och bara glor på en, man vill ju gärna träna i fred” - Sara, 34 år
Kvinnors kropp ses ofta som ett objekt i det patriarkala samhället (Young, 2000, s. 275). Flera undersökningar visar hur kvinnors rörelsefrihet är begränsad till följd av faktorer som våld mot kvinnor, bli iakttagen och en påtvingad känsla av att inte höra hemma på en plats
(Massey, 1994, s. 147f). I och med att Lena och hennes vänner känner sig iakttagna så har det lett till att de inte vill vistas på gymmen, därmed begränsas deras rörelsefrihet. Om Lena inte känner tillhörighet och gemenskap kan dock social otrygghet uppstå. Personer som befinner sig ensamma, utan ett socialt sammanhang på en offentlig plats, kan därmed också uppleva en typ av otrygghet (Stigendal, 2007, s. 148). Om en tränar själv på gymmet, utan någon att vända sig till och socialisera sig med, kan det göra att utsattheten upplevs ännu tydligare.
Lenas upplevda otrygghet tolkar vi som att hon känner sig mer utsatt än om hade haft sina
vänner med sig.
“Tryggheten ligger ju definitivt i att vara fler. Man är ju ändå ganska utsatt som tjej och jag skulle aldrig träna när solen gått ner, inte ens på sommaren och det är av olika skäl. Här vid Skogen är det ju sjukt inhägnat, här hade jag ju aldrig vågat stå på kvällen.” - Lena, 25 årsåldern
Samtidigt som hennes vänner har uttryckt en vilja av att kunna vara på gymmen så hålls de tillbaka i och med att de inte känner sig säkra när det är för mycket killar på platsen. Vi tolkar det som att den sociala tryggheten blir bristande i och med kvinnans avsaknad av gemenskap och stöd som därför upplever en typ av utsatthet.
Generellt under våra observationer såg vi många som tränade tillsammans, och det verkar som om behovet att ingå i ett socialt sammanhang på gymmen var viktigt för både män och
kvinnor. En liten skillnad kunde vi ändå se i antalet män och kvinnor som tränade själva. Vi såg ett antal män träna själva även om de också var underrepresenterade i relation till alla de som tränade i sällskap med någon annan. Av de få kvinnor vi såg på utegymmen, var nästintill alla i sällskap av en annan person, man eller kvinna. Tankarna förs tillbaka till tiden då
37
kvinnor mer eller mindre var tvungna att ha manligt förkläde för att kunna röra sig i det offentliga rummet (Larsson & Jalakas, 2014 s. 17). Idag ser det annorlunda ut, men vi kan ändå se ett liknande mönster där de kvinnor vi observerat på utomhusgymmen föredrar att ha ett “förkläde” till följd av som några av våra intervjupersoner påtalat: utsatthet i form av blickar.
3.3.2 Dålig belysning och rädsla för mörker
Den 19 april möter vi Eva i sällskap med Mikael, som båda är i 30 årsåldern. De har precis tränat på gymmet i Skogen tillsammans men brukar mest springa i löpslingan var för sig. När vi frågar dem hur de upplever parken och gymmet på kvällstid svarar Mikael:
“Det är väl några partier där det kan vara mörkt ibland, men det är väl mer det att man inte ser var man sätter ner fötterna ibland...ja, mer praktiskt. [...] Det är rätt mycket folk här ju, även på kvällstid” - Mikael,
30 årsåldern
Även Johan, en 53årig man, pratar i tekniska termer kring den fysiska utformningen av
parken och på utomhusgymmen när vi träffar honom vid Tornet. Han pratar erfaret om träning och beskriver hur redskapen används på olika sätt beroende på vad syftet är med ens träning. Han pekar på två kvinnor som tränar tillsammans och säger att "det beror på om du vill banta eller bygga styrka". Han berättar också att de två gymmen skiljer sig åt i utformningen och att det då går att välja utomhusgym utifrån önskemål.
Männen pratar generellt i tekniska och praktiska termer och nämner inte trygghetsaspekter - något som går att tolka på flera sätt. Vi har tolkat männens avsaknad av reflektion kring trygghetsaspekter som att de antingen inte upplever otrygghet eller inte vågar visa sig ”svaga” inför två kvinnliga intervjupersoner. Det ena utesluter inte det andra och det kan vara till följd av bägge förklaringarna. Mest anmärkningsvärt är dock att männen vi pratat med inte
reflekterar kring otrygghet, trots att kvinnor i deras närhet talar om det som ett problem. Exempel på det är när vi träffar är Erik i 35 årsåldern vid Tornet, som kommer fram till oss och vill lämna synpunkter eftersom han tror att vi kommer från Malmö Stad.
38
Han framhåller att han tycker att vissa partier runt motionsslingan är för mörka under kvällstid och efterfrågar därför bättre belysning:
“Min sambo vågar inte springa där på kvällen för att hon tycker att det är läskigare då när det är mörkt. Jag är mest orolig för att skada mig.”
- Erik, 35 årsåldern
Trygghetsaspekten styr våra urbana mönster och särskilt på kvällstid och nätter då de flesta överfall sker vid dessa tider (Forsberg, 2005, s.22). Kvinnor är extra utsatta när de rör sig själva under kvällstid i dåligt belysta miljöer.
“Jag brukar inte springa här när det är mörkt så jag vet inte riktigt hur det är med belysningen men jag hade nog inte velat springa här i parken när det är mörkt. Jag tycker nog att det är lite obehagligt, jag är lite mörkrädd och sådär…” - Eva, 30 årsåldern
Eva går inte närmare in på vad hon är mörkrädd för, men det blir tydligt att det inverkar på
hennes rörelsemönster. De kvinnor vi har intervjuat har inte explicit hävdat att de är rädda för att blir överfallna, dock tror vi att det är det de implicit menar när de berättar att de är
mörkrädda.
“Det känns nästan mer tryggt där borta i och med att det just är fler som ser en där, fast jag går ju inte hit när det är mörkt” - Sara, 34 år
Som tidigare nämnts så kan iakttagande blickar upplevas obehagliga. Iakttagande blickar är emellertid inte det enda objektifierande hot som kvinnor utsätts för - det finns även ett ständigt hot om och en rädsla för att bli överfallna i det offentliga rummet (Young, 2000, s. 275). Saras yttrande kan låta motsägelsefullt eftersom hon inte vill bli iakttagen men samtidigt känner sig otrygg under kvällstid om hon befinner sig på utomhusgymmen. Hon
39
känner sig därmed utsatt i båda sammanhangen, eftersom det rör sig om olika former av obehag som tar sig olika uttryck under dygnets olika timmar.
3.3.3 Rörelsefrihet på lika villkor?
När vi träffar Maria, en ung tjej i 20 årsåldern i sällskap av ett gäng blandat med tjejer och killar, är hon snabbt med att berätta att hon älskar Pildammsparken:
“Jag känner mig väldigt trygg här, jag skulle säga att det är min
‘hemmapark’ liksom. Som en stor trädgård typ!” - Maria, 20 årsåldern
Maria och hennes vänner befinner sig på gymmet vid Tornet där de brukar hänga på ett mer
lekfullt sätt. Hon nämner flera gånger hur hon inte är en träningsperson men att hon verkligen uppskattar att utomhusgymmen finns. Hon tycker det är kul att träffa nya människor och socialisera sig, men trycker framför allt på hur bra det är att utomhusgymmen är gratis och därmed inte lika diskriminerande som vanliga gym som kostar pengar.
Pildammsparken, som av många kvinnor beskrivs som en ogästvänlig plats nattetid, beskrivs av Maria som ‘hemmapark’. Närmiljöer kan bli som ett tryggt rum för vissa då det känns som “hemma” och välbekant (Andersson, 2005, s. 80ff). Vid intervju med kvinnorna i denna studie blir det tydligt att människor inom samma “kategori”, exempelvis kvinna, kan ha helt olika erfarenheter av trygghet, trots att de upplever precis samma geografiska plats. Maria berättar att det aldrig har hänt henne någonting i Pildammsparken, men när hon har gått utanför parken så har hon blivit indragen i bilar och nästan våldtagen flera gånger:
“...i parken så kör ju inga bilar, det är mycket lättare att känna sig trygg för även om det blir mörkt så känns det som att man kan försvinna bort bland träden, det känns liksom som en liten oas mitt i staden. Jag gillar
40
Olika erfarenheter av samma plats beror också, som vi tidigare nämnt, på genusskillnader.
Erik, mannen i 35 årsåldern som pratade om dålig belysning vid motionsslingorna och dåligt
markunderlag, nämner även att han tycker att det är dåligt planerat där olika trafikslag möts:
"...man korsar ju vägar också så det kanske skulle öppnas upp lite mer, med buskage och sådär, så man ser bilar." - Erik, 35 årsåldern
Eriks beskrivning av parkens utformning vittnar om att hans träning och rörelsefrihet blir
begränsad till följd av den fysiska utformningen som han anser är bristfällig på sina platser. Likaså har även andra män fokuserat på den fysiska utformningen i Pildammsparken och på gymmen. Bristfällig fysisk utformning påverkar dock alla som rör sig i det offentliga rummet. Kvinnorna i vår studie behöver därtill förhålla sig till att de upplever obehag i form av blickar
och att de är mörkrädda.
3.3.4 Delslutsats: Planeringsåtgärder - problemlösande eller reproducerande?
Den fysiska miljön är i sig inte en orsak till att kvinnor känner att de behöver förhålla sig till risken att bli överfallna (Andersson, 2005, s. 82). Det går inte att förändra
könsmaktsordningar genom fysisk planering, däremot kan utformningen av fysiska miljöer forma platser som upplevs mindre otrygga. Med bättre kunskap och vetskap kan vi bättre diskutera alternativa lösningar av hur vi kan utforma platser så som exempelvis grönområden och stråk (ibid). Utformningen av undanskymda platser kan dock skapa mer begränsningar för kvinnors rörelsemönster än för mäns möjlighet att röra sig fritt. Olika planeringsåtgärder skapar större begränsningar för kvinnor än för män på grund av levnadsförhållanden skiljer sig åt för män och kvinnor (Forsberg, 2005, s. 21).
41