Kultur som drivkraft

I utvecklingsarbetet i Kirseberg beskriver Hoffmann (personlig kommunikation, 11 april, 2019) att den lokala identiteten varit den faktor som styrt vilken medlare eller aktör som de har

kommit att samarbeta med. Samarbetet mellan Malmö Innovationsarena och Ribbing har sporadiskt utvecklats. Hoffmann beskriver att Ribbing såg möjligheten att kunna använda sig av Barnkulturenhetens verktyg Kulturkartan som ett sätt att kunna ta sig an och arbete med stadsutveckling. Med hjälp av dans ville Ribbing utforska frågor kring demokrati, delaktighet och närvaro utifrån ett barnperspektiv. Johansson beskriver att samarbetet vuxit fram ur en lång process som har inbegripit ett nätverkande med många möten mellan olika parter (personlig kommunikation, 11 april, 2019). Det har enligt Johansson varit en svår utmaning att som drivande part i dessa förhandlingar “få det att faktiskt hända” (ibid). Att lyckas förklara hur kultur och stadsplanering hänger ihop menar han är en stor utmaning. Johans- son beskriver att de inom den kommunala verksamheten arbetar i olika självbestämmande nämnder, där stadsbyggnad och kulturförvaltningen skiljs åt. Utifrån samtal med Ribbing samt inspiration från Arkitekturpedagogerna inom Göteborgs stad och deras verktyg

Kulturkatalogen, växte en nyfikenhet fram kring hur kultur kan vara en del i stadsutveckling-

en.

Johansson beskriver att arbetet i lokstallarna kan förklaras bestå av två beståndsdelar (personlig kommunikation, 11 april 2019). De testar i projektet Dansbyggen Ribbings konkreta metod där syftet är att med hjälp av dans förstå och synliggöra barns kunskap och tankar om området. Den andra delen är att de testar kulturkartan vilket Johansson beskriver som “ett sätt att systematisera kultur som en drivkraft i stadsutveckling”(ibid). Han beskriver detta verktyg som en finansieringsform och kommunikationsplattform som blir en samlande kraft i deras arbete.

Hoffmann lyfter att kulturkartan både är ett systematiskt verktyg som möjliggör för ett testande av (nya)metoder i områden och som anpassas efter lokala förutsättningar (personlig kommunikation, 11 april 2019). Samtidigt leder denna samverkan mellan kultur och stadsutveckling till att kulturförvaltningens roll i stadens stadsutvecklingsarbete stärks. Hoffmann säger att det är upp till bevis om kulturkartan som verktyg kan resultera i ett bra samarbete mellan pågående stadsutveckling och kulturinitiativ. I relation till detta resone- mang beskriver hon att “det vi kan se är att det finns många kulturaktörer som jobbar medlande med kultur för att demokratisera, involvera och så vidare” (ibid).

Genom att i ett tidigt strategiskt skede använda sig av konstnärliga metoder, beskriver Hoffmann hur det kan ge dem möjlighet att redan nu “börja se stråk” i och mellan området och omkringliggande stadsdelar (personlig kommunikation, 11 april 2019). Vid min deltagande observation den tredje april berättade Ribbing att barnens uppgift blir att beskriva sin drömväg till och från skolan (personlig kommunikation, 3 april, 2019). Till sin hjälp har de tre olika material där rep och snören symboliserar rörelser och förflyttningar, ringar står för natur och kultur och där kartonger betyder att göra en aktivitet – ett intresse. Ribbing och dansarna vägleder barnen i att – med hjälp av materialen skapa sin väg, som i nästa steg tas vidare då dansarna visualiseras vägen genom rörelser. Under den andra workshopen utvecklas detta arbete då vägen som barnen tillsammans skapat, förflyttas från inomhus till utomhus. Tillsammans skapar de en bild av hur det framtida stråket i området, kan komma att se ut.

Hoffmann belyser att det temporära stråk som skapas genom Dansbyggen har potential att bjuda in andra till att tolka stråket, samtidigt som det skapar en personlig relation mellan deltagarna och platsen (personlig kommunikation, 11 april 2019).

Det är relationen till platsen som också skapar helt andra förutsättningar inte bara själva platsen och dess uppbyggnad, men själva faktumet att barnen har varit där att dom har tolkat det – att dom har kommit tillbaka.

(V. Hoffmann, 11 april 2019)

Den konstnärliga metoden kan utifrån vad Hoffmann här beskriver, anses skapa en relation mellan deltagarna och platsen. Här finns starka samband med den diskussion som jag tidigare har fört kring konstens relationella förmåga. I likhet med Hesselgrens spegelverk i Husby och Kiruna blir dansen en metod, där barnen får möjlighet att se på omgivningen och sin roll i den, på andra sätt och utifrån perspektiv som de själva inte haft förmåga till att se. En dans som speglas av det som barnen med sina kroppar ser och upplever.

Utifrån denna diskussion har det framkommit att stadsutvecklingsprojekt i både Göteborg- och Malmö stad utforskar nya metoder där konst kommit att bli ett inslag. Metoderna eller strategierna beskrivs bland annat kunna fungera som ett verktyg för att komma åt lokal kunskap. De används i syfte att involvera invånare i processen och därigenom i utvecklandet av dessa platser.

Den problematik som konstnärerna gav uttryck för (se avsnitt 3.7) kring planeringens oförmåga att lyssna och ta till sig människors underliggande behov, har även i denna del tagits upp. Johansson och Hoffmann belyser båda två distinktionen mellan stadsplanering och stadsutveckling och att den första inbegriper formella processer, som kommunen genom PBL-lagstiftningen är ålagda att följa. Samtidigt uttrycks här tankar kring att planprocessens samrådsskede inte är den ultimata formen för att lyckas skapa – vad som kan ses som en lyckad medborgardialog. Hoffmann beskriver att de i glappet mellan det strategiska utvecklingsarbetet och den kommande detaljplaneringen, har sett en möjlighet att kunna undersöka vad visioner- na som återfinns i den fördjupade översiktsplanen betyder för området idag.

I Frihamnen i Göteborg återfinns nu en stadspark som Segerlund beskriver “finns där som en solid” tills dess att den nya bebyggelsen är på plats och omsluter den (personlig kommunika- tion, 12 april 2019). Genom att testa och bjuda in medborgarna att vara en aktiv del av denna process har de enligt Segerlund förankrat platsen hos göteborgarna.

I uppsatsens femte och avslutande del ska jag utifrån konstnärernas och planerarnas berättel- ser, diskutera på vilket sätt mötet mellan konstnärliga metoder och stadsutveckling har gått till. I denna analys använder jag mig av det ramverk kring olika grader av konstnärlig interaktion i stadsutveckling som Borén och Young (2017) presenterar i kapitlet – Artists as planners? Identifying Five Conceptual Spaces for Interactive Urban Development. Därefter följer en avslutande analytisk diskussion som utifrån ett övergripande perspektiv diskuterar det under- sökta ämnet utifrån mina teoretiska utgångspunkter, med fokusering på frågor kring demokrati, offentlighet och social hållbarhet.

Innan den femte och avslutade delen presenteras, exurs II: Rörelsen berättar – en berättelse kring min andra deltagande observation i projektet Dansbyggen, den tredje april 2019.