Landsbygden som den andra

Urbanitet behöver något som är icke-urbanitet för att existera eftersom den behöver en motsats att definiera sig emot. Att använda sig av binära kategorier är ett sätt att definiera sig själv. Om det finns en binär motsats finns det också något som en kan säga att en inte är, en stad är inte lantlig, något framgångsrikt är inte misslyckat och så vidare. Nedan diskuteras hur relationen mellan stad och land framställs i media utifrån de teoretiska begrepp som tagits upp i teorikapitlen.

5.2.1 Andrefiering

Andrefiering utgår från ett skapande av ett vi och dom. Detta gör att det ofta skapas en binär bild med olika motsatspar som inte på något sätt är förenliga utan det går att läsa in ett maktförhållande mellan de olika parterna. I de nyhetsartiklar och nyhetsreportage som jag har

42

läst har denna andrefiering varit mer eller mindre synliga i samtliga artiklar. Denna skillnad mellan stad och land syns ofta på det sätt som Agyeman och Neal (2020, s. 43) skriver, att staden och det urbana får stå för det positiva och för framtidstänk medan det rurala har två olika representationer, en bakåtsträvande negativ bild där landsbygden behöver hjälp från staden för att klara sig och en ”positiv” bild där landsbygden representerar en nostalgisk, tidlös idyll som finns på plats för att besökas av stadsbor. Dessa två bilder av landsbygden är något som jag har sett i de lästa artiklarna och då inte bara i de tidningar som främst riktar sig mot en mer urban målgrupp (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Aftonbladet och Expressen), utan även i de två tidningarna som har en målgrupp som är mer ruralt baserad (Ljusnan och Västerbottens-Kuriren). Den fördelning som finns mellan artiklar placerade i den positiva och negativa temakolumnen är 34 artiklar vardera, varav åtta är klassificerade som både positiv och negativ. Detta visar att artikelurvalet är balanserat mellan båda typerna av landsbygdsbild som Agyeman och Neal (2020, s. 43) beskriver. Det är inte alltid det som deras beskrivning av synen på landsbygden är den som dominerar i artikeln utan den går snarare att finna som en underton. Rönnblom (2014, s. 4) skriver att landsbygd är något som görs, och för att göra landsbygd måste det finns något annat som behöver en motbild, som i fallen med landsbygd är staden. Staden behöver något som visar den i en bättre dager vilket bidrar till den negativa bilden av landsbygden som reproduceras i bland annat de artiklarna som handlar om social dumping, Socialt utsatta hänvisas till orter där ingen vill bo (Göteborgs-Posten, 20191222), Löfven: Alla kommuner måste ta sitt ansvar här (Ljusnan, 20191222) och

Kommuner larmar om dumpning av socialt utsatta (Västerbottens-Kuriren, 20191220). Även

de artiklar som till viss del har en positiv och mer idyllisk beskrivning av landsbygden kan landsbygden användas för att visa på att det nog är faktiskt bättre att bo i staden ändå, det tydligaste exemplet på det är Knutbybo: De trodde att alla var dumma i huvudet (Svenska Dagbladet, 20190516), men även artiklar som Norråker kämpar för sin överlevnad - på norska

sidan blomstrar byarna (Dagens Nyheter 20180819) går det att säga att den idylliska bilden

används på ett sådant sätt att det verkar som att livet på landet inte är något som passar alla utan det kanske är bäst att bara besöka den för att sedan åka tillbaka till sitt liv.

Rural idyll och anti-idyll är två saker som tagits upp i teoridelen som bidragande till andrefieringen av landsbygden och glesbygden och som är något som gått att hitta i en del av artiklarna i urvalet, varav några beskrivits tidigare i empiri- och analyskapitlet. Den rurala idyllen tvingar in landsbygden och glesbygden i en roll, där den måste vara vacker och bidra med nostalgi á la Bullerbyn. Denna typ av idylliska tvång gick att finna i hur de platser som artiklarna handlade om beskrevs. Detta genom att platserna placerades in i fack där de beskrevs i positiva ordalag exempelvis som den beskrivning som görs i artikeln Så blir ett självständigt

Norrland (Aftonbladet, 20170106) ”Rautasälven i Norrlands inland bjuder på natursceneri med

skog och fjäll.”. Det här är en beskrivning som visar på den idyll som finns i Norrland och det är dessutom öppningsmeningen i artikeln och därmed så sätter den också tonen i artikeln. Här skådas Norrland av en utomstående person som kan antas vara från staden och därmed ser på landsbygden och glesbygden med en urban blick. En urban blick som förutsätter att landsbygden och glesbygden är den andra och att den inte kan klara sig utan staden. Detta är en del av andrefieringen av landsbygden och glesbygden. Men det är inte bara som idyll

43

landsbygden beskrivs utan också som en anti-idyll där den är något negativt och rent av farligt i en del fall, som i artikeln De bor granne med vargen (Expressen, 20161231). I den framställs landsbygden som en farlig plats att leva på och som passar in i den anti-idyll som Broome (2015, s. 71 – 74) och Eriksson (2008 & 2010) beskriver. I just den här artikeln går det att se temat att på landsbygden finns det något okänt, vargen i det här fallet, som är farligt för både de som bor på platsen och för de som besöker platsen. Broome (2015, s. 74) diskuterar detta i sin avhandling när han genom skräckfilmsliknelser beskriver en anti-idyll, på ett liknande sätt gör Eriksson (2010) när hon diskuterar bilden av landsbygden utifrån filmen jägarna. I De bor

granne med vargen skapar Expressen (20161231) en liknande bild av hur landsbygden är en

plats som inte lever upp till stadens säkerhetsnivå och att landsbygden är en farlig plats. Oavsett vilken bild som än ges av landsbygden och glesbygden, vare sig den framställs som en idyll eller som en anti-idyll kan den ses som maktlös och få iträda sig rollen som den andra som beskrivs utifrån sitt förhållande till staden och då spelar det ingen roll om landsbygden och glesbygden beskrivs ur en positiv eller negativ vinkel.

5.2.2 Periferi

Ett tema av förhållandet mellan centrum och periferi går att hitta i alla artiklarna på någon nivå. För ett gemensamt drag i många av de artiklar som jag har läst är att de platser som berörs även i de fall som de är lokaliserade relativt centralt blir sedda som perifera. Detta passar in i det som Giritli Nygren och Nyhlén (2017, s. 340) skriver att det finns två olika typer av periferi, både geografisk och organisatorisk, eftersom även de platser som ligger nära centrum geografiskt sätt ändå kan ses som periferier. Det är något som de intervjuade i några av artiklarna är medvetna om. ”De är dock medvetna om att just Falkenberg kan ha vissa fördelar i jämförelse med andra landsbygdskommuner: närheten till både Malmö och Göteborg. I Ullared finns ett av Sveriges största besöksmål – Gekås.” (Dagens Nyheter, 20190408a). Det här citatet visar att de intervjuade är medvetna om att även om de på vissa sätt tillhör periferin, så har de samtidigt en mer central position än vad många andra perifera områden har. Rent geografiskt sett är Falkenberg som sagt mer centralt än vissa andra perifera områden, men eftersom det är en mindre kommun med närhet till två stora kommuner går det att misstänka att det är en kommun som ligger i en organisatorisk periferi. Samtidigt som citatet visar medvetenhet om att Falkenberg är en periferi på många sätt, så vet de samtidigt att de i kommunen har ett av Sveriges populäraste besöksmål, vilket gör att ur den synvinkeln är Falkenberg ett centrum. Ett annat citat som visar på en plats som är ännu mer perifert, både geografiskt och organisatoriskt är följande citat från Svenska Dagbladet (20150401):

-Problemet för oss i inlandet i Norrland är att internet inte är utbyggt. Vi är ganska många som är drabbade av det här. När riksdagen beslutar om något sådant här så tycker jag att det är dåligt genomfört. De har inte tagit reda på fakta. De har nog bara gått på hur det är i storstäder och stora tätorter. Där har du ju tillgång till internet.

Det här citatet visar på att den intervjuade personen är medveten om att han lever på en plats som är en tydlig periferi både organisatoriskt sett och geografiskt sett. Det blir tydligt utifrån hur han uttrycker sig att han anser att han och andra i hans situation blir bortglömda när beslut fattas, beslut som fungerar i städer och större tätorter där offentlig service är mer tillgänglig och där infrastrukturen ser ut på ett annat sätt än vad den gör i Norrlands inland. Detta går att

44

koppla till Stenbackas (2020, s. 116) resonemang om hur offentlig service är placerad och att det går att spåra till det hierarkiska tänk som medföljer centralortsteorin. När det

resonemanget kopplas ihop med citatet blir det tydligt att den urbana normen och fokuset på centrum gjort att periferin glömts bort eller prioriterats ner till förmån för utveckling i mer centrala områden istället. Denna känsla av att bli bortprioriterad och att statlig närvaro

försvinner i perifera orter är något som går att hitta i fler av artiklarna. Speciellt tydligt blir det i följande två citat ”- Jag tycker man ser i den politiska debatten att landsbygden glöms bort. Det är något som irriterat mig ända sedan jag flyttade hit för tre år sedan.” (Aftonbladet, 20190928) och

- Det måste finnas en basservice som täcker hela Sverige. Ska de finnas en fungerande stad så måste det finnas en fungerande landsbygd. Man säger att hela Sverige ska leva men nu är de på god väg att släcka ned hela landsbygden, säger Ingegerd. (Västerbottens-Kuriren 20161021).

Dessa två citat visar att Sveriges perifera områden, det första citatet handlar om Gullspång i södra Sverige och det andra om Avasjö i norra Sverige, inte fått samma förutsättningar för utveckling som de centrala delarna. De har lämnats efter på grund av fokus på landets centrala delar. Eriksson (2020, s. 77) beskriver hur det i marknadsföring satsas mest på de centrala delarna även i perifera kommuner. På ett liknande sätt går det att säga att när det gäller utbyggnad av infrastruktur och myndigheters närvaro. Stenbacka (2020, s. 116) diskuterar blir placerade på mer centrala delar även i perifera kommuner och att det finns olika grader av periferi. De tre citaten ovan kommer alla från personer som uppfattar att de lever i den yttersta periferin och de därför blir bortprioriterade när utveckling av infrastruktur görs eller blir drabbade när besparingar på infrastruktur och myndigheter ska göras. Det är viktigare att fokusera på de mer centrala delarna av både kommunen och landet. De tre citaten går även att koppla till Bernards (2019, s. 49 - 50) resonemang om att den ojämna fördelningen som finns mellan centrum och periferi gör det svårare att bo i perifera områden eftersom grundläggande service och infrastruktur kan ligga långt bort eller vara dåligt utvecklad. Även Kühn (2014, s. 375) diskuterar den ojämlika maktfördelning som finns mellan centrum och periferi, och han menar att politikerna spelar en roll i att utvecklingen i perifera områden ser ut som den gör och att den inte blir prioriterad som utveckling av centrum. Eftersom politikernas person och vilken maktfördelning som finns spelar roll går det tänka sig att den dåliga utvecklingen av landsbygden och glesbygden är något som i sin tur kan bromsa utvecklingen i perifera områden. Det är svårare att satsa på områden som inte har en grundläggande nivå av service vilket kan leda till en ond cirkel av att en plats med sämre service och infrastruktur ständigt blir bort prioriterad och hamnar efter just för att den redan ligger efter.

Att leva i perifera områden kan på vissa sätt vara att leva ett liv där andra antar att du någon gång ska lämna orten för att komma vidare med ditt liv. Det är något som både Svensson (2006, exempelvis s. 147) och Forsberg (2020b, s. 91) har uppmärksammat i sin forskning, där de båda tar upp att ungdomar upplever att de måste flytta från sin hemort för att kunna bli framgångsrika på ett sätt som passar in i den urbana normen. Det är en syn de menar finns både i och om de perifera områdena att du måste vilja lämna dem för att kunna bli något och bli en framgångsrik person. Det går inte att vara nöjd med sitt liv om en bor på landsbygden eller glesbygden. Den här typen av diskurs där landsbygden och glesbygden bör lämnas för att kunna bli framgångsrik

45

har jag endast hittat ett fåtal belägg för i min studie. ”Han var 16 när han försvann från Sorsele för att studera på gymnasium. Ville testa sina vingar.” (Dagens Nyheter, 20190314a). Citatet här är av typen ”du måste lämna periferin för att bli framgångsrik”-diskurs som jag har kunnat hitta i mitt material. Det är en diskurs, även om den inte var så vanlig i mitt material, som är intressant att titta på eftersom den gör det så tydligt att det finns en i många fall omedveten syn att det är ett misslyckande att bo på landsbygden eller glesbygden och att det är många som i samband med studier lämnar sin hemort för en större ort och studier som personen i citatet gjort. Denna typ av resonemang kan kopplas till det som Svensson (2006, s. 147) kallar för en självuppfyllande profetia eftersom en flytt antas leda till ett bättre liv vilket gör att personer flyttar för att hitta det bättre livet, och därmed visar tecken på utveckling.

5.2.3 Urban norm

Den urbana normen utgår från att det är den som är det normala och centrum i den rådande världsbilden och att allt som inte är urbant är avvikande (Fors, 2018, s. 448). Eftersom avvikande ofta framställs som något dåligt bidrar också den urbana normen till att landsbygd och glesbygd ses som något som är sämre än staden. Några artiklar där det blir tydligt att det som avviker från den urbana norm är dåligt är de artiklar som handlar om social dumpning. ”Bostäder som ingen vill ha - på platser där få vill bo. - Är man fattig eller nyanländ och vill välja bostad så finns inget att välja på.” (Göteborgs-Posten, 20191222). De kommuner som upplever sig ha blivit utsatta för social dumping har det gemensamt att de är platser som inte passar in i den urbana normen och är platser som blir bortvalda av olika skäl när de som har möjlighet att själv välja var de vill bo ska skaffa sig bostad. Just den ovan citerade artikeln har dessutom en rubrik där det är tydligt att de ställen som inte är urbana inte ses som lika högt värderade, detta är något som går att se i rubrikerna till fler artiklar av de som ingått i mitt analysmaterial. Denna typ av värderande rubrik är kanske inte alltid skapat medvetet för att den ska vara värderande, utan kanske snarare för att den ska väcka läsarens intresse och få den att läsa artikel. Så rubriksättning är en del av artikeln där språk och ordval spelar stor roll för hur läsaren kommer att tolka resten av texten (Conboy & Eldridge, 2018, s. 172). De artiklar som har en rubrik som kan kallas för värderande har i de flesta fall en rubrik där den inbyggda värderingen är åt det negativa hållet. Det vill säga att från rubriken går det att tolka det som att det urbana är normen och därmed bättre än det avvikande rurala. Den värdering som jag anser mig se i rubrikerna är inte alltid tydlig utan är ofta underliggande i form av vilka ordval som gjorts och hur vissa ord har kombinerats på ett sätt som gör att det blir en typ av diskurs där det urbana ses som norm. Genom att den typen av rubriker bidrar till att återigen låta det urbana sätta sig själv i centrum och se sig som navet (Fors, 2018, s. 450 – 451). Även i de artiklarna som inte handlar om staden lyckas den urbana normen se till att landsbygden och glesbygden som den avvikande måste beskrivas eller på något annat sätt ta ställning till sitt förhållande till det urbana och därmed får landsbygden och glesbygden inte alltid vara huvudpersonen i sin egen berättelse, utan kan i vissa fall bli förpassad till en biroll. Detta är något som rubriksättningen i vissa fall hjälper till att flytta fokus från landsbygden och glesbygden till staden, en förflyttning som sedan fortsätter i själva artikeln.

46

Normförhållandet mellan urbant och ruralt kan liknas vid det normförhållande som finns mellan manligt och kvinnligt (Broome, 2015, s. 29). Där båda paren ses som binära motsatspar som är beroende av den andra för att kunna definiera sig själv (Broome, 2015, s. 16 & 18). Det krävs något att definiera sig mot, något som är ens motsats. Det urbana definierar sig som något som är framåtsträvande medan det rurala har stagnerat, det urbana är inkluderande och det rurala exkluderande (Rönnblom, 2014, s. 4; Broome, 2015, s. 16 & 18). Här tillskrivs det urbana genom den urbana normen och det binära förhållandet mellan urbant och ruralt de positiva egenskaperna medan det rurala får representera de negativa. På ett liknande sätt som förhållandet mellan manligt och kvinnligt framställs, där det manliga är normen och därmed också det som är positivt medan det kvinnliga är avvikande och negativt. En annan likhet mellan förhållandet mellan urbant och ruralt och manligt och kvinnligt är att när något ska åtgärdas är det alltid normen som får inflytande över processen trots att de utmaningar som finns mellan de olika binärerna är olika. Ett genomgående drag i Fors’s (2015) artikel är att när det urbana är normen så blir det att de urbana förutsättningarna antas gälla också på landsbygden och glesbygden och att också till viss del finns en förvåning över att landsbygden och glesbygden inte riktigt fungerar på samma sätt som det gör i städer. Denna tendens går att hitta i ett flertal av de nyhetsartiklar som jag har läst, i dem går det att hitta vissa teman av att landsbygden och glesbygden måste skaffa sig egna lösningar på saker som tas förgivna i städer.

Du ser grannsamverkansskyltar överallt. Det innebär att folk inser att polisen inte räcker till, att vi måste göra något själva. Annars hade de där skyltarna inte suttit uppe. Det är ju ingen som gör det här för att de har för lite att göra och tycker att det är jävligt roligt. Vi måste ta tag i vissa saker själva, det är slutsatsen vi gjort, säger Göte. (Expressen, 20170706)

Citatet ovan visar hur något inte skulle ske i en stad på samma vis, nämligen en brist på poliser som leder till att människorna som bor på platsen känner att de måste ta saken i egna händer för att känna sig säkra. Citatet antyder också den maktlöshet som finns i regioner som inte passar in i den urbana normen och att den urbana normen har blivit starkare genom teorier som centralortsteorin. Genom att värdera olika platser på olika sätt beroende på hur långt från centrum de är och därmed också låta dem få olika förutsättningar när det gäller tillgång på offentlig service (Stenbacka, 2020, s. 116) och därmed förstärks också den urbana normen att om du ska kunna förvänta dig en hög grad av service och statlig närvaro måste du bo i en stad och om du bor på landsbygden eller glesbygden får du finna dig i att det inte är lika lätt att får tillgång till service.

En annan vinkling av den urbana normen som går att hitta i en del av de artiklar som jag har läst är diskursen att det urbana måste rädda det rurala och att det rurala har svårt att klara sig utan hjälp från urbana. ”Misärbnb. Storstadstrött medelklass tillåts gå loss på landsbygdens förfallna ödehus. Sveriges avfolkningsorter fylls i gengäld med entusiastiska inflyttare.” (Svenska Dagbladet 20191027). Det här citatet kan tolkas som en manifestering av hur den urbana normen används omedvetet för att visa hur landsbygden och glesbygden ska vara glada över att det finns människor från städerna som är villiga att flytta ut till landsbygden eller glesbygden. Att de köper upp deras tomma, förfallna hus och när dessa renoveras också bidrar till att den lokala arbetskraften i form av hantverkare och i viss mån också affärer får ökad efterfrågan på deras tjänster. Stadsbor som i vissa fall flyttar ut till landsbygden eller glesbygden

47

och tar med sig synen på sig själva som någon som vet bättre än den som bott länge på orten vad som behövs för att kunna få orten att utvecklas (Fors, 2018). Den urbana normen gör att de känner att de som före detta stadsbor vet bäst när det gäller allt, eftersom det urbana står för allt