När, som i denna studie, fokus flyttas från de äldre och deras erfarenheter av att delta i kulturella aktivite- ter så förflyttas också värdet av kultur från hälsa till något annat. Kulturinsatser i termer av interventioner
har betydelse och förändringspotential även för andra aktörer i äldreomsorgen, såsom personal, chefer, undersköterskor och anhöriga men på andra sätt än för just känsla av välbefinnande eller hälsa.
I detta kapitel har musikern och konstnären båda lyft fram vad som skulle kunna kallas för kulturaktivi- teternas demokratiska dimensioner. Demokratin består i de känslor av gemenskap som uppstår och i de gemensamma målen med sången och måleriet. Kulturinsatserna ger underlag för mer jämlika villkor mel- lan personal och de äldre eftersom de deltar sida vid sida. I nästan alla andra situationer har personal inom de omvårdande verksamheterna rollen som omsorgsgivare och därmed en överordnad position jämfört med den andre som har rollen som omsorgstagare. Vidare lyfter musikern och konstnären fram möjlighet- en att se sig själv och sin omgivning med nya ögon. Inte bara färger, former, ljud och det estetiska utan också personerna runt omkring. Personalen kan se att de äldre inte bara är omsorgstagare utan också aktö- rer som kan måla eller sjunga.
Vi ska se närmare på en annan aspekt av kulturens betydelse genom ett exempel från en målarstund på en träffpunkt för äldre som fortfarande bor hemma. Det är den sista målarstunden för terminen. På plats finns en handfull äldre, ett par personal, en konstnär som håller i målarstunderna och jag.
Konstnären har fått igång oss alla med att måla självporträtt. Fredrik har startat på en ny teckning och har må- lat en lejonman med ett ansikte i mitten. Ett lejon. Detta leder till en lång diskussion om stjärntecken, om egenskaper och berättelser om oss själva och hur anhöriga är, döttrar och makar. Det är Vivi, Fredriks fru som är lejon. Fredrik är Vattuman. ”Det är mig du har målat!” utropar Vivi. Själv försöker hon framkalla kanske en vattuman. Hon har nu fyllt den röda ringen på sin bild med en vitaktig färg och svagt anar man ett ansikte bakom, som om någon kikade fram bakom en isskiva eller speglar sig i en frostad spegel.
I samtalet som uppstår under målandet deltar alla som närvarar. Alla kan på lika villkor dela med sig om hur de ser på stjärntecken, hur det passar med synen på sig själv eller bjuda på skojiga berättelser om nära och kära som är andra stjärntecken eller om vilka stjärntecken man hör ihop med. Med lika villkor menas att deltagarna inte behöver ha en viss livserfarenhet eller sakkunskap. Alla vet vad stjärntecken är, men alla har kanske inte ett lika stort engagemang och då nöjer man sig med att kanske avfärda det med att ”jag tror inte på sådant”. De andra kanske däremot nyfiket vill reda ut vilket stjärntecken ”du” tillhör. Detta är ett samtal som skulle kunna föras var som helst i vilken åldersgrupp som helst, på en skolgård, i ett fika- rum på en vårdcentral eller på en träffpunkt för äldre. På så vis är samtalet frikopplat från ålder och gene- ration. Detta faktum, samtalets tidlöshet är också viktig av demokratiska skäl. Spridningen i ålder på en sådan här träffpunkt kan vara stor. I exemplet ovan skiljer det nästan sextio år mellan den äldsta och yngsta deltagaren (jag). Men även mellan de gamla som kommer dit är spridningen stor, från 65 till 95, det vill säga det kan skilja mer än 30 på de äldre som deltar.
Just detta med ålder har Sverker Hyltén Cavallius (2007) forskat om när han har studerat musikunder- hållning och körsång inom äldreomsorg. Han ser i sina studier en tendens till att kultur, i hans studie mu- sik, ofta får en enhetlig och likriktande funktion. I de musikaktiviteter han studerar utgår arrangörerna från att alla äldre delar erfarenheter av ett gemensamt förflutet. De är därmed lika och de tillhör en annan generation än den som organiserar och arbetar inom äldreomsorgen. Till denna föreställning om likhet finns det en tendens att också förutsätta att äldre människor är intresserade av hur det var förr. Med det som utgångspunkt i exempelvis de musikstunder som Hyltén-Cavallius studerat blir det inte de äldre själva som sätter upp repertoaren utan de som ordnar musikstunden. De gör det utifrån en ganska stereotyp uppfattning om att gamla utgör en enhetlig grupp som delar ett gemensamt förflutet och gillar gammal- dags musik. Gammalt behöver dock inte vara dragspel utan snarare handlar det om någon slags folkhems- nostalgi (Hyltén-Cavallius, 2007).
Föreställning om att äldre delar ett gemensamt förflutet är inte särskilt framträdande i de intervjuer jag har gjort. Det är däremot förgivet tagandet om att äldre människor vill berätta och tala om det förflutna. Det är samtidigt en hållning som är vanligare bland chefer och inom den omvårdande verksamheten än den förebyggande. Kanske ligger det i uppdragets natur, att inom förebyggande arbete ska man ta vara på
det som är och bygga upp inför framtiden, medan i det omvårdande arbetet riktar man mer in sig på att bevara och vårda det som är och har varit.
Det sammanfaller i så fall med konstnärens erfarenhet av att hennes roll och insatsernas funktion skiljer sig. I förebyggande verksamhet är hon där för de äldres skull och på särskilda boenden mer för personalens. Det säger något om vad kulturinsatser kan göra i de olika verksamheterna. Inom förebyggande kan de äldre själva njuta och ta för sig i större utsträckning och ”hälsoeffekten” blir deras egen. Inom omvårdande verksamhet kan kulturinsatser ge personal verktyg att utveckla det omvårdande arbetet i nya riktningar.
Kulturinsatser blir då mer än en intervention som ska förbättra villkor, det blir också ett redskap i arbe- tet med äldre. Musikerns mål med körsången som beskrivs ovan ”att så ett frö och att få människor att växa och blicka framåt från där de är nu” är inte bara ett mål för musikstunden utan kan också förstås i ljuset av det ovan sagda. Musikstundens mål blir ett ifrågasättande av rådande föreställningar om att äldre gärna blickar bakåt. På så vis får kulturen inte bara en demokratisk dimension utan också en subversiv dimension där myter och föreställningar om äldre kan ruckas.
Detta resonemang knyter avslutningsvis åter an till frågorna om tolkningsföreträde, makt, förhandling och ömsesidighet. Med vilken rätt kan kultursektorn definiera sin roll att gå in och ifrågasätta och förändra och verka subversivt? Hur ska kultursektorn se på sin egen position i förhållande till omsorgen och inte minst vad händer med kulturarbete när det träder in i en ny arena? På vilka sätt formuleras kulturarbetet om och ruckas på? Här är det särskilt en aspekt som kan vara problematisk och den handlar om kulturar- bete och kultur som vara och behovet av att vara nyttigt för att ha legitimitet. Precis som äldreomsorgen har kommit att bli en vara som individualiseras och som omsorgens kunder konsumerar och kan välja eller avstå från blir kulturaktiviteter allt mer en vara som ska säljas. Det är en utveckling mot en kulturens kommodifiering som strider mot tanken om kulturens sprängkraft och möjlighet att vara gränsöverskri- dande och utvecklande oavsett om den är önskvärd, lönsam eller nyttig.
Ledning
Detta kapitel handlar om ledning inom äldreomsorg och här fortsätter uppdelningen mellan förebyggande verksamheter och omvårdande verksamhet. Anledningen är att villkoren för verksamheterna är olika och förutsättningarna för kultur, i äldreomsorgens relativa betydelse liksom de kulturella insatser som beskrevs i föregående kapitel, ser olika ut och får därmed också olika betydelse. Flera av de intervjuade cheferna har emellertid erfarenhet av båda delarna och i deras reflektioner om betydelsen av kultur jämför de ofta mel- lan förebyggande och omvårdande verksamhet.