Genom att studera uppfattningar om vilken slags kunskaps som an- ses vara »den rätta« så synliggörs ytterligare idéer om ansvarstagande. I det analyserade materialet finns huvudsakligen två uppfattningar om vad för slags kunskap som är mest pålitlig och värdefull. En- ligt den ena är det den befintliga sjukvården och den västerländska medicinen som är den främsta kunskapsauktoriteten, vilket får till följd att hälsoåtgärder och egenvård bör ske i sjukvårdens regi eller övervakning. Den andra uppfattningen är att även andra vårdgivare kan ge värdefull hälsoinformation. I statliga utredningar tar man förgivet att hälso- och sjukvårdens aktörer står för den bästa kun- skapen, men jag tänker inte ytterligare belysa detta här. Istället pre- senterar jag först två exempel från hälsorådgivningslitteraturen på uppfattningen att människors eget ansvar för sin hälsa innebär att man skall följa hälso- och sjukvårdens råd. Därefter analyseras upp- fattningen att det är viktigt att bli mindre beroende av medicinsk expertis för att kunna ta ansvar för sin hälsa. Denna uppfattning illustreras genom några exempel som visar att människor bör söka kunskaper som gör dem förmögna att kunna bedöma medicinsk faktakunskap och när den behövs.
Medicinsk kunskap garanterar tillförlitlig kunskap
Bonniers läkarbok har ett kapitel som handlar om att förebygga sjuk-
dom och här finns ett avsnitt som i första upplagan har rubriken »Det egna ansvaret för hälsan« och som i senaste upplagan heter »Individens ansvar för hälsan«.22 Texterna inleds med beskrivningar
av negativa konsekvenser av den befintliga sjukvården. Den har, menar man, skapat osäkra patienter som har svårigheter att bedöma den egna hälsan. Sjukvårdspersonal antas sitta inne med det rätta svaret och måste därför konsulteras i tid och otid. Men på senare
22 Bonniers läkarbok har kommit ut i flera versioner. Jag använder utgåvorna från 1984 och 2000, där den senare utgåvan innehåller ett avsnitt om ansvar som i stort sett är en språklig bearbetning av ett avsnitt från den tidigare utgåvan.
tid har det skett en positiv förändring i och med framväxten av ett synsätt där hälsan är en angelägenhet för var och en.
Under senare år har man dock på många håll blivit alltmer tveksam när det gäller uppfattningen att det är de medi- cinska experterna som skall ta hand om alla våra hälsopro- blem. Individens ansvar för sin hälsa har i stället kommit i förgrunden.23
Det anses inte vara nödvändigt att det enbart är medicinska experter som ska ta hand om människors hälsotillstånd, utan det sägs finnas en ökande insikt om att den enskilde individen också kan bidra och ta större ansvar. Resonemanget förutsätter att det kan finnas delar av en individs hälsa som den enskilde är bäst ämnad att påverka.
I texten framförs en idé om att det finns ett samband mellan intresset för individens ansvar för sin hälsa och framgången för al- ternativmedicin.
Intresset för hälsokost och friskvård i olika former har blivit allt större. Framgångarna för naturmedel och alternativa medicinska behandlingsmetoder vid besvär och sjukdom kan ses dels som en misstro mot den etablerade medicinen, som av somliga anses ha blivit allt för teknisk, dels som ett led i trenden att ta större ansvar för den egna hälsan.«24
Hur skall vi tolka att alternativmedicin anses vara en naturlig del i en ansvarstrend? En möjlighet är att den som tar ansvar för sin hälsa prövar olika vägar, och förr eller senare stöter han eller hon även på det som befinner sig utanför den etablerade hälso- och sjukvården. Det väsentliga för den enskilde är att det fungerar, inte vem som erbjuder det. I övrig text beskrivs människans intresse för alterna- tivmedicin vara motiverat av både morötter och piskor. Morötterna
23 Ulf Nicolausson (red), 1984, Bonniers läkarbok – »sköt om dig«, s 15. 24 Hans Åberg (red), 2000, Bonniers läkarbok, s 53–54.
består i vilja att ta ansvar för sin hälsa. Piskan är ett avståndstagande från en sjukvård som upplevs som alltför teknisk och som inte kan erbjuda tillräcklig bot för vissa typer av hälsoproblem. För att möta människors ökade deltagande och ansvarstagande så drar man slut- satsen att hälso- och sjukvården måste satsa mer på förebyggande arbete för att hjälpa människor. Texten avslutas dock med en slags varning.
All egenvård måste dock baseras på vetenskapliga grunder, så att individen inte utsätts för onödiga risker beroende på okunnighet. Egenvård får heller aldrig ersätta adekvat medicinsk vård när sådan behövs.25
Det ligger på den enskildes ansvar att bedöma om han ska göra egna egenvårdsinsatser eller om han måste vända sig till någon som kan erbjuda medicinsk vård. Trots detta ansvar blir människor tilldelade en förhållandevis passiv roll, eftersom det blir oansvarigt att inte söka medicinska råd. Texten ger uttryck för idén att all egenvård ska vara baserad på den vetenskapliga medicinen, och underförstått den som hälso- och sjukvården erbjuder.
Rätt del av vårdansvaret
Böcker i egenvård utgår från att det är möjligt och önskvärt att människor vidtar egna hälsoåtgärder. Därmed problematiseras vad som är den enskildes uppgifter. Per Ove Linds bok Bota dig själv kan ses som ett exempel där författaren ser sig tvungen att för läsaren klargöra gränser för ansvarstagandet.
Frågan om vad egenvård är diskuterar Lind utifrån ett citat av Gösta Tibblin professorn i allmänmedicin, som definierar syf- tet med egenvård som »en aktiv patient, väl rustad att ta sin del av
25 Åberg (red), 2000, Bonniers läkarbok, s 54. Se även s 62.
26 Per Ove Lind, 2000, Bota dig själv – egenvård med läkemedel och naturläkemedel, s 11. Gösta Tibblin skriver även om möjligheten att ta en del av vårdansvaret i en introduktionstext i Donald Vickery och James Fries Aktiv egenvård – spåra, bota, förebygga sjukdom i samarbete med sjukvården, 1978, s 9.
vårdansvaret.«26 Vad är då ett vårdansvar och vad innebär en del-
ning av det? Vård betyder i detta sammanhang skötsel och omsorg. Patienten ska ta ansvar för vården, vilket rimligen tolkas som en uppmaning att utföra vissa åtgärder. För att klara av dessa uppgifter måste man vara aktiv och rustad med rätt slags kunskaper. Men det behövs även kunskaper för att avgöra vilka slags åtgärder man ska göra själv och vilka som ska överlåtas till läkare. »Man måste också ta på sig rätt del av vårdansvaret: det är inte fråga om att konkur- rera med läkare.«27 Det förfaller vara viktigt att människor gör rätt
saker och att de inte kommer i konflikt med sjukvårdens uppgifter. Resonemangen kan tolkas som att Lind vill visa att sjukvården och den enskilde individen har ett delat ansvar. Men det finns även en tendens till att läkaren anses ha det grundläggande ansvaret och en- bart delegerar delar av det till den aktive patienten.
En kunskap som speciellt framhålls i egenvårdslitteratur är be- tydelsen av att veta när läkare ska uppsökas. Lind utvecklar detta mer i ett senare avsnitt.
Men den viktigaste regeln som begränsar användningen av egenvård har med våra kunskaper att göra: för att få ägna sig åt egenvård i ett visst fall måste man vara absolut säker på att egenvård är den lämpligaste vårdformen. Vid minsta tveksamhet om ofarligheten hos ett tillstånd ska läkare kontaktas.28
Citatet ger uttryck för idén att människor inte bör bedriva egenvård om de inte är helt säkra. Resonemanget förutsätter dels att det finns absolut säker kunskap, och dels att varje enskild individ känner till vilken denna är. Frågan är om det inte är precis sådana formule- ringar som gör människor osäkra och som minskar deras benägen- het att bedriva egenvård. Citatet antyder en dubbelhet i synen på ansvarstagande. Å ena sidan likställs det med att lyda råd och att
27 Lind, 2000, Bota dig själv, s 11. 28 Lind, 2000, Bota dig själv, s 23.
göra som man blir tillsagd, å andra sidan handlar det om att göra egna egenvårdsinsatser. Texten sänder ut dubbla ansvarsbudskap där individen både tilldelas en passiv och en aktiv roll. Tankarna sammanfattas väl i ett citat från Jan-Erik Ögrens egenvårdsbok
Husapoteket.
Med ökade kunskaper om kroppen och hur man förebyg- ger och behandlar lindrigare sjukdomsbesvär kan den en- skilde ta ett ökat ansvar att själv behandla sina småkrämpor och bättre följa läkarnas ordinerade behandlingar.29
Frigörelse från medicinsk expertis
Om människor får tillgång till mer kunskap så kan det innebära att de blir mindre beroende av medicinska experter som talar om vad de ska göra. Inom viss alternativmedicinsk hälsorådgivningslit- teratur ses detta som positivt. Till exempel beskriver Andrew Weil vikten av att söka kunskap och att vara öppen för nya perspektiv.
Jag vill att du redan från början ska vara medveten om att jag förväntar mig mycket av dig som läsare. Jag förväntar mig att du vill ta mer ansvar för din hälsa och ditt eget välbefinnande och att du vill bli mindre beroende av den traditionella medicinska faktakunskapen.30
Weil menar att människor som tar ansvar för sin hälsa inte bara är beredda att söka kunskap i allmänhet utan att de även är öppna för kunskap som går utöver vad den konventionella medicinen erbjuder. Det betyder att den medicinska kunskapen är en källa bland andra, en källa som kritiskt ska granskas utifrån förtjänster och risker. Läsaren tillskrivs en aktiv roll där det ingår att utmana medicinsk expertis.
29 Jan-Erik Ögren, 1983, Husapoteket – en handbok om receptfria läkemedel och egenvård av enklare åkommor, s 10.
En av den ökade kunskapens möjliga effekter är att befria män- niskor från sjukvårdens medicinska perspektiv, eftersom det av kritiker anses vara för begränsat. Det får till följd att de inriktar sin argumentation på att visa att det finns alternativa sätt att hantera hälsa och sjukdom. En liten antydan om vad det kan innebära ges i följande citat av Susanna Ehdin.
Det nya hälsomedvetandet sätter människan i centrum. Vi tar ett eget ansvar, vi söker själva kunskap och är öppna för nya alternativ, idéer och tankar. Exempel på nya tanke- gångar är: förstärk det friska, se till helheten, var närvarande i nuet, bejaka känslorna och därmed din egen potential.31
Det är ett nytt hälsotänkande som beskrivs, enligt vilket individen har det grundläggande ansvaret. Det är inte möjligt att göra rättvisa åt alla de alternativ och komplement som presenteras i den ana- lyserade hälsorådgvningslitteraturen, eller kritiskt granska dem för den delen. Poängen är snarast att individens ansvar är centralt i den argumentationen och vidden av vad man anses kunna ta ansvar för och påverka presenteras i nästa kapitel.