Lärarnas tankar kring matematikläxor

Här presenteras lärarnas definition på matematikläxa samt deras syfte till varför de ger läxor. I vår bearbetning och analys märkte vi att lärarnas definition på matematikläxa var likartad deras syfte med varför läxan ges, därför sätts dessa två delar under samma rubrik. Vidare presenteras även vad lärarna sade om hur läxan påverkar elevernas lärande samt hur deras tankar går kring individanpassning av läxan.

32

5.2.1 Definition och syfte med matematikläxa

I början av intervjuerna ville vi att lärarna skulle definiera vad matematikläxa innebar för dem. Precis som tidigare forskning säger definierar forskare och lärare läxan på olika vis. Även bland våra fyra lärare finns det ingen entydig definition på begreppet läxor. Tre av de fyra intervjuade lärarna hade dock ett gemensamt syfte till varför läxor delas ut som innebar att eleverna skulle få möjlighet att repetera och befästa den färdighet som arbetats med under lektionstid, precis som de fyra tidigare forskarna lyfter. Eva och Anna har snarlika motiveringar till hur de definierar läxa och varför de ger läxor. Eva beskriver det som att läxan är “en typ av repetition av det man har jobbat med”, vilket syns i hennes val av läxa som vi tidigare beskrivit. Anna beskriver det som att “[l]äxa bör vara en repetition av skoldagen [...] inget nytt, utan liksom att man kan få möjlighet i lugn och ro att kunna repetera och tänka i lugn och ro”. De båda säger att läxan ska vara något som eleverna kan klara på egen hand, något som de kan befästa samt, i likhet med Hellsten (2000), att det är bra om eleverna får möjlighet att i lugn och ro repetera och tänka hemma. Eva använder även läxan för att se hur mycket eleverna kan och vad de har förstått. Anna tillägger att svårare saker gör de tillsammans i skolan.

Mikael hade en liknande tanke, som Eva och Anna, om att läxan alltid är kopplad till det som de håller på med på lektionerna, men att läxan ligger utanför läroboken samt att den är digital. Han nämner inte repetition utan han säger att läxan är mängdträning som genom övning ger en ökad färdighet, till exempel när det handlar om multiplikation då eleverna ska automatisera det och lära sig det utantill. Mängdträning och repetition är ett tydligt inslag och exempel på den förstärkning på kunskapsutveckling som behaviorismen lyfter fram. Läxan gör att eleverna får lära sig genom ett görande som innebär att läxan kan skapa möjligheter för att befästa den nya kunskapen.

Den lärare som skiljer sig i sin definition och sitt syfte till varför han ger läxor är Daniel. Han känner att läxan inte är något “självändamål i den mening att den hjälper till nödvändigtvis med kunnandet eller utvecklingen eller kunskapsfördjupningen”. Istället fungerar läxan som en avslutning på ett arbetsområde, där eleverna kan stämma av den kunskap de arbetat med under en period, lite som en summativ bedömning. Han menar att läxan är ett bra komplement för att få det som eleverna arbetat med mer koncentrerat under en period. Forskaren Cooper (2007) nämner på liknande vis att läxan kan vara en självreflektion för

33

eleverna. Även Berinderjeet (2009) beskriver att två lärare ansåg att syftet med läxan kunde vara en hjälp för eleverna att utveckla en ansvarskänsla för sitt lärande. Vi ser här att det på ett sätt blir en repetition, eftersom eleverna repeterar veckan, även om det inte är Daniels huvudsakliga syfte.

Med utgångspunkt ur det sociokulturella perspektivet ser vi att lärarnas syfte med läxan inte har några sociokulturella drag eftersom eleverna ska befästa kunskaper utan att reflektera och diskutera det som de lär sig under arbetsprocessen. Det medför att eleverna inte får någon djupare förståelse för den nya kunskapen.

5.2.2 Elevernas individuella lärande

Elevernas självkänsla ökar om de får en bättre förståelse för den kunskap som de ska befästa med hjälp av läxan. Läxan kan vara individuell och anses vara ett redskap utifrån det sociokulturella synsättet för att förstå sin omvärld, det vill säga mediera. Därför krävs det att läxan är anpassad till elevernas individuella nivå för de ska inte göra sådant de inte klarar av på egen hand, vilket vi ser att lärarna har tänkt på i viss mån. När lärarna berättade om hur de arbetar med läxan övergick samtalet till om det sker någon individanpassning eller om alla elever får samma läxa. Eva, Anna och Daniel beskriver att de “svaga eleverna” får samma läxa som de övriga i klassen men att de inte behöver göra alla uppgifter. Eva nämner att hon kommer överens med dessa elever att de bara får till exempel de första fem uppgifterna på läxan och att de ibland får titta på de andra uppgifterna. I likhet säger Anna att de uppgifter “som är rent uppställningar och räkna på får de göra. Men jag tror för dem svaga är det bra att få lov att få tid till lite repetition, ta igen och tänka efter, tempot är ganska högt i sjätte klass speciellt”. Westlund (2004) menar också att en av läxans uppgifter är att eleverna ska få möjlighet att träna hemma om de är svaga i något område. Anna lyfter fram att hon även brukar individanpassa. Hon nämner att hon har en grupp riktigt duktiga elever som brukar får lite svårare läxor. Dessa läxor utvecklar deras lärande genom att minnas, införliva samt tillämpa kunskaper som de behöver ha för att klara konkreta vardagssituationer. Vi tänker att de elever som enbart får färre och lättare uppgifter gentemot övriga klasskamrater inte får samma möjlighet att tillämpa mer avancerade erfarenheter, eftersom de inte får möjlighet att utveckla dessa till mer konkreta vardagserfarenheter. Vi anser att skolan behöver ge eleverna nya kunskaper för att anpassa sig till det avancerade samhället som vi befinner oss i. Många av eleverna har svårigheter att klara av de svårare uppgifterna inom matematik och det är

34

därför viktigt att eleverna får bygga vidare på de kunskaper som de redan besitter, såsom Vygotskij nämner i den närmsta proximala utvecklingszonen. Vi uppfattade det som att Mikael ger alla elever samma läxa via NOMP, vilket innebär att eleverna inte får någon individanpassning utefter kunskapsnivå.

Eva menar att eleverna får en bättre inställning om de känner att de fixar något på egen hand för att sedan kunna arbeta vidare med nya kunskaper. Dock lyfter hon att det finns elever som känner ständigt misslyckande och det kan således påverka de elevernas självförtroende negativt. Westlund (2004) menar att även fast eleverna har fått undervisning och arbetat med ny kunskap under lektionstid behöver det inte betyda att eleverna kan det. Evas mål med läxan är att eleverna ska kunna klara den på egen hand utan att det ska kännas som att det finns en jättetröskel, det ska bara vara något som de ska befästa. Dock lyfter hon fram att det finns de elever i klassen som får hjälp hemifrån av vårdnadshavare även om hon vill att de ska klara läxan på egen hand. Även Mikael nämner att han tycker det är viktigt att läxan ska vara sådant som de kan klara av hemma och därför inte behöva hjälp från vårdnadshavare. Han säger att läxan är elevernas läxa och inte föräldrarnas läxa. I likhet med Eva säger Mikael att han är övertygad om att läxorna hjälper eleverna i deras lärande, just för att de blir säkra på grunderna, att de befäster, automatiserar och förstärker kunskaperna. Eleverna sitter ensamma och eftersom det saknas återkoppling till läxan missgynnas kunskapsinhämtningen.

Daniels personliga syn på läxan, som tidigare beskrivits, är att den gynnar elevernas lärande då de kan stämma av om de har befäst den nya kunskapen som de har arbetat med. Läxan ger även eleverna en överskådlig blick över vad de kan och vad de behöver träna mer på. Han anser att läxan inte ska finnas för läraren eller elevernas betyg. Daniel resonerar kring läroplanen (Skolverket 2011) när han i intervjun säger:

“[...] väldigt mycket varför vi arbetar enligt Lgr11 och förmågor är ju snarare för att de ska få handlingskompetens, inte bara renodlad kunskap, utan att de ska kunna använda den och då känner jag att läxan är ju ett ganska bra sånt experiment kan man säga, där de tar det de lär sig i skolan och så får de klara av det på egen hand, hur tar du an uppgifterna utan se exakt hur du ska göra, utan du ser bara uppgiften och den påminner dig om nånting som du arbetade med tidigare. Jag tycker att det är ganska tydligt exempel på den typen av handlingskompetensutveckling som vi är ute efter.” (Daniel)

35

För att eleverna ska ha bra verktyg för lärande anser Daniel att läraren är det viktigaste instrumentet. Han tror på att om eleverna inte har en bra relation till läraren finner de ingen respekt och har genom det svårt att utveckla nya kunskaper.