Klanstrukturen kan inte helt tänkas bort, även om det finns många som skulle önska att det vore möjligt. Men den kan tillmätas olika stor betydelse i olika sammanhang; man kan välja att inte ge den tyngd i sina relationer och verksamheter. Förenklat skulle man kunna säga att en förening får bidrag som stärker föreningens anseende och ger ordförande eller projektledare tyngd inom hela den svensksomaliska gruppen i området – sedan återstår det att se om projektet i praktiken kommer att involvera en målgrupp som i klanhänseende är brett representerad. Detta handlar om ambitionsnivå hos projektledningen, men också om förankring i grupper och trovärdighet i andras ögon (viljan kan finnas, men inte förutsättningarna).
Under arbetet med den här uppföljningen har jag fått mycket varierande intryck av olika projekt när det gäller hur starkt inflytande klanstrukturen har haft för verksamheten, och hur mycket klanrelaterade aspekter kan tänkas ha påverkat projektens resultat. Projekten involverar människor vars relationer präglas av både starka och svaga band. De starka banden är de som bygger på samhörighet och inte sällan släktskap, medan de svaga banden är de relationer som personer har med varandra utifrån bara en eller ett par aspekter (som att de delar ett gemensamt intresse eller deltar i en gemensam aktivitet).
Som utvärderare befinner jag mig i en speciell situation: De flesta som jag har diskuterat denna fråga med har haft ett intresse av att presentera just sin egen verksamhet som klanöverskridande eller fri från klanrelaterade spörsmål. Jag vill dock påpeka här att det har funnits några projekt där frågan över huvud taget aldrig ställdes av mig, för att jag i projektupplägg och genomförande kunde avgöra att det verkligen inte fanns några skäl att gå in på frågan om klan. Men när frågan har tagits upp har den ofta kommit att cirkla kring resonemang om hur vanligt det är att klanbaserade föreningar tar emot stora bidrag som sedan bara går till ”deras egna”: ”Det finns vissa som
gynnar sina klanmedlemmar. När det är projekt så involverar dom bara sina närmaste.” Denna utbredda
misstänksamhet drabbar också föreningar och
verksamheter som verkligen vill involvera målgruppen öppet och utan grupperingar. En projektledare
berättade med lite trötthet i rösten:
”Jag brukar gå med ryggsäck hela tiden, när jag spelar fotboll. Men så fort jag fick min bärbara
dator, då bytte jag ryggsäck. Då sade de till mig: ’Har du också blivit en sån?’. Det är ju utvecklingen, förr hade alla datorer hemma, nu har alla bärbara istället. Nu kan man ta med den. Men folk säger: ’Jaså, du har blivit en sån. En sån som jobbar med projekt och bara tar pengar och inte gör något för folk’. Det är fullt med sånt.”
Det handlar också om att många upplever konkurrens om bidragen. Föreningar kan komma att konkurrera och måste profilera sig inom vissa frågor för att kunna få bidrag. ”Vi är för många föreningar som gör samma
sak, tycker jag, och har dåligt samarbete mellan föreningarna. Vi skulle kunna samarbeta mycket mer i stället för att konkurrera.” I denna konkurrenssituation
frodas illasinnade rykten om andras verksamhet. Men i ryktesfloran finns också positiva utsagor. Exempelvis sade en projektledare i Stockholm om det projekt som genomfördes i Umeå med Arvsfondsbidrag: ”Dom har
verkligen försökt överbrygga klanmotsättningarna på ett mycket seriöst sätt.”
Det är viktigt att framhålla att starka band kan vara en mycket bra startpunkt för att samla en grupp. I de starka nätverken finns tilliten och förtroendet – det krävs inte mycket energi för att aktivera eller
upprätthålla dessa band. Samarbetet inom gruppen kan fungera smidigare än om misstänksamhet och ovana att samarbeta finns. De starka banden kan fungera som den plattform där svaga band stimuleras i takt med att verksamheten utvecklas.
Vissa projekt är djupt förankrade i klanstrukturen och får då arbeta utifrån den verklighet de befinner sig i: ”Vi två projektledare är från två olika klaner,
så åtminstone i de två grupperna får vi gehör när vi ordnar aktiviteter.” Andra projekt är i sin
verksamhet långt från klanproblematiken. I många samtal framkommer bilden av att det är en skillnad mellan hur män och kvinnor förhåller sig till
klanstrukturen. Män, särskilt äldre, tycks vara de som upprätthåller klantänkandet starkast av alla. Flera talar om kvinnorna som aktörer som umgås och ordnar aktiviteter helt oberoende av klantillhörighet. Allra starkast blir bilden när det kommer till ungdomar, i synnerhet de som kommit tidigt till Sverige: Bland dem är klantänkandet väldigt svagt. En ung tjej som är aktiv inom ett projekt förklarar:
”Jag känner inte av någonting. Jag bryr mig inte så mycket om klan. Alltså jag vet ju vem jag tillhör och det är viktigt på något sätt. Men jag skulle aldrig avstå från att vara med någon för att dom tillhör en annan klan. Och jag tror att
de flesta … alla här tänker som jag. Jag har aldrig någonsin tänkt att ’den här personen tillhör den här klanen, så jag kan inte vara med den’. Men ändå så vet jag vem jag är. Och den personen vet ju vem hon eller han är. Men fortfarande så är vi ju somalier, och det är det som får en att koppla på en gång.”
En ung kille ger en liknande bild:
”Vi har växt upp tillsammans, så vi har inga gränser mellan oss med klaner hit och dit, vi har inte det. Det är en ny generation. Det här med klaner är borta, tycker jag, när man kommer till Sverige. Jag kan ha en svensk kompis också … Jag tror att håller du på med klanen här i Sverige, så har du inte en chans här. Då är du på fel väg. Det här med klaner är för de äldre, de som har varit med i spelet förut. Vi vet ingenting om det.”
En projektledare kommenterar ungdomarnas frånvaro av klantänkande med att hans intryck är att ungdomar- na är ”klanblandade” i den egna verksamheten. Han säger att han känner till deras klanursprung i en del fall, för att han känner deras pappor, och att han visst kan tänka sig att papporna kan ha negativa synpunkter på att deras ungdomar söker sig till en viss verksamhet som bedrivs i en annan klans regi (utifrån att fören- ingen är stämplad som tillhörande en viss klan). Men han tillägger att dessa pappor i praktiken inte har något större inflytande vad gäller det: ”’Varför går du till
honom?’ Men dom kan inte säga mer än så… dom har ju vuxna barn, eller ungdomar.”
Vad kan tänkas vara bra strategier att få projekt att fungera klanöverskridande? En ung aktiv tjej reflekterar över frågan:
”Att visa att dom som leder projektet inte bryr sig om det. Att dom som leder det ska kunna tillhöra olika klaner och ändå komma bra överens. Då ser dom andra, dom som är med i projektet, då ser dom att det är okej att man blandar ihop alla. Och om man märker att det bildas klangrupper inom gruppen, så ska man försöka splittra det på en gång och blanda ihop allt och alla, och visa att det är okej att vara med varandra.”
Avslutningsvis vill jag igen betona att det i flera projekt är så att klanproblematiken aldrig aktualiseras. I flera föreningar som fått bidrag för projekt är det också så att aktiviteterna når målgrupper som finns utanför den somaliska gruppen, även om föreningen i sig
leds av personer med bakgrund i Somalia. Exempel på det är Hidde Iyo Dhaqans projekt Ung vision och
Barn i stan, där massor av aktiva som är involverade i
verksamheterna har helt olika etnisk bakgrund. När det gäller förankring i det svenska samhället, så är projektledare olika rustade för att knyta kontak- ter med myndigheter och andra aktörer på olika fält som representerar det svenska samhället. Förutsätt- ningarna skiljer sig radikalt åt i olika fall: I ett projekt har projektledaren aldrig någonsin varit verksam på den ordinarie svenska arbetsmarknaden, medan pro- jektledaren i ett annat projekt är verksam vid KTH i Stockholm. Den sortens skillnader i utgångsläget kommer också att spela in för hur väl kontakter kan knytas och samverkan upprättas med myndigheter och organisationer. Samtidigt kan den förstnämnda ha bättre kanaler in i de familjer som tillhör de mest seg- regerade och svårnådda bland svensksomalierna.