Stad och land i media

I detta avsnitt kommer följande slutsatser att diskuteras: att landsbygden och glesbygden oftast relateras till staden och därmed inte får stå på egna ben; landsbygden och glesbygden är beroende av staden; landsbygden och glesbygden får rollen av den andra.

Att det finns en tudelad diskurs av landsbygden och glesbygden framkommer med tydlighet i denna uppsats tack vare den diskursanalys som använts. Den ena diskursen är en positiv diskurs där landsbygden har saker att tillföra samhället i stort, exempel som kommit på det som tagits upp i analysen är hus (exempelvis Dagens Nyheter, 20190408a och 20190408b och Svenska Dagbladet, 20191027) eller naturresurser (exempelvis Aftonbladet, 20170106) eller som turistmål (exempelvis Dagens Nyheter, 20180803). Den andra diskursen är negativ och enligt den är landsbygden ett problem som kostar pengar och som måste ha speciallösningar för att fungera (exempelvis Aftonbladet, 20190928 och Expressen 20180112). Dessa två diskurser av vad landsbygden är visar på att den relation som finns mellan stad och land är en maktrelation. En relation där det är staden som är den dominanta och där landsbygden beskrivs från ett urbant perspektiv (Rönnblom, 2014). Det visar sig genom den typ av vinklingar som görs i texten där landsbygden eller glesbygden måste uppfylla en roll eller en funktion för staden. Oavsett om

48

en artikel visar en positiv eller en negativ bild av landsbygden eller glesbygden så går det i de flesta fall att utläsa en underton av att det är stadens blick och en urban norm som har avgjort hur landsbygden eller glesbygden ska ses. Det är rollen som den andra som landsbygden och glesbygden får inta, för att i den rollen kunna stå för de aspekter som staden själv inte vill se att de också har. Staden är progressiv och skapar nya möjligheter medan landsbygden eller glesbygden är en plats som stagnerat och som är nöjd med att vara det bakvatten som den anses vara (Eriksson, 2008; Woods, 2011, s. 36 - 37). Är den inte nöjd med sin plats så måste det komma någon från en stad för att hjälpa dem till framtiden (Eriksson, 2010; Fors, 2018; Stenbacka, 2011). Vilket är en diskurs som de artiklarna jag läst också har haft även om den delvis har dolts bakom vad som kan ses som ett neutralt språk. De artiklarna som har varit av det slaget har haft en underton av att landsbygden är en plats som behöver hjälp för att komma vidare och utvecklas på ett positivt sätt och att denna hjälp ska komma från en inflyttad person.

I flera av artiklarna där synen att landsbygden eller glesbygden ska räddas av någon utomstående som kommer dit och blåser liv i den blir extra tydlig i de artiklar som handlar om hur hus får nytt liv när någon som inte har en speciellt stark koppling till orten flyttar dit och renoverar ett hus och bidrar till att få andra att köpa hus på landsbygden att renovera. Det som inte syns i denna typ av artiklar där någon utomstående ”väcker” orten till liv är att de troligen använder sig av lokala hantverkare och deras kunskaper för att rusta upp sina hus på bästa sätt. Dessa lokala ”hjälpare” är osynliga i texterna, men de fyller en viktig funktion för att någon annan ska kunna träda fram som den drivande bakom den utveckling som platsen genomgår. Utifrån de studerade artiklarna är det fler utomstående eller möjligen återflyttare som uppmärksammas, jämfört med de man skulle kunna kalla för lokalbefolkningen. Det är endast ett fåtal av de artiklarna jag läst som har haft en person som inte flyttat till eller tillbaka till orten i fokus. I dessa artiklar går det att hitta en underton av förvåning över att det faktiskt går att vara framgångsrik på landsbygden:

Att kunna bo och leva på landsbygden och få den livskvalitet det innebär och samtidigt vara en global aktör, tycker Nina Thelin är en av företagets största framgångar. - Det finns ett så stort fokus på staden och många föreställningar om hur det är att bo på landsbygden, så det känns som en stor fjäder i hatten för oss. (Svenska Dagbladet, 20190419).

Citatet ovan kommer från en person som driver ett familjeföretag i Nyland, Ångermanland, och här går det att se att på någon nivå är också hon färgad av den urbana normen i och med att hon säger att hon ser det som en bedrift att kunna driva ett globalt företag på landsbygden utan de, urbana, förutsättningar som antas behövas för att kunna driva ett framgångsrikt företag.

Ytterligare en dimension av artikeln som inte riktigt syns i citatet men som syns i rubriksättningen, En världsledande position från Norrlands landsbygd, är det som Eriksson (2020, s. 82 & 86) sätter fingret på att företaget i artikeln har ett dubbelfel vad det gäller lokalisering, nämligen att det ligger både på landsbygden och i Norrland, vilket gör att det inte passar in i framgångsmallen utan att de avviker från det underförstådda antagandet att urbanitet är ett måste för att lyckas. För även om artikeln som sådan är positiv går det genom hela artikeln se att diskursen om att det inte går att lyckas på landsbygden och inte bara hos journalisten utan även i intervjuobjektets självbild som den framställs i artikeln. Just denna tanke att det inte går

49

att vara framgångsrik på landsbygden eller glesbygden om en inte är ditflyttade från staden går att se som ett sätt att frånta landsbygden och glesbygden dess agens och förutsätta att den eftersom den inte ser ut som normen (staden) är ett sämre alternativ. Där hjälp behövs för att närma sig normen istället för att skilja sig från normen. I sin tur kan detta användas för att belysa den ojämlika relation som finns mellan stad och land. En relation där det är tydligt att makten ligger hos staden, landsbygden och glesbygden klumpas ihop till den andra oavsett att det råder vitt skilda förhållanden beroende på var i landet som den är placerad. Genom att göra landsbygden och glesbygden till den andra fråntas den sin agens och anonymiseras (Goddard & Carey, 2017, s. 135 – 137; Krzyżanowski & Machin, 2018, s. 67 - 68). Detta sker genom presentationen av nyheter om landsbygden och glesbygden. I några av artiklarna som handlar om saker som främst skulle kunna ses som positiva för landsbygden eller som skulle kunna ha påverkan över landsbygdens möjligheter (exempelvis Svenska Dagbladet 20191010, Sydsvenskan, 20170105 och Expressen 20170105) formuleras på ett sätt som istället för att låta landsbygden vara i centrum sätter staden i centrum och presenterar nyheterna på ett sätt som passiviserar landsbygden och låter det som skulle ha en stor positiv effekt på landsbygden framstå som att det skulle ha en extremt stor effekt på staden istället

Att denna diskurs, där landsbygden ses som en stagnerad plats som är beroende av staden för att hänga med i samtiden, fortfarande finns och reproduceras gör att landsbygdens och glesbygdens roll som den andra och normavvikande förstärks. Utifrån de artiklarna som jag har läst verkar det inte vara helt medvetet att landsbygden placeras i den rollen utan det kan ske omedvetet för det är en djupt rotad bild av hur landsbygden och glesbygden ser ut. Detta kan till viss del förklaras med den upprepning som Neumann (2003, s. 33) och Goddard och Carey (2017, s. 137) beskriver som ett sätt att upprätthålla normer och representationer. Även om jag skulle önska att denna typ av negativa representation av landsbygden inte längre var så stark och att den utmanades av andra mer positiva diskurser så finns det en paradox här. Trots att de framställer landsbygden och glesbygden på ett positivt sätt så sker det inte riktigt på deras egna villkor utan snarare genom ett urbant filter av typen ”visst är det bra att det går bra för landsbygden och glesbygden, men det är ju tack vare den här stadsbon som flyttade in” eller ”det flyttade in en eller flera stadsbor till vår ort, alltså måste vi vara ett rätt så bra ställe, nu när de har flyttat in kanske vi kan få tillbaka grundläggande service på orten” eller ” vi kan erbjuda den här unika produkten, - till stadsbor”.

Några av de artiklarna som är underlag för analysen har handlat om turism och de möjligheter som finns att bo i periferin, liksom produkter som vanligtvis produceras på landsbygden. Extra tydligt är det i några av de fall som handlar om turism, där det gäller att fokusera på sådant som är unik för rurala perifera områden. ”Broskij ordnar olika aktiviteter för turister, bland annat björnspaning från ett gömsle i skogen.” (Aftonbladet, 20181227). Citatet ger exempel på någon som har tagit reda på vilka möjligheter som finns på den ort han bor och sedan undersökt som detta är något som kan vara intressant för andra att få ta del av, vilket liknar det som Mayer med flera (2016) diskuterar i sin artikel. Här erbjuds människor att få ta del av den spännande glesbygden och det är det faktum att den är en del av periferin som gör att den blir mer intressant än vad den hade varit annars. Något som i sin tur går att se som att de urbana människorna

50

använder sig av det rurala för att få göra ett tillfälligt besök i en annan verklighet än den som de lever i till vardags, en verklighet som blir exotisk eftersom den skiljer sig från vardagen. Samtidigt är det ett sätt att se glesbygd och landsbygd som en resurs och att den i form av en resurs får ett högre värde och går att enklare exploatera för det urbana vi:et (Broome, 2015, s. 33; Woods, 2011, s. 94 - 98). Genom att presentera landsbygden och glesbygden på ett sätt som gör den attraktiv för stadsbor att besöka görs den till en resurs vars värde ligger i betraktarens öga (Stenbacka & Heldt Cassel, 2020, s. 13 – 14). När värdet av något främst placeras hos någon utomstående, som det sker när något marknadsförs som en turistplats, och dess fortlevnad eller inkomst blir beroende av den utomstående ökar beroendet till den parten och maktförhållanden förskjuts från den plats som ses som en resurs till den som nyttjar resursen. Den här maktförskjutningen kan också ses som ett sätt på vilken landsbygden och glesbygden ges en falsk maktposition (Broome, 2015, s. 64). Där det verkar som landsbygden eller glesbygden har makten över hur den ska ses och inte staden när det egentligen fortfarande är staden som har makten över hur landsbygden och glesbygden ses. Trots att det ytligt sett kan ses som att landsbygden och glesbygden styr över hur de representeras så är det fortfarande staden som styr hur representationerna ser ut och det kan verka som att relationen mellan stad och land är jämlik på grund av hur den beskrivs i media när det inte är det.

Ett intressant tema som dykt upp i förhållandet mellan stad och land under arbetets gång är den motsättning som går att hitta i några av artiklarna där det beskrivs en underliggande diskurs om att en måste flytta för att bli framgångsrik som Svensson (2006, s. 147) och Forsberg (2020b, s. 91) skriver. Eftersom det antas att alla som kan utföra någon form av kvalificerat arbete har lämnat orten som det exempelvis antas i Sydsvenskan (20170105). Samtidigt går det i andra artiklar exempelvis Sydsvenskan (20190526) och Dagens Nyheter (20190408a) läsa att det är högutbildade människor som lämnar städerna för att flytta till landsbygd eller glesbygd för skaffa sig ett liv med högre livskvalitet och mindre stress. Dessa olika nyheter ställer sig emot varandra och gör det svårare att använda sig av en förenklad representation av landsbygden och glesbygden. I den här typen av artiklar har landsbygden och glesbygden fått byta roll och definition efter vilken typ av representation som passar bäst in för stadens behov för tillfället (Broome, 2015, s. 32; Stenbacka 2011). Den här typen av artiklar där landsbygd och glesbygd antingen ses som tom på högutbildade personer eller som en tillflyktsort för högutbildade personer gör att landsbygden och glesbygden alltid får fylla rollen av den andra på ett sätt som för tillfället passar staden bäst vare sig den vill det eller inte. Denna andrefiering vill jag mena är en del till varför det är svårt att hitta en artikel där landsbygd och glesbygd får stå på egna ben utan att vara tvungen att förhålla sig till staden på något vis.

Majoriteten av artiklarna ger en bild av att landsbygden och glesbygden är direkt eller indirekt beroende av staden för att människor ska kunna fortsätta leva där. Jag ser att endast ett fåtal av artiklarna som jag har läst vill driva diskursen att staden är beroende av landet. Den relation som framställs i media av hur förhållandet mellan stad och land ser ut är enligt det lästa materialet präglad av bilden av landsbygden och glesbygden som den andra och i den bilden går det att hitta drag av både rural idyll och rural anti-idyll och av geografisk narcissism. För just detta andrefieringsbegrepp och den urbana normen upplever jag som återkommande under

51

läsningen av artiklarna och det är tydligt att den urbana blicken ständigt är närvarande i artiklar som handlar om landsbygden och glesbygden. Landsbygden och glesbygden får aldrig riktigt stå på egna ben utan den ställs nästan alltid i relation till staden och även beroende av staden. I några av artiklarna framställs det som att staden är beroende av landet men då är det främst för att dumpa sina oönskade problem där eller för att det finns resurser på landsbygden eller glesbygden som inte är möjliga att finna i staden. Genom att det är denna typ av diskurser som går att hitta i artiklarna bidrar dessa till att bibehålla den representation av landsbygden och glesbygden som den andra och som något som avviker från den urbana normen, en norm som tidningarna och andra medier hjälper till att bevara genom att de använder sig av dem upprepade gånger. Som både Neumann (2003, s. 33) och Goddard och Carey (2017, s 137) att upprepa en diskurs och den representation som medföljer diskursen kommer att förstärka den och göra den mindre kontroversiell för varje gång den upprepas tills den befästs som en typ av sanning.