Kunskap och kompetens - "Vi kan ju inte tolerera intolerans" En kvalitativ studie av

Samtliga informanter är eniga om att det inte finns tillräckligt med kunskap och kompetens kring HBT och heder i samhället. Malin uttrycker att HBT-personer inte får det skydd de behöver från samhället. Alla informanter är eniga om att det finns stora brister i samhället när det rör arbetet med denna målgrupp. Det är ofta så att yrkesverksamma inom människobehandlande verksamheter inte har följt med i utvecklingen av mångkulturalism i samhället (Malmö 2007). Detta visar sig tydligt när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck då de yrkesverksamma har svårt att hantera dessa ärenden (a.a.). Ylva betonar att kunskap och kompetens är nödvändigt för att kunna ställa de rätta frågorna när hon säger: ”… vet man inte heller någonting om heder då kan man ju inte ställa frågor om det heller.”. Dessa två informanter nämner kostnader som en av utmaningarna för samhället i att arbeta med hedersutsatta HBT-personer, ett exempel de ger är att utökad utbildning kostar pengar. Både Jamal och Samir lyfter även fram kostnader som ett hinder i arbetet. Samir hade velat se

att mer resurser öronmärktes för arbetet med hedersutsatta HBT-personer. Mattias lyfter fram vikten av utbildning och att vi i samhället dessutom behöver vara mer öppna och våga prata om de problem som finns utan att vara konflikträdda. Han säger vidare att:

”Om jag tycker att någon beter sig konstigt mot någon, att jag säger ifrån, ska du verkligen göra så, varför får inte din dotter vara med, varför måste din son gå hem så tidigt.”.

Mattias anser att samhället kontinuerligt behöver prata om den problematik som finns kring hedersutsatta HBT-personer utan förutfattade meningar. Malin betonar att det finns stora kunskapsbrister inom socialtjänsten och de som har kunskap kring HBT och heder har sökt den på egen hand utifrån ett eget intresse. Både Andreas och Jamal menar även de att det finns en stor okunskap kring HBT och heder. Den kunskapsbrist som finns hos flera verksamheter i samhället är en bidragande faktor till de hedersutsatta HBT-personernas sämre psykiska mående (Ungdomsstyrelsen 2010). Sabina menar att samhället behöver arbeta mer med att synliggöra problematiken och tydligare visa att hjälp finns att tillgå. Hon betonar vikten av att vuxna och samhället i allmänhet tydligt visar sitt ställningstagande i relation till HBT-personer som lever i hederskulturer. Även Ylva betonar vikten av att samhället visar tydliga signaler om var de här personerna kan få hjälp. Hon menar att det är samhällets uppgift att läsa signaler och räcka ut en hand till de som behöver istället för att vänta på att de hjälpsökande själva ska komma till myndigheter och söka hjälp. Ylva anser att samhället behöver bli bättre på att kommunicera och sända följande signaler: ”Vi ser er, vi vet att ni finns och ni är välkomna.”.

Ylva understryker att det krävs en medvetenhet hos yrkesverksamma vad gäller dokumentationsföring då föräldrar har rätt att begära ut journaler över sina omyndiga barn. Hon menar att ett sätt att hantera detta är genom att arbeta med parallella spår och välja att utesluta känslig information i dokumentationen och syftar då på information kring individens sexualitet. Sabina lyfter fram att det finns en särskilt stor kunskapsbrist när det gäller transpersoner och en stor osäkerhet kring hur ärenden med transpersoner ska hanteras. Andreas uttrycker liknande och säger: ”… ja men säg att du är en transperson från en hedersnormativ kontext och invandrare, då blir det svårt för det svenska systemet att förstå hur du (syftar på yrkesverksamma) ska hantera det här…”. Yrkespersoner är i många fall oförberedda inför olika situationer som kan uppstå, däribland fall som rör hedersvåld och förtryck (Malmö 2007). Det råder fortfarande en stark heteronorm i dagens samhälle (Norrhem, Rydström & Winkvist 2008).

Andreas menar att det finns ett stigma hos hedersutsatta HBT-personer som gör att de inte pratar öppet om sin problematik förrän det är nödvändigt och säger att: ”… det är inte så att någon skulle säga så här: ”hej jag är homo och blir hedersförtryckt”.”. Mattias uppger att många av de hedersutsatta HBT-personerna drar sig för att söka hjälp in i det sista och att det först är när individen känner att den förlorat allt som den söker hjälp. Anledningen till detta anser han bero på att det är skambelagt och att individerna varken vågar eller vet hur de ska söka hjälp. Av rädsla för att situationen ska bli känd för individens sociala omgivning så avstår många från att söka hjälp (Darj & Nathorst-Böös 2011). Malin uppger att många av dessa personer lever ett hårt liv och att de försöker lösa det på egen hand så långt som möjligt. En anledning till att de inte söker hjälp är enligt Malin att de inte vågar. Hon anser att HBT- personerna upplever att det är för farligt att berätta för socialtjänsten om sina problem och hemsituation om de sen inte får hjälp. Socialtjänstens bristande agerande kan även leda till att våldet normaliseras hos de hedersutsatta HBT-personerna (Darj & Nathorst-Böös 2011).

Malin lyfter fram att socialtjänsten ofta kontaktar föräldrarna trots att det kan innebära en ökad risk för individen. Vårdnadshavare ska kontaktas av socialtjänsten när det gäller omyndiga barn med undantag i de fall barnet riskerar att utsättas för en ökad risk enligt sekretesslagen (Darj & Nathorst-Böös 2011). Trots undantaget ovan väljer socialtjänsten ofta att kontakta familjerna (a.a.). Malin anser att socialtjänsten i många fall bedömer att det är ett familjeproblem och ser inte det skyddsbehov som finns, vilket är att individen behöver skyddas från sin familj. Ylva menar att grunden till att socialsekreterare ofta kontaktar familjen i ärenden som rör heder är osäkerhet och okunskap. Hon anser att socialsekreterare i kontakten med familjen bör välja att utelämna viss information för att inte förvärra individens situation, till exempel att utelämna personens sexuella läggning eller könsidentitet för familjen då det skulle kunna gå emot familjens normer och värderingar.

5.2.1 Brister i arbetet

I socialtjänstens arbete läggs ett stort fokus på att hålla ihop familjen vilket gör att fokus på att skydda individen nedprioriteras (Lindell 2011). Ylva lyfter fram att socialtjänsten avslutar sina insatser så fort behoven är uppfyllda vilket hon ställer sig kritiskt till då det rör hedersrelaterade fall. Hon menar att dessa fall inte blir lösta utan att det kan vara ett livslångt behov och syftar på att i hedersfall där insatser avslutats så finns det en stor risk att personerna ingår tvångsäktenskap som kanske var anledningen till att de sökte hjälp i första hand. Även Samir menar att det kan finnas ett behov av hjälp och stöd genom hela livet och att det är vanligt att verksamheten har livslånga kontakter med klienter. Tålamod och bekräftelse är viktigt i arbetet med hedersutsatta HBT-personer då de i större utsträckning kan känna sig otrygga i sin situation men även att de kan vara i konflikt med sig själva (Socialstyrelsen 2013). Samir menar att det krävs tålamod och att det kan ta lång tid innan en person fått förtroende för en och väljer att öppna sig. Han säger att: ”Men rätt ofta är det en process, en väldigt lång process och det är det som vi försöker, att genom samtal förbereda de att på något sätt erkänna det för sig själva.”. Ylva lyfter också fram vikten av att låta dessa ärenden ta tid och att det kan finnas behov av en regelbunden kontakt under flera års tid med samma yrkesverksamma person. Jamal betonar vikten av att få individen att känna sig trygg för det är först då som den kan börja prata om sina problem. Samir anser att socialtjänsten kan ha svårt att hjälpa en individ som själv ännu inte identifierat sitt behov av stöd och hjälp och att det ofta är upp till individen att själv berätta vilka behov den har.

Malin framhåller att det kan finnas skillnader i hur arbetet med tjejer och killar ser ut, där tjejer i större utsträckning har utrymme och möjlighet att ”komma ut”. Detta anser hon bero på att de flesta skyddade boendena är riktade till kvinnor och boenden för killar inte är utvecklade i samma utsträckning. Hon understryker den särskilt svåra situationen som råder för de transpersoner som biologiskt sett är killar som placeras utefter sitt biologiska kön och därmed inte erbjuds samma möjligheter som andra tjejer att ”komma ut”. Det blir vid sådan placering tydligt att transpersoner förväntas passa in i en av de två könsrollerna precis som vid könskorrigeringsprocessen (Danielsson 2009). Malin anser att det är en stor brist att inte alla erbjuds samma möjligheter att ”komma ut”. Enligt Ylva är det lättare för tjejer att ”komma ut” som homosexuell än killar och detta menar hon beror på att kvinnors samkönade sexualitet inte tas på lika stort allvar som mäns samkönade sexualitet som anses vara mer gränsöverskridande. Detta kan ha ett samband med den syn som var vanlig i Sverige, för ett par hundra år sedan, att homosexualitet mellan två män sågs som allvarligare än homosexualitet mellan två kvinnor (Norrhem, Rydström & Winqvist 2008). Homosexualitet sågs under 1900-talet som en sjukdom och homofobin lever fortfarande kvar i dagens samhälle som en del av heteronormen som råder vilket kan påverka bemötandet i arbetet (a.a.).

Malin lyfter fram att personal inom skolan inte har den kunskap som krävs för att ge hedersutsatta HBT-personer den hjälp och det stöd de behöver. Hon anser att dessa problem är osynliggjorda vilket innebär att de drabbade personerna blir mycket ensamma. Hedersutsatt HBT-personer har svårt att få hjälp då de är osynliggjorda i samhället och yrkesverksamma inom olika verksamheter saknar tillräckligt med kunskap för att hantera dessa ärenden (Malmö 2007). Jamal anser att det i vissa fall är för mycket fokus på att individen ska passa in i en viss målgrupp istället för på individens egentliga behov. På grund av problematikens komplexitet efterfrågar han mer individuella insatser och lösningar. Sabina påtalar att personal inom skolans verksamhet bör bli bättre på ett könsneutralt språk och komma ifrån ”mamma, pappa, barn” språket som hon anser att de använder sig av. Hon lyfter även fram att de bör prata mer om hur olika familjekonstruktioner kan se ut och att det finns olika sätt att skaffa barn, inte bara mellan kvinna och man. Framförallt menar hon att skolan behöver bli bättre på att arbeta inkluderande med en mer öppen attityd kring sexualitet och könsidentiteter.

5.2.2 Bemötande

Mattias och Sabina lyfter fram att hedersutsatta HBT-personer är i stort behov av att bli sedda och hörda. Mattias anser att detta är viktigt på grund av att HBT-personer som lever i hederskulturer sällan har någon annan i sin närhet som de kan prata med om sin situation. Även Sabina anser att det är särskilt viktigt att stötta dessa personer och visa sig tillgänglig och öppensinnad och att de kan skapa en förtroendefull relation till en vuxen utomstående person. Hon betonar vikten av att dessa personer ska får möjlighet att träffa en person som har kunskap om problematiken och har en förmåga att visa förståelse. I arbetet med hedersutsatta HBT-personer är det viktigt att ha en förståelse för deras situation (Darj & Nathorst-Böös 2011). Sabina anser att hedersutsatta HBT-personer är i stort behov av en person som kan fungera som en vägledare. Ylva betonar att samhället i stort behöver bli bättre på att ha ett öppet bemötande där alla känner sig välkomna. Hon lyfter även fram vikten av att förstå hela hederskontexten. Även Andreas lyfter fram vikten av att visa förståelse för den dubbla förtrycksgrunden som råder för HBT-personer som lever i en hederskontext. I arbetet med hedersutsatta bör det finnas en förståelse för vidden av kollektivets inverkan på individens syn på sig själv och agerande (Allwood 2000). En annan aspekt som yrkesverksamma bör vara medvetna om enligt Ylva är att oavsett ålder och oavsett vad personen varit utsatt för finns det de som väljer att återvända till sina familjer. Anledningen till detta är ofta att individen har svårt att hantera ensamheten (Lindell 2011). Detta kan tolkas utifrån att individen är uppfostrad enligt kollektiv tradition där fokus ligger på samhörighet och familjen utgör individens skyddsnät (Almqvist & G. Broberg 2000).

Myndigheter brister i sitt bemötande av våldsutsatta och även i att ge personerna den hjälp och det stöd de är berättigade till men framförallt i behov av (Socialstyrelsen 2013). Sabina menar att hedersutsatta HBT-personer aldrig kommer att kunna vara en del av en norm på grund av samhällets och hederskulturens heteronorm. Ylva betonar att det är viktigt att ha ett öppet förhållningssätt i bemötandet och att våga ställa frågor så att HBT-personer inte ska behöva ”komma ut” hela tiden. Hon menar att om: ”… vi inte ens ställer frågan då har vi någonstans stängt den dörren, att vi som är så jäkla demokratiska och sekulariserade och obekymrade om sexualitet, vi ställde inte ens frågan.”. Även Sabina betonar vikten av hur det pratas kring partnerskap och att då till exempel inte ska fråga efter mamma eller pappa utan istället kan fråga efter föräldrar. Mattias lyfter fram vikten av att prata öppet om de problem som finns och säger att: ”Våga lägga sig i, våga vara obekväm, våga ställa frågorna, det är inte farligt.”. Sabina poängterar vikten av att ställa de rätta frågorna. Ylva anser att många yrkesverksamma är rädda för att göra fel och det förekommer osäkerhet kring vilka ord som

får eller inte får användas i mötet med HBT-personer, till exempel vilket pronomen personen vill tilltalas med. Ylva säger att vi måste bli bättre på att inte bli förvånade och inte glömma bort att ställa frågor kring våld i nära relationer, även samkönade relationer.

Malin anser att HBT-personer bemöts annorlunda och inte får samma stöd och skydd från samhället jämfört med resten av befolkningen. Hon anser att anledningen till detta kan vara att socialtjänsten arbetar utifrån egna normer, fördomar och föreställningar som gör att de har svårt att identifiera skyddsbehovet hos HBT-personerna. Ylva betonar att yrkesverksamma måste bli bättre på att se riskerna i fall med hedersutsatta HBT-personer då de själva inte alltid är medvetna om vilka risker de är utsatta för. Hon lyfter även fram att yrkesverksamma måste jobba med sina egna värderingar och sin rädsla för att kränka människor genom att ställa frågor kring deras sexualitet. Även Samir lyfter fram vikten av att yrkesverksamma arbetar med sina egna värderingar. Han syftar på följande:

”Jag måste våga erkänna för mig själv att det är en fördom att säga att jag inte har några fördomar, jag måste erkänna för mig själv, sen när jag erkänt för mig själv då måste jag ta itu med det.”.

Mattias menar att den hotbild som kan finnas i ärenden med hedersutsatta HBT-personer kan påverka arbetet på så sätt att det krävs en extra försiktighet och samtidigt ett snabbt agerande. Andreas anser att detta är ett komplext problem som kräver att experter med den rätta kunskapen kopplas in från början.

5.2.3 Insatser

Mattias uppger att hedersutsatta HBT-personer främst efterfrågar någon form av skyddsåtgärd som till exempel skyddat boende eller egen lägenhet. Han nämner även att dessa personer är i behov av ekonomiskt bistånd. Vilka insatser som efterfrågas beror enligt Mattias på hur våldsutsatt personen är men det är främst en trygghet för sitt liv som individen är i behov av. Samir berättar att det finns olika behov av insatser och att det är individuellt vilka behov som finns. Han tar upp att det kan vara akuta behov så som att ha någonstans att gömma sig eller ha någonstans att bo beroende på hur utsatt personen är. Ett annat behov han tar upp är samtal där individen efterfrågar hjälp och stöd i att förstå sig själv.

Mattias nämner terapi som en form av insats för HBT-personer med hedersproblematik med tanke på att de har ett stort behov av att bli sedda och hörda. Sabina nämner att en insats vid behov av skydd kan vara placering med utredning och behandling. En skyddsplacering i dessa fall innebär att individen bryter kontakten med sin familj helt (Lindell 2011). En annan insats som Sabina nämner är öppenvårdsinsatser som innefattar samtal med familjen. Ylva nämner även gruppverksamheter som en insats men hon lyfter fram att just när det gäller heder kan det bli problematiskt i och med rädslan för rykten och skvaller.

Sabina uppger att det inte finns många skyddade boenden för killar. Även Andreas lyfter fram att det finns skillnader i vilken hjälp individen kan få av samhället beroende på kön. Han förklarar detta med följande: ”Är du då kille och söker hjälp för att du blir hedersförtryckt så finns det väldigt lite hjälp att få för systemet är byggt på att du är tjej och hetro, som blir förtryckt av din familj.”. Bristen på insatser till killar visar på samhällets bristande förmåga att se skyddsbehovet hos killar till skillnad från tjejer som har helt annat skyddsnät i samhället (Darj & Nathorst-Böös 2011).

Andreas menar att det finns en skillnad i vilka insatser som erbjuds beroende på i vilken kommun personen bor i samt vilken kunskap som finns hos de yrkesverksamma inom kommun. Han anser att det är problematiskt då alla kommuner har sitt sätt att arbeta på och olika förutsättningar och säger att: ”… då är det en jäkla skillnad någonstans om du bor i Ydre som är Östergötlands minsta kommun eller om du bor i Linköping som är Sveriges femte största kommun.”.

5.2.4 Förebyggande arbete

Malin och Sabina lyfter fram mötesplatser som en viktig del i det förebyggande arbetet kring HBT och heder, till exempel fritidsgårdar. Även Ylva betonar vikten av mötesplatser och syftar på ett café som var en mötesplats för HBT-personer i hennes kommun men som inte finns numera på grund av ekonomiska prioriteringar. Jamal pratar om vikten av att ha trygga mötesplatser dit olika grupper kan vända sig och skaffa sig ett socialt nätverk. En annan viktig del av det förebyggande arbetet som Malin betonar är att utbilda personal inom socialtjänsten. Samir anser att en stor del av det förebyggande arbetets fokus bör läggas på samhället i stort. Han menar att det inte är hos de hedersutsatta HBT-personerna som det krävs en förändring utan att det är hos det övriga samhället. Sabina nämner fältgrupper som hon tycker gör ett bra arbete. Andra verksamheter som är viktiga i det förebyggande arbetet som både Sabina och Ylva lyfter fram är ungdomsmottagningar, RFSL och ALMAeuropa. Ylva anser att det finns verksamheter som har en god kunskap kring HBT men hon betonar att de har en bristande kunskap kring heder och behöver utveckla den.

Både Malin och Ylva nämner Rädda Barnens projekt "Kärleken är fri!?" vars huvudfokus ligger på att prata om individens rätt att älska vem den vill. Ylva berättar att ”Kärleken är fri!?” i huvudsak är ett förebyggande arbete mot hedersrelaterad problematik men det har även fokus på HBT-frågor. Ylva lyfter upp att projektet är ett samarbete mellan olika frivilligorganisationer och myndigheter med in insyn av Rädda Barnen. Hon berättar att en del av projektet består av en teaterföreställning som ges på skolor runtom i Sverige.

En förutsättning för att det förebyggande arbetet kring hedersproblematik ska bli effektivt är

In document "Vi kan ju inte tolerera intolerans" En kvalitativ studie av yrkesverksammas reflektioner kring arbetet med hedersutsatta HBT-personer (Page 30-36)