6. Analys
6.5 Kvinnors erfarenheter – kvinnor som grupp
Under temat den egna positionen och makt/förändring konstruerade jag frågor som berörde kvinnor som grupp och kvinnors erfarenheter. Inom
radikalfeminismen är kvinnors erfarenheter samt att se kvinnor som grupp av stor vikt. Att lyfta fram kvinnors erfarenheter menar man är ett sätt att synliggöra de gemensamma villkoren och därmed patriarkatet. Utifrån denna kontext har jag valt att belysa detta tema (Chambers, 2005, MacKinnon, 1989, Gemzöe, 2005). Jag frågade informanterna om de menar att man kan se kvinnor som grupp.
Märta anser att ”Det är inte en homogen grupp utan en heterogen vilket jag känner att man missar så lätt”. Att det är en heterogen grupp betyder att hon ser att andra faktorer spelar in såsom, etnicitet och sexualitet. Tove ”tycker att det blir konstigt att inte tänka på kvinnor som grupp”. Kerstin ser inte kvinnor som grupp utan menar:
Alla är vi ju enskilda individer oavsett vilket kön vi tillhör. Men könet i sig nu generaliserar jag, avgör ju också men det avgör inte att bara för att jag tillhör, ett visst kön så är jag på ett särskilt sätt. De flesta kvinnor som kommer hit behöver stärkas. I och med att man har ett missbruk förlorar man kontrollen oavsett vilket kön man tillhör.
Utifrån att Kerstin inte ser kvinnor som en grupp på samma självklara sätt som Märta och Tove skulle det vara intressant att se hur det påverkar arbetet. Vidare så utgår informanternas arbete till stor del från kvinnornas erfarenheter. Tove menar att behandlingen ”är för och av kvinnor”. Toves uttalande kan ses i relation till Gemzöes förklaring av radikalfeminismen: ”radikalfeministisk teori är en teori om kvinnors position i världen, utformad av och för kvinnor”. (Gemzöe, 2005; 45). Utifrån erfarenheter berättade Märta att ”man ville plocka upp
kvinnornas erfarenheter och göra dem viktiga, viktigast”. Informanterna utrycker att kvinnors erfarenheter är ett ytterst viktigt inslag i behandlingen. Vidare så ser
17 Alla väljer inte en traditionell roll. Jag får dock intrycket av att en traditionell roll är det
vanligaste.
18
34
informanterna att de vårdade kvinnorna delar erfarenheter vilket leder till att klimatet på behandlingen blir öppnare. Kerstin berättar att många kvinnor:
Går in med en tanke om att jag inte ska berätta. Men i andras berättelser känner man igen sig själv, vilket får mig, att om jag inte börjar prata så börjar jag känna.
Det Kerstin förklarar menar jag kan ses som liktydigt med medvetandehöjning. Informanterna använder sig inte av begreppet medvetandehöjning, men
medvetandehöjning kan ske i grupper utan det syftet. Det informanterna förklarat ser jag som synonymt med att kvinnorna problematiserar sina erfarenheter av att vara kvinnor i ett patriarkat. Kerstin utrycker att ”när kvinnorna ser att andra delar deras erfarenheter börjar de prata”. På detta sätt anser jag att de gemensamma villkoren blir tydliga. Märta menar att genom att lyfta kvinnors erfarenheter så hoppas man ”ta bort skam och skuld hos kvinnorna”. Kerstin anser att det hade varit svårt att kvinnorna på samma sätt skulle känna igen sig i andras berättelser på en blandad behandling. Hon berättar ”det infinner sig ett annat fokus”. Därav kan det vara problematiskt att använda medvetandehöjning på en blandad behandling. Att män inte är närvarande när kvinnor lyfter fram sina erfarenheter ser jag likt radikalfeminismen som viktigt. Separatismen kan i denna kontext ses som grundläggande för att kvinnors erfarenheter ska lyftas och att man skall kunna arbeta med att deras (eventuella) skuld- och skamkänslor minskar
(Chambers, 2005, MacKinnon, 1989, Gemzöe, 2005, Scheffel-Birath, DeMarinis och Hansagi, 2005, Segraeus, 2005).
Den erfarenhet som alla informanterna betonar att de vårade kvinnorna delar är att de på ett eller annat sätt varit utsatta av män. Märta förklarar att:
Det enda som jag kan tänka att de har gemensamt är att de varit utsatta av män. Inte alla men väldigt många på något viss, det behöver inte vara så grovt.
Kerstin menar att ”Många gånger har varit utsatta på olika sätt, många gånger av män, men även av kvinnor. Men många gånger av män. Kanske fysiskt eller på andra sätt”. Tove forsätter berätta:
När vi har pratat om prostitution - lång ifrån alla har erfarenhet av det. Men man kan tänja gränserna och tala om vad är
prostitution? Var går gränsen för det, när man börjar tala om sin egen vilja och det här att gå med på eller att lugna eller få tyst på sin partner.
Jag anser att informanterna uttrycker att de vårdade kvinnorna utsätts av/för män med bakgrund av att de är kvinnor. Jag följde upp denna fråga då jag undrade om informanterna ansåg att de som vårdades och de som arbetade också delade erfarenheter. Jag anser att denna fråga är av stor vikt då den tidigare forskningen många gånger lyft fram kvinnor som missbrukar och kvinnor som inte gör det som artskilda (Mattsson, 2005). Informanterna lyfte fram att det finns många likheter mellan dem som arbetar och dem som vårdas. Tove anser:
35
Det som skiljer oss åt är vissa erfarenheter /…/ En kvinna med missbruk och en kvinna utan missbruk kan vara mer lika en två kvinnor utan missbruk.
Informanterna lyfte som sagt under frågan om de vårdade delade erfarenheter upp deras utsatthet. Detta gör inte informanterna när de svarar på frågan om de delar erfarenheter med kvinnorna som vårdas. Att informanterna tar upp de
missbrukande kvinnornas utsatthet och inte talar om kvinnor i vidare termer anser jag är problematiskt. Att informanterna inte visar eller anser att de delar denna utsatthet menar jag bidrar till att konstruera de missbrukande kvinnorna som något annat. Risken med att endast ta upp de missbrukande kvinnornas erfarenheter är som sagt att ett strukturellt problem ses som ett individuellt, kvinnorna möter dåliga män på grund av deras livsval. På detta sätt individualiseras dåliga män, patriarkatet osynliggörs (Mulinari, 1997). Utifrån ett radikalfeministiskt perspektiv bör frågan vara varför en kvinna just i egenskap av att vara kvinna utsätts för hot om våld eller våld av män19? (Gemzöe, 2005)
Vidare så berättar Märta att det snarare var kvinnorna som vårdades som hade svårt att se att de delade erfarenheter med personalen:
Ja men det var inte många som vårdades där som ville se det. Utan det blev vi och dem fast man försökte göra ett oss /…/. Dels så pratar man inte så mycket om vad man själv varit med om som personal, dels så är det inte så intressant. Det är dem som är där. Men samtidigt missar man lite det här igenkännande.
Distansen tar även Kerstin upp. Kerstin och Märta menar följaktligen att det är de som vårdas som ska stå i fokus och kvinnorna som arbetar har sin professionalitet att förhålla sig till. Det skapas genom professionaliteten en distans mellan
kvinnorna. Jag menar att resonemanget om distans riskerar att resultera i ett vi och
dem tänk. Också den radikalfeministiska tanken försvåras av att arbetarna har en
professionalitet att förhålla sig till. Kvinnorna som arbetar på behandlingen kan tvingas osynliggöra deras erfarenheter av patriarkatet för att inte komma för nära. Tanken om att det skulle vara svårt att arbeta utan en distans måste
problematiseras. Det är följaktligen svårt för kvinnor att leva i en kultur där de förtrycks. Att kvinnorna tvingas ha en distans till de som vårdas menar jag kan leda till att patriarkatet inte synliggörs (Holmberg, 1996, Gemzöe, 2005, Wendt Höjer och Åse, 2003).