Avseende genom min första frågeställning rörande kulturell kontinuitet mellan de undersökta gratyperna över tid så indikerar det att de tidigare analyserna av fångst och fjällgravar inte är så bra på att klargöra en tillräcklig jämn fördelning mellan större gravkomplex i de landskap och regioner som har ett rikt antal fjäll och fångstmarksgravar mellan 200 f kr-1200 e kr. Dalarna har en svag fördelning av fjällgravar i jämförelse med Jämtland och Härjedalen även om befolkningstätheten i de norra delarna av Dalarna inte borde vara lägre än samtida
51
Även fångstmarksgravar från period 1 saknas i Dalarna i en betydligt större omfattning än i Jämtland och Härjedalen trots att Dalarnas fångstmarkslokaler har exploaterats på en högre nivå än Jämtland/Härjedalen. Ett faktum skulle kunna vara att undersökningar i Dalarnas fångstmarker inte har exploaterats på en större nivå sedan talet och även under 1950-talet så gjorde man det i en lägre takt än vad man gjorde i Jämtland/Härjedalen
Det är i sin helhet svårt att se en tydlig kontinuitet mellan fångst och fjällgravar inom bredare regioner under en längre tidsperiod. Detta beror främst på att det finns allt för få fynd av en högre andel gravlokaler i fångstmarken som kan på ett tydligare plan klargöra att gravarna i fångstmarken representerar en bredare social variation av fångstmarkens
medlemmar. Detta stärks utifrån faktumet att flera större fångstmark och fjällgravar saknar en jämn fördelning mellan begravda män, kvinnor och barn.
På gund av de alltför exempel få olika varierande gravkonstruktioner och dess olika sammansätningar så blir det svårt att på rak arm klassifiera gravlokalerna att tillhöra större homogena samiska gemenskaper. Man kan även fråga sig om det verkligen var så bra att utgå från ett samiskt perspektiv runt fångstmarkens samhällen utifrån faktumen att de första spåren av en organiserad modern samisk identitet inte börjar att synas förrän slutet av järnåldern inom ett par enstaka större gravlokaler. Det är även svårt att diskutera bredare kulturella begrepp såsom samisk och germansk/nordiska identiteter inom äldre förhistoriska tidsperspektiv när de två identiteterna inte var tydligt organiserade under en stor del av järnåldern. Det då svårt att se hur de två förhistoriska samhällen blev med tiden mer och mer lika och åtskilda varandra.
Min andra fråga som rörde huruvida det går spåra samiska grupper inom en mindre geografisk yta. Jag menar att det går att utskilja minst tre olika kulturyttringar mellan 200 f kr-1200 e kr runt fångstmarksgravarna och fjällgravarna på grund av sina varierande strukturer: 1. Gravlokaler med en mycket tydlig samiska dominans där de som anlande gravarna syftade till att särskilja sig från närliggande centralmakter. Detta menar jag kan bero på att man ligger långt från andra gemenskaper och då lättare binder en mindre grupp individer till en bredare samisk homogen identitet såsom gravlokalerna i Vivallen.
2. Gravlokaler med en lika stark samisk respektive nordisk kulturell närvaro som symboliserar närstående giftermål av germansk/nordiska och samiska individer som därmed skapar
incitament till en form av blandkultur vilket kan synas i de större fångstmarksgravarna i Vindförberg.
3. Den tredje utgångspunkten är att vissa gravlokaler i fångstmarken kanske hade både som syfte att markera ingifte mellan individer ur högre hierarkier ur olika samhällen och stärka sina egna samhällens ekonomiska status och kontroll över bredare geografiska områden och att man via giftemålet särskiljde sin identitet i gravskicket. Detta kan man tydligast se i den större fångstmarksgraven i Röstahammaren.
En samisk närvaro förekommer visserligen i en stor omfattning inom alla fångst och fjällgravar inom en bredare region. Samiska attribut ökar i omfattning i de flesta gravlokaler med tiden, men frågan är om det beror på ett ökat socialt och ekonomiskt tryck att markera en homogenare identitet, eller om det snarare är av en mer frivillig art där kulturella attribut blandats fritt på grund av naturlig interaktion mellan olika kulturgrupper där en starkare förekomst av samiska attribut beror på geografiska och interna sociala omständigheter runt gravlokalerna än just externa eller om det är allt i ett. Det är även utifrån ett
betraktarperspektiv svårt att verkligen ha i åtanke hur mycket av vår egen uppfattning av moderna kulturella attribut som man präglar döda kulturyttringar. Det är fullt möjligt att kulturella attribut i fångstmarken var mer komplexa och att man då inte ens kan utgå från ett
52
protosamiskt perspektiv när man ska analysera rituella lokaler och artefakter runt fångst och fjällgravar, speciellt inte under den första tidsperioden som kan ha varit mer heterogen och homogent än vad man nu tror och kan se utifrån gravartefakterna och dess fördelning. Kulturella atribut från ickesamiska samhällen minskar inte i omfattning med tidens gång, detta i relation till de tydligaste samiska attributen som blir vanligare med tiden. Frågan är då om det fanns olika mer interna rituela och kulturella atribut men som inte syns i gravarnas innehåll och struktur och som inte har uptäckts än. Använder man då rätt betraktarperspektiv när man analyserra fångst och fjällgravarna?
Etnicitet som begrepp bär forfarande på tydliga sår från tidigare historisk forskning kopplat till kulturellt ägande av viktiga resurscentrum där ägandet sanktioneras av starka rituella och kulturella symboliska upprepningar av kulturgruppens medlemmar. Etniska identiteter har formats i närhet av andra etniska gemenskaper för att stärka sin egen etniska identitet gentemot andra grupperingar i närheten. Etniska attribut har uttformats via frivilliga handlingar, via internt tryck från en viss etnisk grupps ide om att särskilja sig från en annan etnisk gruppering genom att stärka sin egen ekonomiska makt inom viktiga geografiska områden. I sen tid etniska markörer även formats av politiska beslut som syftar att särskilja en viss etnisk grupp exempelvis samer från andra medborgare genom att ge exempelvis samer monopol på rennäring och placera dem inom specifika geografiska ytor. Dessa tolkningar och uppfattningar om begreppet etnicitet utgår främst från en annan kulturell betraktares egna uppfattningar och blir problematiska när man granskar ett arkeologiskt material.
Betraktarperspektivet som är koplat till begreppet etnicitet måste då stärkas för att minimera eventuell oärlighet inom arkeologisk forskning och detta är som tydligast i sammanhang gällande begreppet: kulturell gemenskap, ett begrepp som i praktisk form även innebär olika sanktionella former av ett kulturell ägande av en identitet, geografisk yta och resursområden.
Argument för kulturella ägandet som är en del av begreppet etnicitet och som har utformats av individer ur ickesaiska gemenskaper används även idag av samiska samhällen för att stärka sin bruksrätt inom ett kulturellt och ekonomiskt perspektiv, detta syns inte minst inom områden runt exempelvis Vivallens gravfält där bruksrätten utgår delvis från de bredare genetiska analyser av kvarlevorna i Vivallen som har utförts på senare tid. Man bör från arkeologiskt håll vara mycket tydligare med att klargöra problem med att använda bredare genetiska tester för att stärka bruksrätten inom en viss region. Det samiska närvaron runt exempelvis Vivallen har visserligen stärks under senare tid. Men samtidigt så har man inte gjort genetiska tester med levande individer runt Vivallen för att kunna stärka relationerna mellan dem och de döda individerna i Vivallen.
De samer som använder Vivallen som ett exempel för att stärka sin egen bruksrätt är oftast inte från regionen runt Vivallen. Det är visserligen sant att de begravda i Vivallen främst var av samisk börd. Men protosamiska kulturyttringar runt Vivallen för 900 år sedan var kanske strukturerade inom en mer intern nivå än vad det arkeologiska materialet tenderar att visa. Vivallens medlemmar skulle kunna tillhöra en ovanlig gren inom
fångstmarkskulturen. Den starka samiska närvaron i Vivallen hade kanske även mer att göra av att Vivallen var ganska isolerad från andra närliggande gemenskaper och denna isolering skulle då kunna förstärka en samisk kulturell kontroll över ett större område. Närliggande samtida fångstmarksgravar skulle då därför kunna ha en svagare samisk symbolik.
Det är även fullt möjligt att en individ som levde i Vivallen för 900 år sedan kunde tillhöra mer än en kulturell identitet. Flera skelett från Vivallen markerar bar spår av vanliga samiska och ickesamiska attribut och även en del artefakter i gravarna klargör att ha en starkare kulturell blandning än i andra närliggande gravlokaler. Det skulle behövas fler
53
relevanta fynd runt Vivallen för att klargöra hur strukturerade och komplext de kulturella attributen var inom lokalerna och i vilket kontext de begravdes och hittades i. Alla gravar är inte i Vivallen undersökta än.
Den rika andelen järnföremål av exempelvis svärd, hyveljärn, mynt, sågar och välsmyckade föremål som man har hittat i de största fångst och fjällgravarna från främst tidsperiod 2 och 3 skulle kunna symbolisera hur integrerade fångstmarkens samhällen var med samtida större germanska/nordiska kulturgrupper oc deras handelsnätverk och ekonomiska strukturer. Exempelvis så intensifieras renbruket inom fångstmarken parallellt med en ökad
centraliserade handelskontakt mellan folk från ickesamiska gemenskaper söderöver och vid inlandet. Svärdsföremålen och smyckeföremålen i fångstmarken blir även bara fler och mer kvantitativa och kvalitativa med tidens gång och föremål med ett tydligare samisk attribut blir även vanligare med tiden i alla större fångst och fjällgravar. Detta stärker argumenten att fångstmarken skulle kunna vara mer kulturellt centraliserade än vad man nu tidigare har trott trots de starka ickesamiska närvaron i ala fångst och fjällgravar.
Stora andelar varierande järnföremål som myntföremål, sågar, smidesverktyg, pilar och hyveljärn, var vanliga i alla fångst och fjällgravar under en längre tidsperiod. Dessa föremål blir mer förekommande med tiden i relation till gravskicket och smyckesföremål och speciellt svärdsföremål blir vanligare inom allt mer komplexa och större gravlokaler, vilket antyder en social och kulturell kontinuitet som uvcklades med tiden runt fångstmark och fjällgravarna.
Problemet är dock att mycket stora fångstmarkslokaler och fjällgravslokaler är allt för få under alla tre tidsperioder vilket försvårar en förståelse av hur de sociala och kulturella mekanismerna liksom eventuella kopplingar till samisk identitet. De skulle kunna vara så att de få fynd som har hittats av klädedräkter och klädedräketrna kommer främst från slutet av tidsperiod 3 är en stark etnisk markör. Liknande fynd saknas under tidigare tidsperioder. Klädedräkternas sociala markering skulle kanske enbart ha som syfte att markera sociala skilander och/eller etniciteter inom vissa fångstmarkslokaler men inte inom ett större antal fångstmarkslokaler.
De sociala strukturen i olilka samhällen under dena tid är dåligt känd.
Analyser av större fångstmarksgravar och fjällgravar pekar på att det fanns under järnåldern en starkare social kontroll över större regioner. Fler fångstmarksgravar och fjällgravar konstrueras söderut närmare större jordbrukscentrum (exempelvis i södra Dalarna, norra Värmland och Hedmark). Om fångstmarksgravar och fjällgravar i sig betraktas som en etnisk markör så kommunicerad förekomsten av dessa gravar för centralmakter söderut att inom denna del av detta landskap så äger fångstmarksgravar och fjällgravars konstruktörer de värdefullaste resurserna.
En koppling mellan fångstmarksgravar och fjällgravar och en samisk dominans i fångstmarkerna försvåras av brist på kunskap om hur ritualer kopplat till mänskliga begravningar och djuroffer av en mer samisk stil utvecklades och strukturerades mellan tidsperiod 1 och 3. Fynd av djurben inom de större och äldre fångstmarksgravarna indikerar inte per automatik av att djur begravdes med människor, men de är betydligt mer vanligare under tidsperiod 2 och 3 (Jönsson, 2019: 127-129). De äldsta fynden av offrade fragment från älghorn, som ofta anses vara samiska attribut är vanliga även i de äldsta fångstmarksgravar, men mindre så i de yngre gravarna. Andelen renhorn i fångst och fjällgravar ökar också i antal med tidens gång och speciellt efter 500-talet e kr, men övergången över rituella begravningar är alt för få och behöver kompletteras.
Det tydligaste fyndet som kan tolkas som en stark samisk markör är fynd av björngravar. Problemet är att björngravar inte finns i de allra äldsta fångstmarksgravarna från tidsperiod 1
54
och 2. De äldsta björngravarna är från 900-talet e kr och de som har hittats i centrala
Sverige/Norge har bara hittats i Jämtland och resten i Norge och mycket få av dem har även hittats i tydliga fångstmarkskontext, de blir inte speciellt förekommande förrän tidig medeltid runt fångstmarken.
Det är möjligt att björngravar inte hade en sådan viktig rituellt syfte i äldre
fångstmarksgravarna och de bör då inte ligga i fokus om man främst är ute efter att analysera samiska kulturella attribut runt och inom fångst och fjällgravarna.
Lokaler och symbolhandlingar som kan tolkas som samiska är i sin helhet relativt fåtaliga mellan 200 f kr-1200 e kr, Både i Sapmi och söder om Sapmi (Pareli, 1991). De flesta äldre rituella lokaler och symbolhandlingar som tolkas som samiska är även odaterade. Den främsta anledningen till detta är att finns allt för få fullständiga inventeringar runt hela Sapmi och speciellt i fjällområden i nor och söder om Sapmi (Pareli 1991). Det är fullt möjligt att det finns flera ickeundersökta rituella samiska lokaler, även inom regionerna i fångstmarken.
Samiska attribut är visserligen vanliga i alla fångst och fjällgravar runt fångstmarken i sin helhet. De är även speciellt vanliga och tydligt framkommande i västra delarna av Tröndelag och Hedmark som även har en starkare ickesamisk närvaro under järnåldern. De starka spåren av samiska attribut i större fångstmarkskomplex hittar man även i Dalarnas inland som också har en stark ickesamisk närvaro under järnåldern.
Ett nära kontaktnätverk med germansk/nordiska samhällsgemenskaper syns även i samtida gravseder i fångstmarken utifrån det ökade antalet germansk/nordiska smycken, svärdsfynd, järnfynd, brandgravar och hästgravar som man hittar i fångst och fjällgravarna. Förekomsten av dessa fynd skulle kunna tolkas som att fångstsamhällen hade en mycket viktig social position i förhållande till sina germansk/nordiska grannar och en social status som var likvärdig eliten i större samtida germansk/nordiska samhällen. Samhällen kring fångst och fjällgravarna var samtidigt beroende av att handla med och köpa av.
Slutligen för att kunna följa hur fångstmarksgravar och fjällgravar utvecklas med tiden och ytterligare närma sig frågan om samhällstruktur och etnicitet som har tagits upp i denna uppsats behövs fler undersökningar och analyser av fler fångst och fjällgravarfrån alla tidsperioder. Här rekommenderas en tydligare redovisning över gravarnas möjliga samiska och ickesamiska attribut och mer detaljerande av benmaterial både när det gäller djur och människa, samt även mer detaljerande analyser av de mänskliga benen.