Kultur som lokaliseringsfaktor

Enligt Florida (2002) är det kreativa människor som skapar tillväxt i dagens samhälle. Således blir en plats tillväxt beroende på om kreativa människor vill bosätta sig där eller ej. När det gäller lokaliseringsbeslut spelar kulturen en stor roll, enligt informanterna.

Man värderar mer platsen idag än man gjorde förut. Den enda begränsningen är ju det här med arbetsmarknaden. Men det finns ju större möjligheter att ta egna initiativ och skapa sin egen arbetsmarknad. (Lasse)

Lasse berättar att man tidigare erbjöd gratis industrimark för att företag skulle komma och bygga sin industri på platsen. Men så gör man inte längre, säger han. Nu gäller det att istället

erbjuda en spännande miljö. Om en plats kan visa upp att de har ett rikt kulturellt utbud kommer människor välja att komma dit framför andra platser, säger Lasse.

Även Per talar om hur människor värderar olika faktorer annorlunda nuförtiden. Han säger att eftersom det talas om att fritidsaspekter har större inverkan på flyttmönster än jobbaspekter har så måste man fråga sig själv vad som är viktigt när det gäller människors fritid. Och där tror Per att kulturen har en stor roll.

Allt detta som informanterna säger har starka kopplingar till Floridas (2002) teorier. Alla talar om vikten av att erbjuda ett spännande klimat, eller livsmiljö, för att människor och företag ska vilja bo på platsen. Florida (2002) säger att den kreativa klassen söker efter upplevelser. Informanterna talar visserligen om människor i allmänhet, inte uteslutande den kreativa klassen. Men den allmänna uppfattningen är att livsmiljö och upplevelser är viktigt för lokalisering.

Kerstin berättar dock att hon har sett studier av vilka studier som är viktigast vid människors lokaliseringsbeslut. Å ena sidan finns det studier där kulturellt utbud rankas väldigt högt, men det finns också studier som visar att andra faktorer är minst lika viktiga.

Detta skriver även Nilsson (2003) om. Resultaten beror väl som sagt på hur man frågar. Återigen beror resultaten naturligtvis på vilken definition av kultur som används. Kulturellt i den traditionella, estetiska, bemärkelsen handlar till exempel om hur många museer, konserthallar och liknande som finns på en plats. Men den bredare antropologiska betydelsen av begreppet har ju en helt annan betydelse. Bland de faktorer som Aronsson (2007) listade som attraktionsfaktorer för människor och företag faller majoriteten inom ramen för den bredare kulturdefinitionen. Jag tror att om man talar om kultur som livsmiljö så spelar det väldigt stor roll för i stort sett alla i dagens samhälle. Men används en smalare definition, kultur som konst till exempel, är det naturligtvis en smalare målgrupp som rankar det som viktigt.

4.7 Kreativitet

Per tycker att det är synd att så många från kultursektorn inte vill se sig själva som ett medel för utveckling. Han säger att många från kulturhållets sida har en tendens att säga att det störst värdet av kultur är att konstnären står “vid sidan om” och ser på samhället med kritiska ögon för att sedan uttrycka det. Per säger att han har stor respekt för den aspekten av kulturen, den behövs, men han menar att ett centralt värde av kulturen är att den kan verka som en plattform för att skapa kreativitet, vilket är väldigt viktigt eftersom den stora förutsättningen för utveckling i dagens samhälle är kreativitet, menar Per:

Hela västvärlden står iför hotet att Kina och andra låglöneländer slår ut äldre branscher. Och så förväntar vi oss skapa tjänste- och kunskapsintensiva verksamheter som de inte riktigt kan komma ikapp. Och därmed är det tänkt att vi ska kunna upprätthålla priser på våra varor och tjänster. Och på så sätt ska vi kunna upprätthålla vår välfärd. Och då sätts kreativitet i första rummet. (Per)

Alla informanter uttrycker att de tror att det finns ett samband mellan kreativitet och kultur. Erica berättar att de på regionförbundet jobbat med att utveckla ett index för att mäta kreativt klimat i regionen. Detta index är en vidareutveckling av Floridas index. Erica säger att det kanske visserligen är lite trubbigt, men menar att det i alla fall är ett sätt att konkretisera lite. Att ha en tillåtande, utmanande och uppmuntrande miljö är något som flera av informanterna nämner som en viktig förutsättning för kreativitet. Att de som bor på platsen ska känna att det är möjligt att testa gränserna. Och för att skapa en sådan kultur har kulturen en viktig roll menar man.

Finns det en anda av att “här är det tillåtet, här är det stimulerat att göra något annat än mainstream”, finns den andan är det ett samhälle som har en uppåtgående spiral, definitivt. Och där finns det en koppling mellan konst och entreprenörskapet. (Lasse)

Maria säger att hon tror att det finns ett samband mellan kreativitet och att man inte är “lydig”, att man inte tar för givet att saker och ting är som de alltid har varit. Per säger ungefär samma sak och framhåller även hur viktigt han tror att det är med kreativitet för utveckling i dagens samhälle, en åsikt som stämmer överens med Floridas (2002) resonemang. För att skapa förutsättningar för att kreativitet ska uppstå på en plats tror Per att vi måste omvärdera hur vi ser på kunskap och utbildning. Han säger att han är en stor anhängare av att använda kulturen som arena för att låta människor testa och bryta gränser. Den generella uppfattningen hos informanterna är alltså att kreativitet på platsen främjas av att ha ett tillåtande, uppmuntrande klimat. Det viktigaste är att skapa en omgivning där människor uppmuntras att testa gränser. Detta kan kopplas till alla de faktorer som Nilsson (2003) skriver om. Men att känna till faktorer som gynnar kreativitet och att lyckas skapa dem i verkligheten är ju inte samma sak. Det som Erica nämner om att de har gjort försök att skapa ett index för att mäta kreativt klimat tror jag är ett steg i rätt riktning. Även om ett index, som Erica säger, är lite trubbigt och aldrig kan ge en exakt bild av hur verkligheten ser ut, så gör det i alla fall folk uppmärksamma på vad det är som gynnar kreativiteten.

En av de faktorer som Nilsson (2003) nämner som kreativitetsfrämjande är kulturell mångfald. Detta kan kopplas till Tolerans, ett av Floridas (2002) tre T:n. Genom att ha ett samhälle som är öppet för andra kulturer kan förhoppningsvis kreativiteten i samhället öka, och i ett längre perspektiv ökar således även tillväxt och välfärd.

Nilsson (2003) skriver även att gemenskap är en faktor för att kreativitet ska kunna skapas på en plats. Att man talar samma språk och överbryggar kulturella skillnader kan kopplas till det som diskuterades ovan om kulturens roll som ett “kitt mellan människor”. Att genom en stark kultur foga samman människorna på en plats till en kulturell enhet skulle alltså enligt Nilsson (2003) verka positivt för kreativiteten på platsen. Dock får inte gemenskapstanken ta över så de unika identiteterna i gruppen går förlorade.

Informanterna verkar överens om att det finns en koppling mellan kultur och kreativitet. Men ingen nämner den skillnad som Nilsson (2003) beskriver mellan kreativitet och innovation. Att endast skapa ett kreativt klimat är kanske inte tillräckligt om det inte leder till innovation.

För endast kreativitet skapar inte tillväxt, det kräver även människor som kan omsätta sin kreativitet till verklighet. För detta krävs även kompetens, kunskap och kanske ekonomiska medel.

4.8 Cultural Planning och platsers varumärken

Erica säger att det första steget i Cultural Planning är en inventering, en kartläggning. En sådan kartläggning har de gjort i regionförbundet. Sedan menar hon att man ska se på det underlaget som ett beslutsmaterial för att utveckla en strategi. Detta tror hon kan verka skrämmande för politiker, att man inte kan bestämma på förhand vad det kommer att bli. Att man kan lägga ner mycket jobb och sedan få fram ett material som man egentligen inte vill gå vidare med. Men Erica tycker inte att man ska känna sig tvingad att göra det i så fall. Att göra inventeringen är viktigt, menar hon, för att veta hur det ser ut i regionen. Men man ska helt enkelt se det som ett beslutsunderlag som man kan ta att ta ställning till. Erica berättar hur de arbetade med Cultural Planning på regionförbundet. Först tittade man på hur länet skulle kunna bli attraktivt för besökare. Bilden av Småland analyserades. Kulturhistoriska förutsättningar kartlades och man tittade på invånarnas bakgrund och livskvalitet. Därefter analyserades det insamlade materialet och ett par saker som utmärkte platsen identifierades.

Det var en kartläggning och “hur kan vi använda det här” och så fick vi ihop det till någon slags strategi. (Erica)

Så som Cultural Planning beskrivs här kan man se en stark koppling till de attraktionsfaktorer som Aronsson (2007) listar. Cultural Planning kanske främst har ett “inre” fokus, men med utgångspunkt från Aronssons attraktionsfaktorer skulle Cultural Planning även leda till att regionen lockar till sig boende, besökare och företag.

Kerstin säger att när kommuner och regioner idag vill marknadsföra sig så har kulturen en viktig imageskapande roll. Per tror att det stora intresset för kulturen i utvecklingsfrågor som uppstått på senare tid uppfattas som både positivt och negativt av kultursektorn:

mer central betydelse. Och då blir de (kulturarbetarna) ju glada. Så länge det finns ett genuint intresse för kulturen i sig. Att det inte bara är ett medel för att attrahera inflyttare, vilket de då kanske kan tycka är förljuget då på något sätt.(Per)

Per säger att det definitivt finns ett motstånd till varumärkesbyggande från vissa håll i kultursektorn. Han tror att man inom kultursektorn kan uppfatta arbetet med varumärken som förljuget, eller kommersiellt. Och därmed finns även ett motstånd till att använda sig av kulturen som en del i varumärkesbyggandet.

Lasse säger att en del av motståndet beror på att konstnärerna känner sig utnyttjade av politikerna. Han menar att de i vissa fall faktiskt också blir utnyttjade. Han tror inte att konstnärerna skulle ha något emot att användas i marknadsföring och utveckling av regionen om de kände att de fick ett stöd tillbaka. Men de vill inte ställa upp på att vara en del av marknadsföringen om de inte kan få stöd och gehör för sina projekt, säger Lasse.

Per berättar att platser har arbetat med varumärken på ett eller annat sätt väldigt länge historiskt sett. Det har alltid legat i makters intressen att kontrollera, eller försöka kontrollera den bild som förmedlas av dem själva. Ett exempel är att man har använt sig av flaggor, säger Per. Men i modern bemärkelse, att man har talat om platsers varumärken i termer från företagsekonomin, handlar det om 10 till 20 år, säger han. Per säger att det finns tre huvudsakliga målgrupper för förmedling av platsens varumärke; invånare, besökare och potentiella etableringar. Erica talar också om hur det är viktigt att visa upp sig både utåt och inåt. Arbetet riktar sig till både invånare och besökare. Det är viktigt att de som bor på en plats ska känna stolthet över platsen, säger Erica.

Per beskriver varumärkesbyggandet som att i processform försöka fundera ut vad det är som är den lokala kulturen, eller den lokala identiteten. Men arbetet ska inte endast blicka bakåt. Det är viktigt att inte låsa sig i vad en bygd eller region historiskt sett har varit kända för, säger Per. Man måste sätta visioner för framtiden.

Vad kommer krävas av oss för att lyckas i den tänkta framtiden. Kan vi säga att den kulturen vi har, eller den identiteten vi har, kan utgöra en framgångsfaktor? Och då försöker vi se- aha, det är det här vi ska vidareutveckla, det är det här vi ska stärka för att vi ska klara oss i framtiden. (Per)

I denna arbetsprocess är kulturen viktig för att varumärket ska uppfattas som autentiskt, genuint och trovärdigt. Varumärket får aldrig vara en fasad, säger Per. Meningen är inte att skapa ett budskap till omvärlden som inte upplevs lokalt.

Per säger även att platsmarknadsföring kan vara Cultural Planning, i bästa fall. Det finns även platsmarknadsflring som inte är förankrad i den lokala, genuina kulturen, men i bästa fall är det ingen skillnad. Erica uttrycker att hon upplever skillnaden mellan platsmarknadsföring och Cultural Planning är att platsmarknadsföring ibland försöker hålla upp en bild som inte stämmer med den verkliga kulturen. Inte alla informanter har arbetat med Cultural Planning i praktiken, men alla känner till det. Kerstin jämför Cultural Planning med en SWOT-analys, en metod för att kartlägga en kommuns styrkor och svagheter. Erica beskriver Cultural Planning som en slags form av varumärkesbyggande för platser. Hon säger att tanken är att titta på ett område, se vad som är unikt och utveckla det till ett varumärke för platsen.

I framtiden säger Per att han tror att det kommer bli viktigare med mer varumärkesorienterade strategier för platser. Tidigare har det varit mer säljorienterat, men Per säger att han tror att man måste bli bättre på att uttrycka det unika och genuina i framtiden. Det finns stora likheter mellan hur varumärkesbyggandet för platser och Cultural Planning beskrivs. Det som Per säger om att det kommer bli mindre säljorienterat och mer inriktat på det genuina tolkar jag som att Cultural Planning konceptet vinner mark, även om man kanske inte är medveten om det. I teorikapitlet hänvisade jag till Nilsson (2003) som tror att kulturen kommer få en ny legitimitet i form av Cultural Planning. Det verkar onekligen som kultursektorn börjar närma sig företagsekonomin i vissa avseenden. Ett synligt tecken är att man använder sig av företagsekonomiska termer, som varumärke och SWOT-analys.

Erica diskuterar skillnaden mellan Cultural Planning och platsmarknadsföring. Hon beskriver Cultural Planning som en mer djupgående process där man tar med mångfalden som en resurs. Hon uttrycker det som att Cultural Planning har ett underifrånperspektiv och att det finns ett större socialt mål än när man arbetar med varumärken.

Kerstin säger att Cultural Planning inte bara handlar om kultur i traditionell mening, utan att det är det väldigt breda kulturbegreppet som används. Kultur står här alltså i detta fall för en plats identitet. Detta kan kopplas till Nilsson (2003) beskrivning av Cultural Planning som en identitetpolitik snarare än en konstpolitik. Ett möjligt problem med att arbeta med Cultural Planning är den förvirring som begreppen väcker. Både Kerstin och Erica understryker att det är den bredare kulturdefinitionen som används. Cultural Planning handlar inte om planering av kultur, det handlar om regional planering ur ett kulturellt perspektiv. Men jag tror att det finns en risk att den som inte är insatt i ämnet lätt tolkar begreppet på ett annat sätt.

Maria säger att hon inte riktigt förstått Cultural Plannings egentliga användningsområde. Som hon har förstått det är det en inventering av en plats kulturella resurser men hon säger att hon inte blivit riktigt klok på vad “steg två” är. Även andra av de intervjuade säger att de känner till Cultural Planning, men inte är helt på det klara med helheten. Det verkar vara ett svårt koncept att ta till sig, vilket kan förklara varför inte fler har arbetat med det i Sverige. Men att det finns ett intresse är tydligt eftersom ett nätverk med många många medlemmar bildats. Dock upplevda jag, som jag skrev i inledningen, att inte heller medlemmarna i nätverket var helt insatta i Cultural Planning konceptet. Denna förvirring kring begreppet tror jag är ett av de största hindren för användningen av Cultural Planning.

4.9 “Korsbefruktning”

De flesta av informanterna säger att de upplever att näringslivet är positivt inställda till kulturen. Barbro säger att det finns en hel del som arbetar inom näringslivet som har sett nyttan med kulturen och att ett intresse för samarbeten och liknande därför finns.

När vi talar om kultursektorns inställning till näringslivet -och ekonomi över huvud taget -är de flesta överens om att intresset inte är lika positivt som från andra hållet. Kultursektorn har fortfarande en negativ inställning till näringsliv och ekonomi.

Problemen som kan uppstå är ju framförallt att man tycker att det är en instrumentell syn på kultur. Att man använder kultur som ett verktyg att tjäna pengar. (Erica)

Lasse säger att det finns ett intresse, men ett skräckblandat sådant. Å ena sidan ser man en möjlighet att få bättre ekonomiska resurser för att genomföra sina projekt, men man vill inte bli köpt. Lasse säger också att det lever kvar en konservatism inom kultursektorn som säger att det fult att tjäna pengar. Det finns även en rädsla för att bli köpt. Många är av åsikten att konsten ska vara “fri” och vill inte blir styrda av pengar. Inställningen till samarbeten med näringslivet är att konstens inriktning skulle styras, att bara den konsten som näringslivet tyckte uttryckte “rätt” budskap skulle få ett intresse. Maria uttrycker liknande åsikter. Hon säger att det finns en rädsla att “prata affärer” inom kultursektorn. Kulturen vill inte riskera att bli styrda av kapitalet, tror hon.

Lasse säger att han tror att rädslan beror på okunskap från kulturhållet. Man är ju alltid rädd för det man inte har någon kunskap om, säger han.

Barbro berättar att hon tidigare jobbade på en konstskola på Gotland och då la man mycket energi på att försöka visa på nyttan. De arbetade med att få konstnärerna att tänka på samhällsnyttan med att vara konstnär, varför det var viktigt.

Vi som jobbar i kultursektorn måste bli mycket mycket bättre på att se att vi också måste ha en viss kunskap inom ekonomi och marknadsföring, profilering och så vidare. Våra högre konstnärliga utbildningar måste också föra in företagsekonomi och marknadsföring i sina utbildningar som obligatoriska ämnen. Och där finns det ett motstånd. (Lasse)

Erica beskriver kultursektorn och näringslivet som två skilda världar. Både Maria och Barbro berättar att man tidigare har arbetat väldigt isolerat. De säger att man har börjat arbeta mer

och mer tillsammans, men att det är en bit kvar. Idag är ekonomi och kultur två isolerade världar till stor del, säger Barbro.

Informanterna tror alla att det kommer bli viktigare att arbeta mer gemensamt. Med utgångspunkt från Stenström (2000) teorier om att företag och konst närmar sig varandra kan man förstå att detta kanske inte bara är önskvärt utan rent av nödvändigt. Ju närmare näringslivet och kulturen kommer varandra, desto viktigare är det att man arbetar tillsammans. Maria säger att det är en förutsättning för utvecklingen i framtiden. Hon menar att man måste arbeta “korsvis” istället för “stuprörsvis”. Per säger att en korsbefruktningen mellan de två fälten skulle kunna vara väldigt givande. Erica tror även hon att det är viktigt, men att det finns svårigheter med att mötas. Hon säger att om ett möte de två världarna emellan ska kunna ske så måste både ekonommänniskor och kulturmänniskor lära sig nya ord. Annars blir det inget möte - då talar man förbi varandra, säger hon.

Erica beskriver ett intressant hinder för att kulturen och näringslivet ska kunna arbeta tillsammans. Eftersom världarna historiskt sett varit så åtskilda så talar man helt enkelt inte samma språk. Barbro tror att det är på väg att ändra sig, men vi är inte riktigt där än. Hon säger att det inom kulturen inte längre uppfattas som lika fult att tänka på pengar. Trots allt