Kan läraren åter bli en ämbetsman?

När vi nu har kunnat dra slutsatsen om att lärare inte längre är ämbetsmän blir vår nästa fråga om, och i så fall hur, dem åter kan bli det. Svaret på detta är nej. I den senmodernitet vi lever i finns det inte utrymme för den ämbetsman som Lundqvist (1998) beskrev var verksam under det moderna samhället. För att ämbetsmän ska kunna agera som demokratins väktare krävs det ett politiskt system och en medvetenhet hos medborgarna om de olika intressen som påverkar och som framförallt vill att ekonomivärden ska ha företräde framför

demokrativärden. Dessa instrumentella intresse påverkades under det moderna samhället av att det fanns en kunskap om dem och en vilja att inte låta dessa intresse bli ensamt styrande. Det blir en fråga om makt, inte där enskilda individer håller i trådarna utan en systembunden makt. Ideologi är i grunden en maktutövning, en ideologisk makt. En makt som är kopplad till språk, kunskap och föreställningar om världen. Samtidigt är ideologi begreppet svårfångat, en oprecis maktutövning som egentligen inte syftar till att beskriva precisa handlingar i samhället utan istället handlar det om ett resultat av produktionsordningen och de materiella villkoren som finns. Via de materiella villkoren tar sig ideologin in i våra handlingar. Innehållet i en ideologi kan vara falsk och förmedlar inte nödvändigtvis en verklighet utan ett intresse. Det som man reagerade på under det moderna samhället var kapitalismen, där de materiella villkoren blev grund för en övergripande ideologi med ägandet som en del i strukturen. Den socialdemokratiska ideologin skulle frigöra sig från kapitalismen och göra detta med hjälp av kunskap. Den socialdemokratiska ideologin var i sig inte ytterligare en fullständig

reproduktion av ideologisk makt eftersom det fanns en frigörande aspekt i kunskapen och i den sociala gemenskapen. Den socialdemokratiska ideologins uppdrag var att avslöja makten som var dold. Därmed fördelade man makten under det moderna samhället med hjälp av

52 demokrati och blev institutionaliserad. På så sätt förflyttades makten från maktkällorna och strukturerar istället makten med kunskap om verkligheten. I dessa institutioner, förvaltningar, fanns ämbetsmännen med uppdraget att förmedla kunskap och som förvaltare av det

offentliga etos som det moderna samhället vilade på (Lundquist, 1998).

I det senmoderna samhället finns det inte längre någon ambition att synliggöra makten. De frigörande projekten finns inte längre hos individen och institutioner och istället har den instrumentella maktens ideologi blivit dominerande. Det är den nyliberala ideologin som har trängt in i samhällets alla aspekter. På den plats där vi tidigare skulle finna frigörelse via kunskap, i skolan, har vi istället fått en ändamålsenlig utbildning. Den senmoderna nyliberala ideologin är inte synliggjord eftersom vi lever inrutat i den och människan blir belönad när man följer ideologins rationalitet (Brown, 2017).

Är då lösningen att via kunskap bli medveten om den nyliberala ideologi som dikterar vårt samhälle? Svaret här är nekande. Kunskap är inte längre något ideologikritiskt verktyg. Kunskap räcker inte längre eftersom den senmoderna människan inte har förmågan att se bortom sig själv. Individualisering har lett till instrumentella relationer där man inte kan se sig i relation till andra, i olika kontexter och sammanhang. Det innebär att människan står utan ett sammanhang och den nyliberala ideologin utgår enbart från individen. Det är just vid

sammanhang som den politiska makten kan frodas. Då reduceras människors handlingar enbart ner till att handla om praktiska frågor som är närvarande i nuet (Lukes, 2008).

I det senmoderna samhället kan inte läraren som ämbetsman finnas. Förvaltningar byggs inte längre på kunskap och folkligt stöd. Istället är det den nyliberala politiken som sätter ramar för hur förvaltningarna ska drivas. Där finns ingen plats för ämbetsmän och det finns heller ingen vilja att åter göra människorna inom förvaltningen till ämbetsmän. Det innebär att om vi åter skulle fylla olika skolorganisationer och förvaltningar med enbart lärare skulle de ändå inte kunna återföra skolan och läraryrket till vad det en gång var. När sammanhangen systematiskt har blivit borttaget kan lärarna inte se den makt som dikterar deras yrke.

Det framgår bland annat i en av de intervjuer vi gjorde. Samtliga lärare utom en hade liknande svar på så gott som samtliga frågor vi ställde. Den lärare som skilde ut sig uttryckte att hen var ifrågasatt av arbetsgivare och av vårdnadshavare och ansåg sig bli styrd av yttre faktorer som gjorde att hen inte kunde utföra sitt arbete så som önskades. Vid första anblick ger det en tanke om att vi har en lärare som är autonom. Detta är dock inte fallet. Denna lärare är

53 hens arbete. Läraren motsätter sig inte de strukturer hen jobbar under, utan missnöjet var rent instrumentellt och grundade sig inte på motsättning mot systemet. Läraren visade ingen ambition att ifrågasätta de strukturella villkor hen arbetade inom och utan såg skolans organisation som en självklarhet. Detta visar oss återigen hur individualiseringen har blivit norm. Denna lärare, och samtliga andra lärare, kommer inte bli autonom förrän det skapas ett sammanhang med sociala relationer. Istället får läraren fortsätta att vara en utbytbar

54