Läraren Anna sa att det är svårt att sammanfatta vad bedömning är men försökte förklara att det måste finnas en tydlighet för eleverna, så de vet vad de ska bedömas i. Vidare sa hon att tydligheten finns i olika mål och utifrån dem målen bedömde hon elevernas färdigheter. I undervisningen utgår Anna från en lokal pedagogisk planering, LPP, denna ligger till grund till de olika arbetsområdena, ett arbetsområde kan till exempel vara bollsport och beroende på vilken ålder det är på eleverna får de påverka och utforma LPP:erna olika mycket. Fördelen enligt Anna med en LPP är att eleverna blir medvetna om vad och vilka kvalitéer som bedöms inom det specifika arbetsområdet. I arbetsområdet, bollsport, kunde ett av kunskapskraven vara rörelse och då visste eleverna att Anna bedömde bland annat rörelse. Utifrån vad som bedöms under olika arbetsområden gjordes sedan en helhetsbedömning vilket resulterade i en summativ bedömning, alltså ett omdöme eller betyg.
Peter sa att ”Bedömningen i idrott skiljer sig lite gentemot andra bedömningar.” Med detta menade Peter att i ett praktiskt ämne sker bedömningen i stunden vilket kan innebära att det blir problematiskt med tid, då en idrottslärare måste ha ett flyt på lektionen och samtidigt göra bedömningar. Peter försökte vara så tydlig som möjligt i bedömningsarbetet, inför denna termin har han förändrat sitt upplägg då han har infört bedömnings- och instruktionslektioner.
Detta för att skapa rörelseglädje utan att få ett för stort fokus på bedömning under instruktionslektionerna samt för att skapa en medvetenhet hos eleverna om när bedömningen sker. Ett exempel som Peter lyfte var fotboll, han hade först tre instruktionslektioner och därefter en fjärde lektion som var en bedömningslektion där han gav mindre instruktioner och i stort sett endast observerade och skrev anteckningar om elevernas prestationer. Dessa bedömningslektioner låg till grund för den summativa bedömningen.
Bedömning för läraren Sara är ”… att jag tittar på hur eleven utvecklas under den perioden jag undervisar och utifrån de kriterier som finns där.” Sara arbetade mycket med bedömningsmatriser då hon ansåg att det underlättade hennes arbete. Sara arbetade i samma linje som Peter med instruktions- och bedömningslektioner. Inför varje nytt arbetsområde förmedlade hon tydligt vad målet och syftet var samt vad som bedömdes, däremot kan det skilja sig om dem arbetar med teoriundervisning där det istället för en praktisk bedömningslektion använde sig av ett skriftligt prov.
För de intervjuade idrottslärarna innebar formativ bedömning ett kontinuerligt arbetssätt med en interaktiv kommunikation med eleverna. Peter sa att formativ bedömning är ett redskap för att sträva framåt i elevens utveckling genom att läraren ger instruktioner. Vidare sa han att formativ bedömning faller sig naturligt i ämnet idrott och hälsa men att det däremot ter sig annorlunda beroende på vilka moment som var i fokus under lektionen. Sara och Peter ansåg att man arbetar med formativ bedömning på olika sätt beroende på vilket område de arbetar med. Peter sa att ”… om man har friidrott eller redskapsgympa eller vad för något som helst så är det ju hela tiden formativ bedömning i idrotten egentligen, att man hela tiden strävar framåt och ger instruktioner för att dem ska utvecklas liksom.” Anna sa att ”Formativ bedömning är den bedömning som man ger under resans gång, om man tänker sig en termin, så under den terminen ger man då hela tiden liksom feedback och bedömning i de moment vi gör.”
Det fanns tydliga skillnader på hur skolorna arbetade med själv- och kamratbedömning. Anna arbetade aktivt med självbedömning och använde kamratbedömning vid olika tillfällen som exempelvis att ge teknisk feedback till varandra vid nätspel. Ett tillvägagångssätt som Anna använde vid kamrat- och självbedömning var att låta eleverna filma sig själva, till exempel vid gymnastik, och därefter analysera sig själva och varandra. Dessutom lät hon eleverna göra bedömningar på sina egna insatser, dels efter varje lektionstillfälle men även en mer omfattande utvärdering efter varje arbetsområde. Oftast stämde elevernas uppfattningar överens med Annas betygsättning på eleverna, detta trodde Anna berodde på att eleverna var
skriftligt online, där även Anna gav individuell feedback. Varken Sara eller Peter arbetade aktivt med kamratbedömning i sin undervisning, dock använde Sara en form av summativ självbedömning där eleverna fick sätta ett slutgiltigt betyg på sig själv. Hon sa att ”där de [eleverna] fick titta på bedömningsmatriser och sätta in det, och det var rätt så intressant, det var inte riktigt realistiskt.”. Detta sa hon har visat att eleverna hade en skev uppfattning om vart de befinner sig i förhållande till kunskapsmålen för ämnet idrott och hälsa.
Både Sara och Anna ansåg att formativ bedömning var tidskrävande, dock ansåg Peter att arbetet faller sig naturligt och är därmed inte så tidskrävande. Anna skulle gärna vilja använda muntlig bedömning i större utsträckning, hon sa att ”… jag skulle vilja göra det mer för det ger jättemycket till barnen för de kommer längre och längre.” Anna ansåg dock att det var väldigt tidskrävande och hinns därför inte med. Precis som Anna tycker Sara att det är tidskrävande och sa att ”… det finns ingen möjlighet på 2x50 minuter [per vecka] att ha en dialog med alla eleverna, det är inte realistiskt, det låter jättebra men det funkar inte.” Resultatet visar att idrottslärarna använder formativ bedömning i olika utsträckning, de är väl insatt i bedömningsarbetet men använder olika arbetssätt för att eleverna ska nå målen.