Utnyttjas kulturen? : en undersökning av kulturens roll i regional utveckling

Författare: Maja Lundqvist

Handledare: Lars Lindkvist

Olle Duhlin

Ämne: Företagsekonomi

Nivå och termin: D-nivå, VT-2008

tidigare. Undersökningen har slutligen resulterat i en rapport jag kan lämna in med gott samvete.

Jag vill tacka alla informanter som ställt upp med tid och engagemang. Jag vill även tacka Lars Lindkvist och Olle Duhlin för handledning och hjälp under arbetets gång.

Utnyttjas kulturen?- En undersökning av kulturens roll i regional utveckling

Syfte

Syftet med uppsatsen är att förklara hur man inom kultursektorn i praktiken ser på kopplingen kultur och ekonomisk tillväxt. Min avsikt är att studera och analysera både attityder och faktiskt beteende för att se var en eventuell utvecklingspotential finns.

Metod

Underökningen har genomförts med en kvalitativ ansats och empiriinsamlingen har skett genom ostrukturerade intervjuer. En litteraturgenomgång av befintlig teori inom ämnet har gjorts för att skapa en referensram för analysen av det empiriska materialet.

Teori

Den teori som har studerats behandlar främst området kultur, kulturpolitik och kulturens roll (er) i regional utveckling. Även platsmarknadsföring och Cultural Planning beskrivs i teorikapitlet.

Empiri

Det empiriska materialet baseras på intervjuer med sex personer som på olika sätt besitter kunskaper inom kulturområdet eller platsmarknadsföring.

Analys och slutsatser

De nya roller som kulturen tilldelas i teorin kan vara svåra att omsätta till praktik i och med den uppdelning som fortfarande finns mellan kultursektorn, näringsliv och politiker. För att kunna utvecklas i framtiden tror jag att världarna måste närma sig varandra och utveckla en gemensam begreppsapparat. Idag talar kultursektorn och politikerna helt enkelt inte samma språk, vilket sätter hinder för vad jag tror skulle kunna vara fruktsamma samarbeten.

kvalitetsbegreppet och dess upplösning, det kulturella kapitalet, kulturekonomi, kulturvanor, avgränsningen av det kulturpolitiska fältet, styrning och management, utvärdering och så vidare.

1.3 En femte period?

3

1.4 Problemdiskussion

5

1.5 Forskningsfrågor

6

1.6 Syfte

7

1.7 Avgränsningar

7

2. Metod

8

2.1 Kvalitativ fallstudie

8

(Figur 2.1.1 Bryman & Bell, 2005, s 40) 9

2.2 Val av informanter

10

2.3 Intervjuguide

12

2.4 Teoribildning

14

2.5 Tidigare kunskaper, värderingar och perspektiv

15

2.6 Kritisk granskning av metoden

16

3. Teoretisk referensram

18

3.1 Kulturbegreppet

18

3.2 Kulturens roll i samhället

20

(Figur 3.2.1 Översikt av diskurser, Johannisson, 2006, s218) 20

3.3 Regionens tillväxt

23

3.4 Kulturens ekonomiska nytta

25

3.5 Kreativitet

26

3.6 Kreativitet och omgivning

27

3.7 Cultural Planning och platsers varumärken

28

4. Resultat och diskussion

32

4.1 Presentation av informanter

32

4.2 Kulturbegreppet

34

4.3 Vilka roller tilldelas kulturen?

35

4.3.1 Kultur som upplevelsenäring

35

4.3.2 Kultur som näring

36

4.7 Kreativitet

43

4.8 Cultural Planning och platsers varumärken

45

4.9 “Korsbefruktning”

48

5. Avslutande diskussion och slutsatser

52

5.1 Flaskhalsar

53

5.1.1 Vi och de / Skilda världar

53

5.1.2 Språkbarriärer

53

5.1.3 Att äta kakan och ha den kvar

54

5.2 Den femte perioden: “Dubbla roller”?

55

5.2.1 Bygga broar

56

5.3 Förslag till framtida forskning

56

Referenser

58

Litteratur

58

Artiklar och undersökningar

59

Elektroniska källor

59

Muntliga källor

59

1. Introduktion

Varför har jag valt att skriva en uppsats i företagsekonomi som handlar om kultur? Hur hänger ekonomi och kultur ihop? Varför är det överhuvudtaget intressant att undersöka? Detta är frågor som förhoppningsvis kommer att besvaras i detta inledande avsnitt. Kapitlet innehåller en kortfattad beskrivning av den svenska kulturpolitikens utveckling under 1900-talet. Denna historiska återblick är till för att skapa en förståelse för bakgrunden till de frågor som ställs i uppsatsen. Efter bakgrundsbeskrivningen kommer problemet diskuteras ur olika infallsvinklar för att sedan mynna ut i problemformulering och syfte.

---1.1 Det började i Landskrona

Under två dagar i mitten av april fick jag möjlighet att medverka vid en sammankomst för nätverket för Cultural Planning i Landskrona. Under dagarna presenterade olika medlemmar i nätverket hur de arbetade med Cultural Planning i sina respektive regioner. En del hade arbetat med modellen i praktiken, men många var där för att lära sig mer och utbyta erfarenheter.

Det som slog mig var hur de olika presentationerna skilja sig från varandra. Den gemensamma nämnaren var naturligtvis kulturen -men hur man arbetade och varför, verkade inte överensstämma mellan de olika regionerna. Många efterlyste en svensk begreppsapparat och utförligare litteratur för att mer kunna sätta sig in i konceptet Cultural Planning.

Även om kunskaperna om just arbetsmodellen Cultural Planning var begränsade och varierande kännetecknades alla deltagare i nätverket av ett intresse och ett engagemang för kulturfrågor. Detta var naturligt eftersom alla deltagare på ett eller annat sätt arbetar med kultur i sina hemkommuner. Men intresset verkade handla om kultur ur ett nytt, bredare perspektiv. Kulturen har en historia av att berättigas av sig själv. Men på allt fler håll börjar

Under sammankomsten i Landskrona gav flera deltagare uttryck för det motstånd som de mötts av från olika håll när de velat börja arbeta med Cultural Planning. Man upplevde det som att man var tvungen att försvara modellen och övertyga andra om varför det var viktigt. Personer som inte är insatta i kulturfrågor förstod helt enkelt inte syftet med modellen.

Som ekonom med ett visst kulturintresse tycket jag att detta är ett intressant problem, värt att fördjupa mig i. Det är därför som denna uppsats kommer handla om detta.

1.2 Svensk kulturpolitik i fyra perioder

Svensk kulturpolitik går att dela in i fyra historiska perioder enligt Frenander (2005). Författaren väljer att kalla perioderna “förhistorien” (-1945), “en spirande debatt” (1945-1958),”diskursens höjdpunkt” (1959-1974) och “sviktande intresse” (1975-1996).

Förhistorien karaktäriserades, enligt Frenander, av att termen kulturpolitik inte existerade. Dock förekom det likväl kulturpolitiska frågor. Fokus låg på kulturen som bildning och man ville att den skulle riktas till den stora massan.

Den andra perioden var tiden då man började använda sig av termen kulturpolitik i Sverige och kulturen blev i allt större utsträckning ett föremål för debatt (Frenander, 2005). Kulturen blev ett inslag i politiken, först genom Sveriges Kommunistiska Parti som 1946 lanserade det kulturpolitiska programmet Kulturen och Folket. Efter detta följde så småningom även de andra politiska partierna med egna kulturpolitiska program. Synen på kultur var under denna period snävt estetiskt. Det estetiska kulturbegreppet syftar främst till de klassiska konstarterna som bildkonst, skönlitteratur, musik, arkitektur och så vidare (Johannisson, 2006).

Den tredje perioden i den kulturpolitiska utvecklingen kännetecknades av debatt och diskussion. Kulturbegreppet breddades och den klassiska synen på kultur som finkultur utmanades. Kulturen blev mer individualistisk. Tanken att värdet skapas hos betraktaren växte fram, som en motpol till tidigare synsätt då det funnits en norm för vad som var “rätt” och “fel” inom kulturen.

Under den fjärde perioden menar Frenander (2005) att kulturen i allt större utsträckning började ses som ett verktyg för regional utveckling. Författaren sammanfattar det på detta sätt (s207):

Man kan sålunda säga att legitimeringen tycks ha glidit från spänningsfältet mellan de humanistisk-sociala och byråkratiska rationaliteterna till att nu i högre grad befinna sig i spänningsfältet mellan de humanistisk-sociala och ekonomiska rationaliteterna.”

1.3 En femte period?

Den sista av de fyra perioder som Frenander (2005) beskriver har sitt slut 1996. Sedan dess har det gått över ett decennium, vilket leder tanken in på frågan -vilken period är vi inne i nu? Det har talats om att dagens samhälle är ett upplevelsesamhälle snarare än ett industri- eller tjänstesamhälle. Vi konsumerar idag både varor och tjänster som upplevelser och söker hela tiden produkter som ger det största mervärdet. Att kunna skapa symboliska värden är av yttersta vikt i kampen om kunderna. Detta gäller även platser. Det viktigaste för en regions utveckling är huruvida människor vill bosätta sig där eller ej. Om invånarna söker sig bort från en plats kommer utvecklingen och tillväxten stanna av. Om folk däremot söker sig till en speciell plats kommer denna plast tillväxt antagligen att gynnas.

Att arbeta med tillväxtfrågor och utveckling är en överlevnadsfråga för alla regioner. För att överleva måste en region visa sig värdig sina invånare, företag och besökare (Spjuth, 2006). För att kunna växa och utvecklas måste de dessutom kunna locka till sig nya invånare, företag och besökare. Platsmarknadsföring är inget nytt, utan har funnits och använts i århundraden (Murray, 2001).De senaste decennierna har det dock blivit vanligare och viktigare för platser att aktivt arbeta med marknadsföring och varumärkesbyggande. Detta kan tänkas bero på flera olika saker. Till exempel är dagens människor inte lika platsbundna i och med den ökande globaliseringen. Konkurrensen platser emellan har helt enkelt ökat då det blivit lättare för människor att röra på sig (Aronsson, 2007). Förr var kanske individens

flyttar och reser och regioner måste därför allt mer värna om de invånare de har samt locka till sig nya.

En del hävdar alltså att kulturen har fått en ny uppgift i samhället. Det rika kulturutbudet på en plats har länge ansetts vara en viktig faktor när det gäller att locka unga människor och nya företag till en region (Foghagen & Johansson, 2007). För att kunna bli en konkurrenskraftig region måste man se bortom handel med varor och tjänster (Tinagli m fl, 2007). Den största tillgången man kan besitta i dagens samhälle är kreativitet, skriver Richard Florida (2002). Det viktigaste är att kunna attrahera och utveckla kreativa människor eftersom det är kreativiteten som skapar värdet i dagens upplevelseekonomi.

Richard Florida har myntat begreppet “den kreativa klassen”. Denna klass består av alla som arbetar med att skapa “meaningful new forms” (Florida, 2002). Ungefär 35% av Sveriges befolkning tillhör den så kallade kreativa klassen (Tinagli mfl, 2007). Drygt hälften av dessa återfinns i storstadsregionerna Stockholm, Malmö eller Göteborg.

Richard Florida (2002, s15) skriver i “Den Kreativa Klassens Framväxt” om platsens betydelse:

“Den här boken argumenterar för att platsen är vår tids viktigaste ekonomiska och sociala enhet. Det är plasten som löser problematiken med hönan och ägget, som parar ihop människor med jobb och jobb med människor. Platser utgör även den marknad som hjälper människor att finna sina livspartners. Platser utgör de ekosystem som tar tillvara på mänsklig kreativitet och omvandlar den till ekonomiskt värde.”

I och med nya synsätt på platsens betydelse och vad det är som skapar ekonomisk tillväxt förändras också synen på regional utveckling. Cultural Planning är ett sätt att se på kultur som ett möjligt hjälpmedel för utveckling av en region. Detta sätt att arbeta har använts ett antal år i till exempel Storbritannien och Australien, men är relativt nytt i Sverige. Nyligen har dock ett par regioner, främst i södra Sverige, börjat intressera sig för arbetsmodellen.

Några har arbetat efter den engelska och amerikanska modellen och 2007 bildades ett nätverk för Cultural Planning. Nätverket har idag ca 55 medlemmar. Bland medlemmarna återfinns exempelvis kommunerna Landskrona och Simrishamn, Region Skåne och Regionförbundet Östsam (www.rfss.se).

1.4 Problemdiskussion

Som ovanstående avsnitt visar har synen på kulturens roll och syfte i samhället förändrats under det senaste århundradet. Det har blivit allt vanligare att använda kulturen som ett verktyg för regional utveckling. Det finns relativt mycket teori som styrker kulturens användbarhet i detta sammanhang och alla regioner i Sverige har en mer eller mindre utarbetad kulturstrategi. Under dagarna i Landskrona fick jag intrycket av att de som arbetar med kulturfrågor i regionerna inte i särskilt stor utsträckning är insatta i ekonomiska frågor. Den teori som styrker kulturens funktion som ett verktyg för ekonomisk utveckling kommer trots allt från “ekonomsidan”. Finns det ett glapp mellan teori och praktik?

Platser kan skapa tillväxt på olika sätt. Ett sätt är att attrahera nya invånare som bidrar till nya skattepengar. Ett annat är att locka till sig nya företag som ger upphov till arbetstillfällen. Ett tredje sätt att främja regionens tillväxt är att attrahera turister och besökare som spenderar tid och pengar i regionen (Spjuth, 2006). I all dessa tre delar spelar kulturen en roll. Florida (2002) menar att den kreativa klassen väljer att bosätta sig och arbeta på platser med ett rikt kulturellt utbud. Kulturen är också en mycket viktig faktor för turistnäringen.

Det handlar dock inte endast om att attrahera människor till sin region, det handlar om att attrahera “rätt” människor. Många har talat om utvecklingen från industri -till tjänste -till upplevelsesamhälle. Richard Florida skriver att den främsta tillgången i dagens samhälle är talangfulla och kreativa människor. Författaren likställer denna tillgång med kol och järns betydelse för stålindustrin (Florida, 2002)

Hur ser man på detta påstående i praktiken? Är den allmänna uppfattningen i svenska regioner att den viktigaste förutsättningen för tillväxt är att attrahera kreativa människor?

Och i så fall -hur arbetar svenska regioner för att attrahera kreativa människor, och vad menar man egentligen med kreativa människor?

“ People live and work in cities and communities and it is from these communities that they draw stimulation, new knowledge, creativity and well being.”(Tinagli m fl, 2007, s9)

Hur påverkar kulturen människors livskvalitet och den kreativa utvecklingen på en plats? Går det att dra paralleller mellan kulturellt utbud och ekonomisk tillväxt? Florida (2002) skriver att den kreativa klassen värderar upplevelser över allt annat. Författaren menar att det är av yttersta vikt för regioners tillväxt att de kan erbjuda en miljö som är attraktiv för kreativa människor.

Ett eventuellt problem när det gäller kulturens roll i regional utveckling är kultursektorns inställning till ekonomi, politik och näringsliv. Historiskt sett har kultur och konst kopplats samman med mjuka, irrationella värden, medan företag kopplas samman med rationella, mätbara värden (Stenström, 2000). Dock skriver bland annat Stenström (2000) att konst och företagande på senare tid har börjat närma sig varandra. Stenström kallar det en ekonomisering av konsten och en estetisering av företagandet.

I och med de samhälleliga förändringar som identifierats av många forskare är det viktigt att man börjar se med nya ögon på samhällsutveckling. Det går inte längre att endast fokusera på ekonomiska faktorer för att gynna tillväxten. Perspektivet måste breddas. Genom att undersöka hur regioner arbetar -eller inte arbetar -kan förhoppningsvis ny kunskap bildas och spridas.

Sedan Frenanders (2005) fjärde period har frågan om kulturens roll för regional utveckling fortsatt att diskuteras. För att kunna göra antaganden om vad som karaktäriserar den period vi idag befinner oss i är det här vissa frågor som jag ställer mig:

1.5 Forskningsfrågor

• Hur arbetas det i praktiken med kultur som ett verktyg för regional utveckling?

• Vilka krafter verkar för respektive mot kulturens roll som verktyg i samhällsutvecklingen?

1.6 Syfte

Syftet med uppsatsen är att förklara hur man inom kultursektorn i praktiken ser på kopplingen kultur och ekonomisk tillväxt. Min avsikt är att studera och analysera både attityder och faktiskt beteende för att se var en eventuell utvecklingspotential finns.

1.7 Avgränsningar

På grund av uppsatsen begränsade omfattning kommer endast ett fåtal regioner representeras i undersökningen. Dessa är lokaliserade till södra Sverige, vilket innebär att eventuella skillnader mellan arbetssätt i olika delar av landet inte kommer undersökas. Studien är även avgränsad till att undersöka i huvudsak hur “kultursidan” arbetar och resonerar kring kulturens roll och kommer inte belysa hur till exempel näringslivet uppfattar kulturens betydelse.

2. Metod

Hur forskaren väljer att genomföra en studie är av stor betydelse för vilka slags resultat som kan förväntas. I detta avsnitt ska jag förklara och motivera mina val utifrån vissa metodologiska utgångspunkter.

---En metod kan beskrivas som ett redskap för att komma fram till ny kunskap (Magne Holme och Krohn Solvang, 1997). Metoden kan även förklaras som en plan som forskaren använder sig av för att samla in och organisera data (Merriam, 1994). Vilken plan, eller vilket redskap som ska användas bestäms av problemets utformning och vilket resultat forskaren hoppas få ut av undersökningen. Merriam (1994) hänvisar till Yin (1984) för en beskrivning av problemets betydelse vid val av metod. Yin skriver nämligen att frågor som till exempel “Vad” och “Hur många” bäst besvaras med en surveyundersökning. Frågor som “Varför” eller “På vilket sätt” besvaras bättre med fallstudier, historisk metod eller experimentella undersökningar. Genom att ha syftet och problemet klart för sig blir valen av metodologiska utgångspunkter därmed tydligare.

Magne Holme och Krohn Solvang (1997) nämner vidare att vissa kriterium måste uppfyllas för att en metod ska kunna användas vid samhällsvetenskaplig forskning. Bland annat måste forskningen ha en viss överensstämmelse med verkligheten som undersöks och resultaten ska presenteras så att andra forskare ska kunna kontrollera. Resultaten av forskningen ska möjliggöra ny kunskap och kunna leda till ny forskning. Att motivera sina metodval blir således avgörande för studiens trovärdighet.

2.1 Kvalitativ fallstudie

Det finns två huvudsakliga strategier vid samhällsvetenskaplig forskning (Bryman och Bell, 2005). Dessa är den kvantitativa och den kvalitativa metoden. En vanlig uppfattning är att kvantitativ forskning ger en bredare kunskap, medan kvalitativ forskning är mer djupgående.

Magne Holme och Krohn Solvang (1997) skriver att den kvalitativa metoden i första hand har ett förstående syfte, medan kvantitativa metoder är mer strukturerade och kontrollerade från forskarens sida. Den kvantitativa metoden påminner om ett naturvetenskapligt tankesätt där resultaten främst presenteras i form av siffror och grafer. Kvalitativ forskning strävar efter reflekterande, analyserande resultat och beskriver oftast enskilda fall. Detta angreppssätt gör resultaten svårare att generalisera eftersom de är starkt bundna till sin kontext. Figuren nedan visar de största skillnaderna mellan de två forskningsstrategierna.

(Figur 2.1.1 Bryman & Bell, 2005, s 40)

Alvesson och Sköldberg (1994) väljer att använda sig av termen “reflekterande empirisk forskning” istället för “kvalitativ metod”. Termen är ganska talande, eftersom det faktiskt beskriver hur den kvalitativa forskningen fungerar. En annan fördel med termen är att den inte är lika värdeladdad som “kvalitativ metod”. Att använda sig av termen kvalitativ forskning antyder kanske att den andra ansatsen, den kvantitativa, inte ger resultat av god kvalitet. Detta tycker jag är missvisande. Vad som är ett högkvalitativt resultat beror ju naturligtvis på vad frågan var. Vilken strategi som bör väljas beror helt enkelt på vilka resultat som eftersträvas. För att koppla Yins (1984) resonemang ovan; frågor som “hur många” och “vad” kanske bäst besvaras med en kvantitativ undersökning. Ställer forskaren däremot frågor som “varför” eller “på vilket sätt” bör antagligen kvalitativ, eller reflekterande empirisk forskning användas. Det handlar alltså helt enkelt om att använda rätt verktyg för syftet. Mina frågor är av sådan karaktär att den kvalitativa ansatsen är den lämpligaste och därför är det den jag kommer använda mig av.

Merriam (1994) skriver att den kvalitativa fallstudieforskningen ofta startar med ett problem som hämtas från praxis. Därefter formuleras breda och svepande frågor. Precis så inleddes också denna uppsats. I Landskrona kastades jag direkt in i kultursektorns diskussioner kring kulturen som en utvecklingsfaktor. Min undersökning inleddes med ett väldigt öppet förhållningssätt. I stort sett helt utan tidigare kunskaper i ämnet åkte jag till Landskrona för att medverka vid sammankomsten av nätverket för Cultural Planning. Området väckte min nyfikenhet och så småningom väcktes ett antal frågor. Utifrån detta förhållningssätt verkar det självklart att det är den kvalitativa metoden som används. En kvantitativ metod hade kanske varit möjlig, men jag tror inte att den hade svarat på de frågor jag formulerat på ett tillfredsställande sätt.

Fallstudien är en undersökning av en specifik företeelse (Merriam, 1994). Denna företeelse kan vara till exempel en person, ett skeende eller en social grupp. Företeelsen väljs och begränsas av forskaren efter relevans och intresse. Det finns tre huvudsakliga typer av fallstudier; beskrivande, tolkande eller värderande. Ofta består den färdiga rapporten av en kombination av beskrivning och tolkning, eller beskrivning och värdering, skriver Merriam. Jag har i syftet angett att uppsatsen strävar efter att förklara och skapa förståelse för kulturens roll i samhällsutvecklingen. Jag tror, som Merriam skriver, att det i stort sett alltid krävs en kombination av beskrivning och tolkning. Endast ett beskrivande syfte är ofta inte särskilt intressant. Samtidigt går det knappast att tolka en företeelse som man inte först har beskrivit. Därför kan det nog vara klokt att börja med ett beskrivande syfte och sedan låta det övergå i tolkning, analys och rekommendationer för framtiden.

2.2 Val av informanter

Ett urval, eller en analysenhet kan vara en person, en grupp eller en händelse och så vidare (Merriam, 1994). Urvalet bör baseras på vilken slags kunskap forskaren vill uppnå, eller mer specifikt “vad det är man vill kunna säga någonting om när undersökningen är

klar” (Merriam, 1994, s100). Det viktiga är alltså att som forskare välja att undersöka något

väldigt viktigt att ha i åtanke när urvalet görs. Tillfrågas fel personer så kommer inte det önskade resultatet uppnås.

Inom varje fall finns naturligtvis ett mycket stort antal individer eller platser som skulle kunna undersökas. Alla informanter i uppsatsen är utvalda genom ett så kallat icke-sannolikhetsurval. Detta är det vanligaste urvalet i kvalitativa fallstudier (Merriam, 1994, s 61). Ett icke-sannolikhetsurval innebär i praktiken att det inte är möjligt att beräkna sannolikheten för varje undersökningsobjekt i studien. Det finns heller ingen garanti för att alla individer i den aktuella populationen att komma med i urvalet. Icke-sannolikhetsurvalet har med andra ord inget med slump att göra utan är ett val som forskaren medvetet och aktivt gör. Trost (1997) menar att det är ointressant med statistiskt representativa urval vid kvalitativa undersökningar. Författaren skriver att ett sådant urval kan ge en population av många “vanliga” människor, när det kanske är undersökningens syfte att undersöka ett fåtal “ovanliga”. Urvalet bör därför styras av forskaren.

Urvalsfrågor handlar inte bara om vem som bör tillfrågas, utan även hur många. Vid kvalitativ forskning kan den lämpliga storleken på urvalet variera kraftigt, beroende på studiens syfte. Återigen handlar det om vad forskaren vill kunna uttala sig om efter undersökningen. Är syftet att förstå en persons tanke- och handlingssätt så är urvalet bara den personen.

Trost (1997) rekommenderar att forskaren begränsar antalet intervjuer så mycket som möjligt. Ju fler intervjuer, desto mer oöverskådligt blir materialet. Den kvalitativa ansatsen används ju trots allt för att ge en så djup kunskap som möjligt och antalet informanter behöver därför inte vara särskilt stort. Kvalitet framför kvantitet är i detta fall ett passande ledord. Som ovan forskare tror jag att man ibland glömmer detta. Men jag tycker att Trosts rekommendationer är bra. Det finns ingen anledning att gapa efter för mycket när det kommer till en så pass begränsad undersökning som en uppsats faktiskt är. Naturligtvis ska man sträva efter att åstadkomma en så heltäckande empiriinsamling som möjligt. Men samtidigt tror jag att det är en bra idé att begränsa urvalet till ett hanterligt material. På det sättet kan analysen av de få intervjuer som genomförts göras desto djupare.

Grundat på ovan redovisade teorier har jag valt att välja ut sex personer som på ett eller annat sätt verkat intressanta att intervjua. Urvalet är inte slumpmässigt, utan styrt av mig som forskare, så som Trost (1997) rekommenderar. Att just dessa sex personer valdes ut beror på att jag härigenom kunde belysa och förhoppningsvis besvara de frågor jag ställt mig inledningsvis. Urvalets storlöek blev tillräckligt stort för att ge en viss bredd i resultaten, men inte så stort att det blev svårt att hantera.

2.3 Intervjuguide

“För att få bra information måste man ställa bra frågor” (Merriam,1994, s95)

Påståendet kan kännas självklart. Men att ställa bra frågor är inte alltid lätt. Många författare belyser svårigheten med att genomföra kvalitativa intervjuer, speciellt för oerfarna forskare. För att ställa så bra frågor som möjligt valde jag att utforma en intervjuguide. Min erfarenhet från tidigare undersökningsprojekt är visserligen att intervjuguiden sällan följs till punkt och pricka. Men det är en stor trygghet att som intervjuare ha en lista med frågor för att försäkra sig om att inget glöms.

Trost (1997) anser att man bör låta den intervjuade styra intervjun i så stor utsträckning som möjligt. En intervjuguide bör enligt Trost vara en övergripande lista med teman som bör tas upp under intervjun, en slags “kom-ihåg-lista”. Denna lista behöver inte följas slaviskt, utan bör användas som just en guide. Som nämndes ovan är det denna teknik jag själv använt mig av. Merriam (1994) menar att den ostrukturerade intervjun särskilt är att föredra när forskaren inte vet tillräckligt om området för att kunna ställa “rätt” frågor. På så sätt låter man den intervjuade, personen som besitter kunskapen, styra in samtalet på de områden som de tycker är intressanta. Då mitt ämne behandlar ett område som var förhållandevis nytt för mig lät jag, som Merriam skriver, de som besitter kunskapen till stor del styra vilken riktning intervjun tog. Jag hade ju som sagt en intervjuguide med teman som jag ville behandla under alla intervjuer, men dessa behandlades mycket öppet och med en låg grad av strukturering. Vid ett förklarande och förståelseinriktat syfte, som i denna uppsats, tror jag att det gynnar resultatet att låta informanterna så mycket som möjligt styra intervjuerna. Mitt syfte handlar

ju om att förstå ett arbetssätt och de bakomliggande orsakerna som styr och påverkar detta arbetssätt. Bakomliggande orsaker är ju ingenting som forskaren explicit kan fråga informanten om, detta måste läsas mellan raderna i svaren. Därför tror jag att det är bäst att låta informanterna associera så fritt som möjligt.

Ovana forskare gör ofta misstaget att ställa för många frågor, de har en rädsla för tomrummet (Trost, 1997). Enligt Trost bör intervjun istället hållas till väsentligheterna, annars riskerar man att få ett ohanterligt material som kanske egentligen inte säger särskilt mycket. Detta är en bra tanke att ha i bakhuvudet vid intervjuer, även om jag tror att det är i stort sett omöjligt att inte glida ifrån ämnet vid en intervju. Spännande sidospår kan också ge en dimension till undersökningen som man inte hade tänkt sig från början, vilket kan vara väldigt positivt. Jag har som sagt försökt att inte ställa för många frågor, utan hellre låta informanterna spinna vidare i sina svar, även om de glidit från det ursprungliga ämnet.

Fyra av de sex intervjuerna för uppsatsen var personliga och tog plats på informanternas arbetsplats. De andra två intervjuerna utfördes via telefon, på grund av geografiska hinder. Alla intervjuer spelades in, med samtycke från de intervjuade. Bryman och Bell (2003) rekommenderar att intervjuer spelas in och transkriberas bland annat eftersom det ökar trovärdigheten gentemot andra forskare. Om resultaten ifrågasätts kan de helt enkelt återges. Dessutom är det ett bra stöd åt forskaren. Risken är att mycket information glöms, eller att man missuppfattar informantens svar, om intervjun inte spelas in. Det är lättare att analysera ett material som man kan återgå till flera gånger. Analysen blir på så sätt djupare och förhoppningsvis mer heltäckande. En negativ aspekt med inspelning är att den kan göra vissa informanter obekväma. Detta var dock inget jag märkte av under min undersökning och inget jag egentligen tror är särskilt förekommande. Idag är alla så pass vana vid att bli inspelade och filmade att jag tror att de flesta har byggt upp en naturlig tolerans för det. Redan som barn blir man filmad, fotad och inspelad och jag tror att det idag är ganska ovanligt att folk blir obekväma av en bandspelare.

Det faktum att två av intervjuerna genomfördes via telefon berodde helt enkelt på geografiskt läge och tillgänglighet. Även om man förlorar möjligheten att betrakta informanten vid en telefonintervju upplever jag ingen större skillnad i resultat från dessa intervjuer.

2.4 Teoribildning

Magne Holme och Krohn Solvang (1997) förklarar teoribegreppet som en “abstraktion av

konkreta företeelser” (s 51). Syftet med dessa abstraktioner är att förklara, förstå och

förutsäga företeelser och händelser. Befintlig teori kan användas för att förstå, tolka och styrka en studie. Men det är även viktigt att ha ett kritiskt förhållningssätt till teorin för att inte begränsa sitt förhållningssätt till empirin.

Merriam (1997) skriver att all forskning bör utgå från en litterturgenomgång. En forskare som inte tar hänsyn till den befintliga forskningen inom ett område riskerar att förbli för okunnig och kanske därmed ställer fel frågor, eller undersöker något som redan undersökts. Målet med all forskning är ju att bidra till ny kunskap och för att uppfylla detta mål måste forskaren först sätta sig in i den befintliga kunskapen. Att göra en litteraturgenomgång känns som ett naturligt första steg i forskningsprocessen. För att hitta intressanta infallsvinklar till problemet, eller för att över huvud taget kunna utforma ett problem, krävs att forskaren bekantar sig med ämnet. I mitt fall var det i allra högsta grad nödvändigt eftersom jag inte hade så stora förkunskaper innan uppsatsarbetets start. Men å andra sidan tror jag att det är viktigt att inte stirra sig blind på tidigare forskning och teori. Risken är då att man blir blind för det som avviker från teorin.

Inom metodlitteraturen diskuteras främst två synsätt på forskningsprocessen - deduktivt och induktivt synsätt. Dessa kallas ibland för bevisandets respektive upptäckandets väg (Magne Holme & Krohn Solvang, 1997). Enligt Bryman och Bell (2005) är det vanligaste synsättet det deduktiva, alltså prövandet av befintlig teori.

Alvesson och Sköldberg (1994) lyfter fram en viss kritik mot det deduktiva arbetssättet. Författarna menar att deduktionen förutsätter vad som ska förklaras och därmed eventuellt förbiser det verkligt intressanta i vissa situationer. Deduktionens svaghet är enligt Alvesson

och Sköldberg att den undviker att förklara fenomen för att istället göra auktoritära

fastslåenden.

Det induktiva synsättet drar slutsatser utifrån erfarenheter utan att, som deduktionen, utgå från tidigare teoribildning (Bryman & Bell, 2005). Genom observationer skapas således ny teori. Alvesson och Sköldberg (1994) beskriver induktionen som en ansats som antar att ett samband som observeras i ett antal enskilda fall också är giltigt i andra fall. Induktionens svaghet är enligt författarna dess benägenhet att generalisera. Ansatsen beskrivs göra ett “

riskfyllt språng från en samling enskildheter till en allmän sanning”(s 41). Författarna

menar att svagheten med den induktiva metoden är att den inte kan skapa någon ny teori utan endast sammanställa empiriska resultat (Alvesson & Sköldberg, 1994). Den induktiva ansatsen blir därmed mycket grundläggande och genererar egentligen inte i sig själv någon ny kunskap.

Det finns således svagheter med både induktion och deduktion. Som beskrivningen av angreppssätten visar är de båda alldeles för begränsade för att leda till några riktiga resultat. Alvesson och Sköldberg (1994) beskriver ett tredje synsätt - abduktion. Det abduktiva synsättet innebär att forskaren växlar mellan induktion och deduktion.

Jag tror, som Alvesson och Sköldberg, att abduktionen är att föredra eftersom den är så mycket mer flexibel än de båda andra angreppssätten. Vid empiriinsamling uppkommer ofta nya frågor som kräver att man återgår till teorin. Detta kommer kanske leda till att nya frågor väcks för framtida empiriinsamling - och så vidare. Min erfarenhet är att det är omöjligt att hålla sig enbart till induktion eller deduktion vid en undersökning, just av den anledning som beskrevs ovan. Kanske är det en fördel av att vara ovan forskare. Medvetenheten om att ens egen kunskap är begränsad gör att alterneringen mellan teori och empiri är både nödvändig och praktisk.

2.5 Tidigare kunskaper, värderingar och perspektiv

Magne Holme och Krohn Solvang (1997) skriver att det är omöjligt att “utestänga sina

personliga intressena och värderingarna kommer färga forskningen är därför viktigt. Först då kan man, enligt författarna, ha en viss distans till dem i sitt arbete.

Alvesson och Sköldberg (1994) är av en liknande uppfattning och menar att det vi ser i alla situationer påverkas av perspektiv. Författarna skriver att perspektivet dessutom inte går att skilja från personen. Till exempel ser en pianist mer en svarta prickar på ett papper när han läser noter -han ser en melodi. Seendet blir därmed omöjligt att skilja från perspektivet. Exempelvis kommer mina tidigare studier att påverka hur jag ser på resultatet av denna undersökning. Underökningen är riktad mot ett problem, eller fenomen, inom kultursektorn. Dock har jag min bakgrund i företagsekonomiska studier och har alltså andra “glasögon” än mina informanter. En undersökare med sociologisk bakgrund hade antagligen förstått och tolkat resultatet på ett annorlunda sätt an jag gör. En annan forskare hade kanske till och med ställt andra frågor för att få svar på samma fråga.

2.6 Kritisk granskning av metoden

Diskussioner kring validitet och reliabilitet bör föras kring varje undersökning. Det bidrar förhoppningsvis till en större trovärdighet för både forskare och läsare. Den huvudsakliga frågan som man vill besvara med en granskning av metoden är: “I vilken utsträckning kan

forskaren lita på de resultat som en undersökningen gett?” (Merriam, 1994, s 177).

Att utvärdera undersökningens inre validitet innebär att ifrågasätta huruvida resultaten stämmer med verkligheten (Merriam, 1994). Har forskningen verkligen mätt vad som avsetts att mäta? Vid kvalitativ forskning är verklighetsbegreppet svårtolkat. Detta gör diskussionen om verklighetsöverensstämmandet ännu mer svårtolkat. Merriam (1994) diskuterar saken på detta sätt:

“En fallstudieforskare försöker ständigt fånga och skildra verkligheten som den upplevs av de människor som finns i den. I en bemärkelse är det som tycks vara sant eller det som upplevs som sant viktigare än det som faktiskt är sant.” (s178)

Den externa validiteten handlar om ifall resultaten från undersökningen är tillämpbara i andra situationer eller ej (Merriam, 1994). Den externa validiteten beskriver alltså huruvida det går att generalisera resultaten. Den kvalitativa metoden kritiseras ibland för att resultaten som genereras är svåra att generalisera (Bryman & Bell, 2003). Eftersom kvalitativ forskning ofta sker genom deltagande observationer och mer eller mindre ostrukturerade intervjuer kan det vara svårt att applicera resultaten från studien på en annan situation. Vid personliga intervjuer och ett smalt urval är det kanske främst informanternas personliga åsikter som kommer fram. Det är då inte rätt att generalisera till andra fall, menar kritikerna av metoden. Kvalitativa intervjupersoner är oftast inte heller slumpmässigt utvalda, vilket gör att svarens generaliserbarhet ytterligare ifrågasätts. Bryman och Bell (2003) skriver att kvalitativ forskning inte bör, eller kan, generaliseras till population, utan till teori. Den här undersökningen utgår från ett litet urval, sex personer, som naturligtvis inte kan förväntas representera en hel population.

Reliabiliteten beskriver i vilken utsträckning det är möjligt att upprepa undersökningen och få samma resultat (Merriam, 1994). Detta är mycket svårt inom samhällsvetenskaplig forskning, åtminstone om man använder sig av kvalitativ metod, eftersom man ofta undersöker mänskliga beteenden och fenomen. Detta är inte faktorer som är beständiga, utan de varierar med tiden. Dock är syftet med kvalitativ forskning inte att utveckla sanningar eller regler utan snarare att beskriva och analysera enstaka fenomen. Lincoln och Guba (1985) föreslår att man i kvalitativ forskning istället ska använda sig av termerna “grad av beroende” och “sammanhang”.

3. Teoretisk referensram

Detta kapitel är en sammanställning av teorier jag använt mig av i uppsatsarbetet. Den första delen av kapitlet består av övergripande teorier för att bilda en referensram att förstå de empiriska resultaten mot. Den avslutande delen av kapitlet är en mer specifik beskrivning av konceptet Cultural Planning och platsmarknadsföring.

---3.1 Kulturbegreppet

Kultur är ett mycket brett begrepp och således också mycket svårt att definiera på ett tydligt sätt. Ordet “kultur” härstammar från latinets cultura, som betyder ungefär att odla något. En alternativ ursprunglig betydelse är att dyrka gudarna, en betydelse som kan jämföras med dagens ord kult (Frenander, 2005). Att det är svårt att hitta en entydig definition av kulturbegreppet påvisades bland annat på 1950-talet av antropologerna Kroeber och Kluckhohn (Frenander, 2005). Vid en granskning av samhällsvetenskaplig litteratur hittade de nämligen över 160 olika formuleringar av begreppets innebörd. Kulturbegreppet har placerats på listan över så kallade grundläggande men ständigt omstridda begrepp (Nilsson, 2003). Andra begrepp som också hör till listan är demokrati, konst, bildning, kvalitet, social rättvisa, med flera.

Sociologen Robert Bocock föreslår en uppdelning av begreppet kultur i fem kategorier som grundas på olika användningar (Frenander, 2005, s 35):

1. Kultur är odlande av jord, grödor och boskap.

2. Kultur är odlandet av människans sinnen, konstarterna, civilisationen.

4. Kultur är de betydelser, värden, sätt att leva som delas av specifika nationer, grupper, klasser eller perioder.

5. Kultur är de praktiker som producerar mening.

En liknande förklaring av kulturbegreppets innebörd ges av Beckman (2003), som menar att kulturbegreppet kan ses som som en helhet, bestående av olika fristående komponenter. Till dessa komponenter hör bland annat konsternas område, andlig odling, materiell kultur, estetiskt värderande artefakter, estetiska värden och intressen, bildning, gruppidentitet, sociala strukturer och institutioner och samhällsordningens totalitet. (Nilsson, 2003)

Nilsson (2003) skiljer mellan kultur som aspekt och kultur som sektor. Kultur som aspekt beskriver, enligt författaren, alla drag, idéer, värderingar och normer som kännetecknar ett specifikt samhälle. Detta innefattar till exempel konst, politik och språk. Kultur som sektor omfattar de olika konstnärliga uttrycksformerna och de institutioner, organisationer och personer som uttrycker sig genom dessa former.

Denna uppdelning kan jämföras med Johannissons (2006) uppdelning mellan ett estetiskt respektive antropologiskt kulturbegrepp. Författaren skriver att kulturbegreppet vidgats, från att omfatta främst de traditionella konstarterna till att betyda olika individers eller gruppers

sätt att leva. Den ursprungliga definitionen av kulturbegreppet har stora likheter med det

Johannisson kallar det estetiska kulturbegreppet. Detta innefattar nämligen främst de klassiska konstarterna- musik skönlitteratur, bildkonst, arkitektur samt studiet av dessa konstarter. Det antropologiska kulturbegreppet handlar mer om sätt att leva. Detta inkluderar till exempel religion, vetenskap, politik, kläder och mat.

Under 1970- och 80- talen utvecklades ytterligare två aspekter av begreppet (Johannisson, 2006). Dessa kallas det sociologiska och det instrumentella kulturbegreppet. Det sociologiska synsättet har frihet som mål. Det instrumentella, eller marknadsorienterade synsättet som Johannisson väljer att kalla det, ser kulturen som ett medel för att uppnå ekonomisk tillväxt. Kulturens syfte är alltså enligt denna definition att fungera ett konkurrensmedel för geografiska platser.

För att inte begränsa mig försöker jag under uppsatsarbetets gång att använda mig av en så bred definition av kultur som möjligt. Men den huvudsakliga uppdelningen som jag tycker är intressant är den mellan ett estetiskt och antroprologiskt kulturbegrepp. Jag kommer alltså inte använda mig av kultur med betydelsen odling av grödor och boskap.

3.2 Kulturens roll i samhället

I det förra avsnittet försökte jag definiera vad begreppet kultur kan innefatta. Detta avsnitt handlar om olika synsätt på vad kulturen betyder och hur den kan användas. Johannisson (2006) har skapat tre kulturpolitiska diskurser för att kategorisera arbetssätt och målsättningar i kulturpolitik. Dessa tre diskurser kallar författaren kvalitets- välfärds- och alliansdiskurserna. Figuren nedan sammanfattar diskurserna och vad de innefattar.

Kvalitetsdiskursen utgår, som figuren visar, från det estetiska kulturbegreppet. Diskursen

fokuserar alltså på de traditionella konstarterna. Målsättningen är en positiv utveckling av det professionella utövandet av dessa klassiska konstarter. Diskursen förutsätter att konst besitter ett egenvärde som inte är kopplat till varken geografiska eller tidsmässiga rum (Johannisson, 2006).

Välfärdsdiskursen utgår från ett antropologiskt kulturbegrepp och innefattar utövande av

konstarterna på professionell såväl som amatörmässig basis (Johannisson, 2006). Målet är att tillgängliggöra kulturen för så många i samhället som möjligt och därmed höja livskvaliteten.

Alliansdiskursen utgår, som välfärdsdiskursen, från ett antropologiskt kulturbegrepp

(Johannisson, 2006). Men målet med denna diskurs är att skapa en utveckling för den plats den är knuten till.

Johannisson (2006) skriver att diskurserna inte utesluter varandra, utan verkar parallellt i den kulturpolitiska argumentationen. Johannisson skriver även att hon i sin avhandling sett att alliansdiskursen tenderar att ges visst företräde framför de andra diskurserna. Författaren beskriver även något hon kallar “dubbelhetens teknik” Denna teknik avser det parallella

erkännandet av konstens egenvärde och dess betydelse för att uppnå målsättningar som ligger bortom detta egenvärde (Johannisson, 2006, s219).

Nilsson (2003) skriver att de flesta lokala eller kommunala kulturprogrammen/ strategierna är sektorsplaner. De är konstruerade efter en “stuprörsmodell”, vilket betyder att man tittar upp och ner i sin egen sektor, men inte åt sidorna runt omkring sig. Författaren skriver även att den kulturpolitiska praktiken fortfarande följer samma mönster som 1970-talets kulturpolitik. Men det har under de senaste åren visats på exempel på vad som kan bli ett paradigmskifte inom kulturpolitiken. Dessa exempel utgår från förändring och utveckling snarare än fördelning och rättvisa, skriver Nilsson.

Kulturrådet, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och Svenska Filminstitutet genomförde 2005 en studie för att fastställa vilka roller kulturen ges i regionala tillväxtprogram (Foghagen och

Johansson, 2007, s142). De roller studien lyfter fram är kultur som upplevelsenäring, livsmiljö, näring, verktyg i profilering och marknadsföring och kreativitetsfrämjare.

Foghagen och Johansson (2007) påpekar dock att målen med kultursatsningar är oklara eftersom kvalitativa effekter, till exempel livsmiljö, blandas med kvantitativa effekter, till exempel upplevelsenäring. Det är även mycket svårt att avgöra effekterna av kultur- och tillväxtsatsningar. Den främsta anledningen till detta är att det saknas säkra mätindikatorer för att bestämma effekterna.

Nilson (2003) beskriver att kulturen har både imageskapande och identitesskapande egenskaper. Image är den yttre bilden, medan identitet är det inre livet. Författaren citerar Landstingsförbundets regionprogram (Regionalt folkstyre för utveckling, livsmiljö och välfärd, 1994) som beskriver detta “inre liv” som ett “kitt som fogar samman regionen till en

kulturell enhet” (Nilsson, 2003, s280). Dock går det att diskutera huruvida det är möjligt att

ha en positiv image om den inte stämmer överens med den inre identiteten.

I det förra avsnittet nämndes det instrumentella synsättet på kultur som ett synsätt som blivit vanligare under de senaste decennierna. Ett instrumentellt sätt att se på kultur innebär att man ställer kulturen i förhållande till samhällsnytta. Det finns alltså enligt detta synsätt olika “nyttor” eller “värden” med kultur, och det huvudsakliga syftet med kulturen är att vara ett medel för att uppnå något av dessa värden. Detta synsätt kan tar sig många olika uttryck, beroende på vilket värde man strävar efter att uppnå (Nilsson, 2003, s402).

En av de instrumentella aspekterna på kultur är kultur som lokaliseringsfaktor (Nilsson, 2003). Det innebär att kulturutbudet på en plats är avgörande för om människor och företag kommer välja att bosätta sig där eller ej. Aspekten utgår från kulturens attraktionskraft på människor och företag. Florida (2002) skriver att den kreativa klassen inte endast söker sig dit jobben finns. De flyttar till platser som är kreativa centra, eftersom de kommer trivas på dessa platser. Författaren pekar även på specifika platser som genom tiderna blivit kända för att attrahera kreativitet, till exempel Aten, Rom, och Florens. I och med att de kreativa människorna samlas på vissa platser kommer företagen följa efter, menar Florida. De kreativa människorna startar dessutom nya företag själva. Därmed hör dessa platser ofta till

de ekonomiska vinnarna, bland annat genom hög ekonomisk tillväxt (Florida 2002). Specifika faktorer som attraherar kreativa klassen är upplevelser, öppenhet gentemot mångfald och framförallt möjligheten att få bekräftelse för sin identitet som kreativ människa.

Även om det finns mycket som talar för kulturens framträdande roll som lokaliseringsfaktor, finns det undersökningar som pekar ut andra faktorer som än viktigare (Nilsson, 2003). Men med så pass mycket teori som beskriver kulturens roll som lokaliseringsfaktor kan man utgå från att det i alla fall inte är helt oviktigt för människors flyttmönster.

Ett annat sätt att se kulturens instrumentella värde är att betrakta den som utvecklingsfaktor (Nilsson, 2003). Här ser man på kulturens nytta utifrån de kulturella näringarna och branschernas bidrag till den ekonomiska tillväxten.

Ytterligare ett sätt att se på nyttan med kulturen är att betrakta den som en

mobiliseringsfaktor (Nilsson, 2003). Denna roll innebär att kulturen lyfter fram individers

och/eller gruppers individuella och kollektiva krafter. Med andra ord är kulturen en katalysator för kreativitet och innovation. Genom kultursatsningar kan man skapa mötesplatser för eldsjälar och entreprenörer, skriver Nilsson.

3.3 Regionens tillväxt

“Region” kan betyda olika saker (Gren, 2002). Det kan finnas kulturella regioner, administrativa regioner, län, landsting och så vidare. Gren skriver vidare att den europeiska kontinenten har delats in i olika slags regioner från romartiden och framåt. Detta beror främst på praktiska faktorer som begränsande kommunikationer, språkliga skillnader och kulturella skillnader inom ett land. Enkelt uttryckt är alltså en region en del av en större enhet. I Sverige, till exempel, är landet uppdelat i bland annat län och kommuner. Dessa regioner ansvarar själva för stora delar av sin utveckling och tillväxt.

Tillväxt är viktig för alla regioner för att överleva på sikt (Spjuth, 2006). På regeringens hemsida kan man läsa att välfärd och tillväxt är beroende av varandra (www.regeringen.se).

En ökad tillväxt innebär en ökning av de samlade ekonomiska resurserna i ett samhälle eller en region. Tillväxt mäts ofta genom förändringar i BNP, bruttonationalprodukt.

Konkurrensen mellan geografiska regioner har ökat (Nilsson, 2003). Alla regioner måste idag arbeta för att bli attraktiva för lokalisering av företag och invånare. Detta är en grundläggande förutsättning för regionens tillväxt. Om människor inte vill bo i regionen, och företag inte vill driva sin verksamhet där, kommer ju nämligen regionens tillväxt att stanna av. Floridas (2002) resonemang går ut på att regional utveckling skapas av ett attraktivt människoklimat och företagsklimat. Dessutom måste de “tre T:na” finnas representerade på platsen; talang, tolerans och teknologi.

Med utgångspunkt i resonemanget att tillväxt skapas av att människor och företag attraheras till en plats är det intressant att ta reda på vad som attraherar dessa. Aronsson m fl, (2007, s31) listar ett antal faktorer som enligt forskare inom området (bl a Kotler m fl (1999) och Morgan (2002)fungerar som attraktionskrafter:

• utveckla/framhäva regionens/platsens identitet (kan även vara att appellera till livsstilsfaktorer)

• utveckla varumärken

• använda forskning och utbildning för utveckling • locka kreativa och kompetenta människor • skapa ett samhälle med mångfald och tolerans • bygga sociala nätverk och utveckla mötesplatser

• skapa attraktivt företagsklimat (till exempel entreprenöriell anda) och klusterbildningar

• använda flexibel specialisering i produktionen kombinerat med mervärdesskapande upplevelser i konsumtion

• teknikutveckling och inte minst nyskapande inom informations- och kommunikationsteknologi

• utveckla konsumtionsutbud (köpcentra etcetera) och evenemang (till exempel festivaler, konferenser, eller aktiviteter inom kultur och sport)

• förvalta/utveckla en spännande boende- och besöksmiljö, såväl i natur som i stadsrum (arkitektur, kulturarv, gågator, uterum etcetera)

Dessa olika faktorer riktar sig både till besökare, inflyttare och företag. Författaren pekar på den blandning av mjuka och hårda faktorer som tillsammans skapar den regionala utvecklingen. Det är alltså en kombination av materiella förändringar, som infrastruktur och teknik, och utveckling av kultur och ekonomi som skapar tillväxt.

Florida (2002) menar att regional ekonomisk tillväxt beror på de lokaliseringsbeslut som kreativa människor fattar. Dessa människor besitter ett kreativt kapital och är därmed nyckeln till den ekonomiska tillväxten. De faktorer som ligger bakom kreativa människors lokaliseringsbeslut är enligt Florida bland annat breda arbetsmarknader, livsstil, social interaktion, mångfald, autenticitet och identitet. Dessa faktorer sammanfattas i begreppet platskvalitet. Platskvaliteten beskriver alltså vad som finns, vem som finns och vad som händer (Florida, 2002).

3.4 Kulturens ekonomiska nytta

Nilsson (2003) ställer sig frågan om det går att motivera kulturstöd ur ett renodlat ekonomiskt nyttoperspektiv. Svårigheten, skriver författaren, är att hantera kulturområdet inom ramen för ekonomisk teori (utbud och efterfrågan). Kulturen verkar helt enkelt inte på samma slags marknad som traditionella varor och tjänster. Nilsson säger att kulturens andra drivkrafter, till exempel skönhetslängtan, måste omvandlas till ekonomisk nytta. Författaren hänvisar vidare till Bille Hansens (1993) tre grundläggande motiv för ekonomiskt engagemang inom kulturen:

2. Omfördelning av konsumtionsmöjligheter mellan personer, hushåll och regioner (fördelningsfunktionen)

3. Användning av kulturstöd för att stabilisera sysselsättning och ekonomi (stabiliseringsfunktionen)

Allokeringsfunktionen bygger på att kultur inte konsumeras, som vanliga varor, uteslutande av köparen. Ett tydligt exempel är offentlig konst. Fördelningsfunktionen kommer främst till uttryck genom strävan att alla i ett samhälle ska ha tillgång till ett brett kulturutbud. Stabiliseringsfunktionen är kanske den som mest explicit har en ekonomisk nytta. Tanken är att genom satsningar på kultur uppnås positiva effekter inom andra områden, till exempel ökad turism, tillströmning av arbetskraft och företag och så vidare.

3.5 Kreativitet

I jordbrukssamhället var mark den viktigaste resursen, och i industrisamhället var det kapital. I dagens samhälle är det i första hand kunskap och kompetens som är förutsättningen för välstånd (Törnqvist, 2004). Det är de platser där det finns kreativa människor som utvecklas och har en positiv tillväxt.

Florida (2002) har myntat begreppet “kreativa klassen”. Författaren argumenterar att eftersom kreativitet är det som skapar tillväxt så blir den kreativa klassen dominerande i dagens samhälle. Florida (2002) skriver även att kreativitet är den mest eftertraktade varan i dagens samhälle. Detta trots att det egentligen inte är en vara. Detta gör den kreativa klassen till en mycket eftertraktad tillgång för en region. Den kreativa klassens livsstil är en jakt på upplevelser, skriver Florida. Genom dessa upplevelser speglas och stärks identiteten som kreativ individ.

Floridas begrepp kreativa klassen kan delas upp i en kreativ kärna och de som finns runt den kärnan. Den kreativa kärnan består av människor som arbetar med arkitektur och design, konst, musik, underhållning, med mera (Florida, 2002). Runt kärnan finns människor som arbetar med till exempel i affärs- och finansvärlden, eller med juridik och sjukvård. Det som utmärker människor inom kreativa klassen är vad de får betalt för att göra. Medan

medlemmar ur arbetarklassen får betalt för att lösa sina arbetsuppgifter enligt ett specifikt system får kreativa klassen betalt för att skapa. Kreativa klassens arbeten är alltså mer flexibla och förutsätter att man kan tänka självständigt.

Törnqvist (2004) skriver att ordet kreativitet härstammar från latinets creo, som betyder ungefär “att skapa” eller “frambringa”. Nilsson (2003) definierar kreativitet som när vi ändrar vårt begreppssystem och regelsystem (s352). Författaren beskriver det som att kreativitet visserligen förutsätter kunskap, men framför allt kunskap om vad man inte vet. Johansson (2005) skriver att kreativa människor är de som inte begränsas av associationshinder och därför kan hitta nyskapande och unika lösningar på problem. Enligt författaren uppstår kreativitet i skärningspunkter mellan olika discipliner.

3.6 Kreativitet och omgivning

Kreativitet behöver en social och ekonomisk miljö som kan vårda den i alla dess former (Florida, 2002, s 31)

Törnqvist (2004) skriver att alla kreativa processer ställer speciella krav på sin omgivning. Alla miljöer, oavsett om det gäller geografiska miljöer, institutionella miljöer eller nätverk, innebär förutsättningar och hinder för kreativiteten. Några av de gemensamma dragen är enligt författaren kompetens och kunskapstradition, kapitalet och den fysiska miljön, kommunikation, mångfald, variation och strukturell instabilitet.

Törnqvist (2004) skriver att det individuella kreativitetsbegreppet måste kompletteras med ett kollektivt kreativitetsbegrepp. Eftersom det genom historien funnits specifika platser där kreativiteten har frodats är det omöjligt att blunda för omgivningens inverkan på kreativiteten.

Nilsson (2003) pekar på några faktorer som gynnar kreativitet (s352). Bland annat nämner författaren generositet, gemenskap, kompetens, kulturell mångfald, tillit och tolerans, nyfikenhet och frihetsanda. Det är viktigt att det finns en grundläggande värdering att människor delar med sig av erfarenheter och överbryggar kulturella skillnader samt att det

Nilsson (2003) hänvisar vidare till Landy och Bianchini (1995) som säger att kreativiteten är stadens “livsblod”. I staden samlas och blandas människor med olika kulturell bakgrund. Om man utgår från Johansson (2005) resonemang att kreativitet uppstår i skärningspunkter mellan olika discipliner är det lätt att se samband mellan kulturell mångfald och kreativitet. Ju fler människor med olika bakgrund, desto fler discipliner vilket i sin tur ger fler skärningspunkter. Florida (2002) har tolerans som ett av de tre T:na som måste finnas för att en region ska kunna utvecklas. För att människor med olika kulturell bakgrund ska kunna leva på samma plats krävs ett tolerant klimat.

Kreativitet är inte samma sak som innovation. Nilsson (2003) skriver att innovation, förutom kreativitet, även kräver evaluering (s353). Man måste kunna bedöma hur väl en viss idé verkligen lämpar sig för genomförande och vad resultatet kommer bli.

Törnqvist (2004) ger ett antal exempel på kreativa miljöer och nämner bland annat Aten, Florens och Wien. Författaren påpekar att alla dessa platser beskrivs ur ett historiskt perspektiv. Detta är dock inte konstigt eftersom det är först i efterhand som det är möjligt att avgöra om en plats kreativa processer bidragit till förnyelse. Törnqvist (2004) skriver: “I

samtiden är resultatet av kreativa processer svåra, för att inte säga omöjliga, att registrera.” (s18).

Människor med unik kompetens och kreativ förmåga är den främsta förutsättningen för genomgripande förnyelse. Med få undantag bygger den kompetens som behövs på lång kunskapstradition och gedigen erfarenhet. (…) Kreativitetens miljöer bör därför främst ses som platser och grupperingar som lockat kompetenser inom olika specialområden till sig. (Törnqvist, 2004, s90)

3.7 Cultural Planning och platsers varumärken

Evans (2001, s7) beskriver Cultural Planning som ett sätt att använda kultur strategiskt för utveckling av städer, regioner och länder. Författaren beskriver konceptet som:

a cultural aproach to Town Planning which uses an infrastructure system of Arts Planning

Cultural Planning, eller kulturplanering, är alltså ett sätt att se på statsplanering och regional utveckling utifrån ett kulturellt perspektiv. Cultural Planning använder den bredare kulturdefinition en (Ghilardi, 2007-11-26) och syftar alltså inte endast till kultur som konst. Kulturbegreppet som tillämpas är snarare det antropologiska- “kultur som sätt att leva”. Målet med Cultural Planning är att hitta det unika med en plats och utveckla det för att på så sätt förhoppningsvis växa och utvecklas som region. Nilsson (2003) kallar Cultural Planning för en identitetspolitik snarare än en konstpolitik. Det handlar alltså om att utveckla det som kännetecknar en plats för att skapa en stark (kulturell) identitet.

Organisationerna 2010 Legacies Now och Creative City Canada har utvecklat en guide för arbetet med Cultural Planning -The Cultural Planning Toolkit. Där beskrivs Cultural Planning som ett arbetssätt som betraktar alla delar av ett samhälles kulturliv som tillgångar som kan leda till många fördelar för samhället om de används på rätt sätt. Man ser alltså kulturen som ett medel för samhällsutveckling istället för endast en vara. Detta kan jämföras med den uppdelning av kulturbegreppet som diskuterades tidigare i kapitlet. Kulturen ses som en aspekt som kan tillämpas på många politiska områden utöver det egna. I guiden beskrivs Cultural Planning på detta sätt (s 7):

Cultural planning considers the increased and diversified benefits these assets could bring to the community in the future, if planned for strategically. Understanding culture and cultural activity as resources for human and community development, rather than merely as cultural “products” to be subsidized because they are good for us, unlocks possibilities of inestimable value. And when our understanding of culture is inclusive and broader than the traditionally Eurocentric vision of “high culture,” then we have increased the assets with which we can address civic goals.

Nilsson (2003) beskriver Cultural Planning som ett sätt att arbeta som skär genom gränserna för offentlig sektor, privat marknad och det civila samhället. Författaren hänvisar till Evans (2001) beskrivning av Culutral Planning som en strategisk användning av kulturella resurser

för en integrerad utveckling av städer, regioner och länder (Nilsson, 2003, s455). Cultural

Planning är alltså ett sätt att se på samhällsplanering som en helhet utifrån ett kulturellt perspektiv.

Nilsson (2003) skriver att det är mycket viktigt med analys och uppföljning när man arbetar med Cultural Planning. Han säger även att det är viktigt med mätbara resultat och ger ett par exempel på faktorer som Bianchini nämner som mätbara indikatorer (Nilsson, 2003, s459):

• Ekonomiska effekter • Skapas nya jobb? • Sociala effekter

• Uppstår en känsla för området? • Uppstår nya kompetenser? • Utbildningseffekter

• Imageeffekter

• Publikeffekter (storlek och sammansättning) • Konstnärliga effekter (innovation)

• Miljöeffekter (offentlig miljö, platser m.m)

Nilsson (2003) spekulerar i vad som kommer hända med kulturpolitiken i framtiden. Ett möjligt scenario, skriver han, är att kulturen skapar ny legitimitet som cultural planning och

som och som ett kvalitativt inslag i en ny välfärds- och demokratimodell med tonvikt på kulturella resurser och kompetensutveckling (s494). Författaren tror även att kulturen

kommer få en central ställning i framtidens samhälle, medan kulturpolitik som självständigt område minskar i omfattning och betydelse.

Det har redan nämnts att konkurrensen platser emellan har ökat. För att inte förlora i denna konkurrens har man börjat marknadsföra platser som varor. Det talas om platsers profil och image (Spjuth, 2006). Nilsson (2003) kallar dagens samhälle för en “uppmärksamhetbaserad ekonomi”. I den uppmärksamhetsbaserade ekonomin används varumärken för att fånga brukares, besökares och kunders intressen och förmedla ett budskap till dessa (s419).

Platsmarknadsföring handlar, precis som det låter, om marknadsföringen av en geografisk plats. Syftet är att förmedla en positiv bild av platsen till olika målgrupper. Exempel på grupper som marknadsföringen riktas till är turister, företag, potentiella inflyttare och lokalbefolkningen. Den som arbetar med platsmarknadsföring kan vara till exempel en turistorganisation eller kommunens informationsenhet. I platsmarknadsföringen försöker plaster betona vad som är unikt för just dem.(Aronsson, 2007).

På vissa punkter sammanfaller platsmarknadsföring och Cultural Planning. Den stora likheten mellan koncepten är att de båda försöker ta tillvara på vad som är unikt för en plats och utveckla det. Skillnaden är, enligt min tolkning, att Cultural Planning har ett bredare, identitetsinriktat mål, medan platsmarknadsföring kanske mer fokuserar på image.

4. Resultat och diskussion

I det här kapitlet kommer resultaten från undersökningen att presenteras. För att göra materialet så lättöversådligt som möjligt är det strukturerat efter samma rubriker som teorikapitlet. Under varje rubrik lyfter jag fram de teman som jag tycker varit mest framträdande i informanternas svar och ställer dem mot varandra.

---4.1 Presentation av informanter

Maria Agestam, är områdesansvarig för Kultur och Design inom Regionförbundet Kalmar.

Regionen arbetar med kulturfrågor runt om i kommunerna i länet. Huvudsakliga uppgifter är att fördela ekonomiska medel och samordna de olika kommunernas kulturarbete.

Barbro Stigsdotter Möller är chef på Kultur Lund och ansvarar som sådan för

kulturenheten som bland annat innefattar konsthallen, bibliotek, kulturskola och scenkonst. Organisationen Kultur Lund är helt ny från våren 2008 och syftar till att samordna olika kulturverksamheter i regionen för en större effektivitet.

Erica Månsson arbetar som ansvarig för kulturfrågor på Regionförbundet Södra Småland.

Innan regionförbundet bildades arbetade hon som kulturchef på landstinget (Kronobergs län). Erica är en av initiativtagarna till nätverket för Cultural Planning.

Kerstin Lundberg arbetar på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, på sektionen tillväxt

och samhällsbyggnad. Har tidigare arbetat med kommunal kulturpolitik, i synnerhet kulturmiljöfrågor, och har intresserat sig för kulturella aspekter inom samhällsplanering.

Per Ekman driver företaget Geobrands i Kalmar som inriktar sig på att arbeta med platsers

Lasse Ernst arbetar med filmproduktion och driver produktionsbolaget Eureka film på

Öland. Arbetar även med kulturens roll i samhällsutveckling via den statliga stiftelsen framtidens kultur.