I den kritiska analysen har vi sett hur begreppshanteringen blir paradoxal. Detsamma gäller hanteringen av begreppet ”lärandet som självändamål”, ett begrepp som alltså inte utesluter allehanda linjära ideal. Det ena förutsätter det andra för att kunna överskridas.
Begreppshanteringen är fortfarande dialektisk och givetvis lacansk. I hanteringen av ”lärandet som självändamål” är den också självbiografisk, forskningskritisk och amatörmässigt
”litteraturvetenskaplig” (jag är inte litteraturvetare, men analyserar likväl skönlitteratur på teoretisk grund).
Jag berättar om två vetenskapliga granskningar som jag erbjuds att genomföra som akademisk sociolog. Den ena granskningen, av en uppsats i samband med antagningen av en doktorand i sociologi, rör en jämförelse mellan svenske socialpsykologen Johan Asplund och den Lacan jag refererat till. Som fakultetsopponent granskar jag några år senare en avhandling om Freuds omedvetenhetsbegrepp, en avhandling som, även om den inte har Asplund och Lacan som huvudnummer ändå hänvisar till både Asplund och Lacan.
Till den blivande doktorandens uppsats är jag först skeptisk. Jag kan inte se vad som skulle försvara en jämförelse mellan Asplund och Lacan, särskilt som Asplund en gång i tiden under sin levnad uttryckligen tog avstånd från läsning av Lacan. Samtidigt inser jag min okunnighet inom uppsatsens område och försätts i en paradoxal lärprocess där jag blir elev till mig själv som lärare i ett långvarigt försök att förstå vad Asplund skulle ha med Lacan att göra. Så småningom visar det sig, faktiskt som av en tillfällighet – jag bara råkar se det i ett förord till en av Asplunds böcker – att han i alla fall suttit i samma seminarierum som en av Sveriges mer kända Lacantolkare:
Jurgen Reeder. Så småningom börjar jag också se – och alltså förstå – att Lacan och Asplund uppvisar frånvarometafysiska likheter. Det visar sig i sinom tid att det är så. Och då börjar jag förstå. Från början inser jag att det är något jag inte förstår, men jag kan inte från början säga vilken förståelse det är jag söker. Emellertid visar det sig alltså efter många passerade tillfälligheter, att både Asplund och Lacan i sina böcker arbetar med frånvarometafysiska begrepp, vilket den blivande doktoranden verkar ha missat när det begav sig.
Asplund, Lacan och frånvarometafysiken
Asplund och Lacan hanterar i sina böcker ord som står för ”en tom plats” eller det som är ”mellan”, eller det som strukturerar, det elementära: Hos Lacan det verkliga som undgår symbolisering, det som görs omedvetet i språket och paradoxerna; hos Asplund det sociala livets elementära former (som är just elementära och givna från början, grundläggande och antagna före allt annat), tillfället som är den tomma platsen för ett mänskligt möte och sociala möjligheter, den tomma rollen, den abstrakta socialiteten, den asociala responslösheten, den abstrakta/konkreta individen osv.
Det visade sig en gåta
Notera att jag säger att det visade sig. Jag kan inte säga att jag visste något bestämt om vilket mål jag skulle nå i mitt lärande om det som var en gåta om en socialpsykolog som faktiskt använt gåtan som metafor för att hantera en skönlitterär författare. Gåtan för mig var givetvis vad Asplund hade med Lacan att göra. Och vad Asplund själv synliggjort om gåtans form, bidrog verkligen till viss klarhet.
Asplunds betraktelser över Stig Trenters gåtor är som att ges sig ut på ett lacanskt strövtåg. Asplund får oss att se att i det myller av obskyra och ovidkommande detaljer som Trenter lägger ut gömmer sig svaret på en gåta. Det finns något outgrundligt icke-symboliserbart i alla de detaljer som imaginärt ger bilden av en på ett sätt ”tom” information, en information som på ett annat sätt ”står för något” som håller läsarens läsning vid liv. Tenters kreativitet fascinerar och deckarens gåtfullhet håller kvar läsaren till dess att gåtans lösning – som funnits där hela tiden – avslöjas, ja rentav kommer till ”medvetande”, eller synliggörs i den komplexitet som får oss att tro att både det ena och det andra måste ha med saken att göra. Komplexiteten gör oss omedvetna om vad som är av betydelse och inte och på vilket sätt. Gåtans form har med omedvetenhetsproduktion att göra.
Det rationella inslaget
Att jag skulle opponera på en sociologisk avhandling om Freuds omedvetenhetsbegrepp blev det målinriktade och rationella inslaget i
ett lärande som för övrigt förblev ett självändamål. Att som opponent ta sig an en avhandling är ett synnerligen rationellt och målinriktat uppdrag. Uppdraget var inte som att lösa en gåta, även om avhandlingen kanske innehöll gåtfulla inslag. Och uppdraget gav givetvis en del näring åt den gåta som följt mig under flera år.
Avhandlingen låg ju så att säga inom fältet, men ägnade ingen specifik uppmärksamhet åt den gåtfulla jämförelsen i uppsatsen, men hänvisade som uppsatsförfattaren till både Reeder och Asplund.
Som i en pusseldeckare av Trenter
Medan åren gick mellan uppsatsgranskning och doktorsdisputation rörde jag mig som i en pusseldeckare av Trenter. Gåtan fanns där och tillfällen fanns där också, där jag mötte författare av de mest skiftande slag. Som lärare och forskare på universitet läser man ju böcker både för nöjes skull och för nyttan. Litteraturen blir en del av både livet och yrkesutövningen och tillfälligtvis fick jag litteraturvetenskapliga om än amatörmässiga aningar i den skönlitterära läsningen. Jag såg Lacans triad både här och där och drog paralleller till hur Asplund förstått Trenter och i övrigt tagit steg från en frånvarometafysisk utgångspunkt.
Jag råkade läsa
Jag läste en viss James Salter och hans fina beskrivningar av hur social underordning (imaginärt) och till synes brist på sociala resurser, status och kapacitet reellt (realt) för vissa människor bidrar till en social värdighet och självaktning i den vardagliga kampen om (symboliskt) socialt erkännande.
Och jag råkade läsa Doris Lessings gestaltning av konferensmiljöer för internationella biståndsorganisationer vars ytliga och till synes opretentiösa (imaginära) umgängeskoder maskerade den egentliga höga status och legitimitet som dessa sammanhang symboliserar, vilket både maskerar och återskapar att dessa biståndssammanhang reellt är förhållandevis makt- och verkningslösa när det handlar om vad de förväntas åstadkomma, och både relations- och konfliktlösa betraktade som interaktionsmiljöer – overkliga, inautentiska och skenbara och paradoxalt helt beroende av att de fungerar så.
Jag råkade läsa Salters Längtans branter och jag råkade läsa Lessings Sommaren före mörkret. Jag sökte inte upp dem för Lacans skull, eller Asplunds. Och jag råkade läsa Asplunds essä om Trenters gåtor i essäsamligen Ett ostämt piano är hemskt. Jag bara läste så som jag brukade, läste för läsningens egen skull, förvisso med en gåta i bakhuvudet och kanske med den lärande inställning som kan känneteckna lärar- och forskarjobbet. Men oavsett det erbjuder läsning tillfällen att lära det man minst anar. Läsningen kan planeras och göras målinriktad, men lärtillfället kommer när det kommer och måste kanske gripas i flykten.
Begreppet lärande hanterat normativt
Jag grep tillfällen med en förståelsemodell jag hade intressen i. På vägarna dit fanns linjära inslag, som i vetenskapliga granskningar av kollegor. Men avgörande var det tillfälliga. Tillfällena kunde gripas eftersom jag hade ett begrepp att hantera dem med. Men för att det överhuvudtaget ska bli tillfällen att lära sig måste lärandet förbli ett självändamål. Begreppet lärande, förståelsen av lärandet, har jag på det sättet hanterat normativt. Och jag har gjort det självbiografiskt och jag har gjort det reflexivt.
Begreppshantering
Ett appendix i bokform förklarar den teoretiska uppbyggnaden av boken Undervisning som osäkerhetshantering och lärande som självändamål. Analyser, förståelser och undervisningsideal i ett lacanskt perspektiv. Praktiska nnebörder i ord som analys, förståelse, begrepp och perspektiv förklaras, liksom hur forskares analyser, förståelser och begrepp blir en del av det som forskare försöker förstå med sina analyser och begrepp. Utforskandets självförståelse, dess reflexivitet, synliggörs och reds ut i syfte att problematisera alltför ensidig fokusering på målinriktat lärande.
2020
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap