före, eller om han stundom gör det, då är det oväsentligt och likgiltigt, och det har ingen betydelse om han når det eller förfelar det.”75 76
Men han arbetar ju ändå på ämbetsverket och ger upp sina författarambitioner för att
”försvinna i mängden”. Detta är otvivelaktigt ett slags plågsam socialisering vilken närmar honom till protagonisten i Gottfried Kellers Der grüne Heinrich (1879), som Bachtin nämner som exempel på erfarenhetsroman, eftersom de båda två överger en konstnärlig karriär för att bli tjänstemän. Martins passivitet är dock sådan att man kan ifrågasätta om socialiseringen verkligen fullbordas. Han gifter sig ju inte, vilket tvingar honom och hans älskade att hemlighålla sin relation. På grund av Martins stasis kan de alltså inte skapa ett hushåll och en familj som är socialt acceptabel utan lever i någon mån som ”outsiders”, trots att Martin i sitt yrke har blivit en nyttig samhällsmedborgare och inte längre hyser några idealistiska illusioner.
Att definiera Martin Bircks ungdom som en erfarenhetsroman är följaktligen knappast uttömmande, vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Redan i inledningen av arbetet konstaterades det att klassifikation är en bieffekt och att det relevanta är att placera in verket i ett sammanhang, då detta sammanhang utgör en referensram för tolkningen.
Erfarenhetsromanen är alltså inte en etikett utan en tradition, samt ett prisma att se på verket igenom. Att Martin Bircks ungdom inte på varje punkt är identisk med ”erfarenhetsromanen”
som platonskt ideal är alltså inget problem - snarare en tillgång. Poängen är att det utifrån analysen som genomförts i den här uppsatsen är mer relevant och texttroget att se Söderbergs roman som en del av samma bachtinska genrefamilj som Der grüne Heinrich än att förstå den som nära besläktad med Wilhelm Meisters Lehrjahre eller någon renodlat naturalistisk utvecklingsroman av Zola.
74 “This path can be complicated in the end by varying degrees of scepticism and resignation. Ibid.
75 Söderberg, s. 212.
76För en vidare diskussion av samt historik över denna typ av handlingsförlamad och överreflekterande hjälte som var vanlig under perioden precis före Söderberg, se Thure Stenströms avhandling Den Ensamme. En motivstudie i det moderna genombrottets litteratur.
23