Föhrer och Magnusson (2003) belyser att pedagoger måste besitta kunskaper kring kompensatoriska hjälpmedel samt se möjligheterna i att integrera dessa i undervisningen, framförallt för elever med läs- och skrivsvårigheter. Detta innebär att eleverna bör ha tillgång till hjälpmedlen genom hela skoldagen och inte endast vid de tillfällen då specialpedagogen är inkopplad.
Utifrån våra resultat framgår att kunskaperna pedagogerna anser sig ha kring de kompensatoriska hjälpmedlen överlag är höga bland samtliga pedagoger, då 86 % av
specialpedagogerna, 83 % av lärarna och 56 % av fritidspedagogerna/förskollärarna angett att de har kunskaper. Då inkluderar detta svarsalternativen instämmer helt och instämmer delvis. Om man istället endast utgår ifrån instämmer helt ser resultat helt annorlunda ut. Då har 57 % av specialpedagogerna, 13 % av lärarna och endast 6 % av fritidspedagogerna/förskollärarna ansett sig ha kunskaper om de kompensatoriska hjälpmedlen. Dessa pedagoger anser sig ha kunskaper om de flesta kompensatoriska hjälpmedlen som vi behandlar i vårt arbete.
Ur svaren som behandlar de fem specificerade kompensatoriska hjälpmedlen (se figur 5) ser resultatet annorlunda ut. Ur detta resultat har vi räknat ut ett medelvärde och det framgår att kunskaperna kring de fem specificerade kompensatoriska hjälpmedlen är höga bland
specialpedagogerna, då ca 90 % ansåg sig ha kunskaper. Ur Damsbys (2008) studie framkom att många av specialpedagogerna ansåg sig ha för lite kunskaper i hanterandet av
kompensatoriska hjälpmedel vilket visar på en signifikant skillnad i förhållande till vårt resultat. Kan teknikens utveckling ha gått framåt och hunnit påverka pedagogernas
kunskaper? Eller beror skillnaden på att kommunerna satsat olika på implementering av de kompensatoriska hjälpmedlen? Av vår studie framgår att 58 % av lärarna anser sig ha
kunskaper, det tyder på relativt hög kompetens. Är det så att specialpedagogerna samverkar väl med lärarna angående de kompensatoriska hjälpmedlen? Eller är det kommunen som har satsat på fortbildning? Varför har inte fritidspedagogerna/förskollärarna getts samma
möjlighet? eftersom endast 36 % ansåg sig ha kunskaper om hjälpmedlen. Detta tror vi kan bero på att denna yrkeskategori är kopplad till många praktiska ämnen såsom idrott, bild och slöjd med mera. Därav finns inte tiden tillgänglig för att även arbeta med de kompensatoriska hjälpmedlen.
Ovanstående diskussion förtydligar skillnaden mellan de olika yrkeskategorierna. Vi anser inte detta så förvånansvärt då specialpedagogen har fler möjligheter att bland annat påverka inköp av teknik samt utprovning av dessa. Därigenom kan man dra nytta av
specialpedagogernas kompetens om tekniken. Vilket kan bidra till vägledning av andra pedagoger för att de så småningom ska kunna hantera tekniken på egen hand och efter egna initiativ. Sämfors (2009) betonar att specialpedagogens ansvar är att se till att
kompensatoriska hjälpmedel används ute i klassrummen av klassläraren. Specialpedagogens funktion är att introducera, ge råd och stöd till klassläraren för att underlätta undervisningen för elever i behov av särkilt stöd. Det är med andra ord i den stora klassen som eleven ska få sin kompensation.
Ju bättre kunskaper lärarna har om datorer, desto positivare är de till att arbeta med. Det räcker inte att bara lära sig tekniken utan också hur den ska integreras i undervisningen och då speciellt i undervisningen för elever med läs- och skrivsvårigheter. Det kan ske antingen genom
specialkurser om kompenserade hjälpmedel eller genom att de ingår i ämneskurser som exempelvis läs- och skrivmetodik. Alla lärare som ska undervisa elever med läs- och
skrivsvårigheter behöver denna kunskap, inte bara speciallärare och specialpedagoger (Föhrer & Magnusson, 2003, sid. 144)
I resultatet redovisar vi de fem mest frekventa kompensatoriska hjälpmedlen. Dessa fem: Daisy, ViTal, Lexia, Stava Rex och 10 Fingrar hade specialpedagogerna mycket höga kunskaper om. Lärarna påvisade goda kunskaper kring alla hjälpmedel förutom ViTal som endast 32 % av lärare ansåg sig ha kunskaper om. ViTal är en talsyntes som läser upp digitala texter och är såvida ett enkelt medel för pedagogerna att introducera för eleverna i den tidiga läs- och skrivinlärningen. Sämfors (2009) trycker på användandet av talsyntes bör öka och introduceras för eleverna redan i en tidig ålder. I figur 5 och tabell 1 framkommer hur fördelning mellan kunskaper och befattning ser ut.
Det framgår av vår studie att tillgången av de kompensatoriska hjälpmedlen är hög. Däremot skiljer sig användandet åt mellan de olika yrkeskategorierna. Om tillgången är hög, finns ju faktiskt möjligheten för samtliga pedagoger att nyttja hjälpmedlen, vilket vårt resultat inte pekar på. Är det samarbetet som brister? Enligt Damsby (2008) är god samverkan och tydlig ansvarsfördelningen mellan skolpersonalen betydelsefull för att tillgången till de
kompensatoriska datorprogrammen ska bli tillgänglig för alla.
Vårt resultat visar på att användandet av de kompensatoriska hjälpmedlen bland
fritidspedagogerna/förskollärarna är mycket låg. Endast en pedagog använder sig dagligen av hjälpmedel, vilket är Daisy. Fem nyttjar hjälpmedlen någon gång i veckan. Resultatet visar också på att många fritidspedagoger/förskollärare faktiskt har kunskaper kring de
kompensatoriska hjälpmedlen, men använder sig inte av dessa. Vad kan detta bero på? Vi anser att vid de tillfällen då fritidspedagogen/förskolläraren arbetar i klassen tillsammans med läraren borde det vara ett optimalt tillfälle för fritidspedagogen/förskolläraren att vara tillgänglig, underlätta och stödja eleverna med de kompensatoriska hjälpmedlen. Vi vet att fritidspedagogerna/förskollärarna kan arbeta med andra uppdrag under förmiddagen och därav är resultatet inte anmärkningsvärt. Dessutom är fritidshemsverksamheten på eftermiddagen tänkt att fungera som en frizon för alla elever som ska få känna sig lediga. Dock ska
pedagogerna kunna erbjuda eleverna ett ”smörgåsbord” av aktiviteter där datorn kan vara en del. En del fritids erbjuder läxhjälp under eftermiddagen efter föräldrar och elevers önskemål, då kan de kompensatoriska hjälpmedlen vara en klar fördel för pedagogerna att kunna
använda.
Av lärarna visade det sig att knappt hälften använde sig av de kompensatoriska hjälpmedlen
någon gång i veckan. Några lärare ansåg inte att deras elever var i behov av hjälpmedel i
undervisningen. Dessa lärare kanske har svårt att se fördelarna med användning av hjälpmedel i klassen för elever med försening i läs- och skrivutvecklingen. Resultatet och kommentarerna kan även grunda sig i att eleverna med läs- och skrivsvårigheter exkluderas från klassen och får undervisning hos exempelvis specialpedagog. Läraren har således inte behov av att använda de kompensatoriska hjälpmedlen. Ahlberg (2001) betonar lärarnas osäkerhet när det gäller att stödja eleverna i behov av särskilt stöd, eftersom lärarna inte anser sig ha kunskaper nog om hur de ska underlätta för eleverna. Då specialpedagogernas nyttjande av hjälpmedlen visade sig vara mycket hög, ser vi specialpedagogens roll att stötta lärarna och
Det framkommer genom pedagogernas egna kommentarer i enkäten att en specialpedagog anser det vara en själklarhet att övriga pedagoger ska arbeta med hjälpmedlen dagligen, även vid de tillfällen specialpedagogen inte är närvarande. Till sist vill vi hänvisa till Damsbys (2008) studie där det framgår att det inte är tillgången till hjälpmedel som styr om
pedagogerna använder sig av kompensatoriska hjälpmedel, utan snarare kunskapen om
dyslexi. Har pedagogerna kunskap och förståelse om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi inser de också fördelen i användandet av de kompensatoriska hjälpmedlen. Vi håller med Damsby då vi ser fördelar av att pedagogerna har kunskap om vad dyslexi och läs- och skrivsvårigheter innebär för eleven. I litteraturdelen behandlar vi dyslexi där en av de primära bristerna är ordavkodning, har eleven inte ordavkodning påverkas läsförståelsen. Høien och Lundberg (1999) beskriver att en del elever med dyslexi får mindre träning i läsförståelse då
undervisningen ofta är baserad på ordavkodning de lyfter även datorns betydelse som främjar läsförståelsen.