MINDRE AUTOMATIK OCH MER SOCIALFÖRSÄKRING

Pensionssystemet kan innehålla någon grad av automatik, men att enbart förlita sig till denna är inte acceptabelt, det framgår med all önskvärd tydlighet av genomgången. Systemet är finansiellt stabilt, det betalar bara ut de pensioner som det klarar att betala vid för all framtid oförändrad avgift, utan hänsyn till standardutvecklingen eller ens tidigare arbetsinsatser. Den ålder som löntagarna bör jobba till höjs varje år, utan koppling till arbetsmarknad och trygghetssystem.

Det saknas en balans mellan finansiella och sociala hänsyn, liksom ett politiskt ansvar med beredskap för att göra justeringar vid behov.

Likaså fattas ett varningssystem som signalerar att utfallen skiljer sig från de förväntningar som skapats och en vilja att anpassa systemet.

När ansvaret samtidigt är otydligt verkar än mindre bli åtgärdat.

I det reformerade systemet sitter individerna på egen hand med risken, justeringar via avsättningar görs inte och de ekonomiska reserv erna kan inte stötta. Utan sociala hänsyn förlorar systemet sitt syfte och sin legitimitet. Rimligen kan inte alternativen som idag enbart vara lägre pension och längre arbetsliv. Också avsättningarna måste kunna justeras precis som allt annat i systemet, genom politiska beslut och för att ha en balans mellan de finansiella och sociala delarna.

Ett pensionssystem måste innefatta vad pensionen blir liksom att det fungerar finansiellt, tekniskt, i relation till övriga samhället och över tid. Utgångspunkten bör vara att undvika slagsidor. Ett offentligt pensionssystem måste i grunden syfta till att ge rimliga pensioner, ett fördelningssystem med arbete som bas är en god lösning. Då blir det också pensionsnivåerna och arbetslivskraven som avgör i vilken grad systemet lever upp till de sociala mål som är orsaken till att det offentliga sysslar med pensioner.

Ett längre arbetsliv behövs men det krävs en rad åtgärder liksom tydlighet att det är av vikt för individen och för samhället.

Individerna ska ta visst ansvar för sin pension, och arbeta längre än de troligen önskar. Staten måste vara beredd att finansiera olika arbetslivsåtgärder och höja avsättningarna. Både och krävs, det väsentliga är att dela på bördorna. Medellivslängdens påverkan bör ha mindre automatik och mer koppling till de faktiska arbetsmöjlig-heterna. Både insatserna under arbetslivet och antalet antagna år som pensionär bör spela in för pensionen. Även för de som redan gått i pension behöver sådana överväganden göras, de har lägre pensioner än förväntat och har halkat efter standardutvecklingen.

Ett offentligt pensionssystems främsta syfte bör inte vara att mini-mera statens utgifter och politiskt ansvar. Pensionsnivåerna kan inte

lämnas vind för våg varken i relation till ens arbetslivsinsatser eller till standardutvecklingen i samhället. Vad väljarna och vad staten anser är en rimlig pension kommer troligen inte att överensstämma, både sociala och finansiella aspekter bör vägas in här. Pensionerna behöver oavsett bli högre än idag, den målbild som använts här och som uttalades vid reformen kan ange riktningen. Det är helt nödvändigt att respektavståndet ökar och att det görs skyndsamt. Det krävs för att systemets legitimitet inte ska fortsätta sjunka.

Systemet måste ta höjd för framtiden, vara flexibelt och hållbart samtidigt – för stat och individer. Då krävs löpande översyner och grundlig analys kring de olika faktorer som påverkar pensionssys-temet samt beredskap att agera i alla syspensionssys-temets delar. Ett varnings-system bör finnas för att kunna agera i tid. Ett övergripande politiskt ansvar för hur systemet fungerar bör finnas. Pensionsnivåerna och arbetslivskraven bör utvärderas kontinuerligt, och kunna föranleda förändringar och utgifter för staten liksom insatser från andra berörda aktörer. Det behövs en jämvikt mellan olika parametrar – pensionsnivåer, pensionsålder och avsättningar, och en följsamhet till villkoren på arbetsmarknad och i trygghetssystem. Samt en balans mellan sociala och finansiella hänsyn, och kontinuerliga översyner bör involvera fler aktörer än bara staten.

Det finns inga enkla vägar om man vill behålla nuvarande systems huvudprinciper och samtidigt skapa ett för alla aktörer hållbart och legitimt system. Ett helautomatiskt system fungerar inte väl för individer och arbetsmarknadens parter, en återgång till ATP fungerar inte för staten eller samhället i stort. Mellanvägen kan vara ett delvist automatiskt system där en jämvikt mellan olika parametrar finns, bevakningar och justeringar görs, och där alla aktörer och generationer delar på ansvar och risk. Ett exempel kan vara en något uppskjuten pensionering för individerna och en lite större utgift för staten. Ett snabbt agerande på bred front blir en mindre påfrestning för systemet och de berörda, istället för att ingen agerar eller tar ansvar.

Många krav kan ställas på hur det offentliga systemet ska fungera och vilka intressen som ska vägas in. I kontinuerliga genomgångar av systemet bör avvägningar ske. Ett tydligt varningssystem behöver introduceras. Den svenska automatiken uppfyller, som redan beskriv its, inte alls dessa krav. Internationellt finns intressanta alternativ att studera.

Ett alternativ är en form av omvänd automatik⁴² där politiska åtgärder krävs inom en viss tid för att lösa ett finansiellt problem.

Klarar inte politikerna att lösa problemet träder en automatik in.

Men den automatiken fördelar de insatser som behövs mellan sänkta pensioner och ökade avgifter. Med en sådan automatik skulle en balans mellan det finansiella och det sociala samt ett politiskt ansvar införas. En idé för ett för Sverige konstruerat alternativ skulle i ett exempel kunna se ut på följande sätt.

Istället för att låta delningstalen ensamt ta hand om konsekvenserna vid ökad medellivslängd, dvs. lägre pension eller längre arbetsliv, skulle delningstalen kunna justeras eller låsas om andra beslut inte är på plats inom en viss tid. Den av en sådan åtgärd orsakade obalansen kan hanteras genom att acceptera ett något ökat delningstal, som leder till något lägre pensioner, kombinerat med en något högre avgift, som då inte behöver vara kopplad till pensionsrätter.⁴³ För att åstadkomma ett längre arbetsliv behövs insatser inom arbetsmiljö och arbetsvillkor liksom att åldersgränser i olika närliggande system justeras uppåt. När hållbara åtgärder som t ex varaktigt höjd avgift och reella möjligheter till ett längre arbetsliv införts, kan den omvända automatiken upphöra.

42. I Kanadas pensionssystem finns, beskrivet i Scherman (2014), ett sådant för-farande. Där finns också beskrivet ytterligare exempel på hur man skapat automatik som tar hänsyn till både finansiella och sociala behov.

43. Idén svarar mot det just nämnda kanadensiska systemet, men Kanada har ett förmånsbestämt system. Tekniskt måste man i Sverige introducera avgifter som inte ger pensionsrätt, en ordning som i vissa fall, som nämnts, har tillämpats i Frankrike.

För befintliga pensionärer liksom för de som snart går i pension bör staten ge kompensation för avsaknad av både justerade avsättningar och åtgärder för att kunna skjuta upp pensionsuttaget. Det finns många möjliga tekniker att finansiera sådana insatser. Ett exempel är att ta ut avgifter som inte är kopplade till pensionsrätter.

Kravet att generationerna ska dela på bördorna leder till att bromsen avskaffas eller att dess effekter mildras. En väg vid risk för balansering kan vara att de för tillfället yrkesarbetande och pension-erade delar på den uppkomna bördan genom exempelvis något högre avsättning och något sänkt pension. Alternativt byggs ekonomiska buffertar upp, som i avsnitt 6.5.1.

Huvudinriktningen bör vara att riskerna delas, att systemet görs anpassningsbart och med större tydlighet. Detta är som sagt inga enkla frågeställningar. Alla överväganden behöver sättas i en helhet och utredas noggrant samt debatteras.