Också internt hade vi ett ledningsproblem. Arvet från dekanmötet var, som sagt, ett mycket påträngande behov av samordning inom hum-samområdet. Hur skulle man egentligen kunna hitta en gemensam nämnare för så vitt skilda ämnen som gamla testamentets exegetik och experimentell psykologi? Ibland ¿FN YL SnVNULYHW DWW KXPVDP |YHUGUHY VLQD VYnULJKHWHU 2FNVn QDWXUYHWDUQD hade ju sina inbördes skillnader, jämför t.ex. matematik och kemi. Men det var enligt min mening ett alltför rationellt betraktelsesätt. Avgörande för fakulte-ternas liv är mera irrationella faktorer som identitet, tradition och fakultetens plats i den internationella akademiska gemenskapen. Alldeles oavsett objektiva likheter och skillnader hade, för att bara ta ett exempel, teologerna sina kon-takter med den katolska kyrkans olika institutioner. Det skulle bara leda till missförstånd och isolering från dessa nätverk, om teologerna upphörde som självständig fakultet.
Min statsvetenskapliga träning hjälpte mig till en del med ledningsfrågan. En första parallell var mellan området och Europeiska Unionen, som ju var föremål för mycket av vår forskning. Huvudlinjen i den europeiska integratio-nen alltsedan Jean Monnets dagar har varit samfällt handlande, inte federalism. Självständiga enheter har funnit gemensamma handlingslinjer. Begreppet Fä-dernesländernas Europa, inte ett Europas Förenta Stater, betydde, översatt till vårt vetenskapsområde, att fakulteterna borde bestå men uppträda enat.
En andra likhet fanns med parlamentarismen. På samma sätt som federalis-men inte varit något verkligt alternativ i Europaintegrationen, har majoritets-SDUODPHQWDULVPHQ L SUDNWLNHQ VDNQDW DNWXDOLWHW L ÀHUWDOHW HXURSHLVND OlQGHU helt enkelt därför att inget parti har fått egen majoritet. Minoritetsparlamenta-rismen har föranlett en omformulering av parlamentaMinoritetsparlamenta-rismens doktrin: en par-lamentarisk regering behöver inte aktivt gillas av riksdagen, det räcker om den ”tolereras” av den.
Slutsatsen blev att vicerektor borde utöva en mild regim. Att bara ”avspegla” fakultetsopinionen var naturligtvis för passivt. Men om man tvärtom sökte ”bilda” opinion, gällde det att inte tondövt pressa sin åsikt på dekanerna. Hellre lQPDMRULWHWVPHWRGHQEOHYXSSO\VQLQJV¿ORVRIHQ%RUGDVPHWRGDWWInQJDXSS folkviljan en tilltalande väg att skapa consensus. I stället för att låta en majo-ULWHWEHVWlPPD|YHUHQPLQRULWHW¿FNGHWDOWHUQDWLYVHJUDVRPWROHUHUDGHVDY HWWÀHUWDO
Så upprättade vi vårt eget dekanmöte. I Hesslersalen högst upp på Skyt-teanums vind förberedde vi de stora frågorna, d.v.s. vicerektor, nämndens vice ordförande (i universitetets sköna, nya värld av vicerektorer, rektorsråd och se-natorer en av de få obetitlade befattningshavarna), dekanerna och kanslichefen. Med majoritetsdemokrati hade detta informella dekanmöte som sagt föga ge-mensamt. Det var ett beredningsorgan utifrån den realistiska föreställningen att inom vårt vetenskapsområde var fakulteterna de centrala aktörerna på samma sätt som nationalstaterna inom EU eller FN.
Humaniora och samhällsvetenskap vid millennieskiftet 117 Det blev min stora fröjd under dessa vicerektorsår att på detta sätt inte bara E\JJDXSSHQLJKHWXWDQRFNVnNXQQDÀ\WWDIUDPSRVLWLRQHUQDI|UYHWHQVNDSV-området. Med all respekt för de procedurregler, som var min hemliga agenda av tillämpad statsvetenskap, var nog det väsentliga att verksamhetens innehåll hela tiden ställdes i centrum. Vi var ju framför allt forskare, låt vara förtroen-devalda, inte byråkrater. Utan förankring i den aktuella forskningen skulle vi snart bli förbrukade även i vår roll som ledare och bli administratörer i stället. Som ett mene tekel citerade vi Kafkas ”En morgon när jag vaknade hade jag förvandlats till byråchef” (eller förvanskade vi möjligen något ord?)
Hur skulle vi då kunna hitta ett gemensamt samtalsämne inom det väldiga vetenskapsområdet? Jag vidtog två åtgärder.
För det första manifesterade vi områdets existens genom områdeskonferen-ser. Tre stycken hann jag med. Den första hette Svenskt kynne (Acta Universi- WDWLV8SVDOLHQVLV PHG6WLIWHOVHQ5LNVEDQNHQV-XELOHXPVIRQGVRP¿QDQ-siär. Från var och en av fakulteterna föreläste en framstående forskare över ett populärt ämne, varefter en studentpanel frågade ut forskarna, och på kvällen ordnades en fest. ”Kynne” blev till slut det ord, i vilket jag sökte sammanfatta områdets forskningsobjekt. Den följande två konferenserna, med samma upp-läggning, döptes med hjälp av en ordvits till Svenskt okynne (Acta Universitatis Upsaliensis 2002), betald av Stiftelsen Framtidens Kultur och med den själv-förklarande underrubriken ”Att underminera det auktoritära samhället”, och
Osvenskt kynne $FWD8QLYHUVLWDWLV8SVDOLHQVLV ¿QDQVLHUDGDY6WLIWHOVHQ
STINT, där forskare med utländsk bakgrund gav sin syn på upsaliensisk huma-niora och samhällsvetenskap.
För det andra utgav jag informationsbladet Kont@kt där bl.a. jag själv i varje nummer behandlade någon aktuell fråga för vårt vetenskapsområde. Respon-sen från läsarna värmde mig. Jag lade stor vikt vid informationsverksamheten. Informationen var det kitt, som kunde hålla samman vårt splittrade område utan gemensam historia. I mitt första nummer kallade jag informationsverk-samheten rent av för vårt ”nervsystem”(Kont@kt 1/1999). Jag startade också en artikelserie, ”Morgondagg”, där olika vetenskapsmän inbjöds till ”lustfyllda UHÀHNWLRQHUNULQJGHQHJQDYHWHQVNDSHQ´$WWNUlYDK|JUHIDNXOWHWVDQVODJYDU i och för sig i högsta grad berättigat. Men ofta tyckte jag mig höra en alltför negativ ton, enbart ett tomt gnällande om pengar och ingenting annat, i den forskningspolitiska debatten, kanske särskilt inom humaniora och samhällsve-tenskap. Jag ville att också forskarglädjen skulle komma fram. Återigen föreföll det mig viktigt att kollegerna framträdde som forskare som hade något att säga om världen, inte som amatörpolitiker. Vad var den första tanke som slog en på morgonen, tänkte jag en sensommarmorgon när jag med bara fötter gick i det daggvåta gräset till morgondoppet. Var det ett byråkratiskt ärende och inte en forskningsidé var allt hopp ute ... (En kvinnokarl i min omgivning föreslog formuleringen ”Vad är den andra tanke som slår en på morgonen?”). För hur ond världen än är, är det en ogrumlad glädje att ändå försöka förstå den. Att vara forskare är ett privilegium. Att med internationella kolleger eller unga
stu-118 Leif Lewin
GHQWHUV|NDÀ\WWDYnUWYHWDQGHVJUlQVHUIUDPnWlUGHWQlUPDVWHYLNDQNRPPD ett livselexir, det är en verksamhet som är och förblir den outsinliga källan till psykosomatisk hälsa.