Gravskicket i fångst/fjällgravar hade ett starkt inflytande från närliggande germanska/nordiska samhällen mellan 200 f kr-1200 e kr.
Både i sydliga fångst och fjällgravar var brandgravskick vanligt med flatgravar daterade mellan 200 f kr-1200 e kr. (Hedman, 2003: 88- 95). Detta var även relativt vanligt inom starkare samtida samiska centralokaler. (Hedman, 2003: 88- 95). Ett exempel av detta är stensättningen och flatmarksgraven vid Njallejaur som var under järnåldern en viktig samisk
40
dominerande lokal (Hedman, 2003: 88- 95). Denna lokal bär även på tydliga spår över hur relationerna såg ut mellan samiska och germanska/nordiska samhällen såg ut under järnåldern (Hedman, 2003: 88- 95).
Hästens inkludering i gravskicket hade även ett stark rituellt syfte inom samtida samiska samhällen likt den hade inom de samtida germanska/nordiska samhällen (Zachrisson, 2006b: 358). Fynd av separerade hästben från fångst och fjällgravar från tidsperiod 3 visar att man offrade hästar på samma sätt som man offrade renar runt samtida fångst och fjällgravar
(Zachrisson, 2006b: 358). Vanligtvis brukade man då offra delar av djuret, eller att offerdjuret i sin helhet grävdes ner (Zachrisson, 2006b: 358). Det förekommer också att en hel död häst grävdes ned i jorden (Zachrisson, 2006b: 358). Zachrisson (idem.) menar att hästen har var mytologisk och sätter det samman med senare samisk mytologi där guden Ruto, härskare över underjorden skulle rida bort på hästen (Zachrisson, 2006b: 358).
Det finns från slutet av tidsperiod 3 en grav som tydligt klargör kulturella skillnader mellan germanska/noriska och samiska samhällen för hur man begravde hästar (Zachrisson, 2006b: 358). Denna grav är grav MIV vid Röstahammaren skelettdelar efter en häst låg skavfötters med en begravd man (Zachrisson, 2006b: 358). Denna sed överensstämmer inte med samtida germansk/nordiska seder under den yngre järnåldern (Zachrisson, 2006b: 358). Däremot så finns i nomadiska kulturer i Ryssland liknande gravritualer som starkt liknar gravritualerna inom graven i Röstahammaren (Zachrisson, 2006b: 358).
En annan viktig tidigare nämnd fångstmarkslokal som kan stärka förståelsen av hur de etniska och kulturella markeringarna mellan de begravda såg ut under järnåldern är de större fångstmarksgravarna i vid Hoting (mer specifikt i långön i Tåsjön) (Hvarfner, 1957). Denna lokal består av 11 större gravar och är belägen på den södra sidan av Långön, på en 2,5 km lång rullstensås som bildar en ö i Hotingsjön (Hvarfner, 1957). I det närliggande Aspnäset finns det ytterligare en grav och en till grav som är belägen på fastlandet (Hvarfner, 1957). De övriga fem gravar undersöktes 1952 (Hvarfner, 1957).
Anledningen till att man utförde denna undersökning var att dessa fångstmarksgravar likt många andra liknande fångstmarksgravar var under denna tid hårt plundrade (Hvarfner, 1957). Sex av gravarna var brandgravar medan fem av gravarna var skelettgravar (Hvarfner, 1957). Två av gravar var av en mer okänd typ och man har även räknat in gravar utanför denna större gravlokal i dess närhet (Hvarfner, 1957, Zachrisson, 1985, 1987, 1997, Grundberg, 2005: 183; Lantz, 2006: 21).
Skelettgravarna i denna fångstmarksgrav visade sig vara rikt utrustade med spännen, rembeslag, hänge, mynt, eldstål, pärlor (Baudou, 1977: 101). En skelettgrav som utmärkte sig speciellt i förhållande till de andra skelettgravarna var grav 6 (Baudou, 1977: 101). I denna grav fann man en pung av ödleskin av arten Varanus salvator eller Varanus bengalensis Varanus bengalensis som lever i Indien, Kina, Indonesien och Beluchistan (Baudou, 1977: 101).
En av de första undersökningarna av fyndet utfördes år 1906. Man utgick då från att pungen av ödleskinn antingen kommit till området genom den ökade arabiska handeln
kommit till denna region via Ångermanland och Gotland (Baudou, 1977:101). Det skulle även kunna vara så att detta fynd har kommit till detta område via den östligare handeln med Nordryssland och Novgorod. (Baudou, 1977: 101). Forskaren Baudou ansåg att gravfältets fynd och fyndfördelning förbinder gravfältet på Långön med andra germansk/nordiska
kulturmiljöer än de kulturmiljöer som främst utmärker fångstkulturens miljöer (Baudou, 1977: 101). Inger Zachrisson ansåg snarare att gravarna låg innanför jordbruksbygden vid
41
Ångermanälvens nedre flöde (Hvarfner 1957), i vad som enligt Zachrisson var den tidens ”Finnmark” eller sameland (Zachrisson, 1997a: 224).
Flera fynd av svärd och metallföremål markerar långväga kontakter. Samtidigt antyds en stark centraliserad struktur inom detta fångstmarkskomplex (Zachrisson, 2006b). Detta baseras på lokalens läge i landskapets, storlek, gravars storlek och föremålens kvalitet och föremålens breda geografiska hemvist och starka koppling till en nordisk respektive samisk närvaro (Zachrisson, 2006b).
Det som även är intressant med denna större fångstmarkslokal är att många av gravarnas fynd indikerar att symbolisera att vara relativt jämt kulturellt blandade mellan
germansk/nordiska och protosamiska gravar (Iregren 1997; Alexandersen 1997; Grundberg 2005; Lantz 2006). De flesta fynden är från 900-1100 e kr. Samtidig med Vivallen (Iregren 1997; Alexandersen 1997; Grundberg 2005; Lantz 2006). I fastlandet har man även funnit fynd av björnben inom ett rituellt sammanhang som var mycket vanligt under denna tid inom större samiska gravkontext (Zachrisson & Iregren, 1974, Zachrisson, 1997: 226). Denna fångstmarksgrav är den enda gravlokal som har tydligast likheter med den större samtida gravlokalen vid Vivallen tillskillnad från de andra samtida och äldre fångstmarksgravarna (Iregren 1997; Alexandersen 1997; Grundberg 2005; Lantz 2006). Den större
fångstmarksgraven i Foting klargör mycket väl den starka och närstående relationerna som fanns under denna tid mellan samiska och germanska/nordiska samhällen, även i Vivallen hade en mycket starkare samisk närvaro än denna fångstmarkgrav i Foting.
Inflytandet från germansk/nordiska samhällen är tydliga i fångst och fjällgravar men är relationen till liknande gravlokaler inom områden med en starkare samisk närvaro norröver?
Här finns tydliga likheter med de fåtaliga nordligare brandgravarna i Sverige/Norge och sydligare fångstmark/fjällgravar via gravarnas placeringar i landskapet som främst lokaliseras runt uddar, näs och öar i sjöar, gravarnas placering i relation till äldre boplatser och deras morfologi (Liedgren & Johansson, 2005). Den stora skillnaden är att de nordligare gravarna inte återfinns vid större gravfält som de sydligare (Liedgren & Johansson, 2005).
Liknande mönster stensättningar och gravplaceringar kan urskilja i sydligare gravlokaler som var starkt influerade belägna närliggande ickesamiska kulturer. Brandgravskickets har haft en stark roll inom samtida samiska samhällen och inom ett bredare regionalt område som inkluderar en större andel av de aktiva fångstmarkerna/fjällgravarna.
De nordligare inlandsgravarna är mycket fåtaliga och det krävs betydligt fler fynd från liknande lokaler för att kunna stärka det relationerna mellan samiska fångstmarksgravar i norra Norrland/norra Norge och mellersta Sverige/Norge.
7.1. Samisk närvaro söderöver och kulturell variation i samisk och ickesamiska
gravlokaler.
Fångst och fjällgravar påträffas även inom sydligare regioner i en relativ stor omfattning
(Narmo, 2000). Detta har påträffats framförallt genom ett större antal fynd från tomtingar i kommunerna Hallingdal, Hol och Ål (Narmo, 2000). Tomtingarna liknar de samtida tomtningarna norröver i fångstmarkerna i exempelvis Tröndelag med en starkare samisk prägel (Narmo, 2000).
Ett annat antal större liknande fynd som kan inkluderas i en viss fångstmarkskultur söderöver är ett fynd av en större fångstmarksboplats vid i Lesja som grävdes fram under sommaren 2006 (Reitan 2006, Amundsen & Finstad, 2007). Vid denna boplats fann man större fynd av eldstäder som är mycket vanliga inom större samiska kontext mellan vikingatid
42
fram till tidig medeltid (Reitan 2006, Amundsen & Finstad, 2007). Eldstäderna är daterade till mellan 770-980 e kr (Reitan, 2006, Amundsen & Finstad, 2007). Denna lokal bestod av 4 större rektangulära eldstäder som ligger 10 meter mellan varandra (Reitan, 2006). Ca en meter från varje ände så brukade man även placera stenar som eventuellt borde markera placeringen av den viktiga rituella trumman i bostaden (Jernsletten, 2001, Yates 1989). Inom denna del av bostaden så användes ingången bara under speciella omständigheter och liknande lokaler påträffat i en större omfattning i södra Norge (Reitan 2006, Amundsen & Finstad, 2007). Forskare har kopplat sydligare fångstmarkslokaler som Lesja och liknande sydnorska lokaler till den tidiga utvecklingen av en intensivare renjakt och renpastoralisering under slutet av Vendeltiden (Olsen, 2004, Mulk 1994). Det finns dock få konkreta stöd för hur nära kopplade lokalerna runt Lesja var med renbruket. (Hansen & Olsen, 2004: 97-103).
I relation till Lesja så finns det sydligare norska lokaler som skulle kunna tolkas som fånstmarksgravar och fångstboplatser med ett stort antal fynd av finsk-ugriska smycken. Fynden skulle också kunna markera en stark sydlig samisk söderut under en större del av järnåldern (Narmo, 2000)
Många av smyckena i de sydligare lokalerna i Norge liknar de smycken som man har hittat i de allra äldsta samiska klädedräkerna (Hansen & Olsen, 2004: 97-103). De äldsta spåren av en specifik klädedräkt för samiska män och kvinnor anses att ha utvecklas runt 900-talet e kr. De kvinnliga samiska klädedräkterna ha starkare östliga drag än de samtida manliga samiska klädedräkterna som har ett starkare germansk/nordiskt inflytande i sin klädesdräkt (Zachrisson 1997b; 2006). Lokaler som har rika fynd av fragment från äldre samiska klädedräkter har oftast rika mängder av bälten och bältesväskor med bronsbeslag av en östlig/västlig blandning. De flesta fynd från äldre samiska klädedräkterna har hittats i de större fångstmarksgravarna vid Röstahammaren och Vivallen i Jämtland och Härjedalen (Zachrisson 1997b; 2006). Fynd av bälten och bältesväskor i Fångstmarksgravarna i Vivallen och Röstahammaren låg oftast i kontexter med rika fynd av jaktpilspetsar som är tväreggade, vilket stärker gravarnas samiska kulturella attribut (Zachrisson, 2006). En del liknande bälten och bältesväskor är även i bruk i senare och modernare samiska klädedräkter (fig 20-21). Även om moderna attribut är vanligare hos moderna samiska kvinnodräkter än manliga (Zachrisson, 2006).
43
Fig 20, 21: Bild från 1600-talet efter Schefferus [1673]1956 (Från Zachrisson, 2006) som reprensenterar en
same med väska. Vänster bild visar Nils Andreas Skott (1887–1957) från Vilhelmina (först publiceras av Ågren, 1977 och sedan Zachrisson 2006). Båda bilderna visar en bältesväska en så kallad dasko, den samiska
manskväskan.
De typiska samiska klädesföremålen från 900-talet e kr skiljde sig som tydligast mellan män och kvinnor genom att männen hade en större variation i sin klädedräkt än kvinnorna (Zachrisson, 2006). Detta stärker argument om att det var främst männen som hade den huvudsliga kontakten med andra samhällen och att en tydlig könsstratifiering redan var väl utvecklad i samiska samhällen under denna tid (Zachrisson, 2006).
En relevant fråga kopplat till detta är om klädesmönstret verkligen kan klargöra en tydlig social stratifiering under denna tid i fångstmarken. Är det så att fångstmarksgravarna i Foting enbart representerar samer av en högre social status och är det då så att dessa gravar
44
reprensenterar en minoritet av dåtida samiska samhällen. Det behövs flera relevanta undersökningar av genomsnittliga fångstmarksgravar för att kunna stärka empirin om
relationerna mellan samtida högstatusgravar och genomsnittliga gravlokaler. Detta så att man lättare kan se hur de sociala och könsbaserade utvecklingen verkligen såg ut under denna tid inom tidiga samiska samhällen och hur relationerna mellan utvecklingarna såg ut inom olika gravlokaler.
De samiska männens starka germansk/nordiska inflytande i klädedräkten och det stora antalet artefakter av norisk/germansk stil i gravskicket tydliggör samtida samiska samhällens starka sociala band med germansk/noriska samhällen under en stor del av järnåldern och även en djup respekt och kulturutbyte mellan samiska samhällen och de germansk/noriska
samhällena under samma tid. Kulturutbytet och respekten av kulturella skillnader mellan olika kulturgrupper syns även inom samtida samisk och nordisk mytologi (Zachrisson, 1997a). men även i en mer konket empirisk form
Det mest tydligaste empiriska exemplet som stärker påståendena hittas inom den större fångstmarkslokalen i en skogsrik udde i Röstahammaren i Jämtland som har ca 20 stycken större gravar som ska ha varit byggda mellan 900-1000 e kr (Zachrisson, 2006b: 358).
Den rikaste mansgraven inom denna lokal var en större gravlokal från den halvan av 900-talet e kr. Den begravda mannen begravdes även med en häst och en hund. Han hade burit ett bälte med en väska och fått med sig ett silverinlagt svärd, spjut, yxa, sköld, hästutrustning, våg och jaktpilspetsar av järn och horn (Zachrisson, 2006b: 358). Ett fragment av ett arabiskt silvermynt, präglat 943/944 e. Kr har åldersbestämt denna grav. Inom denna gravlokal har man även funnit en större sten som var vanligt att placera inom fångst och fjällgravar under tidsperiod 3 (Zachrisson, 2006b: 358).
Röstahammaren är dock den enda fångstmarksgrav i Jämtland som man för tillfället vet som har sådan gravsten (Zachrisson, 2006b: 358). Fångstmarksgravarna i Röstahammaren är även de rikaste fångstmarksgravarna som man hittills har hittat i Jämtland. I den rikaste mansgraven i Röstahammaren har man funnit en väl bevarad väska (fig 22-23). Den berömda väskan som antas komma från Centraleuropa med störst sannolikhet från dagens Ungern. Väskan ska vara från 900-talets andra hälft. Graven där man hittade dena väska uppskattas att vara i bruk någon gång mellan slutet av 900-talet e kr och den första halvan av 1000-talet e kr. (Zachrisson, 2006b: 358). 1985 tog forskaren Inger Zachrisson upp en eventuell teori om att det horntillverkade svärdskavlen i väskan vid en av dess sidor har ett typiskt samiskt präglad trumhandtag, vilket skulle kunna stärka gravens samiska symbolik. Detta skulle tydligt markera hur stark position samiska manliga medlemmar hade det under slutet av vikingatiden i relation till samtida germansk/nordiska rika ravlokaler i närheten av Röstahamaren.
45
Fig 22 och 23: Väskan från Röstahammaren (vänster). Bild tagen från Statens Historiska Museums samlingar.
Foto av Björn Wickman. http://www.historiska.se/data/?bild=32492. Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige, Foto: från bloggen: ” Linda Wåhlander-med forntiden runt knuten. Röstahammarväskan-en vikingatida bältesväska”. https://linda.forntida.se/?p=9579 Foto tagen av Linda Wåhlander och återgivet med hennes tillstånd.
7.2. Samiska och ickesamiska kulturgränser.
Fjäll och fångstmarksgravarna är utmärkt placerade inom regioner som mer än väl representerar de sydsamiska kulturområdets utbredning (fig 24-25) och många viktiga artefakter i fångstmarks och fjällgravarna synliggör även en tydlig långvarig samisk närvaro (Zachrisson, 1997b). Att fångst och fjällgravarna växer fram under en tid som överlappar mer än väl den samtida samiska expansionen i mellersta Norrland kan vara relevant att ha i åtanke i synen på fångstmarken som en tidig representation av en sydsamisk identitet (Zachrisson, 1997b).
Det är även fullt möjligt att en särskiljande kulturgräns mellan samisk och ickesamisk kultur inte fanns inom fångstmarken mellan 200 f kr- 1200 e kr (Zachrisson, 1997a). Det kan vara så att det inte var förrän medeltiden som en mer konkret samisk kulturgräns började att
46
utvecklas runt den traditionella fångstmarken riktade mot ickesamiska närliggande samhällen (Zachrisson, 1997a).
Regioner som hade en betydligt starkare samisk närvaro såsom Vivallen kunde snarare bero på att området låg inom en geografisk yta som låg lägre bort från andra större
ickesamiska samhällen. Gravarna i Vivallen har en mycket tydlig samisk rituell symbolik utifrån att de flesta kvarlevor begravdes obrända och inom klassisk samisk sed inrullade i björknäver (Iregren & Alexandersen, 1997). Mycket få gravar i Vivallen tillhör en annan kulturell identitet (Zachrisson, 1997a). Vivallens främsta kulturella attribut har analyserats via exempelvis gravlokalens myntfördelning (Iregren & Alexanderssen, 1997: 99-134,
Grundberg, 2005: 296-310). Man ser en tydligt östlig inflytande i myntmaterialet trots att en del av mynten är från Norge (Iregren & Alexanderssen, 1997: 99-134, Grundberg, 2005: 296-310). Man har annars bara hitta norska mynt i närliggande lokaler i Härjedalen, Jämtland och östra Tröndelag med en starkare tydlig samisk närvaro i kontrast till de flesta
fångsmtarksgravar i Härjedalen, Jämtland och östra Tröndelag brukar homogenare samiska gravlokaler norröver och österut ha en mycket starkare östligt inflytande i sitt myntmaterial. (Iregren & Alexanderssen, 1997: 99-134, Grundberg, 2005: 296-310). Att ett östligt
inflytande är betydligt vanligare i Vivallen än i andra närliggande samtida fångstmarksgravar kan bero på att Vivallen var mer isolerad och stod närmare samiska samhällen österut och norrut än andra samtida fångstmarksgravar, men frågan är varför och hur (Iregren & Alexanderssen, 1997: 99-134, Grundberg, 2005: 296-310).
Det skulle då kunna vara de geografiska förutsättningarna som satte upp kulturgränserna i Vivallen först och främst och därmed tryckte på Vivalens starkare homogenare attribut i gravskicket när man hade en beränsat interaktion med adra samhällen (Zachrisson, 1997a). Gravarna vid Vivallen skulle även kunna utvecklas som de första mer komplexa symbolerna för en särskiljande samisk identitet gentemot de samtida kristna smhällena i närheten
(Zachrisson, 1997a). De särskiljande mekanismerna kan ha varit en politisk reaktion av starkare etablerade centralmakter vid Vivallens närhet på grund av en ökad ekonomiskt begär som större centralmakter allt för ofta kräver. Detta skulle då sanktionera från folket i
Vivallens en tydligare symbolik för att stärka ägande av viktiga resurser inom en viss geografisk lokal.
Kopplat till det föregående argumenten om en särskiljande samisk identitet så ser man att under mitten av järnåldern en ökad placering av fångstmarksgravar norröver. De nordligare gravlokalerna bestod främst av brända kvarlevor (Liedgren & Johansson, 2005: 275, Rathje 2001: 279-300). Detta kan bero på det ökade kontaktnätverket mellan sydligare
fångstsamhällen som intensifieras på grund av ökade konflikter mellan större samhällen söderöver, västerut och österut (Liedgren & Johansson, 2005: 275, Rathje 2001: 279-300). Denna kulturyttring av att bränna avlidna medlemmar kan även markera en tidig utveckling av en starkare samisk kulturell gemenskap (Liedgren & Johansson, 2005: 275, Rathje 2001: 279-300).
Tydliga spår av en eventuell identitetsmarkering ser man även i Röstahammaren. Fångstmarksgravarna i Röstahammaren verkar inte enligt Inger och andra forskare att ligga vid den centrala järnåldersbygden i Ås i centrala delen av Jämtland men är demonstrativt placerat på en udde för att markera en social och ekonomisk kontroll över viktiga resurser i landskapet (Vikstrand, 1996: 92).
Lokalen har även har tydliga blandade fynd och skelettföremål som består av individer från olika etniska och kulturella grupper. Trots allt så ser man att de yngre gravarna i
47
man via ett ökat ingifte mellan olika samhällen ville klargöra en omstrukturering av en ny kulturell identitet. Detta som syfte att tyldigare markera kontrollen öer en viktig ekonomisk och kulturell zon runt Röstahammaren (Zachrisson, 2006b).
Det är trots allt även möjligt att gravarna i Röstahammaren istället blev mer heterogena i sitt yttre och inre på grund av de stora kulturella sammanblandningarna mellan de olika kulturgrupperna som mer och mer förekommande med tiden. Denna kulturella
heterogenisering skulle nog inte vara så radikal med tanke på hur kulturellt närstående germansk/nordiska och sydsamiska samhällen redan var under slutet av järnåldern (Zachrisson, 2006b).
Det är även möjligt att liknande tankesätt som ovan förenklar gravarnas kulturella andemening. Det skulle kunna vara så att gravarnas kulturella syfte i Röstahammaren utgick från att både symbolisera att man stärkte makten mellan en hög elit hos germans/nordiska folk och samiska, men att man samtidigt drog en tydlig kulturell gränsdragning mellan vanliga germansk/noriska och samiska kulturyttringar som syntes i gravskicket.
Fig 24 och 25: Sydsamisk kulturell närvaro i förhållande till fångstmarksgravarna och fjällgravarnas främsta
geografiska orientering. Vänster karta från Djunfeld 2006 reproducerad av Westerdahl 2008 hämtad från wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sydsamer#/media/Fil:Southern_sami_and_ume_sami.png. Gravar i södra lappland saknas. Skogsfrun (2015-03-28). Hämtad från Wipedia commons. https: commons:
wikimedia.org/wiki/File: Skogsgravar_area.png
Fångstmarksgravarna runt Röstahammaren har en liknande hög social statutsmarkering som genomsnittliga gravlokaler i Röstahammaren, vid närheten och söderut av en mer
germansk/nordisk prägel (Zachrisson, 2006b: 358). Gravarna i Röstahammaren skulle kunna stärka argumenten om att sydsamiska samhällen under denna tid var lika socialt stratifierade som de germansk/nordiska samhällena. Man skulle kunna klassa gravarna att tillhöra en likställt högkultur som den samtida germansk/nordiska (Zachrisson, 2006b: 358).
Samtida västnordiska källor stödjer även dessa påståenden utifrån berättelser om
finnkunger (samiska stormän) (Zachrisson, 2006b: 358). Män som behandlades med samma vördnad och respekt som de samtida västnordiska stormännen (Zachrisson, 2006b: 358). Finnkungarna respekterades även på grund av sina vida kunskaper i magi och konst (Zachrisson, 2006b: 358). Något som även tas upp under medeltidens tidiga era i norska lagtexter där man varnar kristna att spå sig av ickekristna som då riktas främst till samer
48
(Zachrisson, 2006b: 358). Det är även vanligt att man finner från samtida källor berömda släktnamn med mansnamnet finn som klargör en tydlig samisk närvaro inom giftermålen mellan nordbor och samer (Zachrisson, 2006: 358).
Giftermål var lika accepterat mellan germansk/nordiska kvinnor och samiska män som det var mellan germansk/nordiska män och samiska kvinnor. Det tydligaste beviset är samtida källor som nämner ett par släkter som stolt utgår både från sina samiska mödrar och
faderslinjer (Zachrisson, 2006b: 358). En gravlokal i Birka som är samtida till de litterära källhänvisningarna indikerade att den döda själv var av samisk börd utifrån gravens rika fynd