Mötet med det offentliga

Vad som utgör en offentlig miljö och vilka aspekter som gör att den kan beskrivas som offentlig skiljer sig åt beroende på vem som blir tillfrågad att definiera den (Håkansson, 2013, s. 12). Maria Håkansson, assisterande professor i regionala och urbana studier vid KTH, beskriver att det skulle gå att argumentera för att staden i sin helhet är ett gemensamt rum, bestående av olika grader av offentlighet. Utifrån ett sådant perspektiv inryms det offentliga inom de platser där vi som människor har förmågan och förflytta oss till, i och igenom. Hon beskriver vidare att utifrån ett juridisk perspektiv blir definitionen av det offentliga rummet formad efter lagtextens definitioner och riktlinjer. Huruvida människan upplever att det är en miljö som tillhör samhället i sin helhet, behöver inte stämma överens med vad som i en juridisk mening beskrivs som en offentlig miljö. Även Catharina Gabrielsson – arkitekt och docent vid KTH, belyser denna distinktion då hon menar att det offentliga i likhet med politik, får olika betydelse beroende på vem som får möjlighet att beskriva den (2006, s. 14). Hon uttrycker vidare att det offentliga “beroende på hur det definieras och i likhet med demokrati är det ett fenomen vars existens ständigt upplevs som hotad” (ibid). Gabrielsson (2013, s. 219) refererar till den franske sociologen Henri Lefebvre och hans argumentation kring att det offentliga rummet är en social produktion, som hjälper till att vidmakthålla den nuvarande samhällsstyr- ningens ideologi.

Mouffe (2016, s. 125) beskriver att stadens offentliga rum består av många olika enheter, som i olika utsträckning är sammanbundna med varandra. Hon beskriver vidare att dessa rum är “räfflade” samt ordnade efter hegemonin (ibid). Inom varje ny hegemonisk ordning finns en strävan efter att ordna samt koppla samman dessa rum på ett annat sätt än vad som tidigare varit gällande. Mouffe (2016, s.125f) beskriver vad det offentliga rummet inbegriper utifrån ett agonistiskt perspektiv. Hon menar att det centrala utifrån denna teoretiska inriktning är att den uppmärksammar de åsikter och tankar, som präglar idéer kring de offentliga rummet innebörd

och betydelse. Mouffe menar att det “enligt denna utbredda uppfattning är det offentliga rummet en plats där man eftersträvar samförstånd”(ibid). I motsats till denna uppfattning menar de som ställer sig bakom en agonistisk tankemodell, att det offentliga rummet rymmer skilda åsikter som har möjlighet att mötas utan krav på att nå samförstånd.

Den konstnär som tydligast uttalar sin syn på offentlighet och det offentliga rummet är Hesselgren. Det hon anser är mest intressant med att arbeta i en offentlig kontext är hur de mellanrum som återfinns mellan stadens byggnader ser ut, samt möjligheterna för människors att vistas där (personlig kommunikation, 15 mars 2019). I beskrivningen av hennes syn på de mellanrum som stadens offentliga rum utgörs av, finns en tydlig kritik mot en toppstyrd planering där förtätningen av staden har en stark genomslagskraft. Hon beskriver det bland annat såhär:

Vi bygger igen städerna och då var det det här med mellanrummen är väldigt aktuellt tycker jag, att man måste kunna lämna ytor öppna som är öppna, de behöver inte va – dom bara är där för möjliga aktiviteter för vem som helst – för alla! Sen kanske inte alla gör det men det kan bara vara att den finns där. En slags frihet för tanken.

(A. Hesselgren, 15 mars, 2019)

För Hesselgren är det viktigt att det hon beskriver som “vårt gemensamma offentliga rum” inte enbart finns till för dem som har råd och möjlighet att betala för en kaffe eller köpa en biljett (personlig kommunikation, 15 mars 2019). Det finns ett stort behov att satsa resurser i områden där människor lever under helt andra förhållanden än vad exempelvis medelklassen i Stockholms innerstad gör. Vid genomläsning av intervjuern med Toreld och Göransson, framgår inte deras syn på betydelsen av stadens offentliga rum, lika tydligt som i samtalet med Hesselgren. Trots att de inte med samma distinktion uttrycker sina åsikter om offentlighetens betydelse, vidrör de ämnet utifrån andra perspektiv. Ämnet berörs i relation till frågor kring deras respektive konstnär- liga praktik och i berättelser kring hur de kom att börja arbeta i offentlig miljö.

Toreld berättar att det för henne inte varit ett tydligt genomtänkt val att arbeta konstnärligt på offentliga platser (personlig kommunikation, 19 mars 2019). Det första arbetet där hon i det offentliga rummet involverade allmänheten i ett deltagande, skedde under ett utsmyckningsupp- drag på en lekplats i Kristianstad. Att hon skulle involvera medborgarna var inget som kommu- nen efterfrågade. Toreld tog själv initiativ till det då barn som lekte på platsen visade intresse för hennes arbete. Hon beskriver att det var självklart för henne att hon skulle utgå från platsen och att hon inte kände något behov av att förverkliga någon gammal idé.

Både Göransson och Toreld ger uttryck för att deras arbete i offentlig miljö inte varit någon tydlig konstnärlig strategi. Däremot har det med tiden kommit att bli en viktig del av deras respektive konstnärskap och påverkat deras konstnärliga uttryck. Göransson har en tilltro till att konst kan bidra till att människor känner sig mer trygga på en plats (personlig kommunikation, 26 april 2019). Hon ställer sig frågan om konsten kan fungera stöttande i områden där många människor handskas med ekonomiska och sociala problem. Hon menar att konsten kan ha förmågan att påverka en situation till det bättre, men att det då krävs att den förankras på den plats där den är ämnad att stå. Göransson beskriver i relation till denna diskussion att “det går inte bara att pluppa ner någonting” (personlig kommunikation, 26 april 2019).

I kommande avsnitt sker en diskussion kring vad mötet mellan ett verk och den kontext där den placeras inbegriper, samt hur detta kan förstås i relation till begreppen relationell konst och