Kursmomentet har definitivt öppnat ögonen på mig och fått mig att inse att jag faktiskt är lärare och inte en tapetserarmästare som ’ger’ lärlingar kunskap (lärare Tapetseri).
Många av lärarna har uttryckt just detta; att de tidigare främst sett sig som yrkesskick- liga hantverkare med uppgift att vägleda lärlingarna fram till att själva bli mästare under och genom deras tre år på LiU Malmsten. En lärare på designinriktningen säger så här:
Det tog 13 år att identifiera mig med lärarrollen (lärare Design).
På LUK-kursen har teman som lärande och kunskap, arbetsformer (lärandeaktivi- teter), lagar och förordningar inom högskolan samt lärares kommunikation och le- darskap aktualiserats. Kursdeltagarna har fått ett språk/ verktyg för att samtala kring vardagen som lärare på LiU Malmsten. Samtidigt har det blivit uppenbart att den kunskap som studenterna ska utveckla i relation till lärandemålen inte är så lätt att sätta ord på och inte heller få syn på och kommunicera.
Jag som lärare på LUK-kursen blev plötsligt varse att sådant som vi inom akademin ser som tämligen självklart inte är så självklart i detta sammanhang av konstnärligt och hantverksmässigt kunskapsbyggande. När lärarna på LiU Malmsten talar om att studenterna måste utveckla en förmåga att ’se’ i samband med sitt skapande så visade det sig vara något helt annat än det jag själv som pedagog ofta lyft fram som det vik- tigaste i kunskapandet, d v s att just förstå/’to see’. I min värld handlar det ofta om att läsa en text i syfte att förstå det som kommuniceras, reflektera kring det och kanske omsätta det lästa till egna slutsatser och kvalificerade handlingar. På LiU Malmsten ’förmedlas’ yrkeskunnande och insikter på ett helt annat sätt; i demonstrationsöv- ningar, samtal, samhandling och gemensam reflektion vid snickarbänken t ex. Detta är noteringar som jag själv gjorde i samband med en auskultation i möbelsnickeri:
Det är lite dammigt i verksta´n och det luktar trä. Rubriken för passet är individuell examination. Varje student får en efter en berätta kring det man tillverkat under de senaste veckorna, hur och med vilka erfarenheter i bagaget. Det känns inte som en examination, snarare som ett personligt färgat och fritt berättande kring den kunskap man utvecklat. De två lä- rarna och studenterna står i ring kring det bord där alstren läggs upp och presenteras. Det är arbetsprocessen som ska vara i centrum, inte produk- ten (stolen). Detta har lärarna uttryckt tydligt inför passet. Alla lyssnar lyhört och till synes intresserat på varandras berättelser. Man väver en väv tillsammans, av reflektion, undringar och insikter. En av de två lä- rarna säger: ”Man får ju gåshud vid åsynen av det som du gjort här!” Han fortsätter: ”Vad härligt att du gör en sak utan att förstå!” Utifrån sammanhanget och samtalet efteråt förstår jag att det är intuitionen och förtrogenhetskunskapen som ska uppmuntras (lärare/ CUL).
Som besökare noterar jag att detta är ett exempel på en mycket väl organiserad och genomförd lärandeaktivitet. Det handlar förvisso om bedömning av individuella in-
satser men själva tillfället innebär samtidigt ett kollektivt utbyte och lärande. Studenter- na tränas i att sätt ord på vad man gjort, överväga handlingar retroaktivt och kommu- nicera insikter som vunnits. Lärarna ställer utforskande frågor; Vad hade hänt om du hade…? Man står vid sin ’produkt’, fysiskt nära sig och där finns även medstudenterna fysiskt nära i ring kring arbetsbordet/demonstrationsbordet. Där finns även de två lä- rarna i jämlik placering. Plötsligt inser jag värdet av det rumsliga arrangemanget. Det är i linje med den process som pågår, helt i samklang med denna. En presentation i Malmstenssalen med studenterna sittande på rad framför en duk med en Powerpoint presentation skulle inte alls ha skapat samma känsla och möjligheter. Det krävs ’rum för lärande’ som vi kan läsa om i ett annat kapitel i denna rapport.
Så tillbaka till examinationen i rummet som doftar trä. Jag inser i stunden att det inte enbart är ett hantverkskunnande som håller på att utvecklas utan även ett yrkes- språk, om än lite trevande så här långt. Om passet skulle rubriceras så skulle man säkert etikettera det som ’individuell examination i grupp’. Under nämnda pass sker hela tiden en självvärdering i studentgruppen. Ett par studenter sa så här i slutet av sin redogörelse: ”Vi är väldigt nöjda med det här…..det bästa vi gjort inom snickeri, faktiskt!” Det såg ut som att lärarna på kursen höll med. En studentcentrerad aktivitet nådde sitt slut. Ett skäl till att passet blev så givande för alla var säkert det faktum att studenterna redan i förväg fått tydliga instruktioner om målet med passet, roll- och ansvarsfördelning samt lärandeaktiviteten i sig. Regin var tydliggjord helt enkelt.
Ovanstående är enbart ett exempel på de besök som gjordes i samband med olika lärandeaktiviteter. Vid ett annat besök, på designprogrammet, var det uppenbart att lärarna strävade efter att kontinuerligt tydliggöra lärandemålen för de olika momen- ten och delkurserna. Likaså progressionen i utbildningen. Moment som var i fokus för tillfället länkades samman med sådant som studenterna arbetat med tidigare och det fanns även en fingervisning framåt.
Som pedagogisk kompetensutvecklare inom ramen för denna utvecklingssatsning på LiU Malmsten blev jag varse den speciella roll som lärarna har i denna utbild- ningsmiljö. De är erfarna yrkespersoner, mästare och mentorer, förebilder och roll- modeller med ett högt anseende i studentgruppen. Redan under introduktionskur- sen, där jag har haft förmånen att undervisa under fyra år, vittnar studenterna om den ’ynnest’ de tycker det är att få se och handledas av dessa skickliga hantverkare. Jag kan konstatera att dessa omständigheter utgör en motivationshöjande faktor i studentgruppen. Det är så de uttrycker det vid sina redovisningar i slutet av nämnda kurs.
Avslutningsvis vill jag låta orden från en lärare på skolan utgöra slutord i avsnittet om auskultationer. Efter att ha besökt kolleger uttrycker sig en av lärarna på följande sätt:
Det jag har insett genom denna aktivitet är att vi har så mycket gemen- samt i termer av utmaningar som lärare, att det finns mer som förenar än som skiljer oss åt (trots att vi är verksamma på olika inriktningar av programmet) och att vi borde besöka varandra oftare – ja, kanske till och med samverka på kurser över gränserna liksom våra studenter ofta upp- muntras till (lärare i Möbelkonservering).
Referens
Schön, D.A. 1983 The reflective practiitoner; How professionals think in action. New York: Basic Books.