Läroplanen visar på den kluvenhet som finns inom skolan om hur vi skall bemöta ett mångkulturellt samhälle där den svenska kulturen och kristendomen bara är ett sätt att se på världen. Skolan skall grunda sig i västerländsk humanism, och vi ska lära elever att respektera andra folk och kulturer. Samtidigt poängterar läroplanen vikten av att framhålla den svenska kulturen och historien på ett sätt som vilar på en kristen tradition. I de läroböcker jag har tittat på speglas denna ambivalenta hållning. Författarna kan i ett avsnitt föra en nyanserad diskussion om vikten av att skilja mellan muslimer i allmänhet och islamister inom terrororganisationer, bara för att i nästa påstå att de senaste årens ökade ekonomiska beroende av länder i väst sticker i ögonen på många muslimer.
4.1 Porträtteringen av muslimer i läroböckerna
Lena Molin tolkar Michel Foucaults diskursbegrepp som regelbundenheter i kommunikationen om något eller någon (Molin, 2006). Jag skulle vilja påstå att en sådan regelbundenhet verkligen går att urskilja i talet om muslimer i de texter jag analyserat. Diskursen om muslimer är att deras liv handlar om krig, lidande, heder och religion. Att vara muslim handlar om att leva ett liv i smärta eftersom det är så de vill ha det. Islams trotjänare har lidit alltsedan kolonialtidens kränkningar och måste hämnas västvärldens brott till dess att skulden är betald. Det är alltså en civilisationernas kamp vi talar om här, och eftersom muslimerna får representera terroristerna, blir det implicita budskapet att de sekulariserade länder i väst där dåd utförs står för den demokrati som härmed hotas. Anledningen till att vi ens kan tala om en diskurs kring muslimer som grupp är inte beroende på vad som sägs i varje enskilt avsnitt. Det beror snarare på det urval av situationer och områden där man valt att framhålla just tillhörigheten till gruppen muslimer och som visar på när det varit viktigt för författarna att visa vilken typ av människor som finns representerade här.
Som jag tidigare nämnt, menar Selander att läroböcker utmärker sig genom att erbjuda fakta med en enkelt kontrollerad sanningshalt. Samtidigt menar han att i läromedel är kunskap och moral sammanvävda (Selander, 1988). Det påståendet stämmer till viss del eftersom vi visst kan kontrollera med flera, av varandra oberoende, källor om vissa fakta stämmer. Men den medborgerligt fostrande funktionen som läromedel har är svårare att verifiera. Läroböckerna har ju inte fel i sig när de exempelvis berättar om islamister som begår terrordåd eller om muslimska mödrar som gråter sig fördärvade därför att deras barn fängslas, men de lämnar upp till läraren och eleverna själva att fråga sig varför det är viktigt att berätta att vissa kriminella människor tillhör en viss religion.
Foucault talar också om makten, och hur den reproduceras genom normalisering och kontroll (Andersen & Kaspersen, 2000). I de texter jag har analyserat har vi sett hur en norm av det fungerande och demokratiska västerlandet ställs emot irrationella muslimska terrormakter, som istället för demokrati, styr genom fruktan. Den förhärskande ideologin inom den svenska skolan idag, så som vi ser den i läroböckerna, talar om ett idealsamhälle som styrs genom en representativ demokrati så som den ser ut i vårt eget land. Att välja att organisera sitt samhälle efter religiösa principer, så som muslimerna gör är inte rätt och leder således till krig och elände. Genom att polarisera muslimer och islam mot västländerna framträder en alltför tydlig struktur av två rivaliserande grupper där den västerländska normen behöver sin muslimska motsvarighet för att kunna identifiera sig. På så sätt finns det, om än implicit, en politisk poäng att plocka hem med etnifieringen av muslimer.
Fokus i de böcker jag har tittat på har legat på utövarna och inte på själva läran, alltså på kulturen istället för religionen. Genom att påstå att muslimer tänker och handlar på vissa sätt visar författarna att de anser att muslimerna tillhör en enhetlig kultur och inte en religion som går att tolka på lika många sätt som antalet utövare. Jag menar att detta sänder ett märkligt budskap till de muslimska elever vi har i den svenska skolan idag. De får det serverat att de tillhör en viss kultur som är mer våldsam och känslosam än sina klasskamraters. De flesta muslimer i Sverige i dag är inflyttade och som Otterbeck säger kan människor som emigrerat eller flytt från sina hemländer, och alltså lever i diaspora, ofta uppleva sig som mer religiösa i sitt nya hemland än tidigare (Otterbeck, 2000). Det blir därför lite märkligt när ungdomar som kanske tidigare inte upplevt sin tillhörighet till islam särskilt närvarande, får lära sig i sina samhällskunskapsböcker att vara muslim innebär så mycket mer än att bara vara en religiöst troende människa.
Hans Ingvar Roth skriver i sin bok om positiv och negativ närhet och distans i förhållandet mellan minoritets och majoritetskulturer (Roth, 2005). Jag menar att diskursen
om muslimer, som vi sett den i denna analys, leder till en negativ distans. Att tala om muslimer som en homogen grupp, som handlar och resonerar på ett annorlunda sätt än den normerande svenska majoritetskulturen gör, alienerar grupperna från varandra istället för att assimilera. Att också vara så tydlig med att förknippa den muslimska minoritetskulturen med negativa företeelser kan dessutom vara direkt farligt eftersom det kan leda till en känsla av utanförskap som inte går att reparera.
4.2 Diskrepansen mellan läroplanen och läroböckerna
I läroplanen för de frivilliga skolformerna sägs att ingen i skolan skall behöva utsättas för diskriminering på grund av sin religion. Kan vi verkligen garantera det? En negativ särbehandling som resulterar i att någon känner sig kränkt kan vara svår att undvika inom en institution där vi samtidigt skall utgå ifrån ett svenskt perspektiv. I böckerna pekas sällan någon specifik kultur eller religion ut som särskilt skyldig till konflikter eller lidande i världen, men genom att återkomma med samma slags exempel från en viss kultur eller religion finns en risk att vissa grupper kommer att känna sig utpekade.
Undervisningen skall vara saklig och allsidig, och när det förekommer värderingar från skolans håll skall dessa redovisas öppet, enligt läroplanen. Här kommer vi återigen in på ett område där kluvenhet råder. Att undervisa enligt den devisen, parat med att ha ett västerländskt perspektiv och en grund i kristen etik, antyder att lärare bör inta en kulturrelativistisk hållning. Detta eftersom varje form av dogmatism hamnar utanför ramen för läroplanen. Hur ska vi annars kunna motivera för eleverna att undervisningen har ett övervägande svenskt innehåll?
Det sätt som jag menar att muslimer porträtteras på, strider mot läroplanen dels angående den sakliga och allsidiga framställningen av stoffet, och dels vad det gäller att vara öppen med de värderingar som ligger bakom våra föreställningar. Problemet är bara att om pedagoger och läroboksförfattare skulle lyckas framföra ett budskap som var det motsatta, och som inte skulle värdera någon typ av religion eller kultur högre än någon annan, skulle det också strida mot läroplanen. Vi skulle finna en diskrepans i det budskapet eftersom vi genom läroplanen uppmanas ha ett svenskt kulturellt och historiskt perspektiv på undervisningen som också skall ske i enlighet med en kristen tradition och västerländsk humanism. Den tvetydighet som jag tidigare talat om, som finns inskriven i Lpf 94, är samma fenomen som gör att läroplanen inte går att uppfylla till fullo.
Gunilla Svingby resonerar kring att läroplanstexten dels har en funktion som ett faktiskt mål, och dels för att befästa en föreställning om syftet med skolan och undervisningen (Svingby, 1979). Sett ur den synvinkeln är det möjligt att ha en mera förlåtande attityd till de områden där våra läroböcker inte lever upp till läroplanens visioner om en skola där vi lär våra elever tolerans och respekt för andra individer. Diskrepans mellan mål och verklighet är inte bara dåligt, det kan kanske vara en nödvändighet när det gäller den typ av dokument som läroplanen är. Här skall målsättningar och visioner redovisas därför att det inte är en handlingsplan utan en målsättning. Om det var realistiskt att nå upp till målen skulle läroplanen inte fungera som politiskt verktyg för att visa elever och personal inom skolan vilken vision om ett framtida samhälle som våra folkvalda har.