Kroppen som symbolisk repertoar

Arbetsgruppsidentiteten som teknikerna har antagit är en ”manlig” identitet, där denna konstruktion av ”manlighet” delvis har skapats och uppehålls genom arbetet och de praktiker som ingår. I relation till detta har även en opposition till ”manlighet” konstruerats, vad det inte är i den kontexten (Alvesson, Due Billing 2003: 116, 130ff). En av teknikerna, ”Johan”, har under observationen uttryckt åsikter angående kvinnliga tekniker som t.ex. ”alla har ju inte förutsättningarna för det, vissa har ju aldrig hållit i en hammare förr. Det krävs ju styrka också!” (Fältdagbok 19/4-2007). ”Johan” visar på hur han är tveksam och hur han har

förväntningar på hur kvinnorna kan komma att klara arbetet. Under intervjun framställde han dock en annan åsikt om att kvinnor ska komma att ingå i arbetsgruppen, där han menar att ”jag tycker bara det är trevligt med kvinnlig fägring, det är bara positivt” (Intervju,

”Johan”19/4- 2007). Detta visar hur åsikterna om kvinnliga tekniker kan skilja sig beroende på i vilken situation som ämnet berörs; vid observationen framgår normaliteten i teknikernas vardagliga miljö medan de under en intervju avskiljs från den naturliga arbetsmiljön. ”Johans” olika kommentarer kan tolkas som att en fasad används för att framhålla den egna rollen som mer positiv vid en intervjusituation då åsikten anknyts till den egna personen och inte till arbetsgruppen (Goffman 1998: 25ff). Under observationen däremot blir åsikterna anknutna till hela arbetsgruppen vilket kan legitimera och förstärka uppfattningar som kan anses vara kontroversiella.

Även ”Gösta” anser att styrka är en faktor som kan leda till att det blir problematiskt för kvinnor att arbeta som tekniker. Han menar att de negativa inställningar som framkommer om att kvinnor ska ingå i arbetsgruppen inte handlar om att ”vi inte vill ha in kvinnor. De måste ha fysiken till det. Det är ett tungt arbete” (Fältdagbok 19/4-2007). Framhållandet av fysisk styrka blir en kroppslig symbol för vilka värden och egenskaper som är viktiga för

självtillskrivandet för arbetsgruppens identitet; detta visar på hur den kvinnliga kroppen framställs som att inte symbolisera den fysiska styrka som krävs för att kunna tillskrivas arbetsgruppens identitet (Cornell, Hartmann 2007: 236f). Detta kan illustrera hur kön konstrueras i arbetsgruppen genom hur arbetsgruppen självtillskriver sig samt tillskrivs signifikanta egenskaper som t.ex. att den manliga kroppen signifierar styrka vilket medfört till en arbetsgruppsidentitet som ”manlig”. Då kvinnor kommer att komma in i arbetsgruppen kan de redan förväntade könsegenskaperna tolkas som att leda till att kvinnorna till följd kan bli betraktade som avvikande från den rådande arbetsgruppsidentiteten (Søndergaard 2000: 20ff; Mlekov, Widell 2003: 75ff). Å ena sidan kan detta tolkas som ett resultat av hur en manligt homogen arbetsgrupp skapar normalitet där kvinnor automatiskt blir ”de andra”, å andra sidan

kan det leda till ett objektifierande där kvinnor blir framställda som fascinerande såväl som ett ”hot” mot normaliteten.

4.2.5 ”Man får ju bita sig i tungan”

I arbetsgruppen presenteras den språkliga jargongen av teknikerna vid flera tillfällen som ”rå men hjärtlig” och framställs som att kunna behöva förändras i kvinnors närvaro då de

tillskrivs egenskaper av att inte kunna uthärda den språkliga jargongen som ingår i

arbetsgruppen (Fältdagbok 16-20/4-2007). Rädsla för att vara tvungen att förändra sitt sätt att tala framgår tydligt då flera tekniker nämner t.ex. sexuella trakasserier i samband med samtal om kvinnor. En illustration av detta kan presenteras från en biltur till ett arbetsuppdrag där en av teknikerna, ”Bo”, säger till oss: ”Jag ska inte ta er på benen tjejer, jag ska bara ta min termos. Så att jag inte blir anklagad för något” (Fältdagbok 18/4-2007). Detta framgår även då en annan tekniker, ”Gösta”, berättar om hur han hade utfört en sexuell anspelning till en av kvinnorna ur den administrativa personalen och skämtsamt frågar: ”Jag undrar om det är sexuella trakasserier” (Fältdagbok 17/4-2007). Den normering som genom den språkliga användningen har inrättats bland teknikerna kan uppfattas som att komma att ifrågasättas vilket framgår då sexuella trakasserier av kvinnor framställs som en konsekvens av att kvinnor ska ingå i arbetsgruppen. Förändringar av normalitet och gruppens struktur för samhörighet medför till att gruppens ”vi”-känsla blir ostabil och leder till att nya normer och vanor kan komma att etableras. En sådan omställning kan väcka motstånd då teknikernas arbetsgruppsidentitet kan upplevas att komma att förändras i kvinnors närvaro (Abrahamsson, Andersen 2005: 102f).

En annan framställning återges av praktikanten ”Peter” som menar att den språkliga jargongen som teknikerna använder inte behöver förändras och förklarar att ”gör hon sig accepterad som alla andra så blir hon bara en del i gänget, blir precis som en grabb. Men sen sticker de ut och gör inte det de ska så blir de snarare som en utböling” (Intervju, ”Peter” 25/4-2007). Genom den beskrivning som ”Peter” ger av kvinnors närvaro där de presenteras som att vara ”som en grabb” för att jargongen ska kunna bibehållas skapas kön.

Detta sker genom de självtillskrivningar och tillskrivningar av vad som är ”manligt respektive kvinnligt” språk där kvinnor antingen representeras som att inte kunna dela det ”råa” språket teknikerna etablerat eller att de kan betraktas som ”en grabb”. Istället för att i denna kontext bli betraktade som kvinnor kan individer bli stämplade som avvikande då de inte ingår i könsstereotyper som utgör könsnormen på arbetsplatsen (Søndergaard 2000: 201ff). Detta kan

förklaras med att ett avståndstagande till de individer som inte är en del av den representerade gruppen kan ske i organisationer som har en stark könsbestämd identitet då normaliteten har konstruerats kring reproduktionen av ”manliga” värden och normer (Mlekov, Widell 2003: 73f).

Berger och Luckmann menar att sociala identiteter reproduceras till följd av

socialisationsprocesser inom vissa ramverk, där identiteter som ”kvinna” associeras med vissa egenskaper. Detta skapar en utgångspunkt i det förhållningssätt som individer handlar efter i relation till omvärlden (Berger, Luckmann 1991: 149ff). Praktikanten, ”Peter”, menar vidare att förändringar av språket vid kvinnors närvaro handlar om osäkerhet i om kvinnorna kan hantera språket, ”hon kanske hänger med i sådant här snack… då är det inga hämningar” (Intervju, ”Peter” 25/4-2007). Då könskategorierna är starka utgår både de ordinarie och de manliga praktikanterna från att normaliteten antingen måste förändras för att kvinnor och män ska kunna arbeta tillsammans i den rådande manligt homogena arbetsplatsen eller att

kvinnorna ska uppfattas som ”en grabb” för att den språkliga jargong som har etablerats ska kunna bibehållas. ”Johan”, en av de ordinarie teknikerna, beskriver kvinnors påverkan i gruppen med att ”du vet ju hur killar kan vara ju och snack och det är klart man får ju bita sig i tungan och hålla tillbaka vissa uttryck” (Intervju, ”Johan” 19/4- 2007). Denna åsikt framgick även av många av de andra i arbetsgruppen samt bland praktikanterna som menade att språket bland kvinnor måste ”begränsas lite grann” (Intervju, ”Oskar” 25/4-2007). Då både de

manliga praktikanterna samt de ordinarie teknikerna beskriver kvinnors närvaro som en anledning till förändring av deras sätt att tala, en del av normaliteten, kan detta visa på att de manliga praktikanterna till viss del kan identifiera sig med arbetsgruppsidentiteten till följd av sin könsidentitet. Språket blir en symbolisk repertoar genom hur teknikerna menar att det kan behöva förändras när kvinnorna kommer in, vilket visar på att den identitet som kvinnor tillskrivs inte anses kunna hantera det språk de använder och därmed konstrueras kön (Cornell, Hartmann 2007: 236f).

4.2.6 ”De är som en familj”

Till följd av det samarbete som utvecklats mellan de ordinarie teknikerna menar en av de kvinnliga praktikanterna att det var svårt att komma in i arbetsgruppen från början, hon upplevde att ”de är som en familj för de har varit tillsammans hela tiden och sen kommer vi plötsligt” (Intervju, ”Leila” 25/4-2007). Liknelsen som ”Leila” gör mellan arbetsgruppen och en familj kan tolkas som att arbetsgruppen uppfattas som exklusiv vilket medför att hon till en

början upplever att hon inte kan inkluderas i arbetsgruppen (Abrahamsson, Andersen 2005: 111ff; Alvesson, Due Billing 2003: 130ff). Eftersom arbetsgruppen har skapats utan kvinnors närvaro medför det till att gruppens uppbyggnad behöver reformeras. Detta leder till att gruppen återgår till det stadium då formering sker, dvs. att gruppen är ostabil då det saknas struktur i arbetsrutiner, normer etc. Då kvinnorna kommer in i arbetsgruppen på Banverket Produktion kan detta medföra till att gruppen kommer att gå igenom stadier av

omstrukturering för att bygga upp en gruppsamhörighet där faktorer som kön inte behöver representeras som en avvikelse (Abrahamsson, Andersen 2005: 102f). Även de manliga praktikanterna problematiserar att kvinnors roll inom arbetsgruppen kan vara komplicerad samt att det kan vara svårt att komma in som kvinna. Detta kan tolkas som att det finns en uppfattning om att det är svårare för kvinnor att ingå i arbetsgruppen vilket även kan härledas till egenskaper som tillskrivs kvinnor samt att andra egenskaper självtillskrivs och tillskrivs arbetsgruppen. Under observationsveckan i en diskussion om yrket som homogent manligt och synen på kvinnliga tekniker återger vi i fältdagboken:

Vi och fem män sitter i matsalen efter att de kommit in från ett arbetsuppdrag. Vi har påbörjat en diskussion om projektet 20-10-10, ingen är allvarlig, alla skämtar med varandra samtidigt som de diskuterar. Männen instämmer i varandras skämtsamma skildringar av kvinnor och uppmuntrar varandra till fortsättning. Diskussionen om huruvida kvinnor kan arbeta inom organisationen ledde till en samstämdhet om att kvinnor inte var lämpade för yrket som tekniker, men de kunde arbeta som administrativ personal. En manlig svetsare säger: ”Det har bara funnits en kvinnlig tågsvetsare i hela landet men hon existerar inte längre. Hon var hockeyspelare och hon hade nog fler manliga hormoner än vad jag har”. När diskussionen fortsätter säger en annan man: ”Jag förstår inte det här med att det här skulle vara ett

mansdominerat yrke, det är så mycket skvaller och veklingar, ja, det är så många kärringar på det här företaget så ni fattar inte”. (Fältdagbok 20/4-2007).

Denna diskussion kan genom ett utifrånperspektiv tolkas som en framställning där kvinnliga tekniker beskrivs som ”manliga” genom t.ex. hur en kvinnlig tekniker skildras som att ha ”manliga hormoner”. Samtidigt porträtteras svaghet och skvaller bland män som ”kvinnliga” attribut då de benämns som ”kärringar”. Sådana tillskrivelser visar därtill att kvinnor

porträtteras som att inte kunna vara en del av arbetsgruppsnormaliteten då de tillskrivs egenskaper som går emot den etablerade synen på hur en tekniker bör vara, som t.ex. att de inte är fysiskt starka eller ”klarar av” en ”rå attityd” (Cornell, Hartmann 2007: 85ff). Även om det faktum att kvinnor ska ingå i arbetsgruppen har fått positiva gensvar finns där

underliggande attityder av skepsis till vilken påverkan detta kommer att ha på organisationsidentiteten och dess normer, rutiner och sätt att tala.

4.2.7 ”Finns en viss skepsis kvar”

Framställningen av arbetsplatsen som unik i samband med yrkets framtoning och miljö gestaltas av flera tekniker och även bland praktikanterna som ”en speciell arbetsplats med speciellt folk” (Intervju, ”Johan” 19/4-2007). Från ett utifrånperspektiv kan yrket tolkas som att vara könsbestämt på grund av att normaliteten till stor del skapats av den manliga

homogeniteten. Den ”unikhet” som presenteras blir till följd konstruerad av homogeniteten och leder till gränsdragningar där representation av vilka som ingår i arbetsgruppen grundar sig i den arbetsgruppsidentiteten. Vid förfrågan om de ordinarie teknikernas reaktioner till projektet 20-10-10 och praktikanterna menar Göran Roos, lokal kompetenschef i Malmö, att det ”[när] det gäller kvinnor, finns en viss skepsis kvar” (Intervju, Göran Roos 25/4-2007). Roos menar att synen på kvinnliga tekniker fortfarande är tveksam då där finns fördomar om vad en kvinnlig tekniker kan utföra. Detta framgår genom den representation av kvinnliga tekniker som presenteras i arbetsgruppen där en tvekan till om de kan uträtta en teknikers arbetsuppgifter på grund av fysiska förutsättningar framställs. Yrket som tekniker kräver en viss fysisk kapacitet och en stor del av arbetet sker manuellt vilket återkommer bland teknikerna som ett argument för att kvinnornas fysiska förutsättningar inte är tillräckliga när de berör ämnet om att kvinnor ska ingå i arbetsgruppen. Till följd av detta finns frågor om hur jämlik arbetsfördelningen kommer att bli, vilket även problematiseras genom diskussioner om att kvinnor och män ska erhålla lika mycket lön. Under intervjuer med såväl de ordinarie som de manliga praktikanterna framgår denna farhåga, t.ex. menar ”Sven” att det är svårt att veta hur mycket ”ett fruntimmer ska göra mot en karl ju… ska man byta växlar t.ex. eller slipers hur mycket kan man kräva av henne, att hon ska göra” (Intervju, ”Sven” 20/4-2007). Detta återspeglas även av praktikanten, ”Hamid”, som menar att om ”hon får lika mycket betalt som mig, då ska väl hon göra lika mycket som mig, men det klarar inte kvinnor” (Intervju,

”Hamid” 25/4-2007). Detta exemplifierar återigen hur arbetsgruppen självtillskriver sig samt tillskrivs en identitet samtidigt som kvinnor tillskrivs egenskaper som att inte kunna ingå. Symboliska repertoarer om fysisk styrka används för att uppehålla skillnader mellan tekniker, i betydelsen av en man, och eventuella kvinnliga tekniker.

4.2.8 ”Stor, stark och ståtlig”

Genom att Banverket Produktion kan tolkas som att ha en könsbestämd arbetsgruppsidentitet då männen reproducerar en ”manlig” könsidentitet självtillskriver de sig själva därmed vissa egenskaper. Detta leder samtidigt till en tillskrivelse av att kvinnor inte ingår i arbetsgrupps-

identiteten. En av praktikanterna, ”Oskar”, beskriver hur han bemöts positivt när han kommer till arbetsgruppen då han menar att ”det har sprungit något rykte om att man är en slitvarg så det har alltid varit så här, åh ska vi ha dig här nu, stor och stark och ståtlig” (Intervju, ”Oskar” 25/4-2007). ”Oskar” menar att dessa är egenskaper, som kan tolkas som ”manliga

egenskaper”, är önskvärda bland de ordinarie teknikerna vilket kan förstås genom påverkan av socialisationsprocesserna där ”manliga” och ”kvinnliga” roller och egenskaper formas

(Berger, Luckmann 1996: 149ff). Den täta självtillskrivna identiteten bland de ordinarie teknikerna skapar strukturer för hur vardagslivet anordnas och detta demonstreras även genom den täta identiteten som kvinnor tillskrivs inom kontexten av arbetsgruppen på Banverket Produktion. Genom att tillskriva kvinnor en specifik identitet stärks och skyddas den egna identiteten av ”manlighet” då den får mening i relation till den ”kvinnliga” identiteten

(Cornell, Hartmann 2007: 85ff). Emellertid är självtillskrivningar och tillskrivningar till andra inte statiskt utan kan komma att förändras över tid och i nya kontexter, detta medför till att kvinnliga tekniker kan komma att inkluderas i arbetsgruppsidentiteten på Banverket

Produktion. Nya symboler och normer kan etableras och skapas, genom olika förändringar, vilket medför till att inkluderande och exkluderande värden som konstruerar kön i

arbetsgruppen utvecklas och vidgas så att representationen av teknikeryrket även inbegriper kvinnor.

Ifrågasättandet av kvinnliga tekniker kvarstår dock vilket kan porträtteras av praktikanten ”Peter” som menar att det känns ”precis som att det bara plockas in tjejer för att det ska vara så och det retar också folk ännu mer. Och då får man ännu mer fördomar mot de framtida kvinnorna som kommer in” (Intervju, ”Peter” 25/4-2007). Banverket Produktion håller möten med de ordinarie teknikerna samt diskussionsforum för att framhålla varför projektet 20-10- 10 startat samt varför de anser det vara viktigt att skapa en mer heterogen arbetsplats. Hos ”Peter” samt hos flera av de andra ordinarie teknikerna uttrycks dock en tvivel om varför ett mångfaldsarbete behövs och på vilket sätt det ska vara lönsamt med en heterogen arbetsgrupp. Samtidigt uppges det i ”Jämställdhets - och mångfaldsplan 2006 för hela Banverket” att då organisationen är både ”horisontellt och vertikalt uppdelad” mellan könen”är det extra viktigt att arbeta med jämställdhet och mångfald” (”Jämställdhets- och mångfaldsplan 2006 för hela Banverket”: 1). Ambitionen som eftersträvas med dessa mål är att erhålla ”en blandad erfarenhetsbas” eftersom Banverket anser att detta ger en ”maximal kompetens, kreativitet, effektivitet och inte minst trivsel” (”Jämställdhets- och mångfaldsplan 2006 för hela Banverket”: 1). Det råder därmed en klyfta mellan organisationens ambition med

mångfaldsarbete och teknikernas uppfattningar av hur det kan vara gynnsamt med en heterogen arbetsplats.

Å ena sidan presenteras en allmän positiv inställning till att kvinnor ska ingå i

arbetsgruppen, å andra sidan framgår en farhåga för förändring av rådande vanor och rutiner, det vill säga normaliteten (Alvesson, Due Billing 2003: 128). Genom självtillskrivelser och tillskrivelser av arbetsgruppen i form av bland annat symboliska repertoarer, som t.ex. styrka och språklig jargong, uppehålls och reproduceras den rådande arbetsgruppsidentiteten som ”manlig” vilket medför till att representationen av kvinnliga tekniker i den rådande kontexten strider mot normaliteten.