Hur kan lärarna använda sig av dansen som verktyg för att nå lärande för barn i

Under intervjuerna framkom att samtliga lärare menade att den motoriska förmågan, som hos många barn i behov av särskilt stöd inte är fullt utvecklad, är något som tränas i

dansundervisningen. De talade både om det grovmotoriska men också om finmotoriken, och nämnde exempelvis att vissa barn har nog så svårt att hålla i en penna i klassrummet. Genom att ha dans får dessa barn utveckla både fin- och grovmotoriken menade de. Kim som

berättade om flickan i klassen som under höstterminen hade svårt att klara av den teoretiska undervisningen men som sedan fick hjälp med detta, nämnde bland annat dans som ytterligare en resurs som sattes in för henne. Kim menade även på att ännu mer dans skulle kunna hjälpa flickan att utvecklas då hon också verkade tycka att det var lustfyllt. Ericsson (2005)

framhåller att barn i behov av särskilt stöd alltid borde erbjudas extra motorisk träning som ett komplement till andra specialpedagogiska insatser då barn med motoriska brister kan ha svårare att tillvarata sig kunskap i läsning, skrivning och räkning. Om man kan hjälpa ett barn att både träna sin motoriska förmåga, stärka sitt självförtroende och självkänsla, hitta sin identitet, få känna lust och arbetsglädje och komma i kontakt med sina egna känslor och förstå hur andra människor känner anser jag att dans i allra högsta grad borde vara en rättighet för barnet. Dansen kan då fungera som ett hjälpmedel som gör att barnet kan ta tillvara kunskap och uppnå målen i skolan. Om man istället vänder på det, genom att inte erbjuda barn i behov av särskilt stöd extra motorisk träning som ett komplement, till exempel dans, så kan det medföra att man tar ifrån barnet möjligheten att utveckla sina färdigheter. Dans är ett rörelsespråk som ligger nära vårt kroppsspråk och leken, vilket stimulerar barnet att söka kunskap genom att använda flera sina sinnen. Men om han eller hon aldrig erbjuds att arbeta med dans berövas barnet ett språk som är ovärderligt för dess utveckling.

Robin betonade vikten av att använda sig av dans och estetiska ämnen för att erbjuda variation i undervisningen, då alla barn tar in kunskap på olika sätt. Som danslärare håller jag med om det och hoppas på att dansen kan bidra till att fler barn kan ta till sig kunskap genom att erbjuda dem fler inlärningsmöjligheter. Dessutom belyser Lgr 11 de estetiska uttryckssätten och menar att eleverna bör stimuleras att använda olika former av inlärning. Det som är dansens styrka menar Robin, är att den ligger nära leken vilket gör att barnen oftast kan ta till sig kunskap lättare än om de bara jobbar teoretiskt. Björklund Dahlgren (1990) menar att då lek och rörelser ofta finns som en naturlig del hos barn är det viktigt att ta tillvara det genom

att ha dans på ett sätt som väcker lust för skapandet. Även Grönlund (1993) styrker detta och anser att leken är en följeslagare till dansen då hon använder den för att ge barnen tillgång till sitt kroppsspråk för att de ska kunna uttrycka sina känslor på olika sätt. Vidare menade Robin att dansen rymmer många element såsom till exempel att samarbeta, vilket kan göras på ett roligt sätt genom rörelseaktivitet. Att använda dans är också att använda hela kroppen, varje kroppsdel aktiveras. Ericson (2000) visar i sitt forskningsprojekt ”Dans på lågstadiet” att det går att utveckla verktyg för bedömning av dans som inlärning, då dansundervisningen gav positiva effekter på bland annat kroppsuppfattning, självkänsla, rytmkänsla och koncentration.

Genom min egen dansade svenskalektion fick eleverna dels genom ämnet svenska träna alfabetet och dess ordning, samtala kring olika känslor, höra och försöka förstå hur man genom talet och kroppsspråket kan förstärka röstläget, och lyssna till högläsning av dikten. I dansen fick de klappa i en bestämd rytm, röra sig och stanna i olika statyer enligt mina instruktioner, föra samtal om och dansa i olika känslostämningar och lära sig en enkel dans och dess regler. Eleverna tränar samtidigt sin samarbetsförmåga och lär sig förstå den sociala interaktionens betydelse vilket i sin tur kan bidra till gemenskap och förståelse mellan barnen.

Jag anser att genom att sammanföra dansen med svenskan har eleverna förankrat ämnet svenska i kroppen då inlärningen skett på olika sätt. Om man känner till de positiva effekter som dansen ger bör dansen vara ett naturligt och självklart val för inlärning. Robin sa att just att få röra sig till musik, träna rytmik och motorik på ett roligt sätt och därigenom underlätta inlärningen är värdefullt, speciellt för barn i behov av särskilt stöd. Med hjälp av dansen som verktyg menar Grönlund (1999) att barnen kan få möjlighet att öppna upp sig och få tillgång till sin rörelseenergi på ett lustfyllt sätt. Detta kan leda till att barnen lär sig behärska den egna kroppen på ett nytt sätt och känner sig styrkta av vad de faktiskt kan. Robin ger förslag på att jobba tematiskt med dans i olika projekt och på så vis kunna knyta ihop teori med praktik. I denna skola jobbade man ofta så och även många av eleverna verkar uppskatta det

arbetssättet. Ericsson (2005) menar att rörelseaktivitet och övningar lämpade för att stärka motoriken borde vara naturliga inslag i skolmiljön och inte enbart under idrotten, just med tanke på att rörelser och barns motoriska förmåga är en del av deras hela utveckling.

Charlie talade om att många av barnen har svårt att sitta stilla och behöver få röra på sig. De behöver också bli medvetna om sin egen kropp och vad de kan göra med den vilket de kan få träna på i dansen. Det i sin tur kan påverka barnens självförtroende och självkänsla. Charlie sa också

Man glömmer bort det där, de kanske inte är ute och leker och de kanske inte får röra kroppen på det viset. De behöver det här, både fin- och grovmotoriken. Och det tränar man ju inte när man sitter och skriver, utan då måste man ju träna genom att röra på kroppen förstås (Charlie).

Wigert (1993) menar att den egna kroppen blir ens verktyg och på så sätt blir man sin egen dans. Våra känslor påverkar hur vi rör oss och dansen kan här vara en slags katalysator för starka känslor och också göra våra känslor tydliga för oss och andra människor. Hon lyfter fram det sociala sammanhang dansen befinner sig i och nämner exempelvis att detta sker genom att fatta varandras händer och dansa med varandra och uppleva glädjen i att rytmiskt röra sig tillsammans. Dessutom tränas man att ta hänsyn till sina klasskompisar, man kan lära av varandra och överskrida gränser över kulturer vilket skapar förståelse och acceptans. Hon betonar att den motoriska, kognitiva, känslomässiga och den sociala förmågan påverkas till det positiva genom att ha dans på schemat. Det borde vara en rättighet för alla barn att få tillgång till dansen oavsett omständigheter konstaterar hon.

Charlie pratade också om att vi har ett kroppsminne, där vi minns vad vi gör genom att

använda kroppen, och poängterar också att det inte är många barn i behov av särskilt stöd som klarar av att sitta still under en längre tid. Här anser jag att dansen har en viktig roll då den

genom att vara så fysisk tillåter barnen att få röra på kroppen samtidigt som de tränar fin- och grovmotoriken. Genom att dels ta in kunskapen teoretiskt och sedan få dansa teorin förankras kunskapen ytterligare. Wolmesjö (2006) talar också om att det finns ett ökat intresse för sambandet mellan kropp och tanke då vi medvetandegjort oss om att hjärna, hjärta,

nervsystem och kropp är att betrakta som en helhet som inte är odelbar. Hon refererar till att man idag tar upp vad det betyder för den kognitiva förmågan när det gäller barns motoriska utveckling och rörelseförmåga, vilket berör den neuropsykologiska synen på lärande och betydelsen av kroppslig aktivitet. Ericsson (2005) presenterar resultat från olika studier om hur motoriska svårigheter och läs- och skrivsvårigheter kan höra ihop och menar på att en generellt svag utveckling ofta har ett samband med brister inom olika områden. Barn som har inlärningssvårigheter med det kognitiva har även svårt med motorik, perception och

koncentration. Hon ställer bland annat frågan om man kan påverka en funktion genom att finna verktyg för en annan, och på så vis finna en balans för dem båda. Alla barn med

problematik för det motoriska får inte läs- och skrivsvårigheter, liksom det motsatta. Ericsson påpekar avsaknaden av vetenskapligt kontrollerade studier när det gäller vilka effekter

motorisk träning har för kognitiv inlärning. Sandborg-Holmdahl och Stening (1993) menar dock att genom att öva sin motoriska förmåga så finns möjlighet till att på ett konkret sätt lära sig olika begrepp. Det gör att den motoriska träningen kan fungera som verktyg för

inlärningen av det kognitiva.

Lgr11 uttrycker att ”Skolan ska främja elevernas harmoniska utveckling. Detta ska åstadkommas genom en varierad och balanserad sammansättning av innehåll och

arbetsformer” (Skolverket, 2011, .10). Samt att ”I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Även hälso- och

livsstilsfrågor ska uppmärksammas” (s.10). Tittar man dock på det centrala innehållet i läroplanen för idrott och hälsa för grundskolan årskurs 1-3 finns endast fyra mål under rubriken rörelser, och ett mål under rubriken hälsa och livsstil. Jag anser att det är för få mål, och att de kan utvecklas och precisera. Skulle dans inrättas som obligatorisk ämne bör det finnas fler mål för rörelser formulerade utifrån fler aspekter än de som hitintills beaktats. I Lgr11 har man lagt stor vikt vid estetiska lärprocesser och man verkar förstå betydelsen av dessa uttrycksmedel. Tyvärr föreslås dansen användas endast i projektform vilket innebär att eleverna får ha dans endast vid ett fåtal tillfällen per termin. Ska dansens syfte kunna

uppfyllas behövs kontinuerlig undervisning och träning, anser jag. Många lärare jag pratat med talar om att tiden inte räcker till i skolan idag, så med ännu ett obligatoriskt ämne, dans, kan man befara att tidsbristen skulle öka. Mot detta måste ställas alla de positiva effekter som dansen ger när det gäller ökade, och effektivare inlärningsmöjligheter. Varför inte, om man nu ser dansens potential, använda dans som medel för andra ämnen vilket kan generera att fler barn uppnår målen, och kanske till och med på ett effektivare och tidsbesparande sätt? Dansen har fortfarande en generellt sett en låg status och många människor kan ha en förutfattad mening om vad dans är. Det finns ännu inte så mycket forskning kring estetiska lärprocesser i allmänhet, och dansen i synnerhet. Dansen som läromedel är ett tämligen oprövat ämne som det behövs mer forskning kring. Institutet Dans i skolan (2014) skriver att ”Dansen som kunskapsområde måste generera mer forskning att stödja sig på. Vetenskaplig legitimitet krävs för dansen, som hittills har haft en svag ställning i utbildningsväsendet och i den

akademiska världen”. Men så länge dansen får vara i skymundan kommer inte dansens roll att kunna stärkas menar jag. Även om den inte är ett obligatoriskt ämne i grundskolan måste dansens betydelse för elevernas utveckling och lärandeförmåga, ur många olika aspekter, uttryckas tydligare i de mål som finns för andra ämnen i grundskolan.

6.2.2 På vilket sätt upplever lärarna dansens inverkan på lärandet för elever i behov av särskilt