Lagstiftning och åtgärder på samhällelig nivå

Genom att relatera till aspekter som rör jämställdhet och etnisk tillhörighet menar Dickens (2007) att brittiska politiska initiativ för likabehandling och mångfald har bedrivits med utgångspunkten att det inte finns några motsträviga intressen hos olika definierade grupper. ”Grupper” har arbetat separat med ”sina” frågor, utan att relatera till andra grupper eller identitetskategoriseringar. Genom att grupper ses som homogena och möjliga att särhålla har komplexiteten i de frågor som adresseras minimerats. Exempelvis har kvinnor som definieras som ”black women” fått välja mellan att arbeta för motverkan av diskriminering på basis av etnisk tillhörighet eller kön. Bagilhole (2010) menar att samtidigt som kraven på jämställdhetsintegrering har vuxit inom EU har mångfald och multipel diskriminering blivit allt vanligare begrepp. Att anta ett intersektionellt perspektiv kräver finjustering av politiska verktyg.

Något som inte utgör en diskrimineringsgrund i Sverige, men däremot i ett flertal andra länder är otillgänglighet. Det gäller bland annat USA, Kanada (Ontario), Storbritannien och Norge (Grue, 2010). I Kanada finns också forskningsinstitutet The National Institute of Disability Management and Research (NIDMAR) som vill bidra till att minska individuella, sociala och ekonomiska kostnader av funktionshinder, bland annat genom att erbjuda produkter, tjänster och program för att stödja arbetsplatser att utveckla och förbättra tillgänglighet för personer mer funktionsnedsättning (www.nidmar.ca). Vissa forskare menar att tillgänglighet generellt kan mätas med hjälp av matematiska metoder, men anmärkningar har framförts om att sådan forskning bortser från individens interaktion med sin omvärld (Sakkas & Perez, 2006). Andra forskare påvisar att både individualistisk och social fokus på funktionshinder kan kritiseras. Istället menas att olikhet inom grupper och andra sociala relationer måste inkluderas och relateras till de begrepp som används (Corker & Shakespeare, 2006). Den svenska forskaren Hedenvall (2009) identifierar tre benämningar på generell tillgänglighet; Design for All (europeiskt), Universal Design (amerikanskt) och Inclusive Design (brittiskt).

Ett arbetsmarknadspolitiskt initiativ i form av supported employment som tagits i Norge utgörs av Arbeid med bistand (AB) som syftar till att inkludera arbetssökande funktionshindrade på ordinarie arbetsmarknad med hjälp av jobbcoacher. Fokus för

supported employment har varit att i högre utsträckning än tidigare modeller rikta sig

mot ordinarie arbetsmarknad eller ”riktiga jobb” (Spjelkavik et al., 2004). Spjelkavik (2011) visar att både praxis och terminologi för ”supported employment” skiljer sig mellan de nordiska länderna. Författaren förklarar också viktiga faktorer för att åstadkomma evidensbaserad ”supported employment”.

Flera forskare har behandlat jämställdhetsintegrering utifrån EU:s institutioner och medlemsländer. Flera forskare menar att jämställdhetsintegrering skulle kunna vara en väg för förändring av processer och system (Woodward, 2003), men att det finns problem när det gäller att artikulera mål och verktyg för att åstadkomma förändring (Verloo, 2005). Olikhet i policies och praktiker som utformas i jämställdhetens namn visar att tolkning, politisk innebörd och ambition skiljer sig i olika kontexter (Booth & Bennett, 2002; Daly, 2005; True & Mintrom, 2001). Rubery (2005) konstaterar, med bakgrund i ett flertal rapporter (se exempelvis Rubery et al., 2000; Rubery et al., 2001; Rubery et al., 2003) att det under tidigt 2000-tal skett en utveckling i EU-länderna när det gäller att skapa institutionella mekanismer för att komma till stånd med jämställdhetsintegrering.

Vilken typ av mekanismer som är mest effektiva beror på kontextuella förutsättningar. För svensk del har det inneburit att skapa mekanismer för jämställdhetsintegrering inom myndigheter. Inom arbetsmarknadspolitiken har länder valt olika metoder för jämställdhetsintegrering, såsom att sätta mål eller kvoter för kvinnors deltagande eller att lyfta frågor om könssegregering och säkerställande av barnomsorg inom ramen för arbetsmarknadsåtgärder. Inom andra områden lyfts könsuppdelad statistik och utvärdering, målsättningar, främjande av kvinnors sysselsättning genom avlägsnande av skattebaserade hinder, politik för att minska könsuppdelningen i utbildningssystem och yrken, samt politik för att främja jämlik lönesättning fram. Även om jämställdhetsintegrering är en användbar strategi för jämställdhet måste fokus på könen beaktas och effekterna på mångfald ifrågasättas, menar Rubery. Precis som i annan form av förändringsarbete påpekar Benschop och Verloo (2006) att det kan vara svårt att finna kausalitet mellan politik och förändring och både Lister (2006) och Bretherton (2001; 2006) understryker diskrepans mellan retorik och praktik.

Både Rubery (2005) och Sterner och Biller (2007) efterlyser ett feministiskt perspektiv och mer genomgripande genusfokuserad analys av arbetsmarknadens läge och åtgärder. Lombardo (2005) konstaterar att existerande maktstrukturer utgör ett hinder för jämställdhetsintegrering. Magnusson et al. (2003) menar att fokus inom EU har legat på kvantitativa aspekter och att aktivera kvinnor genom att upplösa hinder. Däremot har inte strukturella orsaker till ojämlikhet stått i fokus. Pollack och Hafner (2009) menar att en svårighet är att skapa goda incitament för implementering och flera forskare understryker vikten av att djup förankring av jämställdhet i både samhälle och institutioner. Förankring måste därmed gå igenom resurser och legitimitet. Även gedigen kunskap och könsuppdelad statistik underlättar jämställdhetsintegrering (Sterner & Biller, 2007; Morhed, 2007).

Europeiska Kommissionen fastlade i sin färdplan för jämställdhet (KOM, 2006) att mellan 2006 och 2010 aktivt vidta åtgärder för att åstadkomma reella förändringar på jämställdhetsområdet. Bland sex områden som prioriteras finns att skapa lika möjligheter till ekonomiskt oberoende, att förena arbetsliv, privatliv och familjeliv, att verka för jämn könsfördelning i beslutsfattandet, samt att bryta stereotypa könsrollsmönster i samhället. Arbetet ska genomföras systematiskt och inte utgöras av enstaka åtgärder. Som del i detta arbete framställdes en handbok för jämställdhetsintegrering i såväl sysselsättningspolitik som social integration och trygghet. Innehållet i handboken utarbetades utifrån expertgruppen om kön, social integration och sysselsättnings rapport (Plantenga et al., 2007). Metodologiskt ställs arbetsgången i handboken upp i fyra steg; förberedelse, kunskap, att bedöma politiska konsekvenser, samt att omforma politik. Förberedelsefasen utgör den del av integreringsarbetet som innebär att lägga en strukturell grund för att forma lika möjligheter. Här ingår bland annat att sätta upp mål, planläggning, budgetera, samt att definiera och fördela ansvar och uppgifter. Här innefattas även aspekter som att förse och säkerställa kunskap och medvetenhet. Det andra steget, att lära sig om skillnader mellan könen, innebär vikten av att inhämta kunskap om faktisk situation och tendenser för kvinnor och män. Ett sätt att dela upp insamlingen av information är i delaktighet, resurser, normer och värderingar samt rättigheter. Därefter bör en bedömning av politiska konsekvenser genomföras på ett sätt där både kvantitativa och

samverkan mellan myndigheter och verksamheter. I handboken presenteras även konkreta exempel på frågeställningar inom dessa fyra områden som kan stödja arbetet inom bland annat löne- och karriärpolitik och aktiv arbetsmarknadspolitik.