Lektion 3

Detta är tredje gången eleverna möter texten och det redovisade samtalet föregås av en övning vi kallar ”Gå och stå” (se nedan). Enligt mina instruktioner beskriver eleverna, en och en, sina

upplevelser i mötet med texten utifrån dagens erfarenheter. Ibland redovisas även vissa rörelser hos eleverna för att visa på interaktionen mellan dem. Precis som vid de två första lektionstillfällena kommer först det rum där lektionen genomförs att beskrivas och sen själva iscensättningen av situationen. Efter det sker en analys av resultatet utifrån multimodal teori för att visa vilka resurser som används och hur läsarten transformeras. I detta fall ligger uppmärksamhetsfokuset på gestaltandet av texten genom den så kallade Gå och stå-övningen, men även högläsningen som resurs återkommer. Avslutningsvis kommer det performativa analysperspektivet att lyftas.

6.8.1. Rummet

Fysiskt befinner sig eleverna och jag i skolans kammarmusiksal och även här är orsaken

schemaläggningen. Det är ett ljust rum, klätt i träfanér, med fasta stolar i rader som lutar ner mot en scen. Salen har två ingångar, till vänster och höger om publikplatserna. Den bakre väggen i rummet (bakom publikplats) har ett teknikrum där fönster skiljer rummen åt. Stolarna på publikplats är uppfällbara och i ryggen på stolarna finns skivor som går att fälla ut för att lägga till exempel papper för möjligheten att kunna anteckna. Scenrummet, som är svartmålat, består av en stor flygel till vänster och längst bak och på höger sida (från publiken sett) står några förstärkare till elgitarrer och bas. Längst fram till höger står den hurts som finns i många av skolans salar. Rummets golv är i svart parkett och i samma höjd som publikplatsernas första rad. I taket finns fyra stycken vevrån som går att höja och sänka. På råna sitter lampor som vid detta tillfälle inte är tända. Längst bak, som en slags fond, finns en vit projektorduk.

6.8.2 Iscensättning

Gå- och stå-övningen, som föregår samtalet, är en övning där elever, på scen, följer scenanvisningarna i manus samtidigt som det görs en högläsning. Scenanvisningarna anger var karaktärerna befinner sig, vilka som är närvarande samt, i vissa delar, vad som görs. Exempelvis kan det stå:”(Ett öppet fält. Leah och Phil. Phil äter glass.)” (Kelly, s. 4). Ibland är det bara vad som görs och av vem: ”(John Tate lägger ett finger över hennes läppar. Hon är tyst)” (ibid, s. 14). Ibland är de infällda i repliker för att visa riktning: ”/göra vad som helst, (till Jan) ja men vadå, för att du var tvungen ja.” (ibid, s. 17). Scenanvisningarna är alltid markerade med parentes och kursiv stil för att skilja sig från karaktärernas

35 repliker. Med övningen adderas ytterligare en modalitet till arbetet att etablera en läsart då de på detta sätt får gestalta texten. En annan modalitet, seendet, adderas genom att några elever (de deltar inte i övningen på grund av att antalet elever övergår antalet karaktärer i manus) sitter i salongen och får se dramat när deras klasskamrater gestaltar det som sägs i manus. Dessa elever är Lena, Robin, Paul och Gertrud. Även jag, som läser scenanvisningarna, sitter i salongen. Det som redovisas nedan är samtalet som sker efter övningen. Eleverna sitter på de tre första raderna på publikplats, som en triangel med 8 elever på rad 1, 5 elever på rad 2 och 2 elever på rad 3 (allt som allt 15 stycken då Erika inte är närvarande). Jag sitter på en stol mitt på scenen ca 2 meter från första raden vänd mot eleverna. Ljuset består av ett dimbart arbetsljus, floodlampor (fyrkantiga bygglampor) som sitter på några rån i taket ovanför mig, och de dimbara lamporna i salong. Båda ljusen är på för fullt. Kameran är placerad till vänster bakom mig vilket gör att eleverna syns förhållandevis bra medan ungefär halva jag syns i bild. En del av eleverna har manus i knät där de sitter på sina stolar. De börjar med första raden, från mitt höger. En annan elev, Gertrud (som jag nämnt ovan) är tillbaka efter en tids frånvaro. Nedslag i empirin (se när eleverna talar) görs där fokus på läsart etableras.

6.8.3 Samtalet

Inledningsvis refererar eleverna till vad själva övningen (gå- och stå) gjorde för förståelsen av texten. Jag börjar med att fråga Virginia (hon sitter längst ut till höger på första raden från mig) om vad som hände idag med läsningen utifrån ett läsartsperspektiv, utifrån tolkningen, om de fått några nya perspektiv:

Virginia: Eh… jag fick typ en ny bild framför mig när man väl spelade. Kändes väl bra

(ohörbart)

Jag: (ohörbart) Virginia: Kändes bra. Jag: Gott. Matilda?

Matilda: Jag tycker det känns väldigt skönt att liksom få liv i texten, så här, man har ju

tänkt i huvet hur det ser ut, att liksom få ut det på scenen. Det känns mer skönt än att man mer bara sitter och läser då blir det också att… det blir lite mer inlevelse (ohörbart). Eh… men det blir fortfarande, det blir ju lite kaos (ohörbart) men då tänker man också… ja, just det, de kommer ju in så här så att (ohörbart). Men jag tycker det känns (ohörbart)

När turen kommer till Eva säger hon att hon fick många nya tankar om Leah, Phil och Brian. Hon kommer in på ett sidospår och undrar om hon får lyfta det och jag bejakar det. Det hon lyfter har med dessa karaktärers relationer till varandra och att det känns som om Leah har något sorts intresse för Phil, att hon är kär i Phil och andra att karaktärer stör deras förhållande. Brian verkar vara kär i Leah. Utöver det så pratar alla hela tiden över huvudet på Leah. Här kommer eleverna in på en diskussion om karaktären Brian som blir lite rörig då de pratar i munnen på varandra. Efter att det är klart avslutar Eva sitt resonemang om Leah med att undra om Leah verkligen vill ha Phil i slutet, när han lägger sin arm om henne? Eva säger att Leah har nog sett vem han är. Leah kämpar genom hela pjäsen att få hans uppmärksamhet men när hon får det så inser hon att det inte alls är bra. Jag säger att jag tycker det är ett intressant perspektiv och att det är roligt att få höra ett resonemang om dessa tre karaktärers relationer vilket är bra att ha med sig i vidare läsning.

6.8.3.1 Högläsning och transformation

Nu har turen har kommit till Stina och genom hennes resonemang återkommer vi till den första genomläsningen av manuset då Robin pratade om att det som händer sker i en och samma person. Det Stina lyfter är direkt kopplat till erfarenheterna genom övningen (gå- och stå) och det som lyfts är en scen där Leah säger Phil många gånger (Kelly, 2017, s. 36 f).

36

Stina: Jag tycker det svårt det här att läsa direkt av. Man vill liksom direkt komma igång i

kroppen men jag tycker det är lätt att jag tappar bort mig i texten och så, rätt så mycket, det är svårt att göra båda sakerna samtidigt. Det känns som om det blir för mycket på samma gång men det är gott att komma igång och stå lite i alla fall. Ehm… annars så det var en grej jag tänkte på, det var i scenen där Leah säger Phil så många gånger (ohörbart).

Jag bejakar hennes resonemang genom att nicka instämmande och hon fortsätter.

Stina: Jag vet inte men det var nånting jag tänkte på när du sa det var det som du sa det

(vänder sig till Eva som läst Phil-rollen denna gång) så sa du det på massa olika sätt, inte bara Phil, Phil, Phil… utan sa det med så många olika röster. Och då så kom jag bara att tänka på det, det som Robin snackade om – förra gån…gen var det va (vänder sig om mot Robin)? Om alla skulle vara samma person, flera olika personer i samma person.

Robin: (ohörbart)

Stina: Och då blev jag nyfiken och började räkna hur många Phil det var. 10 små Phil och ett

stort på slutet och de är ju 11 karaktärer (här blir det jakanden och leenden från många elever). Och skulle man ta bort Phil själv så är det som att (o-anden från ensemblen) alla de här olika rösterna i huvudet, varje olika karaktär finns i den här karaktären…

Paul: Asså!

Stina:…ropar och försöker få kontakt med Phil och på slutet allihopa: PHIL! Camilla: Det här är varför jag gillar dig Stina! (Skratt hörs)

Maja: Oh my God! (som Janice i Vänner)

Stina: (vänder sig mot Robin) Jag blev jätte-mindfuckad av det så nu kan jag bara tänka på

den lilla inshoten som Robin gjorde, jätteäckligt, för sen ser jag varje scen utifrån det bara, att alla är samma person egentligen och det blir så skumt liksom för då på slutet sen också när Phil börjar skicka hem alla, att alla går därifrån då är det sen bara Phil och Leah, och även Cathy kvar, som är deras typ verktyg, kvar och då är det som Phil är ju som den obarmhärtige, även den intelligenta. Leah är också intelligent men hon är mer så här… alltså den goda sidan ändå på nåt vis, hon vill inte skada nån liksom, och då är det som att det är de två slutligen som blir kvar. De har liksom skickat bort liksom, de här två Jan och Mark som är de mer förvirrade, de har skickat bort alla som typ, egentligen bara är, alltså inte har någon stor makt så utan det är bara de, den goda mot den onda sidan, ”onda och onda” men den obarmhärtiga sidan kvar, som står där mot varandra. Det blir så häftigt då på nåt vis, vet inte… (vänder sig mot Robin igen, ler. Robin ler tillbaka) det… vet inte om jag uppskattar den inputten eller inte (vänder sig tillbaka). Det blir så mycket mer intressant på nåt vis men man stör sig på det för nu kan man inte se de som individer eller karaktärer längre. Det bara... Men det är coolt.

Det går ett mummel genom eleverna under tiden som jag säger att det här är behållningen i vad vi gör nu. Eleverna verkar tänka på vad den här läsarten skulle betyda för den fortsatta läsningen av dramat och Stinas läsart sätter sen till viss del prägel på resten av samtalet. I ett försök att förstå vad detta skulle kunna innebära säger Camilla:

Camilla: Det känns ju nästan som…(Camilla avbryter och ursäktar sig till Stina – kollar om

hon var klar. Jag kollar in Stina och ser om hon är klar).

Stina: Jag har fått ut mitt… (Jag frågar Andreas om det är ok att de hoppar över honom,

Andreas jakar).

Camilla: När man lägger upp det så att det liksom är Phil som har gjort alla de här grejerna.

Det här mot Adam, men att han liksom bygger upp en massa andra personer för att försöka liksom, att det inte är han han berättar ju… Ni gör det där, du tar plastpåsen ba, ba, ba. Han liksom skickar ut en massa saker som folk kan göra för att inte bli upptäckt själv. Och att det kanske egentligen är han som gjort någonting.

37 Camilla verkar prova Stinas teori. Jag nämner i den kontexten att Leah säger nåt som känns helt off i sammanhanget: ”John, jag vill säga att vi inte gjort något. Jag vill bara säga det John, men om det nu är så att vi har det, om vi gjort något, vilket vi inte har, jag säger bara om, så gjorde vi det tillsammans. Vad vi än gjorde så var det vi som gjorde det, jag och Phil, det var inte bara Phil, om det är det du tror, om det är det du tror att det bara var han, på egen hand, utan mig, för alltså så var det inte, eller vi är helt, jag har lika stort ansvar som han, som Phil, men vi gjorde inget för- (Kelly s. 14)”. Camilla fortsätter att prova Stinas läsart:

Camilla: Det känns som om han har en massa småkaraktärer runt sig, vad ska man säga.

Det här är allt i hans huvud typ. Han bråkar med sig själv. Sen sitter han när… Vet inte hur jag ska förklara…

6.8.3.2 Gå- och ståövningen som resurs.

Jag säger till Camilla att jag förstår och att det är coolt spår. Sen riktar jag mig mot Andreas:

Andreas: Ja, ehm…

Det skrattas i gruppen som om att det inte blir lätt att komma med något nytt efter det här.

Jag: Har du något nytt att tillägga.

Andreas: Ja, nu jävlar (säger han med ett skratt). Nej, det blev ju liksom mer känslor i

replikerna när vi nu fick gå upp och stå, än när vi satt ner och läste alla repliker. Det känns som… även om vi inte kan agera riktigt eftersom man ändå behöver hålla i manus fick jag flera syner på hur karaktärerna kan spelas på olika sätt, olika vägar hur man kan spela dem, det tycker jag var intressant.

Jag nämner att en stor poäng med att sätta texten i kropp, som till exempel Brian kontra Cathy, är att karaktärerna hör ihop; att de står ihop och vilka som står ihop. Brian gråter, Cathy kommer in med ett leende, sen så blir det ombytta roller. Det är som om de byter med varandra. Jag frågar om Camilla är klar efter Andreas bidrag. Hon funderar och säger:

Camilla: Ja… vad var det jag skulle säga. Jo, liksom det känns som om man berättar något

som alltså liksom sker i en annans huvud, att det är en hjärna, att man berättar… jag, det är ju en historia, en berättelse. Ja, att det är mer (ohörbart). Ja, det känns som om att… liksom… att en berättar… ja…

Hon håller fortfarande på att prova Stinas (och Robins) läsart. Jag nickar och riktar mig till Thomas för att gå vidare med genomgången av deras upplevelser.

Thomas: Jo, jag tycker jag fick en mer helhet av vad föreställningen kan vara när vi fick stå.

När man läste så tänkte jag inte så mycket. Jag tänkte bara på att läsa texten liksom. När man stod däruppe så fick man plötsligt en tydlig bild hur den kan spelas.

Jag nickar igen och riktar sen mitt fokus till Love:

Love: Det är frustrerande att det inte går att agera utan bokstavligen gå och stå. Jag vill (rör

på sig) göra nånting, ja. Det var skönt att se karaktärerna bli fysiska, de fick tydligare personligheter, det var lättare att särskilja dem och så fick jag en känsla av pjäsen i helhet. Jag vet inte men det är inte riktigt min grej att sätta ord på vad det är men jag fick en känsla av stämning.

38 Enligt hur de sitter kommer sen turen till Robin och Paul men de tittade på och var inte med i

övningen vilket gör att jag vill vänta med deras kommentarer så Sara fortsätter:

Sara: Ganska coolt att sätta sig in i… förra gången läste jag Leahs roll och det var ganska kul

att läsa Cathys roll och man fick se de andra rollerna utifrån nån annan… liksom. Och sen… jag visste inte riktigt hur man ska (ohörbart) Cathys roll. Men det var coolt att få se det hända.

Jag nickar och säger att det är en av pjäsens roligaste scener när Cathy har planterat bevisen med DNA; att hon har fått tag på den där brevbäraren och att det finns nån som ser ut så. Jag säger att det är roligt, trots sitt mörka innehåll och att det är skönt att få skratta. Sen ber jag Maja fortsätta:

6.8.3.3 Högläsning och gestaltning som resurs

Maja: Det är så mycket i min hjärna just nu (skratt). Nej, men jag tycker det var svårt att få

en bild av helheten. Man lägger märke till mycket mer detaljer, när man går, så här

(ohörbart). Och så tänkte jag på… vad är de säger… i början, vad de gjorde med Adam… Vem berättar de för?

Jag: Precis (och pekar på Maja)

Maja: Det känns som… jag vet inte det kanske bara är jag… med det känns som om Phil inte

riktigt var med men och att de berättar det, att han försöker lösa allting. Att han är lite som en spelledare,

Sven: Puppet master

Maja: Ja, precis. Vad är det det heter? Jag: Ja, marionett…

Maja: Ja, marionett-skötare. Matilda: Det sägs också i slutet…

Maja: Ja, att han inte vill vara the boss längre. Matilda: Precis.

Jag plockar upp deras reflektion och säger att det är ett grekiskt grepp inom dramatiken, att i antikens texter får vi inte se det som händer utan får höra det som händer och tycker att det är en jätteintressant fråga som Maja ställer och att säger att vi måste på något sätt hitta svaret på frågan om vem det är som de berättar det för eftersom det handlar om hur man vill göra det rent sceniskt. Sen vänder jag mig till Sven.

Sven: Förra gången läste jag Leah, denna gång Phil nu ’ra… det var kul med kontrasterna,

deras förhållande. Kul, som alla andra har sagt, att få liksom så att säga… (ohörbart) göra det på scen för att se hur det är. Jag tyckte det personligen var svårt att forma sin karaktär. Jag gick liksom runt och halvlyssna och Phil som inte riktigt reagerar, svarar på Leah. Vad ska jag göra? Mina händer t.ex.? Hur reagerar jag? Bara sitta där. Svårt att förhålla sig till det. Fattar du?

Jag säger att jag fattar precis och att det är väldigt mycket på Phil som jag tittar på när Leah har sina monologer och jag säger att jag tycker det är snyggt att det inte blir en reaktion från Phil, att det är något som retar en där, att jag blir nyfiken. Jag säger också att det var gott att se ätandet (i manus står att Phil äter hela tiden).

39

6.8.3.4 Att få fatt på dramaturgin genom gestaltning

Ovan är det är framförallt elevernas möte med de olika karaktärerna som diskuteras men även dramaturgin verkar synliggöras och i den andan frågar Matilda:

Matilda: Får jag lägga till nåt? Jag: Absolut.

Matilda: Nu när vi körde idag… Det blev extra tydligt vilken rundgång det är på… Att det blev

uppdelat i tre, fyra delar. Varje gång är det nästan exakt samma sak som hände. Mark och Jan pratar om nånting, sen liksom kommer Phil och Leah och pratar och sen så kommer Mark och Jan och säger att vi har ett problem och så samlas hela gruppen och alla liksom säger ”Phil. Hur ska vi lösa det här?”. Förutom i slutet, då när Leah är borta. När Leah är med drar hon igång Phil. När hon är med orkar han hänga på och va med hela det här gänget. När hon inte med längre är det sak samma. Då kan han lika gärna sitta där för sig själv och bara va. Jag säger att det var en intressant iakttagelse, att det rent dramaturgiskt följer samma typ av mönster – Deja vue! Jag säger att det är bra att ha med sig och sen vill jag höra vad de som inte var med och spelade fick för upplevelser, det vill säga Lena, Robin, Paul och Gertrud.

Lena: Ja, alltså jag mår verkligen inge bra men det kändes som om karaktärsdragen börjar

komma, för alla liksom (ohörbart).

Jag: Tack. Då tar vi Paul.

Paul: Eh… Det var jätteintressant. Jag tänkte också på det (ohörbart) Lättare att se när man

fick se på riktigt bara alla så där… dialoger i allmänhet. Typ, varför vissa säger vissa saker (ohörbart). Har inte tänkt på att det är Danny som har sagt det innan.

Sven: Just det ja!

Paul: Aha – Det är klart (ohörbart). Det blev så mycket tydligare att urskilja vem som var

vem, typ (ohörbart).

Robin: Ja, jag tänkte också på det där (pekar mot Paul). Det var skönt att se typ. att folk

rörde sig, nu kanske jag upprepar det alla sagt, men kul att se vem som säger vad. Tydligare (ohörbart) liksom, vad som händer egentligen. Liksom smårepliker som make sense liksom.

6.8.3.5 Ett första möte

Den elev som avslutar reflektionen kring dagens övning är Gertrud. Hon har varit frånvarande under de andra elevernas två första möten med texten vilket gör att jag som lärare har valt att ta hennes reflektioner sist. Anledningen är att hon inte är lika färgad av våra erfarenheter vilket kan hjälpa till med nya perspektiv kring läsarten. Gertrud har suttit och antecknat under övningen. Hon säger att hon inte har läst manus, bara skummat igenom det, och hon säger att Robin försökt att förklara handlingen samt säger med ett skratt att det var mycket lättare att förstå det här än det som Robin försökt förklara.