Skolans syfte

Som vi tidigare redogjort har skolan, framförallt, tre områden den ska fokusera på. Skolan ska fostra samhällsmedborgare samt forma eleverna till individer och flexibla medborgare och arbetare. Denna uppfattning stämde överens med de lärare vi intervjuade, bland annat menade lärarna för att uppnå uppdraget med att fostra demokratiska medborgare behöver det att skolan säkerställer att det finns en trygg miljö för eleven, vilket också skapar förutsättningar för att eleverna ska kunna nå höga betyg och resultat.

En lärare säger:

”Alltså den höga måluppfyllelsen det är ju uppdraget. Sen är det också demokratisk anda, jag tycker ju nästan det är viktigare, att fostra dem i demokratisk anda, än att dem har A i alla ämnena.” (Informant 3)

Läraren uttrycker att hens och skolans uppdrag är att se till att eleverna når så höga betyg som möjligt (hög måluppfyllelse). Dock så tillägger hen också att skolans andra uppdrag, fostra i demokratisk anda, egentligen är viktigare. Läraren uttrycker här att det finns en prioritering bland skolans uppdrag och att eleverna når en hög måluppfyllelse går före andra syfte som skolan har.

Övriga lärare ger liknande svar på skolans syfte. De framhåller att skolans syfte är att förse eleverna med kunskap för att dem senare ska kunna klara sig vid vidare studier och i

yrkeslivet. Precis som höga betyg, visar svaren att lärarna anser att skolan ska förse eleverna med instrumentella kunskaper för att klara sig i livet.

En lärare uttalar sig om skolans syfte:

”Alltså det är ju till att ta sig vidare i livet. Vi pratar ju mycket om att förbereda dem inför gymnasiet och inför livet som komma ska.” (Informant 3)

36 Samtliga lärare påtalar även att skolan och läraren har ett ansvar att skapa en trygg miljö för eleven. Syftet med tryggheten är främst för att eleven ska kunna befinna sig i en miljö där deras lärarende blir gynnat, vilket är ett instrumentellt sätt att se på saken.

Lärarna menar också att de har ansvar för elevens fostran.

Man tänker ju både stort och smått, man vill lämna elever som lämnar årskurs nio som fungerar rent socialt såklart. Men också att dem har en viss grund att stå på, så att dem kan föra sig i samhället. Så att dem kan delta i diskussioner på olika plan, att dem har jobb som de trivs med och kan utföra på den nivån som de är kapabla till. Det är ju den tanken man har ju. en nästan alla elever kan man ju se dem på olika, dig kan jag se inom vården, dig kan jag se inom skolvärlden. Du kommer jobba inom verkstad. Alltså man ser ju det man har framför sig. Ibland kan man tyvärr känna en viss oro också såklart, över vissa. (Informant 1)

Uttalandet visar även att läraren ser på fostran av den enskilda eleven som ett uppdrag som ska tillhandahålla eleven vissa kunskaper, återigen instrumentella sådana. Läraren påtalar inte att fostran har ett egenvärde i sig utan är istället till för att vara ett redskap för eleven att komma vidare i livet.

Det är ingen av lärarna som talar om att skolan har något högre syfte. Samtliga återkommer ständigt till instrumentell kunskap som är till för att främja den enskilda eleven som individ. Vi ser hur skolans syfte att skapa individer och flexibla medborgare stämmer väl överens med lärarnas bild eftersom den gemensamma nämnaren inom detta blir den instrumentella

kunskapen och fokuset på individen. Även skolans uppdrag att fostra demokratiska medborgare har kommit att bli instrumentellt, något vi kommer diskutera längre fram i arbetet.

Slutsatsen vi kan dra är att den senmoderna skolans syfte något annat än vad den tidigare var. Även om ambitionen och teorin bakom skolans syfte är att både vara instrumentell och värdebaserad med ett samhälleligt uppdrag kommer den att enbart bli instrumentell.

Skillnaden vi kan se mot det moderna samhällets skola var att skolan då hade en ambition att framhålla en objektiv kunskap om världen för att göra maktförhållande synliga. Genom utbildning och kunskap skulle människan kunna se förbi olika intresse som gör anspråk på verkligheten och kunna handla rationellt. Denna emancipatoriska kunskap hade ett

samhälleligt syfte som grundade sig i den socialdemokratiska ideologins politiska anspråk (Biesta, Undervisningens återkomst , 2019). Något liknande syfte kan vi inte finna i dagens

37 skola. Istället reproducerar den svenska skolan en instrumentell syn och den individualism som genomsyrar det senmoderna samhället. Skolan och lärarna har ingen ambition att arbeta för ett högre, värdegrundat samhälleligt mål utan skolans mål är att nå så höga resultat som möjligt.

Det som har skett med lärande i det senmoderna samhället är att eleven ska skapa sig sin egen uppfattning och färdigheter. Eleven ska utgå och lära för att utveckla sig själv, att bli en individ med olika färdigheter där den kanske viktigaste färdigheten är att vara flexibel och konkurrenskraftig. Eleven i en sådan undervisning ser sig som världens mitt och saknar förmågan att se större samhälleliga sammanhang som bygger på gemenskap. Vid mötet med andra människor där eleven exempelvis kan möta motstånd finns inte längre i ett

undervisningssammanhang och eleven går då miste om förståelse om att det finns något utanför hennes egna tankar och önskemål. Denna förändring beskrivs av Giddens (1999) som förlusten av den objektiva kunskapen, ett av modernitetens utmärkande drag, där rätt och fel hade formulerats och det fanns en tydlig kunskapshierarki. När eleverna idag enbart ska undervisas och bedömas i sina förmågor kommer eleven aldrig att lämna sig själv. Eleven kommer att argumentera och möta andras åsikter utifrån sin egen världsbild, eleven kommer analysera och reflektera utifrån sin egen uppfattning. Eleven möter inte motstånd och störs inte i sin världsbild utan ges istället möjlighet att välja ut den kunskap som stödjer hennes redan konstruerade världsbild. Biesta (2019) menar att när man anpassar undervisningen efter elevernas olika behov tar man bort det motstånd som eleven skulle mött i undervisningen och därmed tar man bort möjligheten för eleven att genom utbildning bli ett subjekt. Det innebär att den senmoderna pedagogiken, där eleven utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, gör eleven enbart till ett objekt. Eleven inte ges möjlighet att se och kontrollera verkligheten, hon blir inte en aktör som kan se större sammanhang, intresse och makt. Därmed försvinner också hennes möjlighet att kunna motsätta sig och förändra verkligheten, att bli ett subjekt. Det innebär att när eleverna formas i skolan kommer de inte att ifrågasätta den senmoderna världsordningen eftersom dem inte är medvetna om hur den faktiskt ser ut.

Skolan reproducerar därmed enbart det senmoderna samhällets utmärkande drag. Lärarna vi intervjuade öppnar inte heller upp för att problematisera skolans syfte och utformning. Istället accepterar de att eleven sätts i mitten för sin undervisning och läraren kommer att ställa sig åt sidan för att främst stå för elevens lärandemiljö och ha blandade uppgifter mot eleverna. De benämner sig som kunskapsbanker, som kuratorer, som

38 organisatörer och som kontrollanter. Flera lärare uppger också att de har funktioner som de egentligen inte vill ha men att de inte kan välja bort vissa funktioner eftersom undervisningen då kommer att bli lidande. Framförallt menar lärarna att de har ett stort ansvar att se till att eleverna känner trygghet i skolan och att de lägger mycket tid på att försäkra sig att eleverna mår bra. Som en lärare uttryckte sig: ”Jag ska vara socialsekreterare, lite kurator, lite mamma, lite mormor.” (Informant 3)

Lärarna ser sig som förmedlare av kunskap och att det är deras uppgift att det finns möjlighet för eleven att lära. Därmed måste de vara mer än en kunskapsbank, de måste också vara organisatörer och handledare. Lärarnas svar visar att läraren framförallt har ansvar för att besörja en lärandemiljö för eleverna. Däremot är det ingen av lärarna som benämner sig som källan till elevens lärande. Som Biesta (2019) skriver: ”Från »en klok person på scenen« verkar läraren ha blivit en »vägledare vid sidan« och enligt vissa till och med »en like på sista raden«.”

Denna syn på sin egen funktion som lärare verkar stämma överens med hur lärarna ser på sin funktion. Biesta (2019) menar att det kommer ifrån att denna syn på läraren, som källan till elevens lärande, uppfattas som en kontrollhandling. Det Biesta (2019) säger kan styrkas med de kunskapskrav vi har i den svenska skolan idag, då det är elevernas förmågor som ska betygssättas och bedömas och inte elevernas faktakunskaper. Dessa förmågor handlar exempelvis om deras förmåga att analysera, reflektera och diskutera samt att eleven arbetar och betygssätts utifrån sin egen föreställningsbild. Orsaken till att eleverna bedöms på sina förmågor är, som tidigare nämnt, att det inte finns någon objektiv sanning i det senmoderna samhället. Ur detta försvinner också tanken på att läraren är källa till kunskap hos eleverna, eftersom man utgår ifrån den elevcentrerade subjektiva undervisningen och kunskapen. Denna syn på sin egen funktion som lärare verkar stämma överens med hur informanterna ser på sin funktion. Biesta (2019) menar att detta kommer ifrån att denna syn på läraren, som källan till elevens lärande, uppfattas som en kontrollhandling.