PENSIONFRÅGORNA OCH POLITIKEN

Som tidigare nämnts ligger det politiska ansvaret för pensionsfrågorna hos den parlamentariska pensionsgruppen. Varje parti har veto, vilket i praktiken betyder att de uttalar sig när de är överens om något och att det sällan görs partipolitiska utspel i pensionsfrågor. Det är även brist på insyn då möten i pensionsgruppen i regel hålls bakom stängda dörrar. Eftersom pensionssystemet är fristående och styrs av viss automatik så undgår politiken också pensionsfrågan både i statsbudgetprioriteringar och i debatter med väljare och mellan partier.

När partierna är överens och uttalar sig handlar det vanligen om att en utredning tillsätts som ska titta på en mindre del av systemet eller när en sådan utrednings förslag kommer på tal. Dessa har handlat om bland annat AP-fonderna, grundskyddet, antalet fonder i premiepensionen och beräkningen av inkomstindex. Det kan förstås finnas goda skäl för att emellanåt enbart göra mindre justeringar i delar av systemet. Nämnda utredningar tenderar dock att ha ganska snäva uppdrag, det förekommer inga uppdrag om att se på hur hela systemet fungerar liksom i vilken utsträckning och hur olika delar av det hänger ihop. Så vem övervakar och ser till helheten i systemet?

Det är känt att pensionsnivåerna blir allt lägre och arbete lönar sig lite i pensionshänseende liksom att medellivslängden ökar och att förhållandena på arbetsmarknaden inte är i samklang med kraven på ett längre arbetsliv. Rimligen antar väljarna, som genom arbete och avgiftsinbetalningar tror sig sköta sin del i pensionsavtalet, att politiken haft fullt upp med att analysera och åtgärda sådana olika bekymmer i systemet. Ändå har inga breda utredningar tillsatts för att titta på vilka orsakerna är och hur situationen på olika sätt skulle kunna förändras. Det finns flera möjliga åtgärder som inte tar ut varandra: längre arbetsliv, arbetsmiljöförbättringar, högre pensions-avsättningar, samspel med kringliggande trygghetssystem, ändrade indexeringar och delningstal, pensionstillskott över statskassan samt tydligare information om ansvars- och riskfördelningen i systemet.

Men sådana olika alternativa åtgärdsförslag saknas, liksom

partipolitisk debatt om desamma samt tydliggöranden och utspel om enskilda partiers pensionspolitik. För väljarna är det inte lätt att bilda sig en uppfattning om pensionsfrågorna och väga olika alternativ mot varandra. Det blir svårt att utkräva ansvar, rösta för en viss politik eller välja bort en förd politik. Detta arbetssätt gör att väljarna berövas politiska skiljelinjer, debatt och demokratisk insyn.

Under hösten 2019 beslutade riksdagen om att höja en rad pensions-relaterade åldersgränser och att införa en så kallad riktålder – den senare ska ses som en signal på vid vilken ålder ens årskull bör påbörja uttaget av pension. Riktåldern införs från 2026 och sätts då till 67 år, den väntas öka till 68 år 2035 och sedan successivt följa medellivslängden. Lägsta åldern för att ta ut allmän pension, som år 2020 höjdes från 61 till 62 år, väntas ändras till 63 år 2023 och till 64 år 2026. Åldern för att ta del av grundskyddet väntas höjas vid samma årtal till 66 respektive 67 år och följer därefter riktåldern.

Den så kallade LAS-åldern (i lagen om anställningsskydd finns en övre åldersgräns efter vilken arbetstagaren inte längre har rätt att kvarstå i anställning) höjdes 2020 från 67 till 68 år och väntas höjas till 69 år 2023, och sedan fortlöpande ligga två år högre än rikt-åldern. Åldersgränserna i kringliggande trygghetssystem tros höjas från 65 till 66 respektive 67 år 2023 och 2026.

Genom en riktålder ska pensionsnivåerna upprätthållas, arbetslivet förlängas och pensionsuttaget skjutas upp i takt med livslängds-ökningarna. Riktåldern beräknas i enlighet med två tredjedelar av den ökade medellivslängden vid 65 år. Den resterande tredjedelen av medellivslängdsökningen består då av ett längre pensionärsliv.

Utgångspunkten tas i förändringarna av livslängden sedan 1994 och årskull 1930. Sammantaget ska detta betyda att kompensations-graderna ökar för framtida pensionärer, jämfört med nuvarande pensionsuttagsåldrar i befolkningen. Riktåldern tar inte hänsyn till förändringar i arvsvinsterna, dödligheten under förvärvsåren, som har sjunkit och medför lägre utdelning av arvsvinster (och något lägre pensioner) till de kvarlevande.

I avsnitt 5.2 framgår att redan när det reformerade pensionssystemet trädde i kraft var det uppenbart att medellivslängden ökade klart snabbare än väntat. År 2013 presenterade Pensionsåldersutredningen en rad förslag för ett längre arbetsliv som berörde arbetsmiljö, arbetsvillkor och höjda pensionsrelaterade åldrar. Under de senaste två decennierna, och även sedan 2013, har för få och för saktfärdiga insatser gjorts avseende arbetsmiljö, sjukförsäkring²⁶, kompetens-utveckling, utbildningsmöjligheter med mera. Sedan 2013 kommer det att dröja över ett decennium tills förändringar av pensionsrelaterade åldersgränser väntas träda i kraft.

Grundskyddet har förstärkts genom politiska beslut, utan att samtida åtgärder gjorts för att stärka den inkomstrelaterade delen av allmän pension. Denna förändring är viktig för de med stor andel grundskydd. Men betyder även ytterligare minskat respektavstånd, vilket för systemet mot ett grundtrygghetssystem där alla får ungefär samma allmänna pension. Politiken har alltså snarare förvärrat syst-emets sviktande legitimitet och har samtidigt blundat för de grund-läggande problemen i framförallt den allmänna pensionen. Det ska visserligen betonas att politiken under början av år 2020 presenterade ett förslag på ett inkomstpensionstillägg, som får anses vara ett visst erkännande av att det lönar sig dåligt att arbeta i pensionshänseende.

Pensionstillägget är dock en kortsiktig lösning, som ska finansieras via statskassan och som gör avsteg från flera av systemets principer.

Pensionssystemet står finansiellt på egna ben och håller oavsett övriga omständigheter. Det betyder att systemet inte behöver samspela med förhållanden eller åldersgränser på arbetsmarknaden, eller se till så att pensionerna blir rimliga. Politiken behöver inte åtgärda olika bekymmer kopplade till systemet. Mycket av ansvaret för att hålla koll på och arbeta i enlighet med ökande delningstal har snarare hamnat på individen. Det saknas helhetssyn. Frågan är

26. Här gås inte in på detaljerna men sjukförsäkringen har förändrats kraftigt, det är svårare att få del av den överlag och inga särskilda hänsyn tas till ålder. Troligen behövs generella reformer, men också en större insikt i hur sjukförsäkring och pen-sionsrelaterade frågor behöver vara sammankopplade.

om individerna har uppfattat att politikens ansvar för pensionerna och därtill kopplade arbetslivsfrågor är begränsat, och att risken i systemet har hamnat på individen och arbetsmarknadens parter.

Genom en opinionsundersökning går det att utläsa att ett fåtal anser att antingen att höjd pensionsålder är vägen framåt eller att inga åtgärder bör göras i pensionssystemet. Nära sju av tio anser att höjd pensionsavgift ensamt eller i kombination med höjd pensions-ålder är den lösning som föredras för att höja pensionerna.

Pensionsnivåerna i förhållande till individens sista lön blir successivt lägre. Pensionerna skulle kunna höjas genom att höja pensionsavgifterna eller genom att arbeta några år till efter 65 år. Vilken lösning föredrar du?

Bara höjd pensionsavgift 34%

Bara höjd pensionsålder 7%

Kombination av höjd pensionsålder och avgiftshöjning 35%

Låta dagens system vara oförändrat 8%

Vet inte 17%

Tabell 18: Opinionsundersökning åtgärder för högre pensioner (Novus mars 2020 på uppdrag av SPF Seniorerna)

Detta betyder att den svenska opinionen anser både att flera åtgärder krävs och att högre pensioner behövs. Att löntagarna ensidigt skulle lösa denna fråga genom fler år i arbete får inte gehör. Opinionen pekar också på att ansvaret för pensionerna och högre sådana är delat, och att staten måste ta visst ansvar för både pensionsnivåer och ett längre arbetsliv.

Men av det som politiken beslutat om eller i alla fall har övervägt de senaste åren som rör den fallande allmänna pensionen är det höjda pensionsrelaterade åldrar som varit huvudspåret. Därtill har grundskyddet höjts vilket gjort det än mindre lönsamt att arbeta för sin pension och skattelättnader på pensionsinkomster har

genom-förts – åtgärder som ligger utanför det inkomstrelaterade systemet.

Och vikten av att ha tjänstepension betonas allt oftare av politiken.

Politikens förhoppning verkar vara att individerna och arbetsmark-naden ska fixa pensionerna genom fler arbetade år. Om det räcker, är realistiskt och till någon nytta för de som redan gått i pension gås igenom i nästa avsnitt.