Bakgrund- På avdelning 2 lekte barnen mycket rollekar. Vid ett av tillfällena, som jag filmade, lekte flera barn i en koja de hade byggt.
Fyra barn mellan fyra och fem och ett halvt deltog i leken, två flickor och två pojkar. Kajsa fyra och ett halvt år, Alice fem år, Alvin fem och ett halvt år, August fyra år och Baran, fem år och åtta månader (som kom senare).
4.1.1 Vem bestämmer?
Två tjejer (Alice och Kajsa) hade byggt en koja vid soffan med kartonger samt filtar. Leken handlade om omsorg, då en agerade sjuk och behövde vård medan den andra var hund. Både
33
hunden och den som var sjuk behövde omsorg och lyssnade på vad Alice och Kajsa sade och tyckte.
Kajsa och Alice startade leken, sedan kom Alvin och August och frågade om de fick vara med och det fick dem. Alvin började fixa till kojan vars tak var instabilt. Kajsa och Alice bestämde var i kojan de nya (Alvin och August) skulle vara och det accepterade Alvin och August. Kajsa och Alice bestämde även att Alvin skulle vara sjuk och ligga i en hörna och bli ompysslad av Kajsa.
Efter ett tag började August prata med Alvin. Det var natt i leken och Kajsa och Alice sov i soffan medan Alvin var i sin hörna och försökte öppna dörren in till den andra delen av kojan. Kajsa tyckte att han skulle vänta tills det blir dag då kunde han öppna dörren (han satt i en kartong vilket var hans rum och kartongdörren var dörren till hans rum).
Kajsa sa till Alvin bestämt: Du är där inne. August rörde sig och kom närmare Alvin. Kajsa sa till August igen med sin bestämda röst: Nu vaktar du.
Leken verkade ha två ledare. Båda Kajsa och Alice som startade leken och visste hur leken skulle gå till bestämde regler och ändringar i leken. De två pojkarna accepterade lekens regler och bara fortsatte leka med tjejerna enligt tjejernas villkor.
Ledare i leken var de som började leken och kunde mest om leken och dess regler. I den aktuella leken accepterade både Alvin och August sina roller och lät ledaren bestämma var i kojan de skulle vara till exempel. Pojkarna anpassade sig efter den rådande situationen och följde lekens ledare vad gällde lekens regler; att till exempel de sov när ledarna bestämde det. Eller när Alvin blev ompysslad av Kajsa så följde han bara reglerna och gjorde vad hon sade till honom. Anpassning efter rådande situation i leken nämns även av Tilly (2004). Tilly skriver att den individen eller gruppen som är underordnad anpassar sig till den befintliga situationen.
I leken var det två flickor som inte tillhörde de äldsta i gruppen som fick bestämma över lekens regler. Kajsa och Alice hade börjat leken som handlade mycket om omsorg och när de lekte visade flickorna verbalt Alvin och August att de var bra på att leka omsorg. Till exempel tyckte de att Alvin som var sjuk skulle vila i sin hörna eller när Kajsa sa till August bestämt du är där
inne och menade att han skulle vänta tills det blir morgon. I dessa två exempel visade Kajsa att
hon visste bättre när dörren skulle öppnas eller var Alvin skulle vila. Relationen mellan makt och kunskap kan jag se som en röd tråd kopplat till den som leder leken och dennes kunskap om leken. Bartholdsson (2010) menar att det skapas en jämställd relation mellan eleverna när
34
det finns en gemensam kunskap mellan dem. När August och Alvin anslöt sig till leken i ovanstående situation kunde dem inte mycket om leken och dess historia, därför skapades en situation där de har inte så mycket inflytande. Utifrån detta exempel, går det alltså att dra en tentativ slutsats om att kunskap om leken styr barnens val av ledare för leken.
Makt är ett styrkeförhållande enligt Foucault och det styrkeförhållandet kan vara fysisk, tekniskt eller verbalt (Hörnqvist, 1996). I ovanstående situation använde Kajsa sin röst som ett redskap för att styra gruppen. Hon sade till exempel Nu vaktar du med sin bestämda röst. Kajsas bestämda röst var en teknik som hon använde sig av för att kontrollera situationen. Det vill säga ett verbalt styrkeförhållande som skapade en maktrelation mellan barnen.
4.1.2 En ny lekkamrat?
En pojke (Baran, fem år och åtta månader) kom till kojan och frågade August om han fick vara med. Den pojken brukade inte leka med flickor och kom ofta inte överens med Alice i leken (enligt mina observationer i barngruppen). Enligt förskolans specialpedagog kan Baran ha ett funktionshinder liknade ADHD (han har inte diagnostiserats) och har svårigheter i sina sociala relationer med andra barn. Om leken inte går som han vill eller om han tycker att alla hånar honom så kan han förstöra leken eller lämna gruppen. På grund av detta är inte många barn måna om att leka med honom.
August svarade: Du får fråga dem (pekade på Kajsa, Alvin och Alice). Baran upprepade sin fråga och den här gången svarade Alice: Nej. Sedan sa Kajsa: Ja det får... och så tog hon en paus och då sa Alice: Han får inte vara i min koja. Kajsa sa med snäll röst: Det går inte. Baran upprepade frågan ännu en gång och den här gången svarade Alvin snällt: Vi har inte
tillräckligt mycket plats. Jag är sjuk…. Baran försökte igen men han fick ändå inte vara med
och han gick därifrån.
Här utövade barnen makt i gruppen och lät inte en ny kamrat komma in i leken. De sa att han inte fick eller att de inte hade mycket plats i kojan. Ojämlikhet handlar inte bara om kön, enligt ett intersektionellt perspektiv, utan även om ålder, språk, etnicitet eller funktionshinder (Reyes & Mulinari, 2012). Baran var en pojke som var äldre än alla andra barn i den grupp som lekte. Enligt mina observationer på denna avdelning såg andra barn på Baran som störig. I den aktuella leken försökte andra barnen vara snälla och ändå säga till Baran att han inte fick vara med.
35
Kajsa till exempel var snäll men tveksam i början och sade till slut att det inte gick medan Alice var mer bestämd här och redan från början sade att han inte fick vara i hennes koja. Även om barnen hade olika anledningar ville de inte att Baran skulle vara med i leken. Barans handikapp stod som ett hinder mellan Baran och andra barnen. Som sagt var inte Baran diagnoserad men hans sätt att agera i sin sociala relation gjorde att de andra barnen tyckte att han var annorlunda. När jag frågade barnen varför de inte lät Baran vara med i leken svarade de att Baran är bråkig
och stör deras lek. Barans handikapp skapade ojämlikhet i relationen som i sin tur gav upphov
till ett ojämlikt maktförhållande. Funktionshinder nämns som en av flera faktorer som skapar ojämlikhet enligt litteratur om intersektionalitetsperspektivet (Lykke, 2012) men i intersektionella studier om barn finns oftast inte denna faktor (barnens handikapp) med. Intersektionella studier handlar mycket om barnens ålder och kön.
När jag gick igenom mitt material såg jag att Barans föräldrar inte är svenska. I en del intersektionella analyser samt studier (exempelvis i Konstantoni, 2010) om barn nämns barnens etnicitet som en faktor som skapar ojämlikhet i gruppen.
Både funktionshinder och etnicitet var faktorer som utifrån ett intersektionalitet perspektiv spelade roll för att skapa en maktrelation i gruppen. Barnen nämnde inte Barans etnicitet när jag frågade om varför han inte kunde leka med dem. Däremot förklarar jag senare i ett exempel varför både faktorerna, handikapp och etnicitet skapade ojämlikhet och maktrelationer i denna lek.
4.1.3 ”Jag får inte säga någonting”
Alice kunde bestämma i leken, bland annat om vem som fick delta i leken. Hon verkade leda leken men som jag skrev tidigare var hon inte ensam ledare. Hon kunde varit osynlig i leken ibland och ingen hörde hennes röst när hon ville styra situationen.
Alice: Nu är det natt. Ingen brydde sig. Kajsa, Alvin och August det är natt sa hon igen. De andra fortsatte att leka. Efter ett kort stund sa Alice igen att det var natt men den här gången pratade hon högt och efter en kort stund sa Kajsa: Nu ska vi sova. Du får lite täcke på dig Alvin. Efter ett tag tyckte Alice att det var natt igen: Kan vi inte sova någon gång. Kajsa: Men jag har
36
Mellan två ledare i leken skapades ojämlikhet. Men ojämlikheten berodde inte på faktorer som kön (båda ledare är flickor), språkutveckling (båda pratar flytande svenska) eller ålder (då Alice är äldre än Kajsa) som nämns i studier genomförda utifrån ett intersektionellt perspektiv. Kajsas sätt att agera gjorde att Alice blev osynlig ledare i leken. Det verkade som att Alice och Kajsa kunde bestämma tillsammans men ändå var det Kajsa som hade sista ordet. Ibland lät Kajsa Alice bli hörd eller så struntade barnen i att lyssna på Alice.
Situationen jag beskrev var ett tydligt exempel på hur de andra inte hörde Alice medan när Kajsa sa bestämt nu är det natt så låtsas alla sova. Eller när Alice vid ett annat tillfälle i leken sa till de andra barnen att hon skulle ta en promenad och undrade om någon vill hänga med så svarade inte någon.
Osynliggörande nämns av Berit Ås som en av fem olika härskarteknikerna där maktutövning sker mellan individer (Svaleryd, 2010) och det innebär att inte låta någon bli hörd. Detta var en teknik som Kajsa använde sig av för att ensam kunna styra leken. Ett tekniskt styrkeförhållande (Hörnqvist,1996) skapades vilket gjorde att en av ledare kunde vara den som bestämde i leken. Det här styrkeförhållandet ändrades ibland då både ledare kunde bestämma tillsammans eller den andra ledare (Alice) kunde styra, exempelvis när Baran inte fick leka i kojan så var det Alice som bestämde det.
4.1.4 Det är inte allas röst som hörs
August satt i sin hörna och byggde. Han berättade att hans skjutvapen var sönder men ingen lade märke till vad han sade. Eller när Baran kom och ville leka påstod August att det inte var han som bestämde och sade: Du får fråga dem (pekade på Kajsa och Alvin och Alice). Att strunta i en person handlar inte alltid om kön utan enligt det intersektionella perspektivet kan även ålder spela roll (Lykke, 2009; Svaleryd, 2010; Reyes & Mulinari, 2012). August var yngst i gruppen och syntes knappt i den leken. Han pratade inte mycket i leken och lyssnade på vad de andra kamraterna sade. Ovanstående exempel visade hur August blev osynlig i leken på grund av sin ålder. Ålder nämns ofta som en viktig variabel i intersektionell analys (exempelvis i Krekula, Närvänen & Näsman, 2005) som skapar maktpositioner mellan individer.
Till skillnad från artikeln ”Dont be such a baby” var samspelet mellan ålder och barnens kunskap två viktiga variabler i exemplet med August i leken. I artikeln ”Dont be such a baby”
37
nämns samspelet mellan ålder och kön som två faktorer som är viktiga för barnen, att inte räknas som inkompetenta bäbisar (Hellman, Heikkilä & Sundhall, 2014) men i leken Koja var ledarna två flickor som menade att de kunde leken bättre. Genom att låta bli att lyssna på August skapades en maktrelation i gruppen som berodde på ålder och de andra barnens överlägsna kunskap om leken. Detta kan även förklaras utifrån Berit Åss fem härskartekniker. August blir osynlig i gruppen en teknik som nämns som osynliggörande av Berit Ås (Svaleryd, 2010).