Ätstörningar har sedan länge betraktats som en kvinnlig sjukdom. Som nämndes inledningsvis i studien utgör cirka 10 procent av de som drabbas och som söker vård av män. Men det diskuteras i litteratur kring ämnet att även mörkertalet bland män är stort. Vilket gör att utåt sett är det fler kvinnor som drabbas och som får vård, dock behöver det inte betyda att det är ett fåtal män som drabbas. Varför det är så få och varför mörkertalet uppskattas vara stort hade mina respondenter olika tankar kring. De tog upp bristen av sjukdomsinsikt som en anledning. Att eftersom sjukdomen ses som en kvinnlig sjukdom är det många som inte kan identifiera att de kan vara drabbade eftersom de är män. Alternativt att deras anhöriga inte tar dem på allvar då de anser att de inte kan drabbas av en kvinnlig sjukdom.
(…) det borde vara fler som drabbas. Av de som gör sig hörda, av männen som har haft en ätstörning, berättar att det var svårt att söka vård. Att man inte alltid känner sig välkommen eller att man var orolig för att det var en kvinnosjukdom. På det sättet tyckte man att man var mer konstig eftersom det är flickor som får en ätstörning, och vågade inte att tala om det för någon, att det liksom har varit svårt. Eller också att det är ett sätt som rent konkret har bemöts av; amen det kan väl inte du ha för du är ju en kille.
-Frida
Citatet ovan beskriver hur bilden av sjukdomen som kvinnlig medför att män eller personer i deras omgivning inte inser att de är sjuka. Att inte kunna identifiera sig med sjukdomen kan vara en direkt i effekt av den rådande genusordningen som producerar föreställningar som sorterar och håller isär män och kvinnor. Om ätstörningar således anses vara en kvinnlig sjukdom exkluderas männen från att kunna drabbas vilket i sin tur kan leda till en bristfällig sjukdomsbild i samhället och en bristfällig sjukdomsinsikt hos den drabbade. Att en man skulle drabbas av en kvinnlig sjukdom går emot genusordningen och konstruktionen av sjukdomen och könen (Hirdman, 2007).
!
Den andra anledningen som respondenterna tog upp är skammen som sjukdomen har med sig. Delvis skammen att erkänna att man lider av en psykisk sjukdom, då psykisk ohälsa än idag är ganska tabubelagt. Men även skammen att som man drabbas av en kvinnosjukdom. Med de tydliga normerna kring könen, väl
uppdelade i genusordningen, samt med genuskontraktet kring hur könen gestaltas gentemot varandra kan det vara skamligt att erkänna att man lider av en ätstörning (Hirdman, 2007). Det blir ett slags stigma. Där den hegemoniska
maskulinitetsnormen krockar med den allmänna bilden av sjukdomen (Connell, 1995). Skammen och bristen av sjukdomsinsikt kan, enligt mina respondenter,
påverka om en man söker sig till vården eller ej. Något som beskrivs i citatet nedan.
!
Och det är därför jag tänker att många män är i skymundan och det är därför de inte kommer till behandling. Det är fortfarande så mycket skam över den här sjukdomen. Det är skamligt att söka sig till psykiatrin över huvudtaget. Det blir bättre och bättre, mer accepterat. (…) Man behöver göra det mer accepterat att söka behandling. Många går nog och lider i det tysta och pratar inte med någon om det, men förstås kan precis lika väl drabba en man eller pojke som en tjej.
-Björn
Respondenterna förklarade att som det ser ut idag så finns det en ganska
begränsad kunskap om ätstörningar, både forskningsmässigt och allmänt. För de flesta som inte arbetar med ätstörningar kopplas ofta sjukdomen enbart samman med Anorexi nervosa och de klassiska kännetecknen av avmagrade kroppar. Detta trots att personer med Anorexi nervosa utgör en minoritet av de som drabbas av en ätstörning. Varför denna bild av ätstörningar ser ut som den gör förklarar min tredje respondent, Björn, är på grund av okunskap. Samma okunskap som bidrar till att bilden av sjukdomen får en kvinnlig stämpel och att män därmed inte anses kunna drabbas. Samtliga respondenter menar att det är viktigt att sprida kunskap om vad en ätstörning är och vad det innebär att vara sjuk. Att med en sådan kunskapsspridning kunna få bort bilden av att det endast är kvinnor som drabbas och på så vis minska mörkertalet bland män men likväl bland kvinnor. Med mer kunskap kan det finnas fler som känner igen sig och på så vis söker hjälp. Det skulle kräva en omstrukturering av genusordningen och konstruktionen av sjukdomen och könen (Hirdman, 2007). Vidare anser respondenterna att kunskapen som finns forskningsmässigt idag behöver utökas. Trots att de olika diagnoserna har varit kända inom psykiatrin i runt 30 års tid så är kunskapen väldigt begränsad.
!
Sen tänker jag att det finns ju ett stort mörkertal och där är vi ju inte ännu, den kunskapen om ätstörningar finns ju inte. Och nu är det bara en egen tanke om varför så få män kommer till behandling. Dels för att det betraktas som en kvinnosjukdom men även att vi inte riktigt fångat upp hela bilden av vad en ätstörning är.
-Björn
Citatet ovan förklarar att mörkertalet bland män kan kopplas samman med okunskap vilket kan vara en anledning till att förre män söker sig till vården. Vidare framgår det att sjukdomen är väldigt komplex och att en annan anledning till det stora mörkertalet kan vara att man inte lyckats få grepp om vad en
ätstörning är. Sammanfattningsvis förklarar samtliga respondenter att de tror att det finns två orsaker till att män som drabbats av en ätstörning inte söker vård. Dels för att sjukdomen stämplats som en kvinnosjukdom och att män därmed inte kan relatera till sjukdomsbilden och att de därför har en låg sjukdomsinsikt. Samt på grund av skammen att de drabbats av en kvinnosjukdom trots att de är män. Båda resonemangen kan förklaras med hjälp av Hirdmans (2007)
genusordningsbegrepp samt med Connells (1995) maskulinitetsbegrepp. Hur sjukdomsbilden går emot konstruktionen av sjukdomen och av könen. Samt hur
det går emot den hegemoniska maskulinitetsnormen. Respondenterna tar upp vikten av att sprida kunskap kring sjukdomen för att fler män ska inse att de är sjuka och våga söka vård.