LÄNGRE ARBETSLIV, ANPASSADE TRYGGHETSSYSTEM OCH RIKTÅLDER

Olika arbetslivsåtgärder och höjda åldersgränser för att synkronisera pensionssystemet med verkligheten på arbetsmarknaden och i trygghetssystemen borde ha varit ett krav när pensionssystemet sjösattes, men detta samspel lämnades helt åsido. Dessa försummelser har många årskullar sedan fått betala för. Människor och samhälle uppfattar sedan årtionden att 65 år är en normal pensionsålder.

Detta beror även på frånvaro av verkningsfulla åtgärder för en senare pensionering. Dessutom är det vid 65 år som trygghetssystem upphör och grundskydd kan ta vid, skattelättnader på pensions-inkomster blir aktuella och arbete därefter beskrivs som en bonus för pensionen.

Men det borde istället från politiken ha tydliggjorts att om man inte arbetar högre upp i ålder än tidigare generationer så sänks pensionen automatiskt, samt ha klargjorts vad detta faktiskt betyder och får för konsekvenser. Staten behöver ta ansvar för och skjuta till resurser så att verkningsfulla åtgärder för ett längre arbetsliv görs. Det gäller både arbetsmarknad och trygghetssystem.

Längre arbetsliv

I Sverige är arbetslivet redan långt idag jämfört med andra europeiska länder och åldern när det upphör är hög. Men när medellivslängden ökar behöver vi arbeta ännu längre. Det är emellertid inte rimligt att

kräva att individerna utan vidare ska arbeta längre, när åtgärder inom arbetsliv och anpassningar av trygghetssystem lyser med sin frånvaro.

Pensionsreformen borde tidigt ha åtföljts av kraftfulla åtgärder inom arbetsmiljö, samordning med trygghetssystem, kompetenshöjande insatser och omställningsmöjligheter för individen samt motverkande av åldersdiskriminering i arbetslivet. Detta för att möjliggöra för fler oavsett yrke att arbeta längre, byta karriär, skifta arbetsuppgifter, anpassa arbetstider osv. Behövliga insatser för att förlänga arbetslivet har uteblivet. Inte heller har utbildningssystem eller trygghetssystem synkroniserats med pensionssystemets krav på ett längre arbetsliv.

Först år 2020 höjdes åldersgränsen i LAS från 67 till 68 år.

För samhällsekonomin är det viktigt att de som kan arbetar högre upp i ålder. Detta bör möjliggöras för klart fler än i dagsläget, flera åtgärdsförslag återfinns i Pensionsåldersutredningen från 2013.

Rimligen ska verkliga möjligheter till ett längre arbetsliv finnas på plats innan delningstalen tillåts justera upp kraven på arbetlivets längd. Denna fråga berörs närmare i avsnitt 6.2.

Trygghetssystemen

För de som redan har gått i pension och för de som gör det de närmaste åren är pensionering det enda alternativet om det inte varit eller är möjligt att arbeta efter 65 år. Denna brist finansierar individen på egen hand genom en för låg pension utan att egentligen känna till att pensionering vid 65 år är för tidigt. Följden blir en livsvarigt lägre pension jämfört med om pensionsuttaget kunde skjutas upp.

Idag finns det flera yrkesgrupper där den genomsnittliga pensions-åldern ligger runt 63-64 år, främst på grund av att orken saknas.

Här ingår exempelvis arbetaryrken som i regel kommer in på arbets-marknaden tidigt och har kortare medellivslängd än genomsnittet.

Ett längre arbetsliv framstår här varken som realistiskt eller rättvist.

Människor i akademikeryrken startar ofta yrkesbanan senare och det är vanligare att de arbetar vidare efter 65 år, men även här finns hinder som t ex åldersdiskriminering och ohälsa.

Trygghetssystemen, särskilt sjukförsäkringen, har försvagats. Inom

ramen för sjukförsäkringen behövs sannolikt förändringar avseende hur den försäkrades ålder ska spela in i bedömningen. Det är inte skäligt att individer som av olika orsaker inte kan arbeta åren innan och efter 65 år har som enda val att börja ta ut pension.

Kringliggande trygghetssystem som arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring måste harmonisera med pensionssystemet. Så långt upp i ålder som pensionssystemet idag och i framtiden kräver att människor ska arbeta behöver kringliggande trygghetssystems ålders-gränser höjas omgående, dvs. minst till där den av Pensionsmyndig-heten presenterade s k alternativa pensionsåldern ligger vilket för årskull 1955 skulle betyda omkring 68 år. En sådan harmonisering borde ha gjorts så snart det stod klart att medellivslängden ökade snabbare än väntat, med andra ord redan när pensionssystemet trädde i kraft.

Riktåldern

Det framgår i avsnitt 5.8 att det har beslutats om en så kallad riktålder. Genom automatik styr medellivslängdens ökning vid 65 år och innebär att en viss ålder pekas ut till vilken respektive årskull bör arbeta. Riktåldern är dock inte ett lättolkat begrepp. Årskull 1975 och 1985 väntas få 68 och 69 som sina respektive riktåldrar. Men den riktålder som anges idag kan sedan ändras med tiden för enskilda årskullar, årskull 1975 kan t ex få en riktålder på 69 år.

Riktåldern döljer dessutom fler viktiga omständigheter. Den anger inte till vilken ålder människor faktiskt behöver arbeta för en rimlig pension, som för 30-talisternas omkring 60 procent kompensationsgrad för allmän pension. Inte heller innebär det att trygghetssystemens åldersgränser höjs tillräckligt. Ännu har inte beslutats att höja dessa åldersgränser ens till riktåldern, än mindre till den ännu högre ålder som är nödvändig för en rimlig pension.

Dessutom är riktåldern inte kopplad till några nämnvärda insatser för att människor ska kunna arbeta längre.

Konkret innebär arbete till riktåldern snarare samma mediokra pensionsnivåer som idag – men åtminstone inte så låg pension som pensionering vid 65 ger. Även om flertalet löntagare skulle arbeta till

riktåldern är det sannolikt klart färre som fortsätter några år till som systemet egentligen kräver, för att nå de kompensationsgrader som förväntades och som människor borde ha rätt att emotse efter ett normalt arbetsliv. Den så kallade riktåldern döljer systemets verkliga krav på ett klart längre arbetsliv.

6.2 MINDRE AUTOMATIK OCH MER KONTINUERLIGA AVSTÄMNINGAR