Ansvaret för allmän och särskild kollektivtrafik regleras huvudsakligen i fem oli-ka lagar4 som är av olika karaktär. Lagarna har olika begrepp för olika typer av trafik och ger olika möjligheter för samhället att engagera sig i verksamheten. En grundläggande skillnad är att lokal och regional linjetrafik ska främjas medan färdtjänst och skolskjuts ska anordnas och till sist ska sjukresor, riksfärdtjänst och gymnasieelevers resor ersättas.
4.1 Lag om färdtjänst
För färdtjänst gäller lag (1997:736) om färdtjänst. Färdtjänst är särskilt anordnade transporter för dem som på grund av funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Många kommuner i såväl Västra Götaland och i övriga Sverige har tolkat detta som att man får färdtjänst om man inte kan resa med allmänna kommunikationer och utelämnat att färdtjänst även är transporter för dem som har väsentliga svårig-heter att förflytta sig på egen hand.
Funktionsnedsättning som ger väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel ska inte endast vara tillfälligt. Färdtjänsttillstånd får i skälig omfattning förenas med föreskrifter. Dessa före-skrifter är vilket färdsätt som får användas, hur många resor tillståndet omfattar och inom vilket område resor får göras.
För resor med färdtjänst får tillståndsgivaren ta ut en avgift. Avgifterna ska vara skäliga och får inte överstiga tillståndsgivarens självkostnader.
4
Lag (1997:736) om färdtjänst, lag (1997:735) riksfärdtjänst, lag (1991:419) om resekostnader sättning vid sjukresor, lag (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik och skollag (1985:1100)
Lagar
Lag om färdtjänst (1997:736) avser särskilt anordnade transporter för dem som på grund av funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Kommunerna ansvarar för att färdtjänst anordnas inom kommunen.
Lag om riksfärdtjänst (1997:735) är ersättning för reskostnader för personer som till följd av ett stort och varaktigt funktionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt. Kommunerna ansvarar för riksfärdtjänst.
Lag om resekostnadsersättning vid sjukresor (1991:419) innebär att landstingen ska lämna ersättning för resekostnader till vård och behandling.
Lag om ansvar för viss kollektiv persontrafik (1997:734) innebär att kommuner och landsting gemensamt ansvarar för och stöder den lokala och regionala linjetrafiken. Skollag (1985:1100) innefattar att kommunerna är skyldiga att anordna skolskjuts kostnadsfritt om det behövs.
4.2 Lag om riksfärdtjänst
För riksfärdtjänst gäller lag (1997:735). Riksfärdtjänst är ersättning för reskostna-der för personer som till följd av ett stort och varaktigt funktionshinreskostna-der måste resa på ett särskilt kostsamt sätt från en kommun till en annan kommun. Varje kom-mun ansvarar för att lämna ersättning för riksfärdtjänst.
Tillstånd till riksfärdtjänst kan ges om ändamålet med resan är rekreation eller fritidsverksamhet eller någon annan enskild angelägenhet, och resan inte av någon annan anledning bekostas av det allmänna.
Riksfärdtjänstresa ska ske med taxi, specialfordon eller med allmänna kommuni-kationer tillsammans med ledsagare.
4.3 Lag om ersättning vid sjukresor
Sjukresor regleras av lag (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor. Sjukresor är en ersättningsform och inte en transportlösning som linjetrafik, skol-skjuts och färdtjänst.
Lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor anger vid vilken typ av sjukvård, behandling eller konsultation som ersättning kan utgå. Ersättning för sjukresor ska ges till personer som omfattas av sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäk-ring och till personer som omfattas av Sveriges internationella åtagande.
Resekostnadsersättning beräknas enligt de grunder som sjukvårdshuvudmannen bestämmer.
4.4 Skolskjuts
Skolskjuts regleras i skollagen. Enligt skollagen är hemkommunen skyldig att sörja för att det anordnas kostnadsfri skolskjuts för elever i grundskolan, särskolan och gymnasiesärskolan. Skolskjuts ska ordnas om sådan behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållandena, funktionsnedsättning hos en elev eller nå-gon annan särskild omständighet. Detaljer om hur skolskjutsen ska organiseras finns i förordning (1970:340) om skolskjutsning med detaljanvisningar i föreskrif-ter om skolskjutsning (TSVFS 1988:17). Där anges att skolstyrelse eller motsva-rande ska verka för att särskilt anordnade hållplatser för skolskjutsning utformas så att olyckor i möjligaste mån undviks. Detta arbete ska ske efter samråd med den kommunala nämnd som ansvarar för trafikfrågor, polismyndigheten och väg-hållaren för varje skolskjuts färdväg och de platser där på- eller avstigning bör ske.
Även för elever som går i grundskola för hörselskadade i Vänersborg gäller kravet att skolskjuts ska anordnas om det behövs.
4.5 Gymnasieelevers resor
För gymnasieelever finns ingen skyldighet att anordna skolskjuts med undantag för gymnasiesärskola. Kommunen är däremot, enligt lag (1991:1 110) om kom-munernas skyldighet att svara för vissa elevresor, skyldig att ansvara för elevens kostnader för dagliga resor mellan bostaden och skolan om färdvägen är minst sex kilometer. Stödet ska ges kontant eller på annat lämpligt sätt enligt kommunens bestämmande. Den vanligaste lösningen i landet är att eleverna får periodbiljett i kollektivtrafiken. Om stödet ges kontant är kommunen inte skyldig att utge högre ersättning än vad som motsvarar 1/30 av basbeloppet.
Elever med funktionsnedsättningar som går på riksgymnasium kan få 18 hemresor per läsår.
4.6 Övrig lagstiftning som påverkar resmöjligheter
Socialtjänstlagen (2001:453) och äldre socialtjänstlagen (1980:620)Bestämmelserna om färdtjänst som en rättighet fanns i äldre socialtjänstlagen (1980:620) men utmönstrades fr.o.m. 1998-01-01. Färdtjänst kan därefter beviljas endast enligt lag om färdtjänst. Det är endast kommunen där sökanden är folkbok-förd som kan fatta beslutet.
I fråga om beslut om färdtjänst enligt den äldre socialtjänstlagen som meddelats före 1998-01-01 gäller den lagens bestämmelser även i fortsättningen. Detta framgår av övergångsbestämmelser till både äldre och nya socialtjänstlagen. Det innebär att sådana beslut fortsätter att gälla enligt sina lydelser. Ett tidsbegränsat tillstånd enligt äldre socialtjänstlagen kan därmed prövas enligt färdtjänstlagen först sedan tillståndet löpt ut. Tillstånd enligt äldre socialtjänstlagen som medde-lats tillsvidare kan däremot inte återkallas enbart för att göra det möjligt att pröva ärendet enligt färdtjänstlagen.
För både tidsbegränsade beslut och beslut som gäller tills vidare gäller vissa rätts-principer som utvecklats inom förvaltningsrätten. Sådana gynnande beslut kan ändras eller återkallas endast om förhållandena ändrats, om det finns förbehåll om omprövning i beslutet eller om tillståndshavaren utverkat beslutet genom felaktiga eller vilseledande uppgifter.
Beslut om färdtjänst enligt tidigare lagstiftning ska därför fortsätta att gälla enligt sina lydelser. Det innebär att tillstånd som beviljats tills vidare inte kan återkallas och prövas enligt färdtjänstlagen, om inte ovanstående situationer föreligger. Ett tidsbegränsat tillstånd kan däremot prövas enligt färdtjänstlagen när tillståndet löper ut. Äldre bestämmelser gäller alla tillstånd beslutade före 1998-01-01. Ovanstående innebär också, att de tillstånd till färdtjänst enligt äldre socialtjänst-lagen som beviljats av vistelsekommun gäller enligt sina lydelser. Denna typ av tillstånd förekommer alltjämt när det gäller personer som vistas i hem för vård eller boende (HVB-hem) eller i särskilda boendeformer för äldre eller funktions-nedsatta i annan kommun än hemkommunen.
I äldre socialtjänstlagen fanns följande övergångsbestämmelser:
”I fråga om beslut avseende färdtjänst som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. Lagen (1997:736) om färdtjänst ska dock från och med
den 1 januari 2000 tillämpas på tillstånd till färdtjänst som har meddelats före ikraftträdandet.”
Dessa övergångsbestämmelser har dock upphävts genom upphävandet av den äldre socialtjänstlagen (1980:620) och ikraftträdandet den 1 januari 2002 av den nya socialtjänstlagen (2001:453). Motsvarande övergångsbestämmelser finns inte i nuvarande socialtjänstlagen.
Enligt socialtjänstlagen (2001:453) kan den enskilde ha rätt till försörjningsstöd för att täcka kostnader bl.a. för arbetsresor. Detta kan innebära att en färdtjänstbe-rättigad, om han har otillräckliga inkomster, kan vara berättigad till ekonomiskt bistånd till avgiften för arbetsresor med färdtjänst.
En person som inte uppfyller färdtjänstlagens krav kan under vissa omständighe-ter ha rätt till bistånd till resor enligt socialtjänstlagen 4 kap 1 §. En förutsättning är att den enskilde har behov av att kunna resa för att uppnå en skälig levnadsnivå, t ex för att kunna göra nödvändiga inköp, och att hans eller hennes behov inte kan tillgodoses på något annat sätt, t ex genom anhörig. Det kan t ex gälla person som är bosatt i område som saknar allmänna kommunikationer eller som inte i erfor-derlig utsträckning kan utnyttja dessa. Denna typ av bistånd har inte karaktären av ekonomiskt stöd för livsföringen och ska enligt vissa jurister därför inte prövas mot den enskildes ekonomi. Däremot har kommunerna rätt att ta ut avgifter för denna typ av insatser. Sveriges Kommuner och Landsting hävdar dock att när resor prövas som bistånd ska den enskildes ekonomi utredas, och att rätt till bi-stånd föreligger endast om behovet av att kunna resa inte kan tillgodoses på annat sätt, t ex med egna medel.
Vidare har kommunen enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta innebär t ex att en person som vistas i en kommun utan att vara bosatt där kan ha rätt till bi-stånd för att kunna göra en nödvändig resa, t ex till hemorten. Färdtjänst kan där-emot inte beviljas av en vistelsekommun.
Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
I många kommuner står den nämnd som anordnar verksamheter enligt LSS också för kostnaderna för resor till och från verksamheterna. Detta kan då bero på att särskild överenskommelse härom har träffats mellan berörda nämnder i kommu-nen, enligt principen att varje verksamhet ska stå för sina kostnader. Ett annat skäl kan vara att kommunen inte förändrat principerna för dessa resor utan fortfarande hanterar dem på sätt som angavs i Socialstyrelsens Meddelandeblad nr 19/88 "Avgiftsfria omsorger för psykiskt utvecklingsstörda m.fl.", som avsåg
om-sorgslagen. I meddelandebladet angavs bl.a. "Principen vid resor ska vara att valet av transportmedel ska anpassas till den enskildes förutsättningar och lokala förhål-landen. Resorna till och från de särskilda omsorgerna är avgiftsfria. Den särskilda omsorgen startar när man påbörjar resan dit".
LSS innehåller dock inga som helst bestämmelser om resor. Därmed kan inte hävdas att resor omfattas av de insatser för särskilt stöd och särskild service som LSS föreskriver, till skillnad mot vad som var fallet då omsorgslagen reglerade verksamheten. Ingen nämnd kan därmed förpliktas att svara för kostnaderna för resor till olika verksamheter som bedrivs enligt LSS. Detta framgår bl.a. av en dom i Regeringsrätten 1996 (RÅ 1996 ref 45).
Detta innebär att det i första hand är den enskilde själv som har kostnadsansvaret för sådana resor. Därmed bör utgångspunkten vara att resorna när detta är möjligt ska företas med allmänna kommunikationer. Uppfyller den som är föremål för insatsen färdtjänstlagens krav kan det i stället bli fråga om färdtjänst. Den som inte uppfyller färdtjänstlagens krav och inte kan resa med allmänna kommunika-tioner, pga. att sådana saknas eller att tiderna inte passar, har möjlighet att få re-sorna till LSS-verksamheter prövade som bistånd enligt socialtjänstlagen.
4.7 Lag om ansvar för allmän kollektivtrafik
I lag (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik regleras ansvaret för allmän kollektivtrafik. Enligt den lagen är kommuner och landsting ansvariga för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. Dessa uppgifter ska handhas av en trafikhuvudman (exempelvis Västtrafik). Verksamhetens omfatt-ning ska anges i en årlig trafikförsörjomfatt-ningsplan. I planen ska det tas upp åtgärder för att göra trafiken tillgänglig för personer med funktionsnedsättning, prissättning miljöskyddande åtgärder mm.
Enligt yrkestrafiklagen är linjetrafik sådan yrkesmässig trafik för persontranspor-ter som är tidtabellsbunden och där ersättningen bestäms särskilt för varje passa-gerare för sig. Yrkesmässig trafik kan även vara taxitrafik, beställningstrafik med buss och godstrafik. De entreprenörer som kör linjetrafik, färdtjänst, skolskjuts eller sjukresor ska ha trafiktillstånd för sin verksamhet.
En trafikhuvudman får utan särskilt tillstånd inom länet driva sådan linjetrafik som inte berör något annat län. Enligt denna definition är exempelvis Flexlinje, närtrafik och kompletteringstrafik linjetrafik och får drivas av trafikhuvudmannen utan särskilt tillstånd.